Kejsarn av Portugallien/Kapitel 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kejsarhustrun
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Välkomsthälsningen
Flykten  →


[ 255 ]

VÄLKOMSTHÄLSNINGEN.

Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. Det är svårt att finna ord för att beskriva en sådan storhändelse.

Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att passagerarbåtarna på Löven hade slutat med sina turer och sjöfarten uppehölls av bara ett par små lastångare. Men med dessa hade hon väl inte velat fara — eller kanske att hon inte en gång visste, att de fanns till, — utan hon hade tagit skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton år. För i femton år hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång tid hade han måst sakna henne.

Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom. Han hade just då gått bort för att språka en stund med gammalmora i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och bodde för sig själv på en kammare. Hon var en av de många ensamma gamlingarna, som kejsarn av Portugallien [ 256 ]fick lov att gå och se om allt emellanåt och säga ett vänligt ord för att hålla dem vid gott mod.

Det var bara Kattrinna, som stod på tröskeln och tog emot, när den lilla flickan vände tillbaka till hemmet. Kattrinna hade suttit vid spinnrocken hela dagen, och hon hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då hon hörde skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass ovanlig händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna, att hon gick fram till dörrn för att lyssna, och då märkte hon, att det inte var ett vanligt arbetsåkdon, utan en fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra på Kattrinna. Det var inte utan, att de ville göra det numera, var gång hon blev skrämd eller uppskakad. Annars var hon rask och arbetsför trots sina två och sjuttio år. Hon var bara ängslig för att den där darrhäntheten skulle ta till, så att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan och sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills.

Vid det här laget hade nog Kattrinna så gott som upphört att hoppas att någonsin mer få se dottern, och hon hade inte haft henne i tankarna på hela dagen. Men hon sade sedan, att från det ögonblicket, då hon hörde kärran, visste hon bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan för att ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Det blev henne inte möjligt att bättra upp kläd[ 257 ]seln, utan hon fick gå ut och ta emot, sådan hon gick och stod.

Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt inte en gång uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots. Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden, då Erik i Falla och hans hustru hade kört med henne till prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom sitsen, inte skulle skakas ner i diket. Större ståt var det inte, när hon kom, och mer var det kanske inte heller att begära.

Kattrinna hade just fått upp förstudörrn, när kärran stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat den, men det gjorde hon inte. Hon kände helt hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte mäktade ta ett steg.

Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en herrskapsmänniska. Hon hade hatt med plymer och blommor och kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan ifrån Skrolycka i alla fall.

Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram mot Kattrinna med utsträckt hand. Men Kattrinna stod stilla och slöt ögonen. Det steg upp så mycket bittert i hennes sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon inte kunde förlåta dottern, att hon levde och kom där frisk och färdig, efter att hon hade låtit dem vänta [ 258 ]förgäves på henne alla dessa år. Hon önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt sig om att komma igen.

Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med all hast armarna om henne och närapå bar henne in i stugan. »Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt!» sa hon. »Känner ni inte igen mej?»

Kattrinna slog upp ögonen och betraktade henne noga. Hon var en förståndig människa, och hon hade aldrig väntat, att den, som hade varit borta i femton år, skulle vara alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon blev ändå förskräckt för vad hon såg.

Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket äldre ut, än hon borde göra, för hon var ju inte mer än några och trettio år, men det var inte för det, att håret hade vitnat vid tinningarna, eller för att pannan var full av smårynkor, som Kattrinna blev rädd, utan därför att Klara Gulla hade blivit ful. Hon hade fått en besynnerlig grågul ansiktsfärg, och det var något tjockt och grovt omkring munnen. Hela vitögat hade gått över i grått och blivit blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora påsar.

Kattrinna hade kommit ner på en stol, och där satt hon med händerna hårt knäppta om knäet för att hindra dem att skaka och tänkte på den unga, skinande adertonåringen i den röda klänningen. Sådan hade hon levat i hennes minne allt hittills. Hon undrade om hon någonsin skulle [ 259 ]komma sig för med att bli glad över att Klara Gulla var vänd tillbaka.

»Du skulle allt ha skrivit,» sa Kattrinna. »Du skulle teminstingen ha skickat oss en hälsning, så att vi hade fått veta, att du fanns kvar i livet.»

»Ja, det vet jag nog,» sa dottern. Och rösten den hade hon kvar åtminstone, den var käck och glad som förr. »Men jag råka' illa ut då i början — — — Ja, det har ni kanske hört?»

»Ja, så mycke vet vi,» sa Kattrinna och suckade.

»Det var fördenskull jag kom åv mej med skrivningen,» sa Klara Gulla och skrattade till ett tag. Hon hade något kraftigt och duktigt över sig nu som förr. Hon var nog inte en av dem, som pinade sig med ånger och självrannsakan.

»Tänk inte på det där nu, mor!» sa hon, då Kattrinna alltjämt teg. »Nu har jag fått'et riktigt bra. Jag har varit restauratris, jag sköter om mathållningen, vill jag säja, på en stor ångbåt, som går mellan Malmö å Lybeck, å i höst har jag hyrt mej bostad i Malmö. Ibland tänkte jag nog på att jag borde skriva, men det var svårt å komma i gång igen. Jag tyckte, att det fick vara, te dess jag var så långt hunnen, att jag kunde ta er å far te mej. Å nu, när jag har det ordnat, så att jag kan ta emot er, var det roligare å fara å hämta er själv än å skriva.»

»Å du har ingenting hört om oss?» sa Kattrinna. Alla dessa upplysningar borde ju ha gjort [ 260 ]henne glad, men hon kände sig alltjämt lika nedtryckt.

»Nej,» svarade Klara Gulla och lade till, liksom urskuldande: »Jag visste ju, att ni skulle få hjälp, om det blev för illa.»

I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på Kattrinna, fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon förstod, att de här hemma hade haft det svårare, än hon hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig. »Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör. Jag ville spara, te dess att jag fick ett riktigt hem å kunde ta er te mej.»

»Vi har inte behövt pengar,» sa Kattrinna. »Det hade var't nog för oss, om du bara hade skrivit.»

Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes sorgbundenhet, såsom hon hade brukat göra förr i världen.

»Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor!» sa hon. »Nu är jag ju här igen. Kom nu, ska vi få in mina koffertar å packa opp dom! Det finns matvaror i dom. Vi ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.»

Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner packsakerna från kärran, men Kattrinna följde henne inte.

Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med fadern. Det föll henne inte in annat, än att han gick på arbete i Falla som förr i världen. Kattrinna visste ju, att hon fick lov [ 261 ]att tala om för henne hur det stod till, men hon sköt upp och sköt upp. Det hade ändå kommit friska vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att genast göra slut på hennes glädje över att vara hemkommen.

Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon, att en sex, sju barnungar kom fram till grinden och tittade in på gården. De sade ingenting, bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg.

Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna gången hade de mellan sig en liten gubbe, som var gulnad och hopskrumpen, men gick uppstramad med tillbakakastat huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en marscherande soldat.

»Det var en besynnerlig figur, den där,» sa Klara Gulla till skjutskarlen, just som gubben och barnhopen trängde in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke till en karl, som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en hög läderkaskett med stor fjäderbuske, runt om halsen och långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det såg ut, som skulle han ha burit en gyllene halskrage.

Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de ropade: »Kejsarinna, kejsarinna!» allt vad de orkade. Gubbstackarn tystade inte på dem. [ 262 ]Han skred fram, som om de skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit hans hedersvakt.

När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara Gulla till ett utrop och flydde in till Kattrinna.

»Vem är det?» sa hon och såg alldeles förskrämd ut. »Är det far? Har han blitt tokig?»

»Ja,» sa Kattrinna. Hon började gråta i sin upprördhet och förde förklädet upp till ögonen.

»Är det för min skull?»

»Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet,» sa Kattrinna. »Han såg, att han hade det för svårt.»

Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på tröskeln, följd av hela barnhopen, som ville se hur detta mötet, som de hade hört så många gånger beskrivas, skulle avlöpa i verkligheten.

Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern. Han stannade strax innanför dörrn och framsade sin välkomsthälsning.

»Välkommen, välkommen, du Klara,
du Fina, du rika Gullborg!»

Dessa orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet, som de högtstående visar i stora ögonblick, men på samma gång hade han riktiga glädjetårar i ögonen, och han hade svårt att hindra rösten från att darra.

Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst, stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för att bjuda tystnad och [ 263 ]uppmärksamhet, och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst.

Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrinna. Det såg ut, som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom modern. Hittills hade hon tegat, men när Jan höjde rösten och sjöng, ropade hon till av förskräckelse och ville hejda honom.

Men då grep Kattrinna henne hårt om armen.

»Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjunga den här visan för dej, allt sen du blev borta för oss.»

Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.

Kejsarinnans fader
är så hjärtans gläder.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.

Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram, fick ut ungarna i en hast och stängde dörrn efter dem.

Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med stampade i golvet åt honom. Hon var ond på allvar.

»Tyst med er för all del!» sa hon. »Är det meningen å göra mej te ett spektakel å kalla mej för kejsarinna?»

Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink. Hon var ju den stora kejsarinnan! Allt, [ 264 ]vad hon gjorde, var väl gjort. Allt, vad hon sade, var honung och balsam. Han hade rent glömt bort i glädjen att titta efter guldkronan och guldtronen och de guldklädda krigsöverstarna. Om hon ville synas fattig och hjälplös, när hon kom, så var det hennes ensak. Det var nog glädje, att hon hade kommit tillbaka till honom.