Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II.

Varje sommar plägade Lavrans Björgulfson företaga en ritt söderut och se till sin gård i Follo. Dessa faderns resor voro som årsringar i Kristins liv — de långsamma veckorna då han var borta och den stora glädjen när han kom hem med vackra gåvor, utländska tyger till hennes brudkista, fikon, russin och honungsbröd från Oslo — och mycket underbart att förtälja henne.

Men detta året förstod Kristin att det gällde något särskilt, förutom det vanliga, med faderns resa. Det blev uppskov på uppskov, de gamla från Loptsgård kommo ridande, rätt som det var, och sutto lutade över bordet med hennes far och mor, talade om arvsföljd och odal och inlösningsrätt och svårigheterna med att sköta gården härifrån och om biskopssätet och kungsgården i Oslo, som togo så mycken arbetshjälp från lantbruket i grannskapet. De hade nästan icke tid att leka med henne, utan hon blev utskickad till pigorna i eldhuset. Hennes morbror, Trond Ivarson från Sundbu, kom upp till dem oftare än han haft för sed — men han hade aldrig brukat skämta eller kela med Kristin.

Efter hand fick hon något reda på vad det var fråga om. Fadern hade, alltsedan han kom till Sil, sökt samla jord under sig här i bygden, och nu hade riddar Andres Gudmundson föreslagit Lavrans att tillbyta sig Formo, som var herr Andres’ mors odalgård, mot Skog, som låg bättre till för honom, emedan han var vid konungens hird och sällan kom hit till dalen. Lavrans ville ogärna skilja sig från Skog, som vår hans odalgård — den hade kommit i hans släkt genom kungsgåva; dock skulle bytet vara fördelaktigt för honom på många vis. Men också Lavrans’ bror, Åsmund Björgulfson, ville gärna lösa till sig Skog — han bodde nu i Hadeland, hade gift sig till en gård där — så det var osäkert huruvida Åsmund ville avstå från sin odalrätt.

Men en dag sade Lavrans till Ragnfrid att detta året ville han ha Kristin med sig till Skog — hon skulle dock ha sett den gården där hon var född och som var hans fädernehem, om den nu skulle komma ur deras ägo. Ragnfrid tyckte detta var en rimlig önskan, ehuru hon var litet rädd för att sända ett så ungt barn på slik långfärd, när hon icke själv kunde vara med.

Första tiden sedan Kristin sett alfmön, var hon så förskrämd att hon helst höll sig inne hos modern — hon var rädd bara för att få se några av dem som varit med på fjället den dagen och visste om vad som hänt henne. Hon var glad över att fadern hade förbjudit att synen nämndes.

Men då någon tid hade gått, tyckte hon sig känna lust att tala därom. Och inom sig talade hon om den för en — hon visste icke vem — och det underliga var att ju längre det led desto bättre tyckte hon att hon kom i håg den, och klarare och klarare blev minnet av den fagra frun —

Men allra underligast var att varje gång hon tänkte på alfmön kom det över henne en sådan längtan efter resan till Skog, och hon blev mer och mer rädd för att fadern inte skulle ta henne med.

Till sist vaknade hon en morgon på burloftet och såg att gamla Gunhild och modern sutto på tröskeln och synade Lavrans’ högar av ekorrskinn. Gunhild var en änka, som gick omkring i gårdarna och sydde pälsfoder till kappor och dylikt. Och Kristin förstod av vad de sade att det nu var hon som skulle ha en ny kåpa, fodrad med ekorrskinn och brämad med mård. Då förstod hon att hon skulle få följa med fadern, och hon spratt upp i sängen och skrek av fröjd.

Modern kom bort till henne och strök över hennes kind:

»Är du så glad, dotter min, att du skall fara så långt bort från mig?»

Ragnfrid sade detsamma den morgon de skulle resa från gården. De voro uppe i otta, det var mörkt ute och tät dimma mellan husen, när Kristin tittade ut genom dörren och spejade efter vädret — det böljade som grå rök kring lyktorna och utanför de öppna stugudörrarna. Folk lopp mellan stallar och bodar, och kvinnorna kommo från eldhuset med ångande grötgrytor och tråg med kokt kött och fläsk — de skulle ha mycken och stark mat, innan de redo ut i morgonkylan.

Därinne spändes lädersäckarna med resgodset upp och igen, och glömda saker stoppades ned. Ragntrid påminde mannen om alla de ting han skulle ordna för henne och talade om fränder och kända utefter vägen — han måste hälsa till den och icke glömma att fråga efter den.

Kristin sprang ut och in, sade farväl många gånger till alla i huset och kunde inte ge sig ro att stanna på något håll.

»Är du så glad, Kristin, att du skall fara från mig så långt bort och på så lång tid?» frågade modern. Kristin blev både ledsen och modfälld och önskade att modern icke sagt detta. Men hon svarade så gott hon förstod:

»Nej, kära moder min, men jag är glad, för att jag skall få följa med min far.»

»Ja, du är väl det», säger Ragnfrid och suckar. Så kysste hon sitt barn och rättade litet på möns dräkt.

— Och äntligen sutto de då i sadeln, hela reseföljet — Kristin red på Morvin, som förr hade varit faderns ridhäst, han var gammal, klok och stadig. Ragnfrid räckte upp silverbägaren med den sista hjärtestyrkaren till mannen, lade ena handen på dotterns knä och bad henne minnas allt vad modern lagt henne på hjärtat.

Så redo de ut från gården i första gryningen. Dimman låg vit som mjölk över bygden. Men om en stund började den lätta, och så silade solsken igenom. Och drypande av dagg lyste där fram i det vita diset gräsvallar, gröna av efterslåttern, och blacka stubbåkrar och gula träd och rönn med blänkande röda bär. Fjällsidorna skymtade blåa höjande sig ur dis och ånga — så rämnade dimman och drev som molntappar mellan sluttningarna, och de redo genom dalen i det härligaste solsken, Kristin främst i skaran vid sin fars sida.

Till Hamar kommo de en mörk, regnig kväll, och Kristin satt framtill på faderns sadel, ty hon var så trött att allting flöt samman för hennes blick — sjön som lyste blekt därute åt höger, och de mörka träden, som dröpo väta över dem, när de redo därunder, och de svarta husklungorna på de färglösa, våta markerna utmed vägen.

Hon hade slutat upp med att räkna dagarna — det föreföll henne som om hon varit på resa en evinnerlig tid. De hade besökt släkt och vänner nedåt dalen; hon hade blivit bekant med barn på storgårdarna och hade lekt i främmande stugor och på logar och tun, och hon hade många gånger haft på sig den röda klänningen med sidenärmarna. De hade rastat vid vägkanten om dagarna, när det var vackert väder; Arne hade plockat nötter åt henne, och hon hade fått sova efter måltiderna ovanpå lädersäckarna med deras kläder. I en gård hade de fått sidenklädda dynor i sängen, men en natt hade de legat i ett härbärge, och där var i en av de andra sängarna en kvinna, som låg och grät sakta och jämrande, var gång Kristin var vaken. Men varje natt hade hon sovit lugnt bakom sin fars breda, varma rygg.

Kristin vaknade med ett ryck — hon visste ej var hon var, men det underliga, klingande dånande ljud hon hört i drömmen fortfor alljämt. Hon låg ensam i en säng, och i rummet, där den stod, brann det på härden.

Hon ropade på sin far, och han reste sig upp från härden, där han suttit, och kom bort till henne i sällskap med en tjock kvinna.

»Vart har vi nu kommit?» frågade hon, och Lavrans skrattade och sade:

»Vi äro i Hamar nu, och här är Margret, Fartein sutares hustru — du får hälsa vackert på henne, för du sov, när vi kommo hit. Men nu skall Margret hjälpa dig på med kläderna.»

»Är det morgon då?» sade Kristin. »Jag trodde du skulle lägga dig nu, jag. Åh hjälp mig du själv!» bad hon, men Lavrans sade något strängt att hon borde hellre tacka Margret, som ville hjälpa henne. »Och se vad hon har här och vill giva dig till skänks!»

Det var ett par röda skor med silkessnoddar. Kvinnan log åt Kristins glada uppsyn och drog på henne särk och hosor uppe i sängen, så att hon skulle slippa träda barfota ned på golvet.

»Vad är det som låter så?» frågade Kristin, »som en kyrkklocka, men som många klockor?»

»Jo, det är klockorna våra det», log Margret. »Har du icke hört om den stora domkyrkan här i staden då? Det är dit du skall nu. Där ringer den stora klockan. Och så ringer det i klostret och i Korskyrkan.»

Margret bredde tjockt med smör på hennes bröd och gav henne honung i mjölken, för att maten hon fick i sig skulle mätta mera — hon hade knappt tid att äta.

Ute var det mörkt ännu, och det hade blivit frost. Dimman var så kall att det sved i skinnet. Fotspåren efter folk och kreatur och hovslag voro hårda som gjutna i järn, så att Kristin gjorda illa sina fötter i de tunna nya skorna, och en gång trampade hon genom isen på rännan mitt i gatan och blev våt och kall om benen. Då tog Lavrans henne på ryggen och bar henne.

Hon spärrade upp ögonen i mörkret, men det var ej stort hon kunde se av staden — hon skymtade svarta husgavlar och träd mot den grå luften. Så kommo de ut på en liten äng, som glänste av rimfrost, och på andra sidan ängen skymtade hon en ljusgrå byggnad, stor som ett fjäll. Det var stora stenhus runtomkring, och på några ställen lyste det ur gluggar i muren. Klockorna, som tegat en stund, togo i med att ringa igen, och nu var det ett så starkt ljud att det kändes som om iskylt vatten runnit nedöver ryggen på henne därvid.

Det var som att gå in i berget, tyckte Kristin, när de stego in i kyrkans förhall; det slog emot dem mörker och köld. De gingo genom en dörr, och där möttes de av gammal, kallnad lukt av rökelse och vaxljus. Kristin var i ett mörkt rum av väldig höjd. Hennes blick kunde ej genomtränga mörkret, vare sig uppåt eller åt sidorna, men det brann ljus på ett altare långt framme. Där stod en präst, och genljudet av hans röst smög så underligt omkring i rummet som suckar och viskningar. Fadern stänkte vigvatten i kors på sig själv och barnet, och så gingo de framåt; ehuru han steg varsamt, klungo hans sporrar så starkt mot stengolvet. Där voro jättestora pelare, som de gingo förbi och mellan pelarna var det som att se in i kolsvarta hålor.

Framme vid altaret böjde fadern knä, och Kristin knäföll vid hans sida. Hon började kunna urskilja i mörkret — det glittrade av guld och silver på altaren inne mellan pelarna, men på det de hade framför sig strålade ljusen, som stodo och brunno i förgyllda stakar, och där strålade det från de heliga kärlen och den stora, praktfulla tavlan bakom. Kristin måste åter tänka på berget — så hade hon trott det måste vara där, så mycken prakt men kanske ännu mera ljus. Och dvärgmöns bild kom för henne — men så lyfte hon ögonen och såg på väggen över tavlan Kristus själv, stor och sträng, högt uppsatt på korset. Hon blev rädd — han såg icke mild och sorgsen ut, så som hemma i deras egen lugna, timmerbruna kyrka, där han, med genomstungna fötter och händer, tungt hängde på sviktande armar och böjde det blodstänkta huvudet under törnekronan; utan han stod på en fotbräda med stelt utsträckta armar och upprätt huvud, håret var guldglänsande och krönt med guldkrona, anletet högburet och barskt.

Då försökte hon att följa med prästens ord, när han läste och sjöng, men hans tal var så otydligt och hastigt. Hemma var hon van vid att kunna urskilja varje ord, ty Sira Eirik hade det klaraste målföre, och han hade lärt henne vad de heliga orden betydde på norska, för att hon bättre skulle kunna hålla sina tankar hos Gud, när hon var i kyrkan.

Men hon kunde det inte här, ty varje ögonblick blev hon varse någonting i mörkret. Det fanns vindögon högt uppe på väggen, och de begynte glimta ljusare av dagern utifrån. Och nära intill där de knäböjde var rest en underlig, galgeliknande ställning av timmer, men bakom lågo ljusa stenblock, och där stodo murtråg och redskap — nu hörde hon att det kom folk, som gick och sysslade därinne. Men så föllo hennes blickar åter på den stränge Herren Kristus på väggen, och hon försökte hålla sina tankar fästa vid gudstjänsten. Iskylan från stengolvet kom hennes ben att domna ända till höfterna, och hennes knän gjorde ont. Men till sist började allting snurra runt för henne, så trött var hon.

Då reste sig fadern, gudstjänsten var slut. Prästen kom bort och hälsade på hennes far. Medan de samtalade, satte Kristin sig på ett trappsteg, för hon såg att det hade korgossen gjort. Han gäspade — och då måste hon också gäspa. När han märkte att hon såg på honom, putade han ut kinden med tungan och vände ut och in på ögonen mot henne. Därefter grävde han fram en pung under sin kåpa och tömde ut på stenarna allt som fanns i den — metkrokar, blyklumpar, läderremmar och ett par tärningar, och hela tiden gjorde han miner åt henne. Kristin var mäkta förundrad.

Då sågo prästen och fadern på barnen. Prästen skrattade och sade åt pojken att gå tillbaka till skolan, men Lavrans rynkade pannan och tog Kristin vid handen.

Det började bli ljusare i kyrkan nu. Sömnig hängde Kristin vid Lavrans’ hand, medan han och prästen gingo under timmerställningen och talade om biskop Ingjalds byggnadsverk.

De vandrade över hela kyrkan, och till slut gingo de ut i förhallen. Därifrån ledde en stentrappa upp i västra tornet. Kristin snubblade trött uppför trappstegen. Prästen öppnade en dörr till ett vackert rum, men så sade fadern att Kristin skulle sätta sig utanför på trappan och vänta, medan han gick till skrift; sedan skulle hon få komma in och kyssa Sankt Tomas’ skrin.

I detsamma kom en gammal munk i askfärgad kåpa ut ur rummet. Han stannade ett ögonblick, smålog mot barnet och drog så ut några säckar och vadmalsdukar, som voro instoppade i ett hål i muren. Han bredde ut dem på trappavsatsen.

»Sätt dig här, du, så fryser du icke så», sade han och gick nedför trappan på sina bara fötter.

Kristin sov, när herr Martein, som prästen hette, kom ut och rörde vid henne. Uppifrån kyrkan ljöd den vackraste sång, och inne i tornrummet brann ljus på altaret. Prästen gjorde ett tecken att hon skulle knäfalla vid faderns sida, och så tog han ned ett litet gyllene skrin, som stod ovanför altarbordet. Han viskade till henne att häri fanns ett stycke av Sankt Tomas av Kanterborg blodiga klädnad, och han pekade på helgonets bild, så att Kristin skulle kunna trycka sina läppar mot dess fötter.

De fagra tonerna strömmade ut ur kyrkan, när de kommo ned. Herr Martein sade att det var orgelmästaren som övade sig och skolgossarna som sjöngo; men de hade ej tid att höra på, ty hennes far var hungrig, han hade fastat före skriftermålet. Nu skulle de gå över till kanikgårdens gäststuga och få mat.

Ute strålade morgonsolen på de branta stränderna hinsides Mjösen, så att alla vissnade lövdungar stodo som guldstänk i de mörkblå skogarna. Sjön gick hög med små dansande vita skumtottar på alla vågor. Det blåste kallt och friskt, så att de brokiga bladen ströddes över den rimfrosthöljda marken.

En ryttarskara kom fram mellan biskopsgården och korsbrödernas hus. Lavrans steg åt sidan och bugade sig med handen på bröstet, medan han nästan sopade marken med sin hatt, så Kristin kunde förstå att herrn i pälskappan måste vara bispen själv, och hon neg nästan till jorden.

Biskopen höll in sin häst och hälsade tillbaka, vinkade Lavrans till sig och talade med honom en stund. Snart kom Lavrans tillbaka till prästen och barnet och sade:

»Nu är jag bjuden att spisa i biskopsgården — menar I icke, herr Martein, att en av kapitlets svenner kunde få följa denna lilla mön hem till Fartein sutares gård och säga åt svennerna mina att Halvdan skall möta mig här med Guldsvein vid midaftonstid?»

Prästen svarade att det nog kunde ställas på slikt sätt. Då trädde den barfotamunk fram som hade talat med Kristin i torntrappan och hälsade:

»Där är en man borta i gästhuset hos oss som har ärende till skomakaren i alla fall, han kan bära fram budet ditt, Lavrans Björgulfson, och då kan din dotter gå med honom eller stanna i klostret, tills du själv skall fara hem. Jag skall se till att hon får mat därborta.»

Lavrans tackade men sade: »Det är skam att göra eder omak med detta barnet, broder Edvin —»

»Broder Edvin drager till sig alla barn han kan få tag uti, herr Martein och skrattade, »så har han några att predika för —»

»Ja, icke tör väl jag djärvas bjuda mina predikningar åt eder, lärde herrar här i Hamar», sade munken leende och utan vrede. »Jag duger nu endast till att tala för barn och bönder — men därför skall en väl icke binda för mulen på oxen som tröskar!»

Kristin såg bedjande upp på fadern; hon tyckte inte det fanns något hon hellre skulle vilja än gå med brodern Edvin. Lavrans tackade då också, och medan fadern och prästen gingo efter biskopens följe, lade Kristin sin hand i munkens, och de gingo ned mot klostret, som bestod av en samling trähus och en ljus stenkyrka alldeles nere vid vattnet.

Broder Edvin gav hennes hand en liten tryckning, och när de sågo på varandra, måste de bägge le. Munken var lång och mager, men mycket kutryggig; barnet tyckte hans huvud liknade en gammal tranas, ty det var litet, med en smal, skinande blank skalle ovan en buskig vit hårkrans, och satt på en lång och tunn, skrynklig hals. Näsan var också stor och spetsig som en näbb. Men det var något som gjorde henne lätt och glad till sinnes, bara hon såg upp i hans långsmala, fårade anlete. De gamla vattenblå ögonen voro rödkantade och ögonlocken brunaktiga och tunna som hinnor, tusen rynkor utstrålade från dem, de vissna kinderna med den rödaktiga ådringen voro genomkorsade av rynkor, som lupo ned mot den lilla tunnläppade munnen, men det var som om broder Edvin hade blivit så rynkig bara av att le mot människorna. — Kristin tyckte hon aldrig hade sett någon som såg så munter och snäll ut; det var som om han bar på en lysande och hemlig glädje, och den skulle hon få veta om, när han begynte tala.

De gingo längs med inhägnaden till en apelgård, där det ännu hängde några få gula och röda frukter på träden. Två predikarebröder i svarta och vita dräkter räfsade hop vissen bönhalm inne i trädgården.

Klostret var icke mycket annorlunda än en vanlig bondgård, och gästhuset, dit munken förde Kristin, liknade också mest en fattig bondstuga, men där funnos många bäddar. I en av sängarna låg en gammal man, och vid härden satt en kvinna och lindade ett spädbarn; två större barn, gosse och flicka, stodo bredvid henne.

De klagade, både mannen och kvinnan, över att de icke hade fått dagvard ännu: »Men de gitter icke bära in till oss två gånger, så vi får svälta, medan du ränner kring i staden, broder Edvin!»

»Var icke vred nu, Steinulv!» sade munken — »kom hit och hälsa du, Kristin — se på denna fina, väna mön, som skall vara här i dag och spisa med oss!»

Han omtalade att Steinulv hade blivit sjuk på hemresan från en stämma, och han hade fått lov att ligga här i klostrets gäststuga, för det han hade en frändekvinna boende i sjukstugan, och hon var så vrångsint att han icke kunde vara där för hennes skull.

»Men jag märker nog att de snart äro leda på att ha mig här», sade bonden. »När du far härifrån, broder Edvin, så är väl ingen som har stunder till att vårda sig om mig, och då flyttar de mig bort till sjukstugan igen.»

»Åh, du är frisk, långt innan jag är färdig med mitt arbete i kyrkan», sade broder Edvin. »Så kommer sonen din och hämtar dig —» Han tog en kittel med varmt vatten från härden och lät Kristin hålla den, medan han skötte om Steinulv. Så blev gamlingen litet bättre till mods, och strax efteråt kom en munk in med mat och dryck till dem.

Broder Edvin läste över maten och satte sig på sängkanten hos Steinulv, så att han kunde hjälpa honom att äta. Då satte Kristin sig borta hos kvinnan och matade gossen, ty han var så liten, att han hade svårt för att nå upp till grötfatet, och han slaskade, när han skulle doppa i skålen med ölet. Kvinnan var från Hadeland, och hon hade kommit hit med sin man och barnen för att hälsa på sin bror, som var munk här i klostret. Men han var ute på vandring i bygderna, och hon klagade mycket över att de skulle ligga här och förspilla tiden.

Broder Edvin lirkade med kvinnan: Hon fick nu icke säga hon ödslade tiden, när hon var här i Biskopshamar. Här funnos alla de förnämliga kyrkorna, och munkarna och kanikerna höllo mässa och sjöngo hela dygnet runt — och staden var så präktig, präktigare än själva Oslo, om den ock var något mindre, men här hade de trädgårdar mest till varje hus: »Du skulle sett, när jag kom hit i våras — det var vitt av fruktblom över hela staden. Och sedan, när ängeltornen blommade —»

»Ja, hjälper det mig då?» sade kvinnan trumpet. »Och här finns mer helgedomar än heligt, tycker jag!»

Munken log litet och skakade på huvudet. Så rörde han i sin sänghalm och letade fram en stor hög med äpplen och päron, som han delade ut bland barnen. Kristin hade aldrig smakat så god frukt. Saften rann ur mungiporna på henne för var gång hon bet.

Men nu måste broder Edvin bort i kyrkan, och han sade att Kristin skulle få följa med. De sneddade över klostergården, och genom en liten sidodörr gingo de in i koret.

Också på denna kyrkan byggdes det ännu, så att även här var bjälklag uppfört i korsmitten mellan långhus och tvärskepp. Biskop Ingjald lät förbättra och smycka koret, omtalade broder Edvin — biskopen var mäkta rik, och all rikedomen nyttjade han till att pryda kyrkorna här i staden; han var en ypperlig bisp och en god man. Predikarebröderna i Olovsklostret voro också goda renlevnadsmän, lärda och ödmjuka; det var ett fattigt kloster, men de hade givit honom ett gott mottagande — broder Edvin hörde hemma i minoriterklostret i Oslo, men hade fått lov att terminera här i Hamars dieces.

»Men kom nu hit», sade han och ledde Kristin bort till foten av bjälkverket, klev uppför en stege och lade några plankor tillrätta däruppe. Så kom han ned igen och hjälpte barnet upp med sig.

På den gråa stenmuren över sig såg Kristin underliga, fladdrande ljusfläckar, röda som blod och gula som öl, blå och bruna och gröna. Hon ville se sig om, men munken viskade: » Vänd dig icke!» Men när de stodo tillsammans högt uppe på bräderna, vände han henne försiktigt runt, och Kristin såg en syn så fager att hon nästan miste andan.

Mittemot henne, på långhusets sydvägg, stod en tavla och lyste, som skulle den varit gjord av idel skinande ädelstenar. De brokiga ljusfläckarna på väggen kommo av strålar, som utgingo från den. Hon själv och munken stodo mitt i glansen; hon var röd på händerna, som hon skulle ha doppat dem i vin, munkens ansikte syntes helt förgyllt, och från hans mörka kåpa skimrade tavlans färger i ett dunkelt återsken. Hon såg spörjande på honom, men han endast nickade och log.

Det var som att stå långt borta och se in i himmelriket. Bakom ett gallerverk av svarta streck urskilde hon efter hand Herren Kristus själv i den kostbaraste röda mantel, jungfru Maria i en klädnad så blå som himmelen, heliga män och mör i strålande gula och gröna och violblå dräkter. De stodo under valvbågar med pelare, som hörde till glänsande hus, grenar och kvistar slingrade sig däromkring med underbart, genomskinligt löv —

Munken drog henne litet längre ut på ställningen:

»Stå här», viskade han, »så lyser det rakt på dig från Kristi egen mantel.»

Nedifrån kyrkan drev det upp mot dem en svag doft av rökelse och lukten av kall sten. Det var skumt därnere, men solstrålar trängde snett in genom en rad av fönsteröppningar på långhusets sydvägg. Kristin begynte förstå att himlabilden måste vara ett slags ruta i ett vindöga, ty den fyllde en slik glugg. De andra voro tomma eller lyckta med hornrutor i träramar. En fågel kom, satte sig på en fönsterkarm, kvittrade litet och flög bort, och utanför korets vägg hördes hugg av metall mot sten. Eljest var allting stilla; endast vinden kom i små fläktar, suckade litet mellan kyrkväggarna och dog bort.

»Jaja», sade broder Edvin och suckade. »Slika ting kan ingen göra här i landet — de måla nog med glas i Nidaros, men det blir icke som detta — Men ute i sydländerna, Kristin, i de stora katedralerna, där ha de slika bildrutor så stora som portarna till kyrkan här —»

Kristin tänkte på bilderna i kyrkan därhemma. Där var Sankt Olavs altare och Sankt Tomas’ av Kanterborg altare med skilderier framtill och skåp bakom — men de bilderna tycktes henne matta och utan glans, när hon mindes dem nu.

De gingo nedför stegen och fram i koret. Där stod altarbordet naket och bart och på stenskivan voro uppställda små dosor och koppar av metall och trä och lergods; underliga små knivar och järn, pennor och penslar lågo spridda däromkring. Då sade broder Edvin att detta var hans redskap; han idkade det hantverket att han målade bilder och snidade altarskåp, och de fina tavlorna, som stodo borta i korstolarna, hade han förfärdigat. De skulle vara till framsidan på altarena här i predikarebrödernas kyrka.

Kristin fick se hur han blandade färgpulver och rörde ut dem i små koppar av stengods, och hon fick hjälpa honom med att bära bort sakerna till en bänk vid väggen. Medan munken gick från den ena tavlan till den andra och präntade fina röda linjer i de heliga männens och kvinnornas ljusa hår, så att man kunde se hur det krusade och lockade sig, följde Kristin tätt i hälarna på honom och såg och frågade, och han förklarade för henne vad det var han hade skildrat.

På den ena tavlan satt Kristus på en gyllene stol, och Sankt Nikolaus och Sankt Klemens stodo hos honom under ett tak. Och på sidorna var Sankt Nikolai levnad avbildad. På ett ställe satt han som lindebarn i sin mors knä; han vände sig bort från bröstet hon bjöd honom, ty han var så helig alltifrån vaggan att han icke ville dia mer än en gång om fredagarna. Därbredvid var en bild av honom då han lade penningpungarna utanför dörren till det hus där det bodde tre mör, som voro så fattiga att ingen ville äkta dem. Hon såg hur han gjorde den romerske riddarens barn helbrägda, och hon såg riddaren segla i en båt med den oäkta guldkalken i händerna. Han hade lovat den helige biskopen en gyllene kalk, som varit i hans ätts ägo i tusen år, till lön för att han givit barnet hälsan åter. Men så ville han bedraga Sankt Nikolaus och giva honom en oäkta guldkalk i stället; därför föll gossen i sjön med den rätta guldbägaren i handen. Men Sankt Nikolaus förde barnet oskatt under vattnet, och pilten kom upp på stranden, när fadern stod i Sankt Nikolai kyrka och offrade det oäkta kärlet. Detta stod tecknat på tavlan med guld och de fagraste färger.

På en annan tavla satt Jungfru Maria med Kristusbarnet på sitt knä; han tog modern under hakan med ena handen och höll ett äpple i den andra. Bredvid dem stodo Sankta Sunniva och Sankta Kristina. De vaggade behagfullt med höfterna, voro fagert röda och vita i ansiktet och hade gyllene hår och guldkronor.

Broder Edvin höll med sin vänstra hand om den högra och tecknade blad och rosor i kronorna.

»Jag tycker att draken är bra liten», sade Kristin och såg på sin namnes helgonbild. »Icke ser det ut som om den kunde slukat mön.»

»Det kunde den ej heller», sade broder Edvin. »Den var icke större. Drakar och allt slikt som tjänar djävulen, det synes stort bara, så länge som fruktan bor i oss själva. Men om en människa söker Gud så innerligt och med hel håg att hon når fram till hans kraft, då lider djävulens kraft strax ett så stort avbräck att hans redskap varda små och maktlösa — drakar och onda vättar sjunka samman och bliva intet större än paddor och kattor och kråkor. Du ser här att hela fjället som Sankta Sunniva var inne uti icke är större än att hon kan bära det i fliken av sin mantel.»

»Men voro de icke inne i grottorna då?» frågade Kristin. »Sankta Sunniva och Seljemännen? Är det ej sant det?»

Munken myste mot henne och log åter:

»Det är både sant och osant. Det syntes så för de människor som funno de heligas lekamen. Och det är sant att det syntes så för Sunniva och Seljemännen, för det de voro ödmjuka och allenast tänkte på att världen är starkare än alla syndfulla människor, och de tänkte inte själva uppå att de voro starkare än världen, emedan de icke älskade henne. Men om de hade vetat det själva, då hade de kunnat taga alla fjällen och slunga dem ut i sjön likt småsten. Barn, det finns ingen och intet som kan skada oss förutom det vi frukta och älska.»

»Men om en människa icke fruktar och älskar Gud?» sporde Kristin förfärad.

Munken tog om hennes gula hår, böjde försiktigt Kristins huvud och såg ned i hennes anlete; hans ögon voro vidöppna och blå.

»Det finns ingen människa, Kristin, som icke älskar och fruktar Gud, men det är för det våra hjärtan äro delade mellan kärlek till Gud och fruktan för djävulen och kärlek till världen och köttet som vi varda elända i livet och i döden. Ty om en man alls intet kände längtan till Gud och Guds väsen, då skulle han trivas i helvetet, och det skulle allenast vara vi som icke fattade att han där hade vad hans hjärta åtrådde. Men elden skulle icke bränna honom, om han ej längtade efter svalka, och han skulle icke förnimma smärta vid ormarnas bett, om han ej kände åtrå efter frid.»

Kristin såg upp i hans ansikte; hon förstod ingenting av detta. Broder Edvin fortfor:

»Det var Guds misskund mot oss att han såg huru våra hjärtan äro söndrade inom sig, och han steg ned och bodde bland oss för att smaka i köttet djävulens frestelse, när han lockar oss med makt och härlighet, och världens hot, när den bjuder oss gissel och hån och vassa sår av spikar i våra händer och fötter. Så visade han oss vägen och lät oss se sin kärlek —»

Han såg ned i barnets i allvar stelnade anletsdrag — så log han litet och sade med en helt annan röst:

»Vet du vem det var som först förnam att Vår Herre hade låtit sig födas? Det var hanen det; han såg stjärnan, och så sade han — de kunde tala latin alla djur på den tiden — så skrek han: ’Christus natus est!’»

Det sista gol han så likt en tupp att Kristin måste storskratta. Och det gjorde så gott att få skratta, ty allt det sällsamma som broder Edvin nyss sagt hade lagt sig som en tyngd av högtid över henne.

Munken skrattade själv:

»Ja, och så, när oxen hörde detta, tog han till att böla: ’Ubi, ubi, ubi’!

Men geten bräkte och sade: ’Betlehem, Betlehem, Betlehem!’

Och fåret blev så ivrigt att få se Vår Fru och hennes Son att det strax bräkte: ’Eamus, eamus!’

Och den nyfödda kalven, som låg i halmen, reste sig upp och stod på fötterna sina. ’Volo, volo, volo!’ sa’ den.

Detta har du nog icke hört förr? Nej, det kunde jag tro; jag vet att han är en duktig präst, den Sira Eirik I har där uppe hos er, och vällärd, men han vet nog ej detta, ty det lär man sig icke utan att man far till Paris —»

»Har I varit i Paris, I själv då?» frågade barnet.

»Gud signe dig, liten Kristin, jag har varit i Paris och rest omkring i världen eljest också, och icke må du tro annat än att jag är rädd för djävulen och älskar och åtrår som en dåre. Men jag håller mig fast vid korset av all min kraft — man får klänga sig fast vid det som en kattunge vid en planka, när han fallit i sjön —

Och du då, Kristin — vad skulle du tycka om att offra ditt fagra hår och tjäna Vår Fru som dessa gudsbrudar, jag tecknat här?»

»Vi ha icke andra barn hemma än mig», svarade Kristin. »Så jag skall väl bortgiftas, kan jag tänka. Mor har nog tillreds både kistor och skrin med min utstyrsel allaredan.»

»Nej, hör man på!» sade broder Edvin och strök henne över pannan. »På slikt sätt råder folk nu för tiden över sina barn. Åt Gud giva de döttrar, som äro halta och svagsynta och fula och lytta, eller låta de honom få tillbaka de barn, vilka de tycka att han givit dem till överlopps. Och likafullt undra de över att det icke är heliga män och mör, alla de som bo i klostren —.»

Broder Edvin tog henne med sig in i skrudhuset och visade henne klostrets böcker, som förvarades i en ståndkista där; det var de allra fagraste bilder i dem. Men när en av munkarna kom in, sade han att han skulle endast söka reda på ett åsnehuvud att teckna av. Efteråt skakade han på huvudet åt sig själv:

»Ja, där ser du fruktan, Kristin — men de äro så rädda om sina böcker här i huset. Hade jag den rätta tron och kärleken, då stod jag icke på slikt sätt och ljög för broder Åsulv. Utan då kunde jag tagit dessa gamla skinnvantarna och hängt upp dem på solstrålen därborta —»

Hon var över till gästhuset med munken och fick ett mål mat, men eljest satt hon i kyrkan hela dagen och såg på hans arbete och samtalade med honom. Och icke förrän Lavrans kom dit för att hämta henne, mindes vare sig hon eller munken det bud, som skulle ha sänts till skomakaren.

De dagarna Kristin var i Hamar kom hon efteråt bättre ihåg än allt annat som hände henne på den långa resan. Oslo var nog en större stad än Hamar, men nu hade hon dock redan sett en köpstad, så den föreföll henne ej så märkvärdig. Hon tyckte inte heller där var så vackert på Skog som på Jörundgård, fastän husen visserligen voro finare — men hon var glad hon inte skulle bo där. Gården låg i en lid — och nedanför var Bottenfjorden, grå och dyster med svart skog; på andra stranden och bakom husen stod skogen med himlen ända ned på trädtopparna. Det fanns inga höga och branta fjällsidor liksom hemma, som kunde lyfta himlen högt upp över en och skänka trygg begränsning av synkretsen, så att världen blev varken för stor eller för liten.

Hemfärden var kall. Det var ännu icke advent, men när de kommo ett stycke upp i dalen, låg där snö; så fingo de låna slädar och åkte största delen av vägen.

Med gårdsbytet gick det så att Lavrans överlät Skog till sin bror Åsmund med lösningsrätt för sig och sina efterkommande.