Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 8

←  Kapitel VII

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VIII

Kapitel I  →

VIII

Detta år blev ovanligt gott över hela Norddalen. Det blev mycket hö, och det kom torrt under tak; från sätrarna återvände folk med rikliga ladugårdsprodukter och feta hjordar — och man hade sluppit nådigt undan från rovdjur i år. Säden stod så vacker att få människor kunde minnas sig ha sett den bättre — den blev fullmogen och väl matad, och vädret var det allra bästa. Mellan Bartolomeusmässan och Mariebördsmässa, den tid då man mest kunde frukta för frostnätter, regnade det litet och var milt och mulet, men sedan gick skördemånaden under sol och vind och milda, beslöjade nätter. Veckan efter Mikaelsmässan var den mesta säden inbärgad över hela bygden.

På Jörundgård hade man fullt upp att göra med tillredelser för det stora bröllopet. De sista två månaderna hade Kristin så brått från morgon till kväll varendaste dag, så hon fick föga tid att bekymra sig om annat än arbetet. Hon såg att brösten blivit tunga, de små ljusröda vårtorna blevo bruna, och de voro ömma som sår var morgon då hon måste upp i kylan — men det gick över när hon hade arbetat sig varm, och så tänkte hon bara på allt hon skulle ha hunnit uträtta tills kvällen. När hon måste räta på ryggen emellanåt och stå och vila sig litet, kände hon att det började bli tungt, det som hon bar i sitt sköte, men till synes var hon ännu lika smärt och smal. Hon strök med händerna nedåt sina långa, fina höfter. Nej, hon gitte ej sörja över det nu! Det kunde komma över henne en liten pinande längtan — med den tanken att om en månad eller så skulle hon väl känna liv. Vid den tiden var hon på Husaby. Kanske Erlend blev glad — Hon slöt ögonen och bet i sin trolovningsring — såg för sig Erlends ansikte, blekt av sinnesrörelse, då han stod häruppe i högloftet och uttalade trolovningsorden med klar och ljudlig röst:

»Så vare Gud mitt vittne och dessa män som här stå att jag fäster dig, Kristin Lavransdotter, mig till egen efter Guds och människors lag, på slika villkor som här avtalats inför dessa vittnen; att jag skall äga dig till hustru och du skall äga mig till husbonde, så länge vi bägge leva, till att bo samman i hjonelag med all slik gemenskap som Guds lag och landslagen stadga.»

Hon sprang i olika ärenden över tunet från hus till hus — och stannade ett ögonblick: Rönnen stod så full av bär i år, det blev snövinter. Och solen sken över de gulnade åkrarna, där säden stod i skylar. Måtte detta vädret hålla sig över bröllopet!

Lavrans vidhöll att dottern skulle vigas i kyrkan. Det hade därför blivit bestämt att vigseln skulle försiggå i kapellet på Sundbu. Lördagen skulle brudföljet rida över fjället till Våge, man skulle ligga om natten på Sundbu och i granngårdarna och rida tillbaka på söndagen, efter brudmässan. Samma kväll efter vespern, när helgen var över, skulle bröllopet firas och Lavrans överlämna sin dotter åt Erlend Nikulausson. Och efter midnatt skulle brud och brudgum föras till sin gemensamma säng.

På fredagseftermiddagen stod Kristin på högloftssvalen och såg på följet, som kom ridande norrifrån förbi den nedbrunna kyrkan i backen. Det var Erlend och alla hans brudmän. Hon ansträngde sina ögon för att urskilja honom bland de andra. De skulle ej få se varandra, ingen man fick nu lov att se henne, innan hon i morgon fördes fram brudklädd.

Där vägen tog av till Jörundgård, skildes ett par kvinnor från skaran. Männen redo vidare till Laugarbru; de skulle sova där denna natt.

Kristin gick ned för att möta de kommande. Hon kände sig så trött efter badet, och det sved i hårbottnen — modern hade tagit så stark lut till hennes hår för att få det riktigt ljust till morgondagen.

Fru Åshild Gautesdotter gled ned ur sadeln i Lavrans’ armar. »Så lätt och ungdomligt hon för sig!» tänkte Kristin. Sonhustrun, herr Munans fru, Katrin, såg nästan äldre ut, hon var stor och tjock, hyn och ögonen voro färglösa. »Det är underligt», tänkte Kristin, »hon är ful, och han är trolös, och likväl säger folk att de leva lyckligt med varandra!» Så var det två döttrar till herr Bård Peterson, den ena gift, den andra ogift. De voro varken fula eller vackra, sågo trovärdiga och goda ut men höllo sig nog så styva mot de främmande. Lavrans tackade dem höviskt, för att de velat göra honom så stor ära och färdas den långa vägen så sent på hösten för att närvara vid bröllopet.

»Erlend fostrades hos vår far, då han var barn», sade den äldsta, gick fram och hälsade på Kristin.

Nu kommo två ynglingar i skarpt trav ridande in på tunet — de hoppade av hästarna och sprungo skrattande efter Kristin, som skyndade in och gömde sig. Det var Trond Gjeslings unga söner, vackra och lovande gossar. De förde med sig brudkronan från Sundbu i ett skrin. Trond och hans hustru skulle först efter mässan om söndagen följa med till Jörundgård.

Kristin hade flyttat in i gammalstugan, fru Åshild kom efter, lade sina händer på hennes axlar, drog hennes ansikte ned till sitt och kysste henne.

»Jag är glad att jag upplever denna dagen», sade fru Åshild.

Hon såg hur tunna Kristins händer blivit, som hon nu höll. Hon såg att bruden blivit mager för övrigt men hög över bröstet. Anletsdragen hade blivit smalare och finare än förut, tinningarna tycktes litet insjunkna i skuggan av det tunga, fuktiga håret. Kinderna rundade sig ej längre, och den friska färgen hade bleknat. Men Kristins ögon voro mycket större och mörkare.

Fru Åshild kysste henne igen.

»Jag ser du har haft mycket att sträva med, Kristin», sade hon. »Du skall få en dryck av mig i kväll, så att du kan vara utvilad och frisk i morgon.»

Det började rycka kring Kristins läppar.

»Så, så!» sade fru Åshild och klappade henne på handen. »Jag gläder mig åt att få göra dig fin i morgon — det skall ingen ha sett vänare brud än du blir i morgon!»

Lavrans red över till Laugarbru för att sitta till bords med sina gäster där.

Männen kunde ej nog rosa maten — slik fredagskost fick man ej bättre i det rikaste kloster. Där var rågmjölsgröt, kokta bönor, vitt bröd; och av fisk fingo de endast laxöring, salt och färsk, och fet, torkad helgeflundra.

Alltefter som männen togo för sig av ölet, blevo de mer och mer upprymda och skämtade alltmera grovt med brudgummen. Alla Erlends brudsvenner voro mycket yngre än hans själv — hans egna jämnåriga och vänner voro alla sedan långt tillbaka gifta karlar. Nu skämtade männen över att han var så gammal och skulle i brudsäng för första gången. Några av Erlends äldre fränder, som ännu voro tämligen nyktra, sutto och ängslades för varje ord som fälldes, att talet skulle komma in på ämnen, som helst icke borde vidröras. Herr Bård till Hästnäs höll ett öga på Lavrans. Denne drack ofta, men det såg ej ut som om ölet gjorde honom gladare, där han satt i högsätet — hans drag blevo mer och mer spända och blicken stelare. Men Erlend, som satt vid svärfaderns högra sida, svarade uppsluppet på skämtet och skrattade mycket. Han var röd i ansiktet, och hans ögon tindrade.

Med ens brusade Lavrans upp:

»Den vagnen, svärson — medan jag minns det — var har du gjort av den vagnen du lånade av mig i somras?»

»Vagn —?» sade Erlend.

»Minns du nu icke längre att du lånade en vagn av mig i somras? Gud vet det var en så präktig vagn, så jag får aldrig se en bättre, för jag övervakade själv arbetet, när den smiddes här vid gården. Du lovade, och du bedyrade — det svär jag inför Gud, och det vet mitt husfolk, att du lovade du skulle sända mig den åter, men det ordet har du icke hållit —»

Några av gästerna ropade att detta var då ingenting att tala om nu, men Lavrans slog näven i bordet och svor att han skulle ha reda på var Erlend gjort av hans vagn.

»Åh, den står väl vid den gården ute på udden, där vi fingo båt till Veö», sade Erlend likgiltigt. »Jag tänkte det icke var så noga. Det var så, sen I, svärfar — det var en lång och mödosam färd med lasset genom dalarna, så när vi kommo fram till fjorden, var det ingen av mina män som hade håg att fara den vägen tillbaka hit med vagnen och så sedan över fjället norrut till Trondheim. Då tänkte jag att det kunde väl få vara så länge —»

»Nej, nu må djävulen lyfta mig ur sätet, där jag sitter, om jag någonsin hört talas om din like!» for Lavrans ut. »Vad är det för skick du har i ditt hus — är det du eller svennerna dina, som bestämma vart de skola fara eller icke fara?»

Erlend ryckte på axlarna:

»Det är nog så att mycket har varit annorlunda än det borde hemma hos mig. — Den vagnen skall jag nu låta sända söderut tillbaka till eder, när Kristin och jag färdas där förbi. — Käre svärfar», sade han leende och sträckte fram handen, »I kunnen väl veta att det nu blir annat skick på allt och mig med, nu då jag får Kristin hem till mig som husfru. Det var illa med den här vagnen, men jag lovar er att det skall bli sista gången I fån orsak att klaga över mig.»

»Käre Lavrans», bad Bård Peterson, »förliken er med honom i denna ringa sak —»

»Ringa sak eller stor sak!» började Lavrans. Men så behärskade han sig och skakade hand med Erlend.

Kort därpå bröt han upp, och gästerna på Laugarbru togo reda på sina sovplatser.

Om lördagen, före middagstiden, hade kvinnor och mör brått på gammalloftet. Några redde brudsängen, och andra klädde bruden färdig.

Ragnfrid hade valt detta huset till brudhus, både för att där var det minsta loftet — de kunde hysa många fler gäster i det nya burloftet, det som de själva begagnat till sovrum om sommaren, när Kristin var liten, innan Lavrans byggt storstugan, där de nu bodde både sommar och vinter. Men den gamla stugan var dessutom nästan det vackraste huset vid gården, sedan Lavrans låtit sätta den i stånd — den hade varit förfallen, när de flyttade in på Jörundgård. Den var prydd med de vackraste sniderier både utan och innan, och var loftet icke stort, så var det desto lättare att kläda med mattor och bonader och fällar.

Brudsängen stod färdigbäddad med sidenklädda kuddar, vackra bonader hade hängts omkring den som ett tjäll; över fällar och ryor var brett ett utsytt sidentäcke. Ragnfrid och några fler kvinnor höllo på med att hänga upp bonader över väggtimret och lägga hyenden på bänkarna.

Kristin satt i karmstol, som burits hitupp. Hon var iförd sin scharlakansröda brudklänning. Stora söljor höllo den samman över bröstet och fäste ihop den gula sidensärken, där den syntes i urringningen, gyllne armringar blänkte på de gula sidenärmarna. Ett förgyllt silverbälte var slaget tre gånger runt hennes midja, och kring halsen och över barmen låg ked efter ked, ytterst faderns gamla gyllne med det stora relikkorset. Hennes händer, som vilade i knät, voro tunga av ringar.

Fru Åshild stod bakom hennes stol och borstade över det tunga, guldbruna håret.

»I morgon skall du slå ut det för sista gången», sade hon leende och virade de röda och gröna sidenbindlar som skulle stödja kronan och Kristins huvud. Så samlade sig kvinnorna runt Kristin.

Ragnfrid och Gyrid från Skog togo Gjeslingättens stora brudkrona från bordet. Den var helt och hållet förgylld, uddarna avslutades omväxlande med kors och klöverblad, och ringen var besatt med bergkristaller.

De tryckte ned den runt brudens huvud. Ragnfrid var blek, och hennes händer darrade, då hon gjorde det.

Kristin reste sig långsamt. Jesus, så tungt det var att bära allt detta guld och silver — Då tog fru Åshild henne vid handen och ledde henne fram till ett stort vattenkar — medan brudtärnorna slogo upp dörren utåt solskenet, så att det skulle bli ljust på loftet.

»Spegla dig nu, Kristin», sade fru Åshild, och Kristin lutade sig över karet. Hon skymtade sitt eget ansikte, som steg vitt upp ur vattnet, det kom så nära, att hon såg guldkronan över det. Runtom rörde sig så många ljusa och mörka skuggor i spegeln — det var något hon just höll på att minnas — så var det som om hon skulle mista medvetandet — hon tog tag i kanten på karet. Då lade fru Åshild sin hand på hennes och tryckte ned sina naglar i hullet, så hårt att hon kom till sig igen.

Det hördes lurtoner nere vid bron. Från gården ropades det upp att nu kom brudgummen med sitt följe. Kvinnorna ledde ut Kristin på bursvalen.

På tunet böljade det av hästar med praktfulla seldon och av festklädda människor, det glittrade och glimmade i solen. Kristin såg utåt förbi allt detta, ut mot dalen. Hembygden låg ljus och stilla under ett lätt, dimblått dis, upp ur diset stego fjällen gråa av urens stenar och svarta av skog, och solen göt sitt sken från en molnfri himmel ned i dalens bäcken.

Hon hade ej lagt märke till det förut, men allt löv var borta från träden, dungarna blänkte silvergrå och nakna. Endast alsnåren utmed älven hade litet vissnat grönt överst i topparna, och en och annan björk höll kvar några vitgula blad ytterst på kvistarna. Men träden voro nästan bara — utom rönnen, den lyste ännu med brunrött löv kring de blodröda bären.

I den stilla, varma dagern doftade det syrligt av höst från den askfärgade matta av nedfallet löv som var bredd överallt.

Hade det ej varit för rönnarna, så kunde det varit tidigt på våren. Och för tystnadens skull — men det var höststilla, så stilla och tyst. Varje gång lurtonerna tego, hördes intet annat ljud utifrån bygden än klang av skällor från alla stubbåkrar och träden, där boskapen gick och betade.

Älven var tynande och liten, den sorlade så stillsamt; det var bara några små vattensträngar, som löpte mellan sandrevlar och väldiga lager av vita, rundslipade stenar. Inga bäckar brusade i sluttningarna — det hade varit en sådan torr höst. Ändå glänste de vått här och var ute på gärdena, men det var bara den fuktighet som sipprar fram ur jorden vid höstetid, om dagarna äro än så varma och luften är klar.

Folkhopen nere på tunet skingrades och gav plats för brudgummens följe. De unga brudsvennerna kommo just framridande; där blev oro bland kvinnorna på svalen.

Fru Åshild stod vid brudens sida:

»Stå på dig nu, Kristin», sade hon, »nu är det ej långt igen, tills du är i skydd under hustrulinet.»

Kristin nickade hjälplöst. Hon kände hur förfärligt vit hon visst var i ansiktet.

»Jag är nog en alltför blek brud», sade hon sakta.

»Du är den vänaste brud», svarade Åshild, »och där rider Erlend — fagrare par än I två ären får man leta efter.»

Erlend själv red fram under svalen. Han hoppade av hästen, lätt och obesvärad av den tunga, veckrika dräkten. Kristin tyckte han var så vacker att det gjorde ont i hela hennes varelse.

Han var mörkt klädd, i en fotsid, uppslitsad sidendräkt av visset brun färg med svart och vitt invävt. Om livet hade han ett guldsmitt bälte och vid vänstra höften ett svärd med guld på fäste och skida. Bakåt över skuldrorna föll en tung mörkblå sammetskappa, och över sitt svarta hår bar han en svart, fransk sidenluva, som stod ut på sidorna, rynkad som vingar, och slutade i två långa snibbar; den ena var kastad tvärsöver bröstet, från vänstra axeln och bakåt.

Erlend hälsade upp till sin brud, gick bort till hennes häst och blev stående bredvid den med handen på sadelbågen, medan Lavrans gick uppför trappan. Kristin blev så underlig till mods, svindlande inför all denna prakt — fadern såg främmande ut i den högtidligt fotsida, gröna sammetsdräkten. Men modern var gråblek under linet i sin röda sidenklänning. Ragnfrid kom och svepte kappen om sin dotter.

Så tog Lavrans brudens hand och ledde henne ned till Erlend. Han lyfte henne till häst och steg själv i sadeln. De höllo sida vid sida, de två, framför brudloftet, medan tåget började rida ut genom grinden. Först prästerna, Sira Eirik, Sira Tormod från Ulvsvolden, en korsbroder från Hamar, som var faderns vän. Så kommo brudsvennerna och tärnorna, par om par. Och nu var det Erlend och hon som skulle rida fram. Efter dem kommo brudens föräldrar, fränderna, vänner och gäster i en lång rad ned mellan gärdesgårdarna till landsvägen. Ett långt stycke framåt var det strött med rönnbärsklasar, granris och höstens sista vita baldersbrå, och folk stod utmed vägen, där följet skulle draga förbi, och hälsade dem med tillrop.

På söndagen, strax efter solnedgången, vände ryttartåget tillbaka till Jörundgård. Genom den första skymningen lyste bålen röda från bröllopsgårdens tun. Lekare och spelmän sjöngo och läto gigor och trummor ljuda, medan skaran red mot det varma, röda skenet.

Kristin höll på att falla omkull, när Erlend lyfte henne från hästen framför höganloftssvalen.

»Jag frös så på vägen över fjällen», viskade hon, »jag är så trött.» Hon stod ett ögonblick — då hon gick uppför trappan till loftet, vacklade hon för varje steg.

Uppe i högloftsstugan fingo de frusna bröllopsgästerna snart värme i kroppen — det hettade av alla ljusen, som brunno i rummet, rykande varm mat bars omkring, och vin, mjöd och starkt öl lät man gå runt. Sorlet av röster och ljudet av folk som åt brusade avlägset för Kristins öron.

Hon satt och kunde icke bli riktigt varm. Kinderna började hetta om en stund, men fötterna ville ej tina upp, och det gick frossbrytningar över ryggen på henne. Allt det tunga guldet kom henne att luta sig framåt, där hon satt i högsätet vid Erlends sida.

Var gång brudgummen drack henne till, måste hon se på de röda stänk och fläckar, som framträdde så skarpt i hans ansikte, nu då han började bli het efter ritten i kylan. Det var märken efter brännsåren i somras.

Den förfärliga skräcken hade kommit över henne i går kväll, när de sutto till bords på Sundbu. Då hon mötte Björn Gunnarsons slocknade blick, som vilade på henne och Erlend — hans ögon varken blinkade eller flyttade sig. Herr Björn hade blivit klädd i riddardräkt — han såg ut som en död man, som med galder väckts till liv.

Om natten låg hon tillsammans med fru Åshild — hon var brudgummens närmaste frändekvinna bland dem som voro med.

»Vad är det åt dig, Kristin?» sade fru Åshild litet otåligt. »Nu får du hålla dig stram till slutet och icke släppa efter.»

»Jag tänker», sade Kristin frysande, »på alla dem vi gjort ont för att vi skulle få uppleva denna dagen —»

»I själva haven väl icke haft det bara gott heller», sade fru Åshild. »Icke Erlend. Och jag tänker du haft det än värre.»

»Jag tänker på hans värnlösa barn», sade bruden som förut, »jag undrar om de veta att deras far firar bröllop i dag —»

»Tänk på ditt eget barn», sade frun. »Var glad att du firar bröllop med honom, som är far till det.»

Kristin låg tyst en stund, liksom sjunkande ned i yrselkänsla. Det var så underligt att höra det nämnas, det som hade fyllt hennes sinne varendaste dag i tre månader och mera, utan att hon kunnat säga ett ord därom till en levande själ. Men det hjälpte henne bara en liten stund.

»Jag tänker på henne som måste böta med livet för att hon hade Erlend kär», viskade hon darrande.

»Du kan komma att få böta med livet själv, innan du är ett halvår äldre», sade fru Åshild hårt. »Gläd dig, medan du kan —.

— Vad skall jag säga till dig, Kristin», sade den gamla uppgiven, »har du rent mist modet nu? Tids nog kräves det av er att I skolen gälda allt vad I tagit — frukta ej annat!»

Men Kristin kände det som om där gick det ena jordskredet efter det andra genom hennes själ, allt revs ned, som hon hade byggt upp sedan den där fasansfulla dagen på Haugen. Under den första tiden, då hade hon vilt och blint tänkt bara att hon skulle hålla ut, en dag i sänder skulle hon härda ut. Och hon hade hållit ut, tills det blev lättare — och lätt till sist, då hon kastat från sig alla tankar utom denna att nu blev äntligen deras bröllop — äntligen!

Hon och Erlend knäböjde tillsamman under brudmässan. Men det var som en synvilla alltihop — ljusen, bilderna, de blänkande kärlen, prästerna i linneskrud och mässhake, alla människor som hade känt henne där hon hittills levat — de föreföllo henne som drömsyner, där de stodo och fyllde kyrkan i sina ovana högtidskläder. Men herr Björn stod stödd mot en pelare och såg på dem med sina döda ögon, och hon tyckte den andra döda måste ha kommit tillbaka med honom i hans armar.

Hon försökte se upp till Sankt Olavs bild — han stod där röd och vit och fager, stödd mot sin bila och trampade sitt eget syndiga väsen under fötterna — men herr Björn drog till sig hennes blick. Och bredvid honom såg hon Eline Ormsdotters döda anlete, likgiltigt såg hon på dem. De hade trampat på henne för att komma hit — och hon unnade dem det!

Hon hade rest sig upp och vältat av sig alla de stenar som Kristin strävat så med att få lagda över den döda. Erlends förödda ungdom, allt han förspillt: heder och välfärd, vänners välvilja, hans själs hälsa. Den döda kastade det av sig. Han ville ha mig, och jag ville ha honom, du ville ha honom, och han ville ha dig, sade Eline. Jag har bötat, och han måste böta, och du måste böta, när din tid kommer. När synden är fullkomnad, så föder den döden —.

Hon tyckte hon knäböjde med Erlend på en kall sten. Han låg där på knä med de röda eldsmärkena i sitt bleka ansikte; hon böjde sig under den tunga brudkronan och kände den dova, tryckande tyngden i sitt sköte — syndabördan som hon bar. Hon hade lekt och tumlat med sin synd, mätt den som på lek. Heliga Jungfru — nu kom snart den tiden då den skulle ligga fullgången inför henne, se på henne med levande ögon, visa henne syndens eldsmärken, syndens hemska vanskaplighet, slå hotfullt med förvridna händer mot sin mors bröst. När hon hade fött sitt barn, när hon såg sin synds märken på det och hon älskade det, som hon hade älskat sin synd, då skulle leken vara lekt till ända.

Kristin tänkte — om hon skrek nu, så det skar gällt genom sången och de djupa, mässande mansrösterna — skallade ut över folket — blev hon då kvitt Elines ansikte, skulle det komma liv i den döde mannens ögon? Men hon bet ihop tänderna.

— Helge kung Olav, jag ropar till dig! Dig beder jag om hjälp bland alla i himmelen, ty jag vet att du älskade Guds rättfärdighet över allting. Jag åkallar dig, att du måtte ta hand om den oskyldiga, som är i mitt moderliv. Vänd Guds vrede från den skuldlösa, vänd den mot mig! Amen i drottens dyra namn —.

— Mina barn, sade Eline, äro väl menlösa, men det finns icke rum för dem i ett kristet samfund. Ditt barn har avlats i laglöshet, det såväl som mina barn. Icke kan du kräva rätt för det i det samfund du vänt ryggen, mera än jag kunde det för mina —.

— Helge Olav, jag beder om misskund likafullt. Bed om nåd för min son, tag honom i ditt beskydd, så skall jag bära honom till din kyrka på mina bara fötter, jag skall bära mina gyllne smycken till dig och lägga dem på ditt altare, om du vill hjälpa mig, amen.

Hon var som en stenbild i ansiktet, så kämpade hon för att hålla sig lugn, men det ryckte och skalv i hennes kropp, medan hon låg på knä och vigdes vid Erlend.

Och nu satt hon hos honom i högsätet därhemma och förnam allt omkring sig endast som dimbilder i feberyrsel.

Där voro lekarna, som spelade på harpa och gigor på loftet; det spelade och det sjöng från stugan inunder och ute från gården. Där var ett rött sken av eldar utifrån, när de gingo i dörren och buro ut och in.

De reste sig kring bordet, hon stod mellan sin far och Erlend. Fadern kungjorde med hög röst att han givit Erlend Nikulausson sin dotter Kristin till äkta. Erlend tackade sin svärfar och tackade alla gode män och kvinnor, som kommit samman för att hedra honom och hans hustru.

Hon skulle sätta sig, sade de, och Erlend lade sina brudgåvor i hennes knä. Sira Eirik och herr Munan Bårdson rullade upp skrivelser och läste upp allt om hennes giftorätt och deras inbördes egendom. Brudsvennerna stodo under tiden med spjut i hand och stötte skaften i golvet då och då under läsningen och när gåvor och penningpåsar lades på bordet.

De inflyttade lösa borden röjdes undan, Erlend ledde henne fram på golvet, och de dansade. Kristin tänkte: Våra brudsvenner och tärnor, de äro alltför unga för oss — alla de som voro unga med oss, de ha flyttat bort från dessa trakter, hur ha vi kommit tillbaka hit?

»Du är så underlig, Kristin», viskade Erlend under dansen. »Jag blir rädd för dig, Kristin — är du ej glad?»

De gingo från hus till hus och hälsade sina gäster. Det var många ljus i alla rum och fullt med folk som drack och sjöng och dansade överallt. Kristin tyckte icke hon kände igen sig hemma — och hon hade mist all förnimmelse av tid — stunderna och bilderna flöto så underligt lösryckta om varandra.

Höstnatten var mild; det var spelmän ute på tunet också och folk som dansade kring bålet. De ropade att bruden och brudgummen måste hedra även dem, och hon dansade med Erlend på det daggvåta tunet. Det var som om hon vaknade upp litet av det och blev klarare i huvudet.

Ute i mörkret svävade ett ljust dimband över den sorlande älven. Fjällen stodo kolsvarta mot den stjärnströdda rymden.

Erlend förde henne bort från dansen — tryckte henne intill sig i mörkret under en svalgång.

»Jag har ej fått säga dig det ens — du är så fager — så fager och så vän. Dina kinder äro så röda som lågor —» han tryckte sin kind mot hennes. »Kristin, hur är det med dig?»

»Jag är så trött, så trött», viskade hon tillbaka.

»Nu skola vi snart gå och sova», svarade brudgummen och såg upp mot himlen. Vintergatan hade svängt på sig och gick nästan rätt i söder och norr. »Minns du det, att sovit hos varandra ha vi ej sedan den enda natten jag var hos dig i burloftet på Skog?»

En stund efteråt ropade Sira Eirik ut över gården att nu var det måndag. Kvinnorna kommo och ville föra bruden i säng. — Kristin var så trött att hon knappast orkade sätta sig till motvärn, som hon borde för anständighetens skull. Hon lät sig tagas och sedan ledas ut från loftet av fru Åshild och Gyrid från Skog. Brudsvennerna stodo vid foten av trappan med brinnande ljus och dragna svärd; de slogo ring om kvinnoskaran och följde Kristin över tunet upp till gammalloftet.

Kvinnorna klädde av henne brudstassen bit för bit och lade undan allt. Kristin såg att över sängfoten hängde den violblå sammetsklänningen som hon skulle bära i morgon, och ovanpå låg ett långt, snövitt, finveckat linnehuckle. Det var hustrulinet som Erlend haft med åt henne; i morgon skulle hon sätta upp sitt hår i en knut och fästa linet ovanpå. Det såg så friskt och svalt och rogivande ut.

Sist stod hon framför brudsängen, på nakna fötter, bararmad, iklädd endast den fotsida, gyllengula sidensärken. Kronan hade de satt på henne igen — den skulle brudgummen ta av henne, när de två blevo ensamma.

Ragnfrid lade sina händer på dotterns axlar, kysste hennes kind — moderns ansikte och händer voro underligt kalla, men det var som om gråten vällt upp djupt i hennes bröst. Så vek hon undan täcket och bjöd bruden sätta sig i sängen. Kristin lydde och lutade sig tillbaka mot huvudgärdens uppstaplade sidenkuddar — huvudet måste hon böja litet framåt för att hålla kvar kronan. Fru Åshild bredde över henne till midjan, lade hennes händer på sidentäcket och tog brudens glänsande hår och drog fram det över barmen och de nakna, slanka överarmarna.

Männen förde in brudgummen på loftet. Munan Bårdson spände av Erlend guldbältet med svärdet — då han hängde in det på väggen över sängen, viskade han något till bruden — Kristin fattade ej vad han sade, men hon log så gott hon kunde.

Brudsvennerna snörde upp Erlends sidendräkt och lyfte det tunga, långa plagget över hans huvud. Han satte sig i karmstolen, och de hjälpte honom av med sporrar och stövlar.

En enda gång vågade bruden sig till att se upp och möta hans ögon.

Så började godnatthälsningarna. Loftet utrymdes av bröllopsgästerna. Sist gick Lavrans Björgulfson ut och låste dörren till brudhuset.

Erlend steg upp, vrängde av sig underkläderna och kastade dem på bänken. Han stod framför sängen, tog kronan och sidenbindlarna från hennes hår och lade undan alltsammans på bordet. Så kom han tillbaka och steg upp i sängen. Och knäböjande vid hennes sida på deras läger grep han om hennes huvud och tryckte det intill sitt nakna, heta bröst, medan han kysste pannan utefter hela den röda strimman som kronan lämnat efter sig.

Hon kastade armarna om hans axlar och snyftade högt — ljuvt och vilt kände hon att nu krympte det bort allt — skräcken, spöksynerna, nu, nu var det åter bara han och hon. Han lyfte hennes ansikte ett ögonblick, såg ned i det och strök med ena handen över hennes ansikte och hennes gestalt, underligt hastigt och hänsynslöst som om han slet undan ett hölje.

»Glöm», bad han viskande och hett, »glöm allt, Kristin min — allt utom det att du är min egen hustru och jag är din egen make —»

Med handen fläktade han ut den sista lågan och kastade sig ned hos henne i mörkret, han snyftade han också:

»Jag har aldrig trott det, aldrig alla dessa år, att vi skulle uppleva denna dagen —»

Utanför på tunet tystnade stojet småningom. Trötta efter ritten på dagen och yra av dryckjom irrade gästerna omkring ännu en stund för syns skull — men fler och fler smögo sig undan och letade sig till de platser där de skulle sova.

Ragnfrid följde dem som skulle hedras mest till deras viloläger och bjöd dem godnatt. Husfadern, som skulle hjälpt henne med detta, såg hon ingenstädes till.

Det stod bara några små flockar ungdom — mest tjänstefolk — på det mörka tunet, när hon till sist smög sig ut för att söka rätt på sin man, och få honom med sig i säng. Lavrans hade blivit starkt berusad fram på kvällen, det hade hon sett.

Hon snavade slutligen över honom, medan hon letande smög utmed uthusen — han låg raklång i gräset bakom badstugan.

Trevande i mörkret kände hon efter — jo, det var han. Hon trodde han sov, tog i hans skuldra och ville ha upp honom från den iskalla marken. Men han sov icke — i varje fall icke djupt.

»Vad vill du?» frågade han med grötig röst.

»Du kan icke bli liggande här», sade hustrun. Hon stödde honom, ty han stod och vacklade. Med ena handen borstade hon av hans sammetsdräkt. »Det är tid vi gå i säng, vi också, husbonde.» Hon tog honom under armen och ledde den raglande mannen upp mot gården; de gingo utmed baksidan av uthusen.

»Du såg icke upp du, Ragnfrid, när du satt i brudsäng under kronan», sade han som förut. »Dottern vår, hon var mindre blyg hon, hon var icke blyg i ögonen, när hon såg på sin brudgum.»

»Hon har väntat på honom i sju halvår», sade modern stilla. »Då måtte hon väl töras se upp —»

»Nej, så ta mig djävulen om de ha väntat!» skrek fadern, och hustrun hyssjade förskräckt på honom.

De voro i den smala gången mellan baksidan av hemlighuset och en gärdesgård. Lavrans slog knutna handen i den undre bjälken på avträdet.

»Jag lade dig här till spott och blygd, du stock. Jag lade dig här, så att träcken skulle fräta dig. Jag lade dig här till straff, för att du slog den lilla väna mön fördärvad för mig. Jag borde lagt dig över loftsdörren och hedrat och tackat dig med prydliga sniderier, för att du frälste henne undan skam och sorg — för att du vållade att min Ulvhild dog som ett menlöst barn —»

Han vände sig om, raglade mot gärdesgården och föll framstupa över den. Med huvudet mot armarna grät han hejdlöst, med långa, djupa stönanden emellanåt.

Hustrun lade armen om hans axlar:

»Lavrans, Lavrans.» Men hon kunde icke lugna honom — »Husbonde!»

»Åh, aldrig, aldrig, aldrig skulle jag givit henne åt den mannen! Gud hjälpe mig — jag har nog vetat det hela tiden — han hade brutit ned hennes ungdom och hennes fagra heder. Jag trodde det icke, nej, kunde jag tro slikt om Kristin — men jag visste det ändå. Men likafullt så är hon för god åt den veke svennen, som ött sig själv och henne — hade han än förfört henne tio gånger — jag skulle icke ha givit henne åt honom, så att han kan få förspilla mer av hennes liv och lycka —»

»Vad annan råd var det då?» sade modern undergivet. »Du förstår det ju du också, hon var redan hans —»

»Ja, det hade icke tarvats så stor uppståndelse för att ge Erlend vad han redan tagit sig själv», sade Lavrans. »Det är en gäv husbonde hon fått, Kristin min —» Han ruskade i gärdesgården. Så grät han igen. Ragnfrid tyckte han blivit liksom litet nyktrare, men nu tog ruset överhand på nytt.

Så drucken och så översiggiven som mannen var, tyckte hon icke hon kunde släpa honom upp i gammalstugan, där de skulle sova — där låg fullt av gäster. Hon såg sig om — strax bredvid var en liten lada, där de gömde det bästa höet åt hästarna under våranden. Hon gick bort och tittade in — där låg ingen; då tog hon och ledde mannen ditin och stängde dörren efter dem.

Ragnfrid tog och krafsade upp hö omkring sig och honom och bredde kapporna ovanpå. Lavrans grät alltemellanåt och sade något, men det var så förvirrat att hon ej kunde finna någon mening i det. Om en stund lyfte hon upp hans huvud i sitt knä.

»Käre husbond min — när de nu hade slik kärlek till varandra — kanhända blir allt bättre än vi tro —»

Lavrans svarade stötvis — tycktes nu åter redigare:

»Förstår du icke — han har nu all makten över henne, han som aldrig kunnat styra sig själv. Näppeligen lär hon få mod till att sätta sig emot något hennes husbonde vill — och måste hon det en dag, då kommer hon att pinas så bittert av det själv — det milda barnet mitt —.

— Nu fattar jag snart icke mera varför Gud lägger så många och så tunga sorger på mig — jag har strävat trofast för att göra hans vilja. Varför har han tagit barnen från oss, Ragnfrid, det ena efter det andra — först sönerna våra, så liten Ulvhild, och nu har jag givit henne som jag hade kärast, utan heder, till en opålitlig och oförståndig man! Nu har vi bara den lilla kvar — och det tyckes mig fåfängt att glädja mig över henne, innan jag ser hur det går med henne — Ramborg.»

Ragnfrid skalv som ett löv. Då tog mannen henne om axlarna:

»Lägg dig ned», bad han, »så sova vi —» och med huvudet mot hustruns arm låg han en stund, suckade då och då, men till sist somnade han.

Det var kolmörkt i ladan ännu, då Ragnfrid rörde på sig — hon undrade över att hon hade sovit. Hon trevade framför sig med handen — Lavrans satt upprätt med händerna knäppta om knäna.

»Är du vaken redan?» frågade hon förundrad, »Fryser du?»

»Nej», svarade han med skrovlig röst, »men jag kan icke somna igen.»

»Är det Kristin du tänker på?» frågade modern. »Det kan då gå bättre än vi tro, Lavrans», sade hon igen.

»Ja, det är det jag tänker på», sade mannen. »Ja ja! Mö eller kvinna, hon kom då i brudsäng med den hon fattat kärlek till. Det gjorde varken du eller jag, min stackars Ragnfrid.»

Hustrun gav till ett dovt, djupt stönande — hon kastade sig ned på sidan i höet. Lavrans flyttade handen bort till hennes skuldra.

»Men jag har icke kunnat», sade han häftigt och ångestfullt. »Nej, jag kunde icke vara slik som du ville ha mig — då vi voro unga. Jag är icke sådan —»

Om en stund sade Ragnfrid sakta och under gråt:

»Vi ha ju levat lyckligt samman likafullt — Lavrans — alla dessa år.»

»Så har jag själv trott», svarade han mörkt.

Tankarna tumlade och trängdes om varandra inom honom. Den enda, nakna blicken, i vilken brud och brudgum mötts, de två unga anletena, som flammat upp i röd låga — det föreföll honom som en skamlöshet. Han hade känt svedande blygsel över att detta var hans dotter. Men han kunde ej komma ifrån de ögonen — och vilt och blint stred han emot att täckelset skulle rivas från något i hans eget hjärta, något han aldrig velat veta av — han hade värjt sig mot sin egen hustru, när hon sökte efter det.

Han hade icke kunnat — for han häftigt ut mot sig själv — i djävulens namn, han hade blivit bortgift som pojke, han hade icke valt själv, hon var äldre än han — han hade icke åtrått henne; han hade ej velat lära detta av henne — älskog. Han blev het av blygsel ännu, när han tänkte på det — att hon velat ha honom till att älska henne, när han icke åstundat slik kärlek av henne; att hon hade bjudit honom allt detta som han aldrig bett om.

Han hade varit henne en god husbonde, det hade han själv trott. Han hade visat henne all den heder han kunnat, givit henne full myndighet jämte sig och rådfört sig med henne i allt, varit henne trogen — och sex barn hade de då haft. Han hade bara velat få lov att leva samman med henne utan att hon ständigt skulle gripa efter detta i hans hjärta, som han själv icke ville blotta —.

Ingen hade han burit älskog till. — Ingunn, Karls hustru på Bru — Lavrans rodnade i kolmörkret. Han hade alltid gästat dem, när han reste ned genom dalen. Han hade visst aldrig en enda gång talat med husfrun i enrum. Men när han såg henne — bara han tänkte på henne, förnam han något som den första lukten från markerna om våren, just när snön gått bort. Han visste det nu, det kunde hänt honom också — han kunde ha älskat, han med.

Men han hade blivit gift så ung, och han hade blivit skygg. Så hade han kommit till att trivas bäst ute i ödeskogen — inåt vidderna, där allt liv som lever vill ha stort utrymme omkring sig, rum att fly undan — skygga speja de mot varje främmande, som vill smyga sig in på dem —.

En tid på året fanns det, då djuren i skogen och fjället glömde sin skygghet. Då de brusade mot sin hona. Men han hade fått sin given åt sig. Och hon hade bjudit honom vad han icke giljat till —.

Men ungarna i redet. — De hade varit den lilla fredade platsen i ödemarken, den innersta, ljuvaste glädjen i hans liv. De små ljusa flickhuvudena under hans hand. —

Gift, det hade han blivit, bortgift — oåtspord nästan. Vänner — han hade många, och han hade ingen. Krig — det hade varit glädje, men det blev ej mera krig, hans rustning hängde uppe på loftet, föga nyttjad. Han hade blivit bonde — Men han hade haft döttrarna — allt i hans liv blev kärt, för det han tryggade deras tillvaro därmed, de fina, mjuka små liven, som han hållit i sina händer. Han mindes Kristins lilla tvåårs kropp, där den setat på hans skuldror, hennes linljusa, mjuka hår mot hans kind; hennes små händer, som höllo i hans bälte, medan hon stångades med sin runda, hårda barnpanna mot hans skulderblad, när han red ut med henne bakom sig på hästen.

Och nu hade hon de där heta ögonen — och hon hade fått sitt. Hon satt där i halv skugga, stödd mot sängens sidenkuddar. I ljusskenet var hon helt och hållet förgylld — gyllne krona, gyllne särk och gyllne hår över de nakna gyllne armarna. Hennes ögon voro icke blyga längre —

Fadern kved av skam.

Och likväl var det som om hans hjärta med ens började blöda. För vad han själv icke fått! Och för hustrun här vid hans sida, som han icke kunnat ge det åt.

Sjuk av medömkan grep han i mörkret efter Ragnfrids hand:

»Ja, jag trodde vi levde lyckligt samman», sade han. »Jag trodde du sörjde över barnen. — Ja, och att du hade ett tungt sinne. Aldrig tänkte jag på att det kunde vara jag, som icke var en god husbonde för dig —»

Ragnfrid skälvde som i krampryckningar:

»Du var en god husbonde — alltid — Lavrans.»

»Hm.» Lavrans satt med hakan alldeles ned mot knäna. »Ändå hade du kanske fått bättre, om du blivit gift så som vår dotter i dag —»

Ragnfrid for upp, ropade till, dämpat men skärande:

»Vet du? Hur fick du veta — hur länge har du vetat —?»

»Jag vet icke vad du talar om», sade Lavrans om en stund med en underlig, frampressad röst.

»Jag talar om det att jag icke var mö, när jag blev din hustru», svarade Ragnfrid, och hennes röst var klar och klingande av förtvivlan.

Om en stund svarade Lavrans som förut:

»Det har jag aldrig vetat förrän nu.»

Ragnfrid låg nere i höet, skakande av gråt. När det häftiga utbrottet var över, lyfte hon litet på huvudet. Det började sila in litet grått ljus genom gluggen i väggen. Hon kunde skymta sin man, han satt med armarna om knäna, orörlig som han vore av sten.

»Lavrans — tala till mig —», jämrade hon.

»Vad vill du jag skall säga?» frågade han lika orörlig.

»Åh, jag vet icke — du skulle förbanna mig — slå mig —»

»Det skulle vara något sent nu», svarade mannen; där var som skuggan av ett hånleende i hans röst.

Ragnfrid grät åter. »Ja, jag aktade icke på att jag svek dig. Jag tyckte jag blivit så sviken och så kränkt själv. Ingen hade skonat mig. De kommo med dig — jag såg dig ju bara tre gånger, innan vi blevo gifta — jag tyckte du var bara en pilt — röd och vit, så ung och så barnslig —»

»Jag var så», sade Lavrans, och det kom litet mera klang i hans röst. »Och därför skulle jag trott att du, som var kvinna, du skulle varit mera rädd för att — för att bedraga en som var så ung att han ingenting förstod —»

»Så kom jag till att tänka sedan», sade Ragnfrid gråtande. »När jag lärt känna dig. Snart nog kom den tiden, då jag ville givit min själ tjugu gånger, om jag kunde blivit utan skuld mot dig.»

Lavrans satt tyst och orörlig; då sade hustrun igen:

»Du spörjer icke om något?»

»Vad skulle det gagna till! Det var han som — vi mötte likföljet hans på Feginsbrekka, då vi buro Ulvhild till Nidaros —»

»Ja», sade Ragnfrid. »Vi måste stiga från vägen — ut på ängen. Jag såg hans bår bäras förbi — med präster och munkar och väpnade svenner. Jag hörde han hade fått en god död — hade förlikt sig med Gud. Jag bad, där vi stodo med Ulvhilds bår mellan oss, att min synd och min sorg måtte läggas honom till last på den yttersta dagen —»

»Ja, du gjorde väl det», sade Lavrans, och där var samma skugga av hån i hans lugna röst.

»Du vet icke allt», sade Ragnfrid, kall av förtvivlan. »Minns du att han kom ut till oss på Skog första vintern vi voro gifta —»

»Ja», svarade mannen.

»När Björgulf drogs med döden — Åh, mig hade ingen skonat! Han var drucken, när han gjorde det mot mig — sedan sade han, han hade aldrig haft mig kär, han ville icke ha mig — han bad mig glömma det — Min far visste icke om det, han svek dig icke, det må du aldrig tro! Men Trond — vi voro varandras käraste vänner på den tiden — jag klagade för honom. Han ville tvinga den mannen att äkta mig — men han var ju bara en ung pilt — han fick stryk —. Sedan rådde han mig att tiga med det och ta dig —»

Hon satt tyst en stund.

»Då han kom ut till Skog — det hade gått ett år — jag tänkte icke så mycket på det då. Men han kom ditut — han sade, han ångrade sig, han ville haft mig nu, om jag varit ogift — han höll av mig. Så sade han. Gud må döma om det var sant. När han rest — jag tordes icke gå ned på fjorden, jag tordes ej för synden, ej med barnet. Och så hade jag — så hade jag börjat hålla så mycket av dig!» Hon skrek till en gång som i vildaste smärta. Mannen vände hastigt huvudet mot henne.

»När Björgulf var född — åh, jag tyckte jag hade honom kärare än mitt eget liv. När han låg och drogs med döden — jag tänkte, slocknar han, så slocknar jag också. Men jag bad icke Gud skona piltens liv —»

Lavrans satt tyst mycket länge, innan han frågade dött och tungt:

»Var det för att icke jag var hans far?»

»Jag visste icke om du var det», sade Ragnfrid stelnande.

Länge sutto de dödsstilla båda två. Så frågade mannen med ens häftigt:

»I Jesu namn, Ragnfrid — varför säger du mig detta — nu?»

»Åh, jag vet icke.» Hon vred sina händer, så att det knakade i lederna. »För att du skall kunna taga hämnd på mig. Jaga ut mig från din gård —»

»Tänker du det skulle hjälpa mig —» Hans röst skalv av hån. »Så är det döttrarna våra», sade han sakta. »Kristin och den lilla.»

Ragnfrid satt en stund.

»Jag minns hur du dömde om Erlend Nikulausson», sade hon stilla. »Hur dömer du då om mig —?»

Det gick en lång rysning som av köld genom mannens kropp — löste något av stelheten.

»Du har nu — vi ha nu levat samman i sju och tjugu år — snart. Det är icke som när det gällde en främmande man. Jag förstår ju, att du haft det värre än svårt.»

Ragnfrid sjönk snyftande samman under hans ord. Hon vågade treva efter hans ena hand. Han rörde sig ej, satt stilla som en död. Då grät hon högre och högre — hennes make satt lika orörlig och såg mot det gråa gryningsljuset kring dörren. Till slut låg hon som om alla tårar sinat. Då strök han lätt över hennes arm. Så började hon gråta igen.

»Minns du», sade hon, med avbrott för gråten, »den mannen som kom till oss en gång, medan vi voro på Skog? Han som kunde de gamla kvädena? Minns du ett om en död man, som kommit tillbaka från kvalens boning och givit sonen i arv en sägen om vad han sett? Där hördes gny, sade han, från helvetets djupaste grund — åt sina män malde trolösa hustrur mull till mat. Blodiga voro stenarna de drogo, blodigt hängde hjärtat ut ur deras bröst —»

Lavrans sade intet.

»Jag har tänkt i alla dessa år på de orden», sade Ragnfrid. »Varje dag var det som om mitt hjärta blödde, ty varje dag tyckte jag att jag malde dig mull till mat —»

Lavrans visste ej själv varför han svarade som han gjorde. Han tyckte han var tom och ihålig i bröstet, som en man på vars rygg ristats blodörn. Men han lade handen tungt och trött på hustruns huvud och sade:

»Mull måste det väl malas, Ragnfrid min, innan maten kan gro.»

Då hon ville ta hans hand och kyssa den, ryckte han den häftigt till sig. Så såg han ned på sin hustru, tog hennes ena hand och lade den på sitt knä, lutade sitt kalla och stelnade ansikte ned mot den. Och så blevo de sittande, utan att röra sig och utan att tala mer med varandra.