Kvartetten som sprängdes/Kapitel 53

←  Kap 52

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 53. "När träden ha slagit ut — mörk karlsperson med svart arbete — en blank metallvara…"

Kap 54  →

53
”När träden ha slagit ut — mörk karlsperson med svart arbete — en blank metallvara…”

Märta Åvik lade knappast märke till att fröken Tornejs dystra spådom om tårar och obehag efter hand gick i uppfyllelse. Annat än tårar väntade hon sig icke efter det avgörande mötet med ingenjör Planertz. Det dröjde visserligen någon tid innan urladdningen skedde, men när den kom, kom den med många blixtar och ett ihållande rullande, som varade flera dagar. Ingenjör Planertz blev den, som framkallade ovädret; hur det därvid hade gått till, visste Märta ingenting om, men att hennes friare yppat något för fadern, var tydligt nog.

En dag vid middagsbordet — Märta skulle sedan i hela sitt liv minnas buljongen med morotstrimlorna och pepparrotsköttet med såsen, som stelnade i den isande kölden vid detta tillfälle — frågade plötsligt fru Åvik, född Tabell, liksom efter förut mellan föräldrarna uppgjord stridsplan.

— Anders, komma, det är märkvärdigt, komma, att inte den behaglige ingenjör Planertz har varit på besök, punkt. Vad kan väl detta bero på, frågetecken?

— Hum, sade fabrikör Åvik, och gluttade upp med sina mörka ögon, i vilka syntes ett hotande eldsken. Det beror inte på mej, Ann-Mari lilla. Det beror jevlerimä på någon annan.

Detta alltför tidiga utbrott från mannens sida misshagade på det högsta fru Åvik, som säkerligen tänkte på hur greve Carl skulle ha handlat i en liknande situation, och i synnerhet förargade hon sig över att mannen i hastigheten återtagit användandet av det för länge sedan i hemmet bortlagda värmlandsbetonade kraftordet. Fru Åvik svarade emellertid lugnt och kallt:

— Vem kan det då bero på, frågetecken?

Det blev tyst vid bordet, och Märta hörde soppskedarnas gång, medan hon kände en något för klumpig sympatispark på smalbenet från broder Frans. Hon lade ner skeden, rodnade och svarade stilla:

— Det beror på mig.

Fru Åvik vände styvt på sitt gråblonda huvud, såg med sina klara och nyktra ögon dottern i ansiktet och utbrast:

— Då har Märta begått en dumhet, komma, och handlat emot sina föräldrars vilja, punkt. Jag kan just undra, komma, vad Märtas konfirmationslärare skulle säga om detta, frågetecken?

Märta kände en ny och ännu kraftigare sympatispark från broder Frans. Fastän den smärtade henne på benet, gjorde den henne ändå gott i själen.

— Varken mina kära föräldrar eller konfirmationsläraren kan tycka illa om, att jag är ärlig, yttrade Märta, som själv tyckte, att det var fint svarat.

— Ärlig, mullrade fabrikör Åvik, och började skära i ett stycke pepparrotskött, som icke tycktes ha blivit riktigt slaktat, ty det levde och hoppade under kniven. Ärlig, ja! Du har sagt honom rakt i syna, att han kan dra förbi — förbi f—… Ja, gör detsamma, avbröt han sig.

— Är detta möjligt, frågetecken? Är det verkligen möjligt, komma, att Märta uppträtt olämpligt mot ingenjör Planertz, frågetecken? sade fru Åvik, född Tabell.

— Jag skall säga, förklarade Märta, att jag varit alldeles riktig och artig som mamma önskar. Jag har sagt till ingenjör Planertz, att jag högaktar honom, men att jag inte kan tycka om honom. Det vore den största olycka för både mig och ingenjörn, om jag gifte mej med honom utan att jag höll av honom, det vet nog mamma och pappa…

— Asch, muttrade fabrikör Åvik, inte tror du väl, att det var så där fint och poetiskt, när din mamma och jag gifte oss. Inte äls…

Fru Åvik, född Tabell, avbröt:

— Jo, komma, mitt barn, utropstecken! Pappa och jag älskade varandra, punkt. På samma sätt skulle också ni kommit att hålla av varandra, komma, detta är jag säker på, komma, ty jag vet att ingenjör Planertz är en förståndig man, komma, som skulle ha berett dig trevnad och ro, punkt. Det var alltså omöjligt för dig, komma, att skänka dina föräldrar denna glädje, utropstecken! Så mycket sämre, komma, mitt barn, punkt.

Fröken Åvik sade emellertid icke något mera utan åt måltiden till slut och läste högt bordsbönen, när familjen reste sig upp:

— Tack, gode Gud, för mat och dryck. Amen!

Fabrikör Åvik hade kanhända från början haft lust att läsa en helt annan bön på värmlandsdialekt, men han blev stum, när han såg, hur dottern plågades. Fru Åvik samtalade vänligt med Märta en stund efter måltiden och uttalade de vanliga maningarna till självbesinning; det hela slutade med att Märta ombads att noga betänka sig.

Likartade uppträden med ömsom storm och jevlerimä, ömsom tårar, bevekande ord och föräldraömhet varade i fyra dagar. Märta sitter så en dag i sitt rum med huvudet lutat i händerna, när broder Frans inträdde. Broder Frans, som nu snart skulle bli student, uppträdde alltjämt något blek med en finne på hakan, pincenén, som skärpte uttrycket i de ljusa ögonen och med en återkommande nervös rörelse åt halsduken, där gamla Mussys gåva satt.

— Märta, sade han, med sin tunna och späda baryton. Bry dig inte om att gråta. Det är nog över nu, tror jag, för pappa sa i går, att han inte ville vara med om att tvinga dig, och mamma sa, att det väl inte var hon, som ville tvinga dig från början, utan pappa i stället. Pappa tyckte bara, att det hade varit så lugnt och bra, om du hade tagit den där Planertz. Jag tål honom inte, det kan du ge dig på. Vi har för resten inte samma åsikter.

— Är det sant, det du säger? frågade Märta och reste sig upp. Är det sant, då vill jag vara riktigt tacksam mot försynen.

— Tror du på den då? frågade Frans.

— Visst gör jag det, svarade systern. Gör inte du det?

— Nej, det gör jag inte, svarade Frans, men jag kan respektera dina åsikter. Däremot kan jag inte respektera ingenjör Planertz åsikter, därför att vi ser nog inte samhället på samma sätt, är jag rädd.

— Samhället, eftersade Märta förvånad.

— Nåja, lät den tunna barytonstämman. Jag är väl — om jag skall säga det öppet för dig — en smula frifräsare, som ni kallar det. Jag är nog rädd, min unge, att våra åsikter också går åtskilligt isär, isynnerhet när det gäller det stora problemet om familjebildningen.

— Så där konstigt har jag aldrig hört dig tala förr.

— Kanhända, sade brodern, i det han med ett blekt leende tog i sin kråsnål. Det blir snart en ny morgonrodnad nu, och det gamla skall väl ge sig utav, vad det lider. Då kommer inte några föräldrar att tvinga sina barn att gifta sig mot deras vilja, då. Man gifter sig, som man vill. Det går mera efter naturen, ser du.

Märta kunde icke låta bli att skratta trots sin oroliga sinnesstämning; hon fick ett ganska häftigt skrattanfall, ty hennes känslor hade under dessa minuter allt för snabbt växlat om.

— Snälla Frans, sade hon. Vad du ser lustig ut. Vad är det åt dig?

— Ah, skratta du, sade brodern. Du är själv så fången i det gamla vanliga, att du inte kan begripa, hur det plågar dig. Har du nån du är kär i?

— Nej!

— Det var synd det, för jag svär på, att jag gärna skulle ha hjälpt dig med ett hemligt äktenskap. För resten kom jag inte hit för att tala politik med kvinnor, fortsatte Frans. Jag bara kom för att göra dig en tjänst. Hörde du, vad jag sa: pappa och mamma bryr sig inte mera om det!

Märta slöt omstörtaren i sina armar. Broder Frans mottog, styv som en staty, en kyss på kinden av sin syster och gick därefter ut med fasta steg.

— — —

Fröken Åvik var i dag sysselsatt med skrivgöromål, som hon åtagit sig att utföra för faderns räkning, och hon hade just satt sig ned vid skrivbordet, framför vilket de på glänt öppnade fönstren sakta rördes fram och åter för en ljum vind. Efter den långa väntan hade våren kommit på allvar. Om Märta reste sig upp, kunde hon skymta yvigt grönt nere i alléns träd, men denna friska syn beredde henne inte någon glädje; hon ville icke bry sig om den alls. Om det verkligen förhöll sig så, att alla träd voro utslagna, då bevisade detta bara, att fröken Tornejs siarekonst fört henne på villovägar, och fröken Åvik var barnslig nog att känna sig ledsen i hjärtat över att icke det underverk, på vilket den gamla spåkvinnan förberett henne, utvecklats lika snabbt som växtligheten. Flickan lutade huvudet något närsynt över skrivbordet och började arbeta, men plötsligt hörde hon, att någon nalkades i trappan. En lätt knackning ljöd på dörren, och när den öppnades, syntes Glada Kalle, iförd ny vårtoalett.

— Du går åt före mig, det kan jag trösta dig med, sade fröken Åvik vemodigt, sedan hon välkomnat väninnan. Det var en liten söt, blå knöl du har på hatten. Den gör hatten mycket fin, den! Ja, du är nog lycklig du, Glada Kalle! Kan du säga, om alla träd har slagit ut ännu, tillfogade hon med trött och likgiltig skämtsamhet.

— Det var just det, jag skulle gå upp och tala om, svarade miniatyrdamen. Nu har det slagit ut i Klosterparken och hos Håkanssons, och då är det utslaget överallt. Ja, jag har sett efter för din skull just. Nå, har han inte hörts av?

— Vem?

— Den där du väntar på.

— Å, svarade Märta upphetsat, så dum är man väl ändå inte, att man på fullt allvar tror vad fröken Tornej säger. Inte gör du det åtminstone, säg?

— Du får väl ändå medge, svarade Glada Kalle, du får väl ändå medge, att Tornejskan fick rätt med tårarna.

— Ja, det skall alla veta, erkände Märta Åvik. Det skall alla veta!

Cello ringde två gånger på dörrklockan, sedan han stirrat in i sitt förvrängda ansikte under läsningen på en något bucklig men blank mässingsskylt, som bar inskriften: Fabrikör Anders Åvik. Då emellertid inga steg hördes innanför dörren, tog sig Cello ännu en titt i den buckliga skylten, denna gång med avtagen hatt, för att på detta enkla sätt söka få klarhet i om hans hår låg riktigt rätt. Medan den unge mannen sålunda stod nedlutad i en mycket märkvärdig ställning, beskådande sitt huvud i plåtens opålitliga spegel, hörde han en röst ropa innanför:

— Jo, visst ringde det, Alma! Det är jag säker på.

Härpå närmade sig steg mycket hastigt; Cello sträckte upp sig som en soldat, när han ser ett befäl nalkas, han satte hatten rätt på huvudet och antog ett något stelt utseende. Hushållerskan Alma öppnade dörren och fann framför sig en fullständigt främmande herre. Hon besvarade Cellos hälsning med en lätt nigning, varefter hon hörde den unge mannen fråga med förbindlig men genomträngande röst:

— Träffas möjligen fröken Åvik?

— Var så god och stig in, inbjöd hushållerskan.

Inom kort befann sig Cello ensam i fabrikör Åviks salong eller förmak. Han drog ett tag i sin korta kavajkostym, öppnade rocken en gång, knäppte den igen men öppnade den åter. Härefter gick han med långsamma och lätta steg fram till en smal trymå i guldram, försedd med ett par dinglande ljushållare. Han stirrade sig ännu en gång i ansiktet, strök ett par av sina styva, svarta hårstripor åt sidorna, så att benan mitt i pannan blev jämn som en landsväg, trädde åter tillbaka, lyssnande om ingen skulle komma.

Under denna väntan, som föreföll längre, än den i verkligheten var, tittade han sig nyfiket omkring på mahognychiffonjén, på den breda, platta kakelugnen med sin fris, vars många porträtt stodo uppradade intill varandra, medan hans tankar svävade omkring fröken Åviks ögon, sådana han sett dem några få men oförgätliga gånger. Nu efter besöket hos den filosofiske överkonstapeln, befann han sig plötsligt i fabrikör Åviks hus, liksom det hela hade passerat i en dröm. Han hade bestämt drivits dit av ett friskt hopp att kunna slå ett slag. För vad då? För att vinna vad?

Det naturligaste förloppet av detta besök, som ju från familjens sida endast kunde betraktas som en ren tjänstaktighet, vore helt säkert, att fröken Åvik bleve glad över att höra boven vara infångad och de stulna klenoderna återskaffade, att hon tackade herr Erlandsson så mycket, så mycket, att han kanhända bleve bjuden på kaffe och kringlor, smörringar och pepparkakor, möjligen ett glas konjak, och att han därefter finge gå sin väg. Att han därefter finge gå — med nya friska sår i stället för de gamla, som nästan hunnit att läkas. Hade han glömt att ingenjör Planertz…

Plötsligt föll Cellos blick på ett gult taffelpiano med utskuret notställ. Som om han varit en synål och taffelpianot en magnet, drogs han dit, tog hastigt ett par steg framåt för att läsa firmanamnet ovanför tangentraden. Jovisst! Där stod mycket riktigt Gebrüder Max, Dresden. Utan att bli egentligt skakad över upptäckten kände dock den unge mannen, att han fick en stöt, ty taffelpianot var på pricken likt ett annat taffelpiano, vars alltför lätt nedtryckta, urgrävda tangenter en gång vid ett dystert tillfälle i hans ungdom ljudit av Nordqvists sorgmarsch. Cello erfor en egendomlig känsla av att befinna sig i samma pinsamma situation som den gången, fastän kvinnobilden, kring vilken dessa betraktelser rörde sig, var en helt annan. Att Gebrüder Max, Dresden, vid ungefär samma tidpunkt levererat en mängd taffelpianon av samma utseende till skilda familjer i landet, däri låg ju intet märkvärdigt, men Cello kunde i alla fall icke hålla tillbaka visionen av den gamle amatörmusikern med silverdosan; han nästan väntade att få se gubben träda in livslevande, stryka sina grå mustascher och marschera fram och tillbaka på golvet, kommenderande:

— Seså! Två. Tre. Fyr. Rattapom! Två. Tre. Fyr! Rattapam! Två. Tre. Fyr.

— Nej, se goddag, herr Erlandsson! Det var längesedan jag såg er, hälsade fröken Märta Åvik.

Rak som en spik stod Cello inför den unga kvinnan, som framför sig fann ett bekant ansikte, rätt och slätt. Ingenting annat.

— Goddag, fröken Åvik, hälsade herr Erlandsson med en utsökt artig bugning.

Hans äppelröda kinder skeno, och näsan, som liknade en knapp, såg envis ut; dessutom knep han ihop läpparna. Det blänkte till i hans hår, när han utförde den vackra bugningen.

— Fröken Åvik förlåter mig nog, att jag besvärar, fortsatte journalisten med stor självförtröstan. Jag hoppas i alla fall på detta, eftersom jag infinner mig här för att tala om en sak, som säkert intresserar fröken Åvik.

— Jag ber ju inte herr Erlandsson sitta ned, inföll fröken Åvik. Var så god och sitt ned! Vad är det för en sak, som intresserar mig? Jag får säga, att jag verkligen är mycket nyfiken.

Cello log och blickade in i de farliga ögonen, men han aktade sig för att drunkna i dem.

— Fröken Åvik blev ju bestulen på Koludden, inledde Cello sin manöver. Det var en mycket samvetslös tjuv, som utförde kuppen. Den där tjuven är nu gripen.

— Nej, vad säger herr Erlandsson, utbrast fröken Åvik och reste sig upp. Men nej…

— Så är det, fortsatte Cello med lugn. Det var en tillfällighet som gjorde, att man fick tag i honom. För resten fick jag kiken på den gynnarn häromaftonen —

— Är det herr Erlandsson, som har gripit honom? utropade fröken Åvik med hänförelse.

Cello blev nu något besviken över detta utbrott, emedan det skänkte honom en oförtjänt gloria, vars glimmande ring han själv måste besvära sig med att lyfta av.

— Nej, inte grep jag honom inte, rättade journalisten, men jag hade i alla fall den turen att kunna varsko polisen. Han blev tagen efter stölden hos fröknarna Banckenberg.

— Å, var det han!

— Just det. Det var ingen annan än han, och det är en mycket durkdriven kanalje, skall jag säga.

— Men det stulna, det stulna, bästa herr Erlandsson!

— Ja, det var just det, som jag är här för att tala om.

En dörr till vänster öppnades nu på glänt, och en låg röst, tillhörande hushållerskan, avbröt samtalet genom att säga:

— Fröken Märta! Gamla frun vill nödvändigt tala med fröken Märta med detsamma.

Fröken Åvik vände sig till Cello och frågade, medan en lätt rodnad spred sig över hennes kinder:

— Skulle herr Erlandsson ha tid att stanna ett litet ögonblick till. Ber om ursäkt för avbrottet, men jag är alldeles tvungen att gå in till min gamla mormor.

— Jag ber, jag ber, svarade Cello artigt och bugade sig ännu en gång.

Han kastade en vemodig blick efter den unga kvinnan, vars lätta gestalt försvann i dörröppningen. Fröken Åvik skyndade in i mormoderns rum och fann den gamla fru Tabell sittande i en länstol med en filt om benen. Hon såg upp med matta men nådiga ögon och nickade tungt mot flickan.

— Goddag, due lilla Märtabiten min, hördes Lilla Mussys knarrande, svävande stämma. Hur har due det i dag?

— Tack, kära lilla mormor, jag har det så bra, så bra. Har mormor det själv riktigt bra?

— Åhå, svarade gumman och darrade på rösten. Jag har det allt såe dåligt, såe dåligt. Nåe, lilla Märtaängeln min, har hon mormors guldhjärta i dag?

— Det har jag, lilla mormor, det har jag, svarade flickan.

— Vill hon dåe visa mig det, lilla tösen. Får jag se på det.

Märta låtsades söka omkring halsen, varefter hon med smeksam stämma yttrade:

— Jag märker, lilla mormor, att jag inte har det på mig…

— Åe, bevare oss väl, i himmelens namn, due har väl inte tappat mormors guldhjärta?

Nu förhöll det sig så, att fabrikör Åvik tillrått fullständig hemlighetsfullhet inför Lilla Mussy beträffande den försvunna familjeklenoden. Fabrikören hade sagt, att den gamla måste skonas, och man nödgades därför slå in på den välvilliga lögnens och undanflykternas väg, tills smycket återfunnits, eller i värsta fall tills ett nytt, liknande guldhjärta anskaffats. Men hela familjen glömde bort denna bagatellartade affär under den tunga sorg, som lade sin hand över allt och alla i huset. Omsider började emellertid gamla mormor att åter fråga efter dyrbarheten, och hennes envishet hade verkligen i dagarna haft till följd ett beslut att hos guldsmeden skaffa ett liknande smycke. Beställningen hade emellertid ännu icke blivit av, och Märta måste därför fortfarande taga sin tillflykt till den välvilliga lögnen, när gumman nu frågade henne.

— Nej, lilla mormor, jag har det nog däruppe. Det var så sant! Jag har det borta hos guldsmeden. Det var bara den lilla öglan, som skulle sättas ihop.

— Åe, milde skapare, milde välsignade söte, due har väl inte slagit sönder det?

— Visst inte lilla mormor, visst inte. Det var bara den lilla öglan, den lilla öglan…

— Nåe, lilla olyckliga due. Åe, så lessamt detta var, jämrade sig den gamla. Nåe, när får du det tillbaka?

— Det får jag säkert snart, svarade Märta, i det hon svepte filten bättre om den gamlas styva ben och på allt sätt sökte att lugna henne. Detta lyckades hon också med till sist, dock sedan hon först bestämt hade lovat Lilla Mussy, att klenoden skulle förevisas för henne senast morgonen därpå.

— Himmel, mumlade flickan, då hon åter gick in till den väntande herr Erlandsson. Lilla Mussy tycker jag så mycket om, men hon gör mig alldeles tokig. Lilla Mussy gör mig olycklig. Jag blir till slut en dålig människa…

När fröken Åvik återkom till förmaket, fann hon herr Erlandsson försjunken i betraktande av ett skogslandskap med en mjölkvit fors och ett litet vattenhjul. Cello betraktade verkligen tavlan, men han såg den inte. Han såg endast fröken Åvik överallt, i tavlan, i pianot, i blomman och solen.

— Nu är jag här igen, meddelade fröken Åvik. Jag beklagar att det dröjde något länge.

— Bevare oss väl, svarade Cello, på sitt förbindliga sätt. Tiden har gått så fort. Jo, fröken Åvik frågade ju mig om de stulna sakerna.

Fröken Åvik såg forskande på honom med de mörka ögonen, men avbröt honom icke.

— Och jag har verkligen en smula att säga om dem, fortsatte Cello, i det han räckte ut sin knutna hand och liksom sökte flickans. Vill nu fröken Åvik öppna sin hand, så skulle det vara ganska förträffligt, sade den unge mannen.

Fröken Åvik betraktade med nyfikna ögon den smalaxlade herrn, mönstrade i en blick hans spensliga gestalt, som syntes något längre, än den i själva verket var. Cellos ögon hade ett lugnt uttryck, men det fanns något mera i blicken; det fanns ett ljus eller ett glitter i den, som ett ögonblick anslog den unga damen. Han hade just icke något tjusareansikte; det var bara hans kärlek, som plötsligt sken så starkt igenom och fördunklade intrycket av de något för röda kyrkängelskinderna och den självmedvetna näsan. Cello fällde i fröken Åviks hand ett föremål, och när hon blickade ned i handen, såg hon Lilla Mussys guldhjärta vila där, detta välsignade smycke, som kostat henne så många tårar, och vilket man äntligen funnit hängande omkring halsen på Far i Skåpet; denne hade villigt erkänt, att han ämnat förvara det som ett minne eller en lyckobringare.

— Fröken Åvik får behålla det så länge, sade han enkelt. Kanhända polisen vill ha det ett litet ryck igen för undersökningens skull. Men jag bad att få låna det.

Cello tyckte själv, att han skött sig ganska väl. Han hade så lugnt och artigt tagit emot fröken Åviks tacksägelser. Han hade sett ett par tårar i dessa ögon, genom vars milda mörker han skulle velat dyka till botten. Han hade känt trycket av hennes händer. Äntligen hade han, nästan på vippen att explodera av kärlek, ursäktat sig, tagit upp klockan och förklarat, att han hade ett uppdrag att passa på. Följd av hennes vänliga ord och ögonkast, hade den unge mannen kommit till dörren. Här räckte hon ut sin hand ännu en gång, och Cello blev vid avskedet verkligen ett ögonblick litet förvirrad; hans stora aktörskonst skulle icke räcka så länge till. Kanhända fröken Åvik märkte något? När de stodo i tamburen, hade en tystnad inträtt, varefter den unga damen, liksom för att lösa en spänning och avrunda avskedet, yttrade:

— Och så vackert väder vi har fått nu också…

— Ja, svarade Cello, ja, det har vi verkligen fått. Träden ha äntligen slagit ut!

Medan nu Cello, gripen av flickans bild, som alltjämt rörde sig framför honom, småmyste mot honom och samtalade med honom, medan den unge mannen, hopplöst kär, glömsk av ingenjör Planertz, glömsk av alla sina föregående lidanden, med spänstiga steg marscherade neråt gatan, leende ett självsäkert löje och med ögonen stirrande i trottoaren, storsprang Märta Åvik upp på sitt rum. Hon trodde, att Glada Kalle hade avlägsnat sig, men fann till sin förvåning väninnan fortfarande kvar. Glada Kalle satt på soffkanten, dinglande med benen, sakta visslande, medan hon, försänkt i drömmerier, tycktes vilja genomborra tapeten med sina vitt uppspärrade ögon.

— Så bra, att du var kvar, ropade Märta Åvik i upphetsad ton. Du må tro, att jag har nyheter. Kan du gissa vad?

— Nej vad? Vad för något?

— Du kan inte gärna tänka dig, vad jag har här i handen. Det är förstås omöjligt, att du kan det, sade Märta med eftersinnande min.

Hon öppnade handen och visade det blänkande föremålet. Glada Kalle, som så många gånger lyssnat till den bedrövliga berättelsen om tjuveriet på Koludden, förstod ögonblickligen.

— Ånej, utropade hon. Har du verkligen fått det tillbaka? Har du —

Plötsligt stelnade miniatyrdamen och ur ögonen, som hon åter spände upp till sin fulla vidd, sköt en blixt, framkallad antingen av fasa eller också av en plötslig ingivelse.

— Vem lämnade det? frågade hon.

— Det gjorde en herr Erlandsson, som du kanhända känner. Jag kom till pensionatet ungefär samtidigt med att han reste därifrån.

— Du store, suckade Glada Kalle. Då är det kanhända han.

— Vilken han? frågade Märta Åvik, vars tankar endast kretsade omkring guldhjärtat och den glädje, hon skulle bereda Lilla Mussy. Vilken han?

Miniatyrdamen antog nu en beskyddande min, hon reste sig på tå och klappade sin väninna på håret.

— Du är ett barn, sade Glada Kalle högtidligt. Kan du säga mig vad det är, du har i handen?

— Det är ju guldhjärtat.

— Ja, det är det. Men det är något annat också. O, du oförståndiga, huvudlösa barn! Det är ju en blank metallvara, vetja!

Märta Åvik teg. Miniatyrdamen fäktade med sina korta armar och handskarna fladdrade som fåglar kring fröken Åviks huvud, när hon hörde väninnan säga:

— I dag har träden slagit ut. Var han mörk eller ljus?

— Han var mörk. Det var han.

— Nå, fortsatte Glada Kalle med profetisk stämma:

I dag har träden slagit ut. I dag har det kommit en mörk karlsperson till huset. Den karlspersonen hade en blank metallvara med sig. Nå! Vad säger du om det?

Märta Åvik avbröt Glada Kalle och drog henne hastigt bort till fönstret.

— Kanhända det inte är för sent, sade hon. Nej, titta! Därborta alldeles under Café Merkurius‘ skylt går vidundret. Nej, inte den där i gråa rocken! Den där spensliga, han som hälsar nu!

— Mörk var han verkligen, konstaterade miniatyrdamen i yttersta spänning.

De båda väninnorna höllo sig ett ögonblick tysta, varefter Märta Åvik, som sökte erinra sig alla delar av fröken Hanna Tornejs spådom, yttrade:

— Inte har väl den hyggliga filuren något svart arbete i alla fall?

Glada Kalle tog sig en ny funderare.

— Var han journalist, sa du?

Märta Åvik jakade och väntade på Glada Kalles tolkning av sierskans förutsägelse. Efterhand klarnade väninnans anlete, och plötsligt sprang miniatyrdamen upp, helt belåten över att ha funnit oraklets spådom i alla detaljer riktig.

— Trycksvärtan och bläcket, utropade hon triumferande.