Hoppa till innehållet

Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel I
Kapitel II  →


[ 7 ]

I.

VID arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.

Lavrans var av den släkten som här i landet nämndes Lagmanssönerna. Den kom in från Sverige med den Laurentius östgötalagman som rövade Bjälbojarlens syster, jungfru Bengta, ur Vreta kloster och rymde till Norge med henne. Herr Laurentius var hos kung Håkon den gamle, som visade honom stor ynnest; kungen gav honom gården Sil. Men när han varit här i landet i åtta år, lades han på sotsängen och dog, och änkan, Folkungadottern, som folk i Norge kallade kungadotter, for då hem och förlikte sig med sina fränder. Hon blev sedan rikt gift i ett annat land. Hon och herr Laurentius hade inga barn med varandra, och därför ärvdes Skog av Laurentii broder Kettil. Han var farfar till Lavrans Björgulfson.

Lavrans var tidigt vorden gift; han var endast tjuguåtta år gammal, när han kom till Sil, och tre år yngre än sin hustru. I uppväxtåren hade han varit vid hirden och njutit god fostran; men efter sitt giftermål blev han boende i ro på sin gård, ty Ragnfrid var något underlig och tungsint och trivdes icke bland folket söderut. Sedan hon rönt det olycksödet att mista tre småsöner i vaggan, blev hon rentav folkskygg. Det var därför till stor del för att hustrun skulle komma närmare fränder och kända som Lavrans flyttade till Gudbrandsdalen. De hade, när de kommo dit, ett barn i livet, en liten mö, som hette Kristin.

Men när de bosatt sig på Jörundgård, levde de mest lika stilla där och höllo sig särdeles mycket för sig själva. Det tycktes ej som Ragnfrid frågat stort efter sina fränder, ty hon såg dem ej oftare än hon för anständighets skull måste. Detta kom sig till dels av att Lavrans och Ragnfrid voro ovanligt fromma och gudfruktiga människor, som flitigt besökte kyrkan, gärna härbärgerade Guds tjänare och folk som färdades i kyrkans ärenden, eller pilgrimer, [ 8 ]när de foro upp genom dalen till Nidaros; och de visade sin sockenpräst den allra största heder — han var deras närmsta granne och bodde på Romundgård. Men folk där i dalen tyckte eljest att gudsväldet stod dem dyrt nog i tionde, gods och penningar, så att de menade det icke tarvades att ålägga sig alltför mycken fasta och bön eller draga präster och munkar till huset, utom när man hade bruk för dem

För övrigt var Jörundgårdsfolket högt aktat och väl lidet, i synnerhet Lavrans, ty han var känd som en stark och modig man, men fridsäll, stillsam och rättsinnig, enkel i later men av höviskt väsen, en sällsport duktig jordbrukare och stor jägare; särskilt jagade han med iver varg och björn och allsköns skadedjur. Han samlade på få år mycken jord i sin ägo, men han var en god och hjälpsam husbonde för sina landbor.

Ragnfrid såg folk så föga till, att man snart slutade upp med att säga något vidare om henne. Första tiden sedan hon kommit hem till dalen, hade många förundrat sig, ty de mindes henne från den tid hon gick hemma på Sundbu. Fager hade hon aldrig varit, men då hade hon sett god och glad ut; nu hade hon fallit av så mycket, att man gott kunde tro hon var tio i stället för tre år äldre än mannen. Folk tyckte nog hon tog detta med barnen orimlig tungt, ty eljest hade hon det ju på alla vis bättre än de flesta hustrur — hon satt i stort välstånd och anseende, och förhållandet mellan henne och mannen var gott, såvitt folk kunde se: icke höll Lavrans sig till andra kvinnor, han rådförde sig mycket med henne i alla ärenden, och han sade henne ej ett omilt ord, antingen han nu var nykter eller drucken. Hon var då icke heller äldre än att hon kunde få många barn ännu, om Gud ville unna henne dem.

De hade ganska svårt för att få ungt folk i sin tjänst på Jörundgård, eftersom matmodern hade detta tunga sinne, och även därför att de höllo så strängt på alla fastetider. Annars hade folket det gott där på gården, och sällan gåvos onda ord eller aga; både Lavrans och Ragnfrid gingo också själva främst i allt arbete. Mannen var även gladlynt på sitt vis och kunde vara med i en dans eller vara försångare, när ungdomen lekte på kyrkvallen under vaknätterna. Men det var dock mest äldre människor som sökte sig till Jörundgård; dessa trivdes gott och stannade länge.

När barnet Kristin var sju år gammalt, hände det en gång att hon skulle få följa med sin far upp till deras säter.

Det var en vacker morgon något fram på sommaren. Kristin stod på loftet, där de sovo nu under sommartiden. Hon såg att solen sken därute, och hon hörde sin far och karlarna samtala nere på tunet — då blev hon så glad, att hon inte kunde stå stilla, medan modern klädde henne, utan hoppade och sprang mellan alla plagg hon fick på sig. Hon hade aldrig förr varit uppe i fjäl[ 9 ]len utan endast tvärs över hålvägen, »rosten», till Våge, när hon fått vara med och gästa sina morsfränder på Sundbu, och så i de närmaste skogarna med modern och husfolket, när de gingo ut och plockade bär, som Ragnfrid lade i det svagöl hon bryggde. Hon lagade också en sur gröt av lingon och tranbär, som hon åt till brödet i stället för smör under långfastan.

Modern rullade upp Kristins långa hår och band in det i hennes gamla blå luva, kysste så dottern på kinden, och Kristin sprang ned till sin far. Lavrans satt redan i sadeln; han lyfte upp henne bakom sig, där han lagt sin kappa, hopvikt som en dyna, på hästens länd. Där fick Kristin sitta grensle och hålla i hans bälte. Så ropade de farväl till modern, men hon kom skyndande ned från svalen med Kristins hättekåpa, gav den till Lavrans och bad honom taga väl vara på barnet.

Solen sken, men det hade regnat starkt om natten, så att bäckarna forsade och sjöngo överallt nedåt sluttningarna, och dimflagorna drevo utmed fjällets sidor. Men över kammen gledo vita godvädersskyar uppe i den blå luften, och Lavrans och hans män talade om att det nog bleve en het dag, när det led litet längre fram. Lavrans hade fyra svenner med sig, och de voro alla väl väpnade, ty det låg vid denna tid åtskilligt underligt folk uppe i fjället — ehuru de ju voro så många och skulle så kort väg däråt, att det var osannolikt de skulle råka ut för något slikt. Kristin tyckte bra om alla svennerna; tre av dem voro något äldre män, men den fjärde, Arne Gyrdson från Finsbrekken, var en halvvuxen gosse, och han var Kristins bästa vän; han red närmast efter Lavrans och henne, ty det var han som skulle säga henne besked om allt vad de sågo på den väg där de färdades.

De redo mellan husen på Romundgård och utbytte hälsningar med Eirik präst. Han stod ute och bannade dottern sin — hon skötte huset åt honom — för en härva nyfärgat garn, som hon lämnat hängande utomhus dagen förut. Nu hade den blivit förstörd av regnet.

I backen ovanför prästgården låg kyrkan. Den var icke stor men fin, vacker och i gott stånd och nytjärad. Vid korset utanför kyrkogårdsgrinden ströko Lavrans och hans män av sig hattarna och böjde huvudet. Så vände fadern sig om i sadeln, och han och Kristin vinkade ned till modern, som de kunde se ute på vallen framför gården därhemma; hon viftade åt dem med en snibb av sitt huvudlin.

Här på kyrkbacken och kyrkogården brukade Kristin leka nästan varje dag; men i dag då hon skulle ut och färdas så långt, tycktes barnet den välkända åsynen av hemmet och bygden helt ny och märkvärdig. Huslängorna på Jörundgård hade liksom blivit mindre och gråare, där de lågo nere på släta marken, både boningshus och uthus. Älven slingrade blank nedåt nejden, och [ 10 ]dalen vidgade sig med de breda, gröna vallarna och myrarna i sänkan, och gårdar med åker och äng uppefter sluttningarna under de grå och tvärbranta fjällsidorna.

Långt nedanför, där fjällen möttes och stängde utsikten, visste Kristin att Loptsgård låg. Där bodde Jon och Sigurd, två gamla män med vitt skägg; de skulle alltid leka och skämta med henne, när de kommo till Jörundgård. Med Jon var hon god vän, ty han skar i trä de vackraste djur åt henne, och hon hade en gång fått ett fingergull av honom. Men sist han var hos dem, vid pingsttiden, då hade han haft med sig åt henne en riddare, som var snidad så väl och målad så skönt att Kristin tyckte hon aldrig fått förnämligare gåva. Hon måste ha honom med sig i sängen varendaste natt, men om morgonen när hon vaknade stod riddaren på fotbrädan till sängen, där hon låg med föräldrarna. Fadern sade att han sprang upp vid första hanegället, men Kristin förstod nog att modern tog bort honom, när hon somnat, för hon hade hört henne säga att han var så hård och otäck, när de fingo honom under sig på natten. — Sigurd från Loptsgård var Kristin rädd för och tyckte inte om att han tog henne på knät, för han brukade säga att när hon bleve giftasvuxen, skulle han sova i hennes famn. Han hade överlevt två hustrur och sade själv att han nog skulle överleva den tredje med, så kunde Kristin bli den fjärde. Men när hon grät för det, skrattade Lavrans och sade att han inte trodde Margit skulle ge upp andan så snart, men skulle det nu gå så illa och kom Sigurd i friarärende, så skulle han få nej, hon behövde icke frukta annat.

Ungefär ett bågskott norr om kyrkan låg vid vägen ett stort klippblock, och omkring det var en tät lund av björk och asp. Där brukade barnen leka kyrka, och Tomas, yngste dottersonen till Eirik präst, steg upp och mässade som morfadern, stänkte vigvatten och döpte, när det samlats regnvatten i groparna på stenen. Men hösten förut hade det hänt en gång att de råkat illa ut. Först hade Tomas sammanvigt henne och Arne — Arne var inte äldre än att det hände han var med barnen och lekte, när han kunde komma ut. Sedan fångade Arne en griskulting, som gick där, och den buro de till dopet. Tomas smorde den med gyttja, doppade den i en vattenpöl och härmade sin morfar, mässade på latin och bannade dem, för att de inte offrade nog — då skrattade barnen, ty de hade hört de vuxna tala om Eiriks omåttliga penninglystnad. Och ju mera de skrattade, desto värre blev Tomas med sina påhitt: så sade han att detta barnet avlats under långfastan och de skulle böta till prästen och kyrkan för sin synd. Då skrattade de stora pojkarna så att de skreko, men Kristin blev så skamsen att hon så när brustit i gråt, där hon stod med spädgrisen i famnen. Och medan de höllo på med detta, bar det sig ej bättre än att Eirik själv kom ridande hemåt från sockenbud. Då han märkte [ 11 ]vad barnungarna hade för sig, hoppade han av hästen, räckte de heliga kärlen till Bentein — äldsta dottersonen, som var med honom —, så brått att Bentein nära nog släppte silverduvan med Guds lekamen i backen; prästen rusade in bland barnen och dängde till så många han kom åt. Kristin tappade griskultingen, och den for skrikande nedåt vägen med dopklädet släpande efter sig, så att prästens hästar stodo på bakbenen av skrämsel. Prästen ruskade också henne, så att hon föll omkull, och sparkade till henne, så hon hade ont i höften många dar efteråt. Då tyckte Lavrans, när han fick höra detta, att Eirik dock varit för sträng mot Kristin, eftersom hon var så liten. Han sade att han skulle tala med prästen om detta, men Ragnfrid bad honom icke göra det, ty flickan hade ej fått annat än hon förskyllt, då hon varit med om slik en hädisk lek. Så nämnde Lavrans ingenting vidare om saken, men han gav Arne den värsta aga pojken någonsin fått.

När de nu redo förbi stenen, ryckte Arne därför Kristin i ärmen. Säga något tordes han ej för Lavrans, men han gjorde miner, flinade och slog sig själv på ändan. Men Kristin hängde skamsen huvudet.

Vägen ledde in i tät skog. De redo nedanför Hammeråsen; dalen blev trång och mörk, och älvbruset ljöd starkare och barskare — när de sågo en glimt av Lågen, gick den isgrön med vitt skum mellan branta stenväggar. Fjället var svart av skog på bägge sidor om dalen; det var mörkt och hemskt och trångt i hålvägen, och det fläktade kallt. De redo över spången, som gick över Rostån, och snart sågo de bron över älven nere i dalen. I en håla något nedanför bron bodde en näck; Arne ville berätta för Kristin härom, men Lavrans tillsade gossen strängt att tiga med slikt tal här i skogen. Och när de kommo till bron, hoppade han av hästen och ledde den över vid tygeln, medan han höll barnet om livet med den andra armen.

På andra sidan bar en ridstig brant upp i höjden, så att männen sutto av hästarna och gingo, men fadern lyfte Kristin längre fram, så att hon kunde hålla i sadelbågen, och så fick hon rida Guldsvein ensam.

Nya gråtoppar och blåa åsar med snöstrimmor lyfte sig över fjällsidorna, allteftersom de kommo högre upp, och nu skymtade Kristin mellan träden glimtar av bygden nordanskogs, och Arne pekade och sade vad gårdarna hette, som de kunde urskilja.

Högt uppe på branten kommo de till ett litet torp. De stannade vid inhägnaden; Lavrans hojtade, och ropet ekade om och omigen mellan fjällen. Två män kommo springande nedåt mellan de små åkerlapparna. Det var de båda sönerna i stugan. De voro duktiga tjärbrännare, och Lavrans skulle tinga dem att bränna åt honom. Deras mor kom efter med en stor skål tätmjölk, ty det hade blivit en varm dag, såsom männen väntat sig.

[ 12 ]»Jag såg du hade dotter din med dig», sade hon, när hon hälsat, »jag måste väl se på henne, tänkte jag. Du får knyta av henne luvan, de säga hon skall ha ett så fagert hår.»

Lavrans gjorde som kvinnan bad, och Kristins hår föll ned över henne ända till sadeln. Det var tjockt och gult som moget vete. Isrid, kvinnan, tog i det och sade:

»Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din — en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock — hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson! — Och Guldsvein rider du så stram som en hovman», skämtade hon och höll skålen, medan Kristin drack.

Barnet rodnade av glädje, ty hon visste väl att fadern var hållen för den vackraste man vida omkring, och han såg ut som en riddare, där han stod bland sina män, fast han var klädd mest på bondevis, så som han brukade hemma till vardags. Han bar en tämligen vid och kort rock av grönfärgad vadmal, öppen i halsen, så att skjortan syntes; för övrigt hade han hosor och skor av ofärgat läder och på huvudet en gammaldags bredbrättad filthatt. Av smycken bar han endast ett slätt silverspänne i bältet och en liten sölja i skjortlinningen; dessutom syntes vid halsen litet av en gyllene halsked. Den bar Lavrans alltid, och i den hängde ett guldkors, besatt med stora bergkristaller; det gick att öppna, och däri låg litet av den heliga fru Elins av Skövde svepeduk och hår, ty Lagmanssönerna räknade sin ätt från en av denna högtsaliga kvinnas döttrar. Men när Lavrans var uppe i skogen eller gick i arbete, brukade han sticka korset inpå bara barmen för att ej tappa det.

Men han såg i sina grova vardagskläder mera välbördig ut än mången riddare och hirdman i gästabudsdräkt. Han var mycket ståtligt vuxen, hög axelbred och smal om höfterna; huvudet var litet och satt vackert på halsen, och han hade fagra, något långlagda anletsdrag — lagom fylliga kinder, vackert rundad haka och välbildad mun. Han var ljus med frisk ansiktsfärg, grå ögon och tjockt, slätt och silkegult hår.

Han blev stående och språkade med Isrid om hennes angelägenheter, sporde också efter Tordis, Isrids frändekvinna, som skötte om Jörundgårds säter denna sommar. Hon hade nyss fått ett barn; Isrid väntade endast på tillfälle att få säkert följe genom skogen, så skulle hon bära gossen ned till bygden och få honom kristnad. Lavrans sade då att hon fick följa dem uppåt: han skulle ned igen nästa kväll, och det kunde vara gott och tryggt för henne att det var så många män med henne och det okristnade barnet.

Isrid tackade: »Sanningen att säga, är det nu detta jag väntat på. Vi veta nog, vi fattiga människor här uppe under fjällryggen, att du gör oss en väntjänst, om du kan, när du kommer hit. Hon sprang uppåt för att hämta ett knyte och en kappa.

[ 13 ]Det var så att Lavrans kände sig väl till mods bland sådant småfolk som satt på röjningar och legojord högt i utkanten av bygden; hos dem var han alltid glad och skämtsam. Med dem talade han om skogsdjurens levnadsvanor och om renen inne på vidderna, om allt skrymt, som är i rörelse på slika ställen. Och han stod dem bi med råd och dåd och handräckning, såg till deras sjuka boskap, följde med dem i smedjan och på timmermansarbete, ja satte stundom in sin väldiga kraft, när de skulle bryta upp de värsta stenar eller rötter. Därför hälsade dessa människor alltid med glädje Lavrans Björgulfson och Guldsvein, den stora röda hingsten han red på. Det var ett präktigt djur med blank hud, vit man och svans och ljusa ögon — starkt och djärvt, så det gick rykte därom i bygderna, men mot Lavrans var hingsten blid som ett lamm, och han brukade säga att han hade den så kär som en yngre bror.

Det första ärende Lavrans hade var att han skulle se till vårdkasen på Heimhaugen. Ty under de hårda ofredstiderna för hundra år sedan eller mer hade bönderna på några ställen uppefter dalen byggt vårdkasar på fjällen, liknande dem i hamnarna längs kusten, men dessa vårdar i dalarna hörde icke under lantvärnet. Bondegillena höllo dem i stånd, och gillebröderna växlade om med att sköta dem.

När de kommo till den första sätern, släppte Lavrans alla hästarna utom klövjehästen in på ängslyckan där, och nu följde de en brant gångstig uppåt. Det dröjde icke länge innan det blev glest mellan träden. Stora furor stodo döda och vita som ben inpå myrarna — och nu såg Kristin nakna gråbergstoppar dyka upp mot himlen på alla håll. De klevo bland »urens» stenar långa sträckor, och ibland rann en bäck mitt i stigen, så att fadern måste bära henne. Vinden blåste skönt och friskt här uppe, och det var svart av bär bland ljungen, men Lavrans sade att de inte kunde stanna nu och plocka. Arne sprang än före och än efter, slet av bärris åt henne och talade om vilka sätrar det var de sågo nedanför sig i skogen — ty det var skog över hela Hövringsvangen på den tiden.

Och nu voro de under den sista rundade och nakna toppen och sågo det väldiga timmerbålet mot luften och vakthyddan i lä under en brant klippa.

När de kommo upp över kanten, for vinden mot dem och ryckte i deras kläder — så att Kristin tyckte det var som om något levande, som bodde här uppe, mötte dem och hälsade. Det blåste och det pustade, medan hon med Arne gick fram över mossplanerna. Barnen satte sig längst ut på en klippa, och Kristin stirrade storögd — aldrig hade hon tänkt sig att världen var så vid och stor.

Det låg skogsludna fjällvidder under henne överallt; dalen var bara som en ränna mellan de väldiga fjällen, och sidodalarna voro ännu mindre springor. Det fanns många sådana, men ändå blev det föga dal och mycket fjäll. På alla håll stucko gråa toppar, gulflam[ 14 ]miga av lav, upp ur skogstäcket, och långt borta mot synranden stodo blåfjäll med vita, glimtande snöfläckar och sammansmulto för ögat med de gråblå och vitskimrande sommarmolnen. Men i nordost, helt nära — strax bortom säterskogen — låg en klunga väldiga, stenblå kammar med strimmor av nysnö ned efter sidorna. Kristin kunde förstå att detta var Svinryggarna, som hon hade hört talas om, ty de liknade då tämligen påtagligt en hop tunga galtar, som drevo inåt fjällen och vände baksidan åt bygden. Och ändå sade Arne att det var en halv dagsritt bara till dem.

Kristin hade trott att bara hon kom upp över hemfjällens topp, så skulle hon se ned i en annan bygd, lik deras egen, med gårdar och gärden, och det klack till så underligt i henne, när hon såg att det var så långt mellan de ställen där folk bodde. Hon såg de små gula och gröna fläckarna nere i dalbottnen, och de oändligt små gläntorna, med gråa husprickar på, i fjällskogen; hon började räkna dem, men när hon räknat till tre tolfter, lyckades hon icke hålla reda på det längre. Och likväl voro människoboningarna som ett intet i ödemarken.

Hon visste att i vildskogen rådde ulv och björn, och under all stenen bodde troll och tussar och alffolket, och hon blev rädd, ty ingen visste deras antal, men det måste finnas många gånger fler av dem än av kristna människor. Då ropade hon högt på sin far, men han hörde henne ej i blåsten här uppe — han och svennerna höllo på med att vältra stora stenar uppför den kala bergssluttningen för att stötta med dem kring vårdkasens timmerstockar.

Men Isrid kom bort till barnen och visade Kristin var Våge Västfjäll var. Och Arne pekade ut Gråfjället, där folk från bygderna fångade renen i fallgropar och kungens falkfångare lågo i stenkojor. Det arbetet tänkte Arne själv ägna sig åt — men då skulle han också lära sig att inöva fåglarna till jakt — och han lyfte armarna, som om han kastat ut höken.

Isrid runkade på huvudet.

»Det är ett styggt liv, det, Arne Gyrdson — det månde bliva en stor sorg för mor din, om du bleve falkfångare, pilt! Det kan ingen man reda sig med där uppe, utan att han giver sig i lag både med de värsta människor och dem som äro ändå värre.»

Lavrans hade kommit bort till dem och hade hört det sista.

»Ja», säger han, »där finns nog mera än ett hemman, som varken betalar skatt eller tionde —»

»Ja, du har väl sett ett och annat du, Lavrans», försökte Isrid. »Du, som färdas så långt inåt —»

»Nå-nå», Lavrans drog på det. »Kan nog så vara — men icke tycker jag man bör tala om slikt. Man får unna de människor som förspillt freden för sig inne i bygden den fred de kunna finna i fjällen, menar jag. Men nog har jag sett gula åkrar och präktiga slåtterängar, där ej mången lär veta det finns dalar — och hjor[ 15 ]dar har jag sett av kor och får, men om dem vet jag icke vare sig de hörde människor till eller andra —»

»Åja», säger Isrid. »Björn och gråben får skuld för den boskap, som blir borta här på sätrarna, men det finns värre rövare i fjället än de.»

»Kallar du dem värre?» spörjer Lavrans tankfullt och stryker dottern över luvan. »Inåt fjället. på sydsidan om Svinryggarna, såg jag en gång tre småpiltar och den störste var som Kristin här — gult hår hade de och skinnjackor. De visade tänderna, som ulvungar, innan de lupo och gömde sig. Icke är det väl så underligt, om det lyste den fattige mannen som rådde om dem att föra undan åt sig en ko eller par —»

»Åh, ungar har då både ulv och björn», säger Isrid vred. »Och dem skonar icke du, Lavrans, varken dem eller ungarna deras. Fast de icke känna lag eller kristen lära, liksom dessa illgärningsmännen, dem du unnar så gott —»

»Tycker du då jag unnar dem så gott, för det jag unnar dem litet bättre än det värsta?» säger Lavrans och ler litet. »Men kom nu, så få vi se, vad slags färdekost Ragnfrid har unnat oss i dag.» Han tog Kristin vid handen och ledde henne därifrån. Och han böjde sig ned över henne och sade sakta: »Jag tänkte på de tre små bröderna dina, jag, Kirsti liten!»

De tittade in i vårdstugan, men där var kvavt och luktade unket. Kristin fick se sig omkring ett ögonblick, men det fanns bara några jordbänkar längs väggarna, en eldstad mitt på golvet och så tunnor med tjära och buntar av torrvedstickor och näver. Lavrans tyckte de skulle äta ute, och längre ned i en björklid funno de en vacker grön, slät plats.

De lastade av klövjehästen och sträckte ut sig i gräset. Och det fanns mycken och god mat i Ragnfrids skräppa — mjukt bröd och fint tunnbröd, smör och ost, fläsk och lufttorkat renkött, fet, kokt kobringa, två stora kuttingar med tysköl och en liten kagge mjöd. Nu gick det raskt undan med att skära för kött och dela ut, medan Halvdan, den äldsta av karlarna, slog eld — det var tryggare att ha en lägereld än att vara utan, här i skogen.

Isrid och Arne sleto av ljung och dvärgbjörk och kastade på bålet, det fräste, när elden rev det friska lövet av kvistarna, så att små vitbrända flagor redo högt på lågans röda manke; röken virvlade fet och mörk mot den klara himlen. Kristin satt och såg på; hon tyckte det var som om elden vore glad för att den var ute och fri och fick leka. Den var annorlunda än när den satt hemma på härden och skulle träla med att koka mat och lysa dem i stugan.

Hon satt och lutade sig mot fadern med ena armen över hans knä; han gav henne så mycket hon ville ha av allt det bästa som fanns och bjöd henne att dricka så mycket hon orkade av ölet och smaka flitigt på mjödet.

[ 16 ]»Hon blir så rusig, så hon icke kan gå ned till sätern», sade Halvdan och skrattade, men Lavrans strök henne om de runda kinderna:

»Ja, då äro vi väl många nog här till att bära henne — hon mår gott av det — drick du också, Arne — I som ännu ären i växten, er göra Guds gåvor gott och ingen men — ge sött, rött blod och god sömn, men väcka icke dårskap och vanvett —»

Männen drucko nu flitigt och djupt, de också; Isrid lät sig ävenledes väl smaka, och snart ljödo deras röster och eldens dån och vin som ett fjärran larm för Kristins öron — hon började bli tung i huvudet. Hon märkte likväl att de utfrågade Lavrans och ville ha honom till att tala om vad han varsnat av underliga ting på sina jaktfärder. Men han ville ej stort säga, och hon kände det så tryggt och gott — och så var hon så mätt.

Fadern satt med en kaka mjukt bjuggbröd. Han ältade småbitar därav mellan fingrarna, tills de liknade hästar, klöv smala stycken av sovlet och satte grensle över brödhästarna; dessa lät han så rida bort över sitt knä och in i munnen på Kristin. Men snart var hon så trött att hon gitte varken gapa eller tugga — och så föll hon omkull på marken och sov.


När hon kom till medvetande igen låg hon varmt och mörkt i faderns famn — han hade svept sin kappa om dem bägge. Kristin satte sig upp, strök svetten ur ansiktet och knöt av sig luvan, så att luften kunde få torka hennes fuktiga hår.

Det måste ha lidit långt fram på dagen, ty solskenet var alldeles gult, och skuggorna hade sträckt på sig och föllo nu mot sydost. Icke en fläkt rörde sig mera, och mygg och andra flygfän surrade kring den sovande människoflocken. Kristin satt moltyst, kliade sina myggbitna händer och såg sig omkring — bergstoppen ovanför dem lyste vit av mossa och gul av lav i solgasset, och bålet av vindfaret timmer stod mot himlen som benranglet av något underligt djur.

Hon började bli underlig till mods — det var så konstigt att se dem sova allesamman mitt på ljusa dagen. Hände det att hon vaknade hemma om natten, så låg hon fridfullt och mörkt med modern på ena sidan om sig och bonaden, som var spänd över väggtimret, på den andra. Då visste hon att stugan var stängd — takgluggen täckt och dörren bommad — mot natten och vädret utanför, och sömnljuden kommo från människor som lågo gott och tryggt mellan fällar och dynor. Men alla dessa kroppar, som lågo vridna och vända på marken kring den lilla vita och svarta askhögen, kunde gott vara döda — de lågo somliga på magen och några på rygg med uppdragna knän, och de ljud som kommo från dem skrämde henne. Fadern snarkade tungt, men när Halvdan drog efter andan, pep och ven det i hans näsa. Och Arne låg på sidan med [ 17 ]ansiktet gömt mot armen och det blanka, ljusbruna håret utbrett över ljungen; han låg så stilla att Kristin blev rädd han kunde vara död. Hon måste sträcka sig fram och röra vid honom — då vred han litet på sig i sömnen.

Kristin kom plötsligt att undra om de kanske sovit över en natt och detta var nästa dag — då blev hon så förskräckt att hon ruskade i fadern, men han bara grymtade och sov vidare. Kristin själv var tung i huvudet ännu men tordes ej lägga sig att sova. Så kröp hon bort till bålet och krafsade med en pinne — det glödde ännu litet inunder. Hon lade på ljung och små kvistar, som hon repade runtomkring sig, men hon vågade inte gå utanför de sovandes krets och söka stora grenar.

Då dundrade det och dånade i marken nära intill — Kristins hjärta stod stilla, och hon blev kall av ängslan. Då såg hon en röd kropp mellan träden, och Guldsvein bröt fram mellan småbjörkarna, stod där och såg på henne med sina klara, ljusa ögon. Hon blev så glad att hon for upp och sprang emot hingsten. Där var den bruna hästen Arne hade ridit på och klövjehästen också. Då kände hon sig så trygg och väl till mods; hon gick bort och klappade dem alla tre på länden, men Guldsvennen böjde huvudet, så att hon kunde nå att smeka honom på kinderna och ruska i hans gulvita lugg, och han nosade i hennes händer med sin mjuka mule.

Hästarna lunkade betande nedåt björkliden, och Kristin blev gående med dem, ty hon trodde inte det var någon fara, då hon höll sig nära Guldsvein — han hade tuktat björnen förr, han. Och blåbären växte så tätt här inåt, och barnet var törstigt och hade dålig smak i munnen; öl hade hon ingen riktig lust för nu, men de söta, saftiga bären voro så goda som vin, Borta i ett stenrös såg hon hallon också — då tog hon Guldsvein i manen och bad honom snällt följa henne dit, och hingsten följde beskedligt med den lilla flickan. Allteftersom hon gick längre och längre nedåt liden, följde han med, när hon ropade på honom, och de andra två hästarna följde efter Guldsvein.

Hon hörde en bäck som kluckade och porlade någonstädes i närheten; då gick hon efter ljudet, tills hon fann den, och hon lade sig framstupa på en stor stenhäll och tvättade sitt svettiga, myggstungna ansikte och händerna. Under hällen stod vattnet i en stilla, svart göl, ty mittemot steg en stenvägg rätt upp bakom några små björkar och videbuskar — det var den finaste spegel, och Kristin lutade sig fram och såg på sig själv i vattnet, ty hon ville se om det var så som Isrid sade, att hon liknade sin far.

Hon smålog och nickade och böjde sig ned, tills hennes hår mötte det ljusa håret kring det runda, storögda barnansiktet hon såg i bäcken.

Runtomkring växte där så otaligt många av de fina, ljusröda blomvippor, som kallas vänderot — de voro mycket rödare och [ 18 ]vackrare här vid fjällbäcken än hemma utmed älven. Då plockade Kristin och band hop dem med grässtrån, vartefter, tills hon hade gjort sig den vackraste, tätaste ljusröda krans. Barnet trycke ned den kring sitt hår och sprang till gölen för att se hur hon tog sig ut, nu då hon var så prydd som en vuxen mö, som skall tråda dans.

Hon böjde sig ut över vattnet och såg sin egen dunkla bild stiga upp från bottnen och bli klarare, allteftersom den kom henne till mötes — då såg hon i bäckens spegel att det stod en människa mellan björkarna på andra sidan och lutade sig mot henne. Brått reste hon sig upp på knä och såg ditöver. Först tyckte hon bara det var fjällväggen och träden som klängde sig fast vid dess fot. Men med ens blev hon varse ett ansikte bland lövet — det stod en fru därborta med vitt ansikte, yvigt, lingult hår — de stora ljusgrå ögonen och de vidgade blekröda näsborrrarna påminde om Guldsvennens. Hon var klädd i något blankt lövgrönt, och grenar och kvistar dolde henne ända upp till de breda brösten, som voro fullsatta med spännen och blanka kedjor.

Kristin stirrade på synen — då lyfte frun ena handen och visade henne en krans av gyllne blommor; hon vinkade med den.

Bakom sig hörde Kristin Guldsvein gnägga högt i skräck — hon vände på huvudet — hingsten stegrade sig, skrek så det gav genljud, svängde runt och satte iväg uppåt, så att det dånade i marken. De andra hästarna följde efter — de satte av rätt upp i uren, så att stenar smattrande rasade utför och grenar och rötter brötos och knakade.

Då skrek Kristin, så det skallade i högan sky. »Far», skrek hon, »far!» Hon kom på fötter, sprang uppåt efter hästarna och tordes ej se sig om över axeln, klev uppför uren, trampade på sin klänningsfåll och skred utför ett stycke, klättrade ånyo och tog för sig med blödande händer, kröp på ömma illa slagna knän, ropade omväxlande på Guldsvein och på fadern — medan svetten trängde fram över hela hennes kropp, rann som vatten ned i ögonen, och hjärtat dunkade, som om det ville krossas mot bröstkorgen; ångestgråten pressade hop strupen.

»Åh far, åh far!»

Då hörde hon hans röst någonstädes ovanför. Hon såg honom komma med långa språng ned genom uren — den ljusa, solvita uren; småbjörk och asp stodo stilla där uppåt och blänkte med små silverglimtar från bladen — fjällsluttningen var så stilla och ljus, men fadern kom springande nedåt och ropade hennes namn, och Kristin sjönk ihop och kände att nu var hon räddad.

»Sankta Maria!» Lavrans knäböjde bredvid dottern och tryckte henne intill sig, han var blek med ett underligt drag kring munnen, så att Kristin blev ännu räddare; det var som om hon först i hans ansikte såg i vilken stor fara hon svävat.

[ 19 ]»Barn, barn —», han lyfte hennes blodiga händer, såg på dem, såg kransen kring hennes blottade hår och rörde vid den. »Var är det — hur har du kommit hit, liten Kristin?»

»Jag gick med Guldsvein», snyftade hon tätt intill honom. »Jag blev så rädd för att I alla sov, men så kom Guldsvein — och så var där en som vinkade åt mig, nere vid ån där —»

»Vem vinkade — var det en man?»

»Nej, det var en fru — hon vinkade med en krona av guld — jag tror det var dvärgmön, far —»

»Jesus Kristus», sade Lavrans sakta och slog ett kors över barnet och sig själv.

Han ledde henne uppåt, tills de kommit till en gräsbevuxen backe; då lyfte han henne och bar henne. Hon hängde vid hans hals och storgrät — hon kunde inte sluta, hur mycket han än tystade henne.

Om en stund mötte de männen och Isrid. Hon slog ihop händerna, när hon hörde vad som hänt:

»Ja, detta var nog alfmön — hon har velat locka detta vackra barnet in i berget, kan I veta —»

»Tig stilla!» befallde Lavrans barskt. »Vi skulle icke ha snackat om slikt, som vi gjorde här i skogen — en vet icke vem som är under stenarna och hört vart ord.»

Han drog fram den gyllne keden, som han bar under skjortan, och hängde den med relik-korset om Kristins hals, stack in korset på hennes bara kropp.

»Men I alla», sade han, »mån väl vakta eder mun, ty detta får Ragnfrid aldrig förspörja, att barnet varit statt i slik fara.»

Nu togo de fatt de hästar, som lupit till skogs och gingo sedan raskt ned till ängslyckan vid sätern, där de andra hästarna betade. Alla sutto upp, och de redo vidare bort till Jörundgård-sätern; det var icke lång väg dit.

Solen höll på att gå ned, när de kommo fram. Boskapen var i inhägnaden, och Tordis och vallhjonen höllo på att mjölka. Inne i säterhyddan stod gröten kokt åt dem, ty säterfolket hade sett dem uppe vid vårdkasen tidigare på dagen, så att de voro väntade.

Då först upphörde Kristins gråt. Hon satt i faderns famn och åt gröt och grädde med samma sked som han.

Lavrans skulle nästa dag till en tjärn längre inåt fjället; där lågo några av hans vallare med oxarna. Kristin skulle fått följa med, men nu sade han att hon fick stanna i säterhyddan: »Och I får se till, både Tordis och Isrid, att hålla dörren stängd och ljuren täppt, tills vi komma tillbaka igen, både för Kristins skull och den lille odöptes där i vaggan.»

Tordis hade blivit så skrämd att hon icke tordes stanna häruppe med den lille, hon stod ju utom kyrkan nu efter barnsbörden — [ 20 ]helst ville hon få fara ned och stanna i bygden med detsamma. Lavrans sade att detta syntes honom rimligt, hon kunde få följa med dem nedåt nästa kväll. Han trodde han kunde få en äldre änka, som tjänade på Jörundgård, hitupp i hennes ställe.

Tordis hade brett skönt, friskt fjällgräs under fällarna i fållbänken; det luktade så starkt och gott, och Kristin somnade nästan, medan fadern läste Fader vår och Ave Maria över henne.

»Ja, det dröjer nog en tid innan jag tar dig med mig ut i fjället igen», sade Lavrans och klappade henne på kinden. Kristin vaknade upp med ett ryck.

»Far — får jag icke komma med dig söderut heller i höst, som du lovade?»

»Det få vi väl se», sade Lavrans, och strax efteråt sov Kristin sött mellan fårskinnsfällarna.