Kapten Grants barn/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  De tre dokumenten
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

På Malcolm Castle
Passageraren i hytten n:o 6  →


[ 16 ]

TREDJE KAPITLET.
På Malcolm-Castle.

Lord Glenarvan och lady Helena hade icke varit gifta i mer än ett par månader. Denna lyckliga tid hade de tillbragt på sitt ståtliga Malcolm-Castle, och godsets underlydande hade redan lärt sig älska den unga, vackra och godhjärtade slottsfrun lika högt som sin egen husbonde.

Denne var en man om trettiotvå år, käck, företagsam och ridderlig som få. Han ägde en ofantlig förmögenhet, men den var icke för stor, ty han var alla behövandes vän. Ingen gick ohjälpt från hans dörr, och många var det, som sökte honom. Den varmaste kärlek förenade honom och hans hustru, men för sig själva glömde de icke andra.

Dagen efter sedan lady Helena återvänt till [ 17 ]Malcolm-Castle fick hon ett brev från sin man, vari han uttalade sin förhoppning om att snart kunna vara hemma igen. Men redan samma kväll erhöll hon ett nytt brev, som meddelade henne, att hans hemresa blivit fördröjd till följd av åtskilliga svårigheter. Och ett par dagar därefter kom åter ett brev, vari lord Glenarvan så öppet beklagade sig över amiralitetet och all den motvillighet, han mötte, att även lady Helena började känna sig otålig.

Samma afton trädde slottsintendenten in till henne och anmälde, att en ung flicka och en gosse, som sågo ut att vara resande, frågade efter lord Glenarvan. Kanske ville hennes nåd taga emot dem, eftersom lorden själv icke var hemma.

— Låt dem stiga in! sade lady Helena.

Några minuter därefter stodo de båda resande i rummet. Och på deras likhet med varandra kunde man strax se, att det var bror och syster. Flickan som kunde vara omkring sexton eller sjutton år, hade ett täckt och behagligt utseende och var enkelt men omsorgsfullt klädd. Hon höll vid handen sin bror, en gosse av endast tolv års ålder, men som i sitt väsen hade någonting så oförskräckt, som om han redan kände sig vara sin systers beskyddare.

— Ni önskar tala med mig, sade lady Helena uppmuntrande till den unga flickan, som syntes något försagd.

[ 18 ]— Nej, inte med er, svarade gossen i bestämd ton, utan med lord Glenarvan själv.

— Lord Glenarvan är inte hemma, sade slottsfrun, men jag är hans hustru, och om ni vill framföra ert ärende till mig …

— Är ni lady Glenarvan, hustru till lord Glenarvan, som låtit införa tidningsnotisen om Britannia? frågade flickan.

— Ja, ja, utbrast lady Helena ivrigt. Och ni?

— Jag är dotter till kapten Grant. Och här är min bror.

— Hans barn!

Och i sin rörelse drog lady Helena den unga flickan intill sig och kysste gossen på bägge kinderna.

— Lever vår far? Vad vet ni om honom? frågade flickan darrande av oro och hopp.

— Mina kära barn, svarade lady Glenarvan, jag vill inte inge er några bedrägliga förhoppningar. Men det finns en utsikt, ehuru kanske svag, till att han lever, och att ni en gång skola få återse honom.

Vid dessa ord brusto tårarna fram ur den unga flickans ögon, och hennes bror överhöjde lady Helenas händer med kyssar.

De bägge barnen fingo nu höra hela historien om fyndet av de tre dokumenten och vad dessa innehöllo. Och medan lady Glenarvan berättade, [ 19 ]hängde hennes ögon oavvänt vid hennes läppar, och deras miner uttryckte en spänning, som såge de framför sig sin stackars far, hur han kämpade med vågorna, hur han utmattad kastades upp på stranden, och hur han skrev de tre dokumenten och anförtrodde dem åt havet, för att de skulle ropa till världen om hjälp åt honom och hans olyckskamrater.

— Å, pappa, stackars pappa! utbrusto de då och då.

— Och dokumenten? sade den unga flickan, då lady Helena slutat sin berättelse. Kunde vi kanske få se dem?

— Jag har dem inte här, sade slottsfrun. Men ni behöver inte tvivla på att det förhåller sig som jag sagt. Ni veta nu lika mycket som jag.

Den främmande flickan rodnade.

— Å, jag tvivlar inte på det, sade hon, men jag skulle så gärna velat se min fars handstil.

— Ni skall få det, mitt barn. Kanske redan i morgon.

Och därmed omtalade lady Glenarvan, att hennes man rest till London med papperen för att söka utverka, att man skickade ut en expedition för att uppsöka kapten Grant.

— Och allt detta har ni gjort för oss! utbrast den unga flickan. Hur skola vi kunna tacka er?

— Vi ha ännu icke sett, att våra försök lett [ 20 ]till något resultat, sade lady Helena. Vi måste ha tålamod. Och medan vi invänta min mans återkomst, hoppas jag att ni vill stanna här hos mig på Malcolm-Castle.

De båda barnen visste först icke, hur de skulle kunna taga emot så mycken godhet, men den erbjöds dem med så stor älskvärdhet och en sådan deltagande ömhet, att det skulle varit ovänligt att neka.

Sålunda läto de sig övertalas att stanna, och snart kände de sig icke längre som främlingar för lady Helena utan berättade henne otvunget hela sin historia.

Mary och Robert Grant hade förlorat sin mor vid Roberts födelse och hade därefter under sin fars långresor anförtrotts i en kvinnlig släktings vård. De hade fått en god uppfostran, ty kapten Grant hade ägt en icke obetydlig förmögenhet, som han dock nedlagt i det fartyg, varmed han for ut att söka efter ett land, som han drömde om att kunna göra till ett nytt, lyckligt Skottland. Det var året 1861 han gav sig ut på denna resa, och ända till i maj 1862 fingo de underrättelser ifrån honom. Men efter hans avresa från Callao hade de varken haft brev eller på annat sätt hört något om honom. Vid denna tid hände dem också den olyckan, att deras kvinnliga släkting, som varit dem i mors ställe, dog, och de stodo alldeles

[ 21 ]
Jag är dotter till kapten Grant. Och här är min bror.

[ 22 ]ensamma i världen. Omsorgen för båda deras utkomst hade då fallit på Mary. Och ehuru hon icke själv med tydliga ord talade om den kamp, hon utstått, föll historien därom så klart i ögonen, att lady Glenarvan rörd drog henne till sig och smekte henne. Och Robert, som för första gången riktigt förstod allt, vad hon gjort för honom, föll henne om halsen och kysste henne.

— Kära lilla , syster! viskade han. Kära, älskade lilla syster!

Nu voro de emellertid så glada. Då de läst lord Glenarvans notis, hade de genast beslutat resa till Malcolm-Castle, ehuru de nästan väntat sig få höra, att man funnit deras far som död. Och nu fanns det ändå utsikt till, att de skulle få återse honom.

*              *
*

Följande dag återkom lord Glenarvan helt plötsligt utan att på förhand ha låtit underrätta om sin ankomst.

Lady Helena och major Mac Nabbs, Glenarvans kusin, som hade sitt hem på slottet, skyndade ned på borggården för att taga emot honom. Och Mary och Robert, vilka promenerat i parken och hört vagnsbullret, skyndade ävenledes till, dock utan att märkas av de andra.

— Edward, Edward! ropade lady Helena emot sin man, hur har det gått?

[ 23 ]Men lord Glenarvans min var bekymrad.

— Kära Helena, sade han, de där människorna ha intet hjärta.

— Ha de avslagit din begäran?

— Ja. De förklarade papperen för dunkla och oläsliga. Och om kapten Grant blivit tillfångatagen av indianerna, sade de, hade han nog blivit släpad långt in i landet. Men det var en omöjlighet att leta igenom hela Patagonien för tre människors skull.

— Min far! Min stackars far! utbrast Mary Grant, i det hon förtvivlad störtade fram med tårarna strömmande från sina ögon.

— Er far? Vad menar ni? frågade lord Glenarvan överraskad.

— Ja, Edward, sade hans hustru, visande på sina unga gäster, det är fröken Grant och hennes bror, som amiralitetet dömt till att bli faderlösa.

— Å, fröken, om jag hade vetat, att ni var här.

Lord Glenarvan avbröt sig, och det uppstod en lång, sorgsen tystnad. Alla de närvarande voro fyllda av djup medkänsla för de arma barnen.

Den förste, som talade, var majoren.

— Således intet hopp? sade han till Glenarvan.

— Intet.

— Å, utbröt Robert med knuten näve, jag skall gå till de där människorna och säga dem mitt i ansiktet …

[ 24 ]Men han fick inte sluta sin hotelse, ty hans syster tog honom om handleden.

— Nej, Robert, sade hon. Det enda, vi ha att göra, är att tacka lord och lady Glenarvan för allt, vad de gjort för oss, och sedan gå och kasta oss för drottningens fötter och be om hennes hjälp.

Lord Glenarvan skakade på huvudet. Och hans hustru förstod, vad han menade. Det fanns för många stängda dörrar på vägen till drottningen.

Men plötsligt strålade lady Helenas ansikte upp.

— Vänta Mary och Robert! sade hon. Gå inte ännu!

Därpå vände hon sig till sin man.

— Edward, sade hon, du har lovat mig en bröllopsresa. Duncan är ett präktigt fartyg. Likaväl som till Medelhavet kan den segla jorden runt. Låt oss ta de bägge barnen med oss och fara ut att söka upp deras far.

Detta var en tanke, som lord Glenarvan redan förut haft, ehuru han icke velat göra sin hustru ett så djärvt förslag. Men då hon nu själv framställde det, tackade han henne med förtjusning över hennes goda hjärta och beundran för hennes mod. Hon var en värdig dotter till sin far, den store upptäcktsresanden.

Men ännu varmare tackade henne de båda barnen, vilka hon ville återge deras far.