Kvartetten som sprängdes/Kapitel 22

←  Kap 21

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 22. Hälsning från Pensionatskurken och ett möte med en sorgklädd fröken

Kap 23  →

22
Hälsning från Pensionatskurken och ett möte med en sorgklädd fröken

Innan Cello lade sig till vila en afton läste han ett brev, som befanns vara från Pensionatskurken. Brevemottagaren kände en orolig saknadskänsla, ty han erinrade sig de friska fläktar, som susat omkring den djupsinnige Pensionatskurkens eka på den idylliska sjön, där alla feberkänslor för aktier hade blåst bort från hans själ. Cello läste:

Broder!

I stor saknad av ditt högt värderade sällskap, av vilket jag kunde hava så mycket större förnöjelse, som du visade dig vara något av den människa, vilken förmodligen min gamle vän Diogenes sökte med sin bekanta lykta, tillskriver jag dig i detta ögonblick endast och allenast av den orsaken, att jag känner mig något ensam. Vad säger jag? Ensam! Då i min enkla ungkarlsdubblett såsom ständiga gäster befinna sig förträffliga vänner, bland dem Homerus, när icke platsens veterinär och källarmästaren Fredriksson intaga en grogg i mitt torftiga sällskap — — —

Emellertid — för att tala något om pensionatet Koludden: Besöket av vår gemensamme vän herr Gren orsakade, utom skrämseln, sorgen och förvirringen hos de beklagansvärda damerna, även en del svårartade obehag för mig, då jag nämligen måste uppträda såsom det svaga könets beskyddare under en längre period. Därjämte tillkallades jag av värdinnan såsom hemlig granskare, när någon ny gäst anlände till platsen.

Detta kostade mig, såsom min broder fullväl förstår, tämligen stora psykiska ansträngningar, och dessutom kunde jag icke vara fullt säker på att ha ställt riktig diagnos efter varje slutad okularbesiktning. Denna korta period av mitt liv föranledde en bottenskakning av hela min andliga varelse, ty till min fasa upptäckte jag, att nästan varje individ, när man granskar densamma med misstrons blickar, förefaller att bära drag, som kunna tyda på ondska eller brott. Detta oaktat att icke några degenererade typer förekommo bland de talrikt sig infinnande gästerna. I detta mitt resonemang utesluter jag de små barnen, vilka ännu bära gudars drag, samt de yngre kvinnorna, vilka likt gudinnor sväva omkring på ängar, ljuvligen bekransade. Här anlände nu till platsen en säkerligen mycket hederlig äldre stenhuggeriägare, en ungkarl såsom du och jag, och när värdinnan frågade mig, om man kunde lita på detta ansikte, då svarade jag, i min ordning förlitande mig på Zeus, ett hörbart ja. Men inom mig bävade jag, då jag granskade stenhuggeriägarens drag, vilka syntes mig uttrycka list och påpasslighet i allra högsta grad. Denne man raljerade emellertid med damerna, vilka genast lupo till min sida och sade:

— Snälla herr stins, snälla herr stins! Vem är den gamle herrn? Vi tycka han ser så hemsk ut i ögonen.

Jag besvor dem att vara förnuftiga, men då ett par dagar senare en ung man anlände, som innehade plats i en bank, blevo de ännu mera förskräckta än förut. Jag säger dig, broder, att både bankmannen och stenhuggeriägaren, sedda med misstrons blickar eller i fånguniform, skulle ha tett sig, den ene såsom en vit slavhandlare och den andre som en giftblandare, men jag förstod ju, att de dock voro hederliga, det vill säga, jag antog detta, och mitt antagande gränsade till visshet. Så småningom lyckades jag också lugna de misstänksamma damerna, och allt syntes åter bliva frid på pensionatet — min frid var ju visserligen såsom bortblåst — när en eftermiddag bankmannen, som tycktes vara löjtnant i reserven, med smattrande stämma utropade på gräsplanen:

— Kunde vi inte hitta på någon lek eller något skämt, mina damer!

— Vad då, vad då, frågade alla damerna.

— Leka blindbock till exempel. Vi binder för damernas förtjusande ögon!

Jag, som skarpt mönstrande församlingen tagit plats på ett gungbräde i närheten, förstod genast, att detta glada förslag skulle orsaka misstankar och förskräckelse. Dock är det möjligt, att oron åter lagt sig att slumra, därest icke den gamle stenhuggaren i detsamma ropat på sin breda bergslagsdialekt:

— Eller gömma ringen till exempel!

Den olycklige förstod icke den isande tystnad, som uppstod på gräsplanen, men jag begrep den fullväl.

I fortsättningen grundligt trött på damernas ständiga farhågor, föreslog jag dem en dag, att de noga skulle betrakta även mitt ansikte med misstrogna ögon. De blevo härvid något generade.

För dig, broder, tillstår jag gärna, att jag, till följd av mitt eget förslag, på aftonen noga betraktade mig själv i spegeln. Härvid fann jag en hel del linjer och drag, vars spel verkligen förskräckte mig. Ondskefullhet, låghet, falskhet och cynism strålade ut från detta bedagade ansikte, och jag funderade ett ögonblick på att till Kungliga järnvägsstyrelsen inlämna en anmälan mot mig själv, utmynnande i ett skarpt och enträget yrkande, att en person med denna uppsyn snarast borde avlägsnas från den ansvarsfulla plats vid det hedervärda stationssamhälle, åt vilket han ägnar sina trafiktekniska tjänster.

Emellertid anlände en ämbetsman med hustru och fyra vuxna barn, och dessa personer lyckades så småningom återkalla en viss trygghet, den vi förut saknat. Denna solida familj verkade såsom ett slags vågbrytare för alla orons böljor. För mig betydde det emellertid ingen ro utan i stället nya mödor. Ämbetsmannens fru var en god och verksam kvinna, van att i sin hemstad verka för behövande genom välgörenhetssoaréer, och denna dam gick en tid omkring i husen för att efterhöra, om någon behövde hjälp. Folket i dessa trakter är visserligen icke burget, men lever dock genom sitt arbete bekymmerfritt i sina ägande stugor och fostrar sina barn i enkelhet och rena seder. Den goda frun kom varje dag svettig tillbaka utan att hava funnit någon nödställd; alldeles i sista minuten upptäcktes emellertid, att byskomakaren hade en vanartig fosterson, vilken han ämnade sända till ett uppfostringshem. Den vanartige ansågs emellertid behöva litet utrustning för den förestående resan, varför den goda kvinnan föreslog, att en sommarfest skulle firas i form av en välgörenhetstillställning. Publik kunde man räkna på dels från det närliggande stationssamhället och dels från bygden omkring. Den goda damen överöste mig med böner att hjälpa henne med arrangemangen, och då hon icke såg den varnande satyren i mina ögon, gick jag till sist in på hennes förslag att bliva övervakande marskalk. Så mycket hade jag denna sommar lidit, att någon uppmuntran väl kunde behövas, och prisande Zeus gick jag glad och djävulsk till verket, organiserande hela tillställningen med en finess, för vilken jag säkerligen skulle ha erhållit min värderade broders erkännande, därest du kunnat närvara. Dessvärre var jag alldeles ensam om att avnjuta den praktfulla festligheten.

Jag lyckades förmå reservlöjtnanten att deklamera ”Kvällens guldmoln fästet krrransa”. Denne ville emellertid först göra uppror och krävde att få läsa något ur Fänrik Stål eller också ”Rivna fanor, segertecken”, men jag tvang honom att taga ”Kvällens guldmoln”, vilken han också läste upp med en så smattrande kommandostämma, att hela publiken stod i stramt givakt, med sammanslagna klackar. Jag lyckades att få stenhuggerimannen att kläda sig till kvinnlig grönsaksförsäljerska, och vad damerna beträffar nedlade jag de största ansträngningar för att få fröknarna Dykare att dansa en barfotadans, vilket också lyckades till sist; vidare förmådde jag den djupa fröken Pylman att deklamera en dikt av Tagore, och detta sista var för mig glansnumret, ty hon läste den subtila dikten med alldeles sådana betoningar, som jag önskat mig. Hon firade en orgie i djupsinnighet, och härom drömmer jag ännu något om nätterna. En guvernant från ett närliggande gods infann sig jämte herrskapet, och denna dam var klädd i rokokodräkt, med svarta muscher på kinderna. Hennes hastiga uppträdande på skådebanan förvirrade mig något till en början, men sedan jag lodat henne, fann jag, att hon var intresserad för landsmålsstycken, varför hon gladde oss alla med att läsa berättelsen om Hallidajen på renodlad stockholmsdialekt och iförd rokokokostym. Jag kände mig lycklig, men ensam. Själv var jag iförd en av smeden August lånad hög hatt samt ett blågult sidenband över bröstet.

Vi lyckades genom den vackra sommarfesten hopplocka något över fyrtiofem kronor netto, vilken ståtliga behållning överlämnades till den inbitne byskomakaren under tillsägelse, att han skulle använda densamma för den vanartige fostersonens utrustning. Denne senare satt på soffkanten och räckte lång näsa åt mig och den goda frun, när vi överlämnade medlen.

För övrigt har jag intet egentligt nytt att tillägga rörande pensionatet Koludden, om icke det, att den unga fröken Åvik kort före mig hastigt måste avresa på grund av en broders svåra sjukdom. Jag förväntar ditt värdefulla svar på min lilla epistel och tecknar

Tuus
Alexis Uddberg
Vän och Pensionatskurk.

P.S. Jag höll på att avglömma en betydelsefull detalj. När jag och ämbetsmannens fru jämte sex andra personer ur den medverkande gruppen vid välgörenhetsfesten efter en veckas tid besökte den inbitne byskomakaren för att efterforska, om fostersonen erhållit sina utrustningspersedlar, funno vi ovanför ett plebejiskt men blänkande kärl, som stod mitt på golvet, i taket hängande en bronserad järnlampa med välvd kupa. Byskomakaren hade använt de överlämnade penningarna till denna lyxartikel, då han nämligen beslutat att uppfostra den vanartige ynglingen själv.

D. S.

När Cello avslutat läsningen, som något litet muntrat honom, steg han upp och ställde sig framför den lilla spegeln, som hängde ovanför lavoaren. Han granskade uppmärksamt sitt anlete.

När han fullbordat denna granskning och lade tillsammans allt, vad han funnit, tyckte han, att kyrkängelskinderna skvallrade om andlig dästhet, de runda ögonen om dolskhet, slughet och dåligt samvete samt den envisa näsknappen om långt driven vinningslystnad, parad med grymhet. Härefter lade sig den nyupptäckte uslingen till ro och lät sina tankar ännu en gång svärma kring fröken Märta Åvik, som han hoppades snart åter få träffa, denna gång i staden.

När Cello klockan tio på förmiddagen dagen därpå rusat genom förstugan, hade han öppnat dörren för en sorgklädd ung kvinna, som skulle in på kontoret. Han igenkände henne genast som fröken Åvik, och den unga damen fumlade med ett papper i sina svartbehandskade händer. Cello hade hälsat, och med en stegrad känsla av varm sympati efterfrågat hennes tillstånd, beklagat den stora förlusten, hon och familjen lidit genom broderns frånfälle, bugat och avlägsnat sig. Men just som den unge mannen skulle öppna dörren, hade fröken Åvik vänt sig om och sagt:

— Förlåt, bara ett ögonblick. Skulle jag kunna få säga några ord?

I ett inre rum hade de sedan samtalat, och den svartklädda fröken hade begärt en del upplysningar rörande annonseringen. Mitt i sorgen kunde dessa mörka ögon le ibland, men Cello märkte nog de röda ringarna omkring dem och darrningen på hennes hand. Till sist hade hon sagt, med den största möda hållande tillbaka tårarna, som endast en och en fingo lov att sippra fram:

— Jag är generad över vad jag nu ber om. Men skulle det inte kunna skrivas några rader om min lille bror? Inte för min skull, förstår herr Erlandsson, utan för mina föräldrars skull.

— Fröken Åviks bror var visst helt ung, sade Cello.

— Ja, han var inte femton år, när han dog.

— Någon dödsruna i egentlig mening… yttrade Cello, men avbröt sig. Men några vänliga ord… Ja, jag menar, att en liten människa kan innehålla lika mycket… Ja, jag menar… Principiellt, se…

Den sorgklädda fröken log, och det var som när solen går upp över mörka kullar, eller som när man i svarta skogen plötsligt varsnar en vän, solbelyst glänta.

— Jag ser bestämt på er, att ni gör det, sade fröken Åvik i en barnslig ton. Förlåt mig nu bara detta!

När hon gått, hade Cello en stund stått kvar i det lilla rummet utanför Notischefens rum, försänkt i djupa tankar. Omkring honom växte svarta blommor och röda, men de flesta voro visst röda. Säkerligen hade han stått där ännu längre, om icke i detsamma en ljudlig diskussion utspunnit sig mellan faktorn och den hetlevrade, fete Notischefen.

— Ska japanska olyckan stå i mitten på femte sidan, eller ska vi ta skandalen i polska riksdagen där, ropade faktorn med åsklik röst.

— Vid lilla Pjatten från Aparangs! Vid alla små Sardiner i havet, har jag inte sagt tre gånger, hur det skall vara, svarade Notischefen hett.

— Nå, hur ska det vara då, åskade faktorn.

— Som jag har sagt, svarade Notischefen, med stigande vrede. Nämligen så: vi skola i mitten på femte sidan hava den japanoriska olyckan och uppå den fjärde sidan den polynesiska skandalen.

Hela dagen hade emellertid Cello tänkt på den sorgklädda fröken, och så gjorde han allt fortfarande, medan han i afton var tvungen att fullgöra de vardagligaste uppdrag. När han skrev om bagerikonflikten, såg han hennes mörka ögon framför sig, och likaså när han sedan nödgades leta efter en kliché, som föreställde en falskspelare vid namn Andersson-Blixt, vilken under dramatiska omständigheter flytt från ett rannsakningsfängelse efter att ha krossat näsan på en poliskonstapel. Cello var därför irriterad medan han letade i registret på bokstaven A, där personer av skilda arter och värden funnos antecknade; enklare personer, som hoppat fenomenala hopp, djupare personer, som hållit tal vid politiska möten, kompositörer, målare, hantverksmästare, som tagit pris för vackra möbler, kommunalmän, som jubilerat och erhållit silverjardinjärer, skickliga kemister, tågplundrare, astronomer och tjuvar, undervattensbåtsofficerare, operasångare och mördare. Nästan allesammans hette Andersson.

Han läste för sig själv medan pekfingret gled:

— Andersson, Erik, smedsmästare; Andersson, Björn, idrottsman; Andersson-Stark, tågrövare vid Ysterhult; Andersson, Hugo, flygmekaniker, omkommen; Andersson, Nils, nämndeman; Andersson, Henning, esskornettist vid Artilleriet, 50 år.

— Nej, sade Cello helt högt. Kan den idioten ha registrerat Andersson-Blizt på B, måntro?

Han slog upp bokstaven B, och läste, alltjämt för sig själv:

— Burenius, Franz, grundläggare av paraplyfabriken Örnen; Baker, engelsk utrikesminister; Bellman, Carl Michael, skriftställare; Benedictus, påve; Blomsterlund, fadermördare, Nora — — —

Som alla försök att hitta klichén strandade, slog herr Erlandsson igen boken med en smäll och kastade den in i hyllan. Han sökte i tankarna draga ett streck över alla dessa banala ting; han ville uteslutande tänka på fröken Åvik och på den tillämnade döds runan över hennes broder. Också lyckades han efter hand ur sin fantasi bortjaga såväl de stridslystna bagarna som den rymde falskspelaren.

Han slog sig ned vid skrivbordet och doppade pennan i bläckhornet. Plötsligt greps han av en slags vrede över alla nekrologer, han måst skriva, där hans hjärta icke kunnat vara med, och tänkte på frasens förbannelse. Och vilka ord, som än kommo för honom, kärleken eller sorgen eller välsignelsen, ja, alla, så förargade de honom. Samtidigt kände han en viss avoghet mot gossens matematiklärare.

— Min bror var en riktig liten hjälte, hade den sorgklädda fröken sagt. Men han hade så svårt för matematik.

”Vid en liten mans bår”,

satte Cello överst på det vita arket, varefter han tankfull skuggade bokstäverna med egendomliga taggar och fina streck. Sedan skrev han tämligen fort och flytande:

“Vid Edmund Åviks bår önskar en okänd vän nedlägga en minneskrans. På denna krans kan det tyvärr icke stå orden Gärd av aktning, ty Edmund var endast fjorton år, och den, som bara är fjorton år, åtnjuter knappast något sådant, som människorna nämna med det högtidliga ordet aktning. Där skall icke heller stå Tack för god vakt, ty Edmund hade endast sina läxor att vakta, och detta är just ingenting att särskilt understryka vid ett dödsfall, eftersom alla skolgossar läsa läxor och de endast väcka litet uppseende, när de kunna dem riktigt bra, eller när de icke alls kunna dem.

Däremot skall det stå Farväl, vår älskade, ty älskad var Edmund av sina närmaste och även av sina små kamrater. Det kan dock ifrågasättas, om icke ordet älska är för slitet för att användas i allvarligare ögonblick, då ju detta ord missbrukas vid så många tillfällen i livet, där det sannerligen icke alls har att göra.

Föräldrar, som förlora ett barn, förstå antagligen detta ord bäst av alla. Inga andra torde kunna fatta det så djupt och klart som de, och inga andra veta, att det granna ordet då omsluter en verklig och oblandad sanning.

Gosse! Du hade svårt för matematik, men du hade lätt för vänlighet och lätt för uppoffringar. Din okände vän skulle här vilja använda ordet hjälte, men även detta ord är mycket slitet och tummat. Han ville även använda ordet välsignelse. Hur skall jag skriva? Jag vill leka, att jag tager ett exempel ur en av de böcker, över vilka Edmund mest suckade:

’Om Edmund hittat ett stort och vackert päron och han fått tillsägelse att dela det med sina tre kamrater, hur mycket hade han själv behållit? Svar: han hade behållit den minsta delen eller ingenting själv.’ Edmund gav sina kamrater livet och behöll döden för sin egen räkning.

Heder åt ditt minne, lille tappre man!”

Just som Cello avslutat sin märkvärdiga dödsruna, som till hälften liknade en nekrolog och till hälften en polemisk artikel, kom den långsamme, syrlige Löf in på redaktionen, hälsade och slog sig ned.

— Det stundar visst vargatider, sade han. Det går rykten om fallisemanger.

Cello gluttade upp under sina svarta hårstripor, vilka han under författandet vridit till en korkskruv i pannan.

— Något särskilt, frågade han oroligt.

— Det talas om bankir Solander och en direktör Olsén.

— Jaså, svarade Cello, som visserligen känt dunster av en begynnande vådeld, men som blåst dem bort. Folk pratar så mycket! Vill du kanhända titta på den här dödsrunan? Den handlar om en liten pojke, du vet den där, som var ute för olyckan i vintras.

Löf grep genast papperet och genomläste det noga.

— Det är nog personligt, för all del, sade han, det är känt, som man brukar säga… Men sätt inte in, att pojken hade svårt för matematik, för det kommer att smärta de efterlevande oerhört!

— Smärta de efterlevande, upprepade Cello, slagen med häpnad.

— Ja, är det inte nog med liemannen, utan skall nu pojken också ha på sig detta med matematikhuvudet efter döden. Annars är det bra, betygade Löf. Fint och känsligt! Men stryk matematiken, för tusan plåtar! Tjänare på dig, jag skall marschera igen.

När Löf hade avlägsnat sig från redaktionen, genomsåg Cello ännu en gång sitt manuskript, vredgades på nytt och utbrast:

— Matematiken skall stå. Jag ger Löf en god dag. Han hade laudatur i matematik och är ordförande i Schackklubben. Jag struntar i Löf!