Kejsarn av Portugallien/Kapitel 42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Välkomsthälsningen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Flykten
Kvarhållen  →


[ 265 ]

FLYKTEN.

Åtta dar efter Klara Gullas hemkomst stod hon och hennes mor en morgon nere på Borgs brygga, färdiga att resa sin väg för alltid. Den gamla Kattrinna var klädd i hatt och präktig klädeskappa. Hon skulle följa med dottern ner till Malmö och bli en fin stadsfru. Aldrig mer skulle hon behöva träla för födan. Hon skulle få sitta med händerna i kors i en soffa och ha det lugnt och sorgfritt alla sina återstående dagar.

Men trots allt detta goda, som väntade henne, hade visst Kattrinna aldrig känt sig så eländigt olycklig, som då hon stod där på bryggan. Klara Gulla måtte allt ha märkt något, för hon började fråga henne om hon var rädd för sjön. Och så gav hon sig till att förklara för henne, att det inte var något farligt, fastän det blåste så, att folk knappt kunde hålla sig kvar på bryggan. Hon var ju sjövan, Klara Gulla, så hon visste vad hon talade om. »Det här är ju inga vågor,» sa hon till mor sin. »Jag ser allt, att han går vit, men jag skulle inte vara rädd å ro över honom i vår gamla ekstock.»

[ 266 ]Klara Gulla frågade inte efter stormen, utan stannade kvar på bryggan. Men Kattrinna gick in i det stora godsmagasinet för att inte bli alldeles sönderblåst och kröp undan i ett mörkt hörn bakom ett par packlårar. Här ämnade hon stanna, ända tills ångbåten kom, för hon ville inte gärna råka någon av sockenfolket, innan hon gav sig i väg. På samma gång tänkte hon, att det var väl aldrig rätt, det hon gjorde, eftersom hon skämdes för att visa sig för folk.

En sak kunde hon ta sig fri för. Hon följde inte med Klara Gulla av någon lust efter vällevnad, utan endast och allenast därför, att händerna svek henne. Vad annat kunde hon göra, när hon kände, att de höll på att bli så dåliga, att hon inte kunde spinna mer?

Hon såg klockar Svartling komma in i magasinet, och hon bad till Gud, att han inte måtte få se henne och komma fram och fråga vart hon tänkte resa. Hur skulle hon kunna tala om för honom, att hon ämnade fara ifrån Jan och stugan och allt det gamla?

Hon hade gjort ett försök att få det så ställt, att de skulle få bo kvar i Skrolycka, hon och Jan. Om dottern bara hade skickat dem litet pengar, en tioriksdaler i var månad kanske, så hade de ju kunnat reda sig något så när. Men det hade inte varit lönt att tala med Klara Gulla om den saken. Hon ville inte ge dem ett öre, om inte Kattrinna följde med henne.

Kattrinna förstod nog hur det hängde ihop. [ 267 ]Klara Gulla sade inte nej av elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och ställt i ordning åt bägge föräldrarna. Hon hade glatt sig åt den stunden, då hon skulle få visa dem hur hon hade tänkt på dem och arbetat för dem. Och hon ville åtminstone ha en av dem med sig, så att hon skulle få någon lön för allt sitt besvär.

Säkert var det Jan, som hon mest hade tänkt på, när hon redde till hemmet, för hon hade ju varit så särskilt god vän med far sin förr i världen, men honom tyckte hon nu att hon omöjligt kunde ta med sig.

Det var just i detta, som hela olyckan låg. Klara Gulla hade fattat en sådan motvilja för sin far. Hon kunde rakt inte stå ut med honom. Inte fick han tala med henne om Portugallien, inte om hennes rikedom och makt, ja, hon kunde knappt tåla att se honom gå klädd i kejsardoningen. Han var ju lika glad åt henne i alla fall och ville jämt vara i hennes närhet, men hon bara flydde honom, och Kattrinna var viss om att det var för att slippa se honom, som dottern inte hade stannat hemma mer än en knapp vecka.

Nu kom också Klara Gulla in i magasinet. Och hon var inte rädd för klockar Svartling, hon, utan hon gick genast fram för att språka med honom. I de första orden, som hon sade till honom, berättade hon, att hon nu skulle resa hem till sitt, och att Kattrinna skulle följa med henne.

Klockarn frågade då, som man ju kunde veta att han skulle göra, vad hennes far sade om den [ 268 ]saken. Och likaså lugnt, som skulle hon ha talat om en främmande, berättade Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade hyrt in honom hos Lisa, sonhustrun till den gamla notbindarn. Lisa hade byggt sig ett nytt hus efter Ol'Bengtsas död, och hon hade en kammare ledig, där Jan kunde bo.

Klockar Svartling hade ett sådant ansikte, att det inte visade mer av hans tankar, än han ville, att det skulle visa, och det höll sig alldeles orörligt, medan han talade med Klara Gulla. Men nog visste Kattrinna i alla fall vad han tänkte, han, som var som en far för hela socknen. »Varför ska en gammal man, som har både hustru och dotter i livet, behöva komma till främmande? Lisa är en snäll människa, men hon kan ju ändå aldrig ha sådant tålamod med honom som hans egna.» Det tänkte han. Och det gjorde han rätt i att tänka.

Kattrinna såg helt hastigt ner på sina händer. Hon kanske allt bedrog sig själv ändå, när hon skyllde på dem. Den riktiga orsaken till att hon övergav Jan var nog den, att dottern var henne för mäktig. Hon var inte i stånd att sätta sig upp mot henne.

Klara Gulla stod alltjämt och talade med klockarn. Nu berättade hon för honom hur de hade måst smyga sig hemifrån, för att Jan inte skulle få veta, att de for.

Detta hade varit det värsta av alltsammans för Kattrinna. Klara Gulla hade skickat bort Jan [ 269 ]i ett ärende till en handelsbod långt uppe i Bro socken, och så snart han var gången, hade de packat koffertarna och gett sig av. Kattrinna hade känt sig som en tjuv och en illgärningsman, då hon på detta sättet smög sig hemifrån, men Klara Gulla hade sagt, att det var tvungen sak. Om fadern hade fått veta något om resan, så hade han hellre lagt sig framför kärran för att bli överkörd, än han hade låtit dem fara. — Ja, nu skulle Lisa stå och ta emot honom, när han kom hem, och hon skulle nog försöka trösta honom, men bra svårt var det ändå att tänka på hur illa han skulle ta det, när han fick veta, att Klara Gulla hade rest ifrån honom.

Klockar Svartling stod så tyst och hörde på Klara Gulla. Kattrinna började just undra om han var nöjd med det, som han fick veta, då han helt plötsligt tog Klara Gullas hand och sade med stort allvar:

»Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, så säjer jag nu min mening rent ut. Klara Gulla vill resa ifrån en plikt, men det är inte sagt, att det lyckas. Jag har sett andra, som har försökt göra på samma sätt, men det har hämnat sej.»

Kattrinna reste sig och drog ett andetag av lättnad, då hon hörde detta. Det var just de orden, som hon själv hade velat säga dottern.

Klara Gulla svarade ganska saktmodigt, att hon inte visste hur hon skulle ställa på annat sätt. Inte kunde hon ta en galen människa med sig till en främmande stad, och inte kunde hon [ 270 ]själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade Jan sörjt för. När hon gick förbi en gård, kom barnen utspringande och ropade »Kejsarinna» efter henne, och vid kyrkan i söndags hade folk varit så ivriga att få se henne, att de hade hållit på att springa omkull henne.

Men klockarn höll ändå på sin mening.

»Jag förstår, att det kan vara svårt,» sa han, »men det har varit ett sådant samband mellan dej å din far. Du ska inte tro, att du kan hugga av det så lätt.»

Då detta var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och Kattrinna följde efter dem. Hon hade ändrat mening och ville nu gärna tala med klockarn, men innan hon gick fram till honom, ställde hon sig att se uppåt backen. Hon kände på sig, att Jan snart måste vara där.

»Är ni rädd för att far ska komma?» frågade då Klara Gulla och gick från klockarn bort till modern. — »Rädd!» sa Kattrinna. »Jag bara ber te Gud, att Jan måtte hinna hit, innan jag är rest.» Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: »Det känns, vet du, som om jag skulle ha gjort någe ont. Jag tror, att jag får lida för detta i hela mitt liv.»

»Det säjer ni bara, för det att ni har måst sitta i mörker å elände i så många år,» sa Klara Gulla. »Det blir annat, när ni väl är härifrån. — Far kan ju i alla fall omöjligt komma hit, när han inte vet, att vi har rest,» lade hon till.

»Det ska du inte vara så säker på,» sa Kat[ 271 ]trinna. »Jan vet ändå vad han behöver veta. Det har var't så med'en, allt sen du blev borta för oss, å det har tatt te med vart år. Vår Herre tyckte väl, att sen han hade förlorat förståndet, måste han ge'n ett nytt ljus å lysa sej med.»

Kattrinna berättade nu med få ord för Klara Gulla om Lars Gunnarssons död och ett par andra händelser från de senare åren för att visa henne, att Jan var i syne, som det heter. Klara Gulla hörde på henne med stor uppmärksamhet. Förut hade Kattrinna försökt att tala om för henne hur god Jan var mot flera fattiga gamla stackare, men det hade hon inte velat lyssna till.

Detta däremot tycktes hon bli så gripen av,. att Kattrinna började hoppas, att hon skulle få andra tankar om Jan, ja, kanske till och med vända om hem, hon också.

Det var inte länge hon fick ha den förhoppningen kvar. »Här, mor, har vi nu ångbåten!» utbrast Klara Gulla med glad röst. »Nu går det nog bra för oss ändå, så att vi får komma i väg.»

Kattrinna fick tårar i ögonen, då hon såg ångbåten lägga till vid bryggan. Hon hade ämnat be klockar Svartling fälla ett gott ord för henne och Jan hos Klara Gulla, så att hon skulle låta dem stanna i deras gamla hem, men det blev det inte tid med. Hon såg sig ingen utväg att slippa undan resan.

Båten måtte ha varit sent ute, för den hade en sådan brådska att komma åstad igen. Land[ 272 ]gång hade den inte tid att lägga ut. Ett par stackars resande, som skulle stiga av, blev nästan kastade upp på bryggan av sjöfolket. Klara Gulla fick Kattrinna vid armen, en karl tog emot henne, och så var hon ombord. Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande.

Just som Kattrinna hade kommit upp på däck, lade Klara Gulla armen om henne liksom för att stödja henne. »Kom, så går vi över te andra sidan!» sa hon.

Men det var för sent. Den gamla Kattrinna såg en karl komma springande utför backen, och hon kände igen honom också.

»Det är Jan!» sa hon. »Å, vad tar han sej nu te månntro?»

Jan stannade ytterst på bryggan. Han stod där liten och eländig. Han såg Klara Gulla på den bortdragande båten, och större förtvivlan och grämelse kunde inte ett ansikte uttrycka, än hans nu gjorde.

Men det behövdes inte mer, än att Kattrinna såg honom, för att hon skulle få den kraft, som hon behövde, till att sätta sig upp mot dottern. »Du får resa, du,» sa hon, »men jag stiger åv ve nästa brygga å går hem igen.»

»Ni får göra, som ni vill, mor,» sa Klara Gulla utledsen. Hon förstod väl, att detta kunde hon inte strida emot. Kanske tyckte också hon, att de hade varit för grymma mot fadern.

Men det gavs dem ingen tid till gottgörelse. För andra gången ville Jan inte mista hela sitt [ 273 ]livs glädje. Han gjorde ett språng från bryggan och kastade sig ner i sjön.

Kanske att det hade varit hans mening att simma fram till ångbåten, kanske han helt enkelt hade känt, att han inte stod ut med att leva längre.

Från bryggan höjdes höga rop, en båt sattes ut ögonblickligen, också den lilla lastångaren lade bi och skickade ut sin julle, men Jan hade sjunkit genast. Han kom inte en gång tillbaka upp till vattenytan.

Kejsarkäppen och den gröna läderkasketten låg och flöt på vattnet, men kejsarn själv hade försvunnit, så tyst, så spårlöst, att om dessa klenoderna inte hade legat där, skulle man knappt ha kunnat tro, att han var borta.