Kvartetten som sprängdes/Kapitel 21
| ← Kap 20 |
|
Kap 22 → |
21
Svart mässa
Med en välskriven och dramatisk skildring på fickan, i alla detaljer speglande förloppet av stöldhistorien vid badstranden, återvände Cello till sin plats. Efter att förut telefonledes ha lämnat en kortare redogörelse till sin tidning, kom Cello till Notischefens bord med ett paket, som han framlade med anspråkslös min, sägande:
— Vill du ha några detaljer om händelsen vid Koludden, så finns det här.
— Om jag vill ha! Frågar den rike Atanasius den fattige Skorstensfejaren, om han vill ha gyllene Korn! Detta blir tvenne spalter, vid Catarina av Medicis yllebyxor! Jag vill bara säga dig, att det här har du skött elektroelegabelt!
Om Cello emellertid var belåten över att efter semestern kunna göra ett så lysande återinträde på redaktionen, kände han likväl en underlig svävande känsla i sitt bröst. Det skulle ha varit en lyckokänsla, om den icke samtidigt hade smärtat honom. Den skulle ha varit en hel och full smärta, om den icke samtidigt varit behaglig och framkallat vackra tankar. Herr Erlandsson överraskade sig upprepade gånger med att i fantasien se en flaggstång, från vars halva höjd en väldig flagga böljade, liksom den varit hissad till sorg, och under denna flagga såg han en ung flicka med ett blekt, intagande ansikte. Det var fröken Åvik, sådan han sett henne den sista förvirrade eftermiddag, han tillbringat på pensionatet. Vilken skada, att…
Men snart skulle han få annat att tänka på. En dag när Cello ringde till fondmäklaren Anker och som vanligt till denne ämnade ställa alla sina tröttande frågor, fick han utan några mjukare förberedelser veta, att Västerviks Sågblad fallit med tio kronor på en gång.
— Fallit, upprepade Cello i mycket förorättad ton. Det var väl inte meningen!
Cello igångsatte nu för första gången sin subtraktionsmaskin och sjönk ned i djup förtvivlan. Marschen mot målet hade blivit fördröjd. Först kände han besvikenhet och därefter vrede stiga upp inom sig.
— Du sade ju! Du skulle ju vara en så kallad initierad, yttrade Cello till fondmäklaren, i det han sökte nerpressa ilskan under sina ord, som om han med en filt sökt kväva en framdykande röd djävul.
Med stort tålamod tog den undergivne Anker emot denna pil i sitt bröst, särskilt som han, alltsedan kursfallet, erhållit daglig övning i att bli beskjuten.
Cello, som icke på länge varit på besök hos familjen Olsén, där musikaftnarna blivit inställda, och där sista soarén — om man nu kunde kalla den så — hade liknat en börs, ringde till direktören för att få stöd och tröst. Men herr Olsén hade, jämte sin fru och några optimistiska spekulanter, företagit en långfärd i en svit bilar. Karl Ludvig var också oanträffbar, och Första fiolen tjänade det ingenting till att tala med, eftersom han saknade affärsallvar och ansvarskänsla.
Äntligen en dag uppenbarar sig Karl Ludvig i Cellos bostad. Den brede och fete mannen såg ut, som om han nyss intagit den tunga måltiden av ett par femtiokilosvikter. I andlig måtto hade Karl Ludvig även gjort så. Han kom med nyheter, vilka tyngde på hans själ till den grad, att de korta, kraftiga benen endast förmådde gå med halv fart.
— Goddag, gamle vän, hälsade Cello med falsk glättighet för att liksom söka undandriva det hemska allvar, som återspeglade sig i Karl Ludvigs dystra sätt att uppträda.
— Godda, godda, hälsade Karl Ludvig med ett främmande tonfall. Vell du löva mej en sak?
— Allt vad du vill, lovade Cello med en skräckens beredvillighet. Allt!
— Lövar du mej då att inte bli orolier?
Uppmaningen var överflödig såtillvida, som Cello redan var så orolig han kunde bli. Genom frågan ökades journalistens spänning och ängslan ytterligare, men det bleka leende, som svävade över hans läppar, tycktes dock ingiva Karl Ludvig tro på ett fullständigt lugn i vännens bröst, i synnerhet som denne svarade:
— Du ser ju, att jag är fullständigt lugn.
— Nå, då så! Jo. Vet du att Västerviks Sågblad föll mä e tia i förra vecka?
— Jo visst, svarade Cello med spelad frisk affärsmässighet, fastän han var lika lugn som ett hyvelspån, framdrivet av tjugu sekundmeters vind.
— Dä föll fem kroner ytterligare i går.
— Den uslingen Anker, utbrast Cello hämndgirigt.
— Han kan ju inte rå föret. För resten ä det ju ingen rekti olöcka skedd. Du behöver inte vara orolier. Vi har ju vinst kvar.
— Jaså, vi har vinst kvar, upprepade Cello med dov förtrytelse. Jaså, vi har det! Det var ju mycket tröstande, det.
— Se, nu blir du ändå orolier å nervöser, klagade Karl Ludvig. Jag undrar vad du då ska säja, när du hör, att sågblana har fallit mä fem kroner tell.
Men Karl Ludvig missräknade sig på Cellos natur. När denne erhållit slag på slag, brukade han bli mer förståndig än han själv visste av. Besvikelsen blev nämligen så väldig, att den icke längre kunde irritera. Den lamslog i stället, och när känslorna då stillnade, satte sig Cello ned för att i lugn bedrövelse betrakta läget. Karl Ludvig, som hela tiden rörde sig ovanligt tungt och matt, meddelade vidare, att han avyttrat sina anförvanters aktier, då han icke ville taga ansvaret för att behålla dem längre, och han hade sålt med gott samvete, ty släktingarna hade i alla fall inhöstat vackra slantar. Nu var det bara frågan om hur Gyllene triangeln skulle göra med sina papper.
Cello uppmanade Karl Ludvig att handla hur denne helst ville; själv ämnade han sätta sig in i, att det hela varit en lögn, och han lät sig icke uppmuntras när Karl Ludvig nästan med ömhet betonade, att man ju i alla fall hade förtjänat pengar.
— Framtiden, suckade Cello.
— Asch, svarade Karl Ludvig, dä blir väl bra med den. Vänta du bara. Dä blir flera högkönjunkturer!
Det blev beslutat, att Gyllene triangeln tillsvidare skulle behålla sina aktier, och för att erhålla styrka, ämnade man åter bevista en mässa hos Petrus Anker.
Själva Översteprästen syntes sällan i Templet, men stundom, medan församlingsborna lyssnade till pastor Ankers stämma, kunde de känna hur helgedomens golv darrade under deras fötter, tillkännagivande den mäktiges närvaro. Detta skedde när bankir Solanders stora lyxbil, strålande i gudomlig prakt, stod skälvande utanför Tempelporten, medan Översteprästen själv, iförd en skräckinjagande skrud av i läder infattade glasögon och väldiga djurskinn, väntade på den tjänande brodern i det mörkblå chaufförlivréet med de förgyllda knapparna. Syntes någon gång den mäktige mannen i själva lokalen, tedde han sig liten, trind och snabb, bar guldbågade glasögon och rund näsa, under vilken ett par gråblonda tandborstmustascher stodo ut. Han kom som ett blixter och gick som ett blixter, omgivande sig med ett moln av makt och affärshemligheter, välsignande utan ord och rörelser, under det prästmannen Anker predikade och predikade.
Just när Cello i dag skulle träda in i lokalen för att där sammanträffa med Karl Ludvig, fick han i förstugan se en skymt av Översteprästen, och han blottade ödmjukt sitt huvud medan denne gick förbi, lika trind, livfull och rapp som förr; Cello kunde verkligen icke i hans anletsdrag läsa några profetior om kommande olyckor utan snarare motsatsen.
Men när han steg in genom tempeldörren, greps han av en ängslig stämning.
Genom det stora och breda fönstret i lokalen föll ett blått, ödsligt ljus över Ankers vitkrulliga huvud, över den krumma näsan och de blinkande små bruna ögonen. Tempeltjänaren var iförd lång redingote, vars skört delades av stolen, varigenom det svarta tyget böljade liksom en kåpa. Framför honom stod en skål, varur en rökpelare steg upp, sedan han nyss själv uppfriskat glöden i den cigarrett, som utgjorde eldhärden på altaret, och runt omkring honom pinglade nästan hela tiden telefonapparaternas små mystiska klockor.
Till vänster om pastor Anker syntes en del av den bleka församlingen, i vilken märktes Kanslisten, Bärareåldermannen, Direktören, Sjökaptenen, v. Häradshövdingen, Tegelmästaren, Montören, Majoren och Bokhandelsmedhjälparen.
På höger sida syntes den dystra raden av övriga vid mässan närvarande personer, nämligen Symaskinsagenten, Folkskolläraren, Kyrkogårdsvaktmästaren, Konstanmälaren, Cigarrhandlaren, Greven, Trestegshopparen och Begravningsentreprenören.
Cello upptäckte Karl Ludvig, som förrättade sin andakt stående mellan Symaskinsagenten och Kyrkogårdsvaktmästaren; den runde vännen hade i handen en liten portfölj, som kunde tagas för en hymnbok, svart som den var och med blänkande spännen. Själv nedböjde Cello sitt huvud, lyssnande till prästmannens monotona stämma, inklämd mellan Greven och Trestegshopparen.
Nu pinglade alla de små klockorna på en gång, och tempeltjänaren Anker mumlade sällsamma ord efter varje ringning. Församlingen, som i början tycktes nedpressa sin lust att utbryta i förtvivlans ord, visade endast spända ansikten, men blickarna irrade och händerna rörde sig. Majoren vred sin mustasch i mot taket stigande skruvar, Tegelmästaren ringde ängsligt med en liten berlock på klockkedjan, Symaskinsagenten tryckte då och då på mellangärdet, liksom för att söka åstadkomma en smärtans omväxling i den envisa och outhärdligt malande oron.
Ett långdraget ringande hördes, och alla huvuden lutade sig framåt. Klockan var nu tolv. Tempeltjänaren hade vikt sig över altaret och tycktes ligga med huvudet mot ena handen, som skrev. Nu började han utsända halvhöga rop, och för varje sådant rop stegrades rörligheten hos församlingen. Svarsrop eller sorgsna sus följde på officiantens mumlande ljud.
— Solidarfett. Åttioåtta säljer. Inga köpare.
— Faller, faller, hördes ett sakta sorl från Symaskinsagenten, Majoren och Bokhandelsmedhjälparen.
Prästmannen fortsatte sitt dova mässande, vilket tycktes utöva ett magnetiskt inflytande på den talrika menigheten.
— Stålkonstruktion. Femtionio säljer. Inga köpare.
— Fem kronor sedan i går, klagade Konstanmälaren, Trestegshopparen och v. Häradshövdingen i en jämrande trio.
— Västerviks Sågblad, predikade Tempeltjänaren. Tjugutvå säljer. Inga köpare.
Nu hördes ett starkt vredesbrus från alla de församlade. Sjökaptenen svängde pipan, ur vars lilla gryta ljusblåa slingor stego upp som virvlar från ett rökelsekar; folkskolläraren höll i sin darrande hand en nyss bruten ljungkvist, som om han bevekande ämnat nedlägga ett blomsteroffer; Cello höjde häftigt sin blocknotes, liknande en liten i gult skinn bunden handbok, och Karl Ludvigs stora skalle dök ned i den svarta hymnboken, sedan han med en smäll lossat spännet. Detta senaste sorl, som varade längre än de förra, överröstade nästan under en minut officianten.
Slutligen dog sorlet bort, rökslingorna seglade stilla upp mot taket, telefonklockornas ljud blev allt omärkligare. Högtidligheten hade passerat sin kulminationspunkt. Men ännu återstod en växelsång. Tempeltjänaren reste sig upp i hela sin längd varvid de svarta redingoteluckorna föllo tillsammans; han tog ur skålen den lilla elden och friskade på nytt upp dess glöd, varefter han riktade sina klippande, bruna ögon mot menigheten.
Cigarrhandlaren
framträdde ur kretsen, nedböjde sin skalliga hjässa, riktade ett par vemodiga ögon mot officianten och sjöng:
Hur har Solidarfett kunnat falla från en sådan höjd?
Tempeltjänaren:
Ingen kan ju veta något säkert om djup och höjd i detta fall.
Församlingen:
Djupet… höjden…
v. Häradshövdingen:
Kan man ändå våga hoppas på Västerviks Sågblad?
Tempeltjänaren:
Mänskligt att döma, är det ett papper, som man kan tro och hoppas på.
Församlingen:
Tro och hoppas!
Bokhandelsmedhjälparen:
Ha vi nu nått bottenkurser?
Tempeltjänaren:
Botten är nog nådd, men kanske det en tid blir stilla.
Församlingen:
Stilla. Stilla…
Samtliga de närvarande, utom prästmannen själv, beredde sig nu att skynda bort till dagens tunga sysslor, till vardagsarbetets id, efter att ha lyssnat till Petrus Ankers ord. Några av de närvarande ville dock, innan de avlägsnade sig, gärna vidröra dennes hand, vilken också utsträcktes, lång och blek, välsignande i olika riktningar.
I samma ögonblick skakade Tempelgolvet, och ett blixtrande sken upplyste ena väggen; när Översteprästens bil med ett buller rullade förbi.