Kvartetten som sprängdes/Kapitel 60
| ← Kap 59 |
|
Kap 61 → |
60
Florinus
Under de många besvärliga dagarna efter Gyllene triangelns krasch, då Karl Ludvig både för egen och för Cellos räkning hade växelomsättningar och dylika ledsamheter att tänka på, stod till hans förfogande bland springpojkarna på kontoret en mycket vaken och duglig gosse, som så småningom lärde sig att hastigt och ordentligt fullgöra även dessa Karl Ludvigs privatärenden. Pojken passade icke endast tiderna perfekt, han kunde även namnen på alla kassörer och bankkamrerare, och så småningom lärde han sig utantill de smeknamn på växlar och reverser, som den fantasifulle Cello uppfunnit, och vilka Karl Ludvig helt allvarligt och tanklöst brukade använda sig av. Karl Ludvig kunde till exempel en dag ropa till pojken:
— Pass på i da! Vi har Lella Eländet klocka ett!
Den duktige springpojken svarade då nästan på ögonblicket:
— Kamrer Bolin, Affärsbanken. Herr Sjöblom och herr Ingvers i borgen.
En annan gång kunde Karl Ludvig rikta följande ord till sin förtrogne budbärare:
— Passa på Tanklösheten i möra!
Varpå pojken svarade:
— Kamrer Rosenhane i Kreditbanken. Herr Fagerberg och herr Lund i borgen.
— Rätt! Dä ä rätt! Du kommer å gå långt, mumlade Karl Ludvig, belåten över sin förträffliga dressyr och över den begärlighet, varmed den unge mannen satt sig in i dessa ömtåliga och viktiga ting.
Denne pojke, som hette Ivan, erhöll på grund av sin vakenhet och påpasslighet Karl Ludvigs förtroende även i andra saker, såsom till exempel att lacka och adressera alla små paket, dem kamrern brukade sända omkring till sina anförvanter vid jultiden, och dagarna före julafton kunde man också få se Karl Ludvig och Ivan sitta på kontoret efter arbetstiden, mycket upptagna med sådana göromål.
— Ivan, slog du in Snöflinga?
— Ja, kamrern, svarade Ivan.
— Vem te?
— Till tant Klara, svarade Ivan.
— Å di två könfektlådera då?
— Till tant Malin och faster Lilli, svarade den upptagne pojken, som höll en drypande lackstång, utefter vilken en gul låga kröp, i ena handen samt ett väldigt sigill i den andra.
Vid plommontiden detta år hade emellertid den duktige Ivan olovandes gjort ett besök i en privatträdgård, varvid han fallit ned och brutit ena benet, hårt straffad för sin lystnad, vilken dramatiska händelse haft till följd, att en annan springpojke måste anställas i den skadades ställe. Över detta sörjde Karl Ludvig ganska mycket, dels av medkänsla med den i olycka komne och dels på grund av de svårigheter, som skulle uppstå, innan han fått vikarien inställd på Lilla Eländet, Tanklösheten, Stora Skammen och Junidemonen med flera papper. Utav de övriga pojkar, som voro anställda på kontoret, fanns det ingen, som han ansåg värdig det förtroende, han en gång givit åt Ivan, varför han alltså satte sitt hopp till en av de ynglingar, vilka efter annonseringen skulle infinna sig såsom sökande.
En vinterdag, då Karl Ludvig klockan nio på morgonen skulle gå upp till kontoret, var trappan fylld av en skara stojande pojkar, vilka trängdes och knuffades så mycket, att kamrern nästan höll på att icke komma fram. Då Karl Ludvig boxat sig upp i vestibulen, överblickade han denna livliga ungdomshär, i vilken var och en åtrådde den omannonserade platsen. När kamrern då med tankfulla ögon mönstrade skaran, lade han märke till en pojke på ungefär sexton år, ganska liten och bred till växten, med blek hy, trotsiga ögon och en stämma, som överröstade alla de andras. Denne pojke fäktade med armarna och hojtade åt kamraterna:
— Stilla där! Ser ni inte att det är en fin herre, som kommer! Håll er lugna! Låt bli trappfönstret! Du spottar på golvet, Emil o. s. v.
Karl Ludvig blev intresserad av det livliga människoexemplaret, och när han sedermera inne på kontoret gjorde sin generalmönstring, underkastade han särskilt denne gosse ett ingående förhör.
— Va hetter du, min pöjke? frågade Karl Ludvig.
— Florinus, blev svaret.
— Va hetter du te efternamn?
— Stoltz, svarade pojken.
— Far å mor lever?
— Ja då, svarade Florinus. Mamma har mangel.
— Din pappa då? fortsatte den grundlige människoforskaren.
— Han arbetar ute i stan.
— Va ä de för någet arbete han har där, min lelle pöjke?
Vid denna fråga började den brede och satte pojken att hiva med armarna, som om han kastat undan vedklabbar; han tycktes också draga i rep och taga emot paket från en annan person, varefter han svarade:
— Han hjälper till med lite utå varje.
Sedan Karl Ludvig ställt ytterligare några frågor till den unge Florinus Stoltz, beslöt han sig för att antaga denne till springpojke, särskilt som gossen tycktes vara ofantligt vaken och arbetshungrig. Florinus trädde i tjänst och syntes till en början taga befälet över de andra pojkarna på kontoret, men så småningom gick det emellertid upp för Karl Ludvig, att gossen icke motsvarade hans ljusa förväntningar; Florinus försummade sig flera gånger och fick mottaga förebråelser, men eftersom han vid ett tillfälle ordentligt passat på Stora Skammen, lät Karl Ludvig tillsvidare udda vara jämnt och manade pojken att rättvist dela arbetet med kamraterna, vara plikttrogen o. s. v., vilket allt Florinus under en mängd armrörelser och utrop försäkrade att han redan var, liksom han i fortsättningen ämnade förbli det. I december skulle det farligaste av Gyllene triangelns ledsamma papper, Glädjens bödel, skötas om, och ehuru konsortiets sorgeaffärer numera voro förhållandevis lättöverkomliga, medförde dock varje sådan pers en liten smula oro, vilken skulle kunnat kallas ett nervernas eko av den forna skräcken.
— Alltså, ropade Karl Ludvig en dag till Florinus, som betraktade sin mäktige chef med inställsamma och falska ögon. Alltså, nu tar du Glädjens bödel å går bört te Lantmännens kreditbank mä!
Sedan Florinus blivit ordentligt insatt i uppdragets alla detaljer, begav han sig i väg, men när klockan nalkades två, den kritiska banktiden, mottog Karl Ludvig en ringning med vänligt påpekande, att det farliga papperet skulle förfalla till betalning inom en kvart. Förskräckt gjorde Karl Ludvig flera telefonringningar, reste sig häftigt från sin stol och skyndade därefter ut på gatan i hopp, att slumpen skulle föra honom i Florinus‘ väg. När Karl Ludvig nalkades Mötesklockan vid torget, fick han se, att en bagarevagn hade tappat ena hjulet och stjälpt omkull; man höll nu på med att frånspänna hästen, under vilken procedur en hel del människor hade samlats vid olycksplatsen. För Karl Ludvig betydde denna katastrof ingenting mot Glädjens bödel, och han skulle aldrig ha stannat, om han icke i detsamma hört en röst, vilken han tyckte sig känna igen.
Främst i ledet intill den stjälpta bagarevagnen får Karl Ludvig plötsligt se Florinus stå, fäktande med armarna och ropande med gäll röst:
— Är det ingen, som tar upp bullarna? Fem limpor i snödrivan. Sockerbröna blir våta. Gifflarna ligger i rännsten.
Utom sig av vrede trängde sig Karl Ludvig fram genom hopen, högg Florinus i kragen och förde honom ut ur ringen, varefter det farliga bankärendet i sista minuten blev klarerat. Som emellertid Florinus nu rågat sina många försummelsers mått, erhöll han besked om, att man inte längre kunde använda honom på kontoret.
— Nu, sade Karl Ludvig, går du hem te di mamma, å säjer, att du har buret dej dumt åt, å att du får sluta i nästa vecka. Din lelle uschlinge!
Karl Ludvig gjorde sina julförberedelser med gott lynne, i all synnerhet som en stor överraskning beretts honom tio dagar före midvintersfesten. Under flera år hade ju Karl Ludvig i Norge letat efter en äldre kvinnlig anförvant, kallad tant Babba, vilken emellertid icke kunnat återfinnas, varför den släktkäre mannen till sist uppgivit saken och börjat betrakta den efterlysta tanten såsom död. När nu julen närmade sig, mottog han till sin häpnad ett meddelande från en anförvant, att tant Babba eller fröken Barbro Silvén verkligen under en tid uppehållit sig i Norge, men för många år sedan flyttat därifrån till Svendborg i Danmark, där hon länge innehaft en karamellaffär. Nu hade emellertid tant Babba sitt hemvist i Enköping, där hon tydligen ämnade sluta sina dagar; hon drev även där karamellhandel fastän i obetydlig skala, ty tant Babba hade lyckats samla en god slant under sin mångåriga affärsverksamhet i den idylliska danska staden.
Väl underrättad om detta gav sig Karl Ludvig ingen ro förrän han kommit i kontakt med tant Babba, som blev högtidligen förtjust över sin avlägsna anförvants vänlighet, helst som hon på grund av intriger och prat inom släkten en gång i tiden rest till utlandet för att glömma och arbeta. Icke nog med att tant Babba skrev till Karl Ludvig, därvid användande sig av ett skriftspråk på något bruten svenska; hon företog ett besök hos honom och snöade ner just kort innan jul, grät av rörelse och överlämnade till Karl Ludvig en del små godsaker, företrädesvis så kallade slickepinnar, korta, smala träribbor, i vars ena ända hängde karamellplattor med deviser: Til lykke, Tusind hilsen, Megen glaede, bedstemor! etc.
En afton under detta besök satt tant Babba tillsammans med sin förtjusta anförvant i dennes trevna dubblett, pratande om det fjärran broderlandet Danmark, från vilket tanten hade väl hundra ting att förtälja. Hon talade om Fyens vackra skärgård, om alla de glindrande lyktorna på roddbåtarna vid St. Hans, om den gröna ön, där Elvira Madigan låg begraven, om det stora slottet och de ljusa bokskogarna, om svanen i dammen och om storken på taket, vid vilket allt tal Karl Ludvig, som aldrig någonsin besökt Danmark, kom att erinra sig Andersens sagor. Ju mera tant Babba berättade, desto mera intresserad blev Karl Ludvig, och till sist utbrast han:
— Som i sagboka, tant Babba! Precis som i sagboka!
Bäst nu tant Babba långsamt och stilla ordade om den idylliska vrå av världen, där hon framlevat så många år, ringde det på dörren, och när Karl Ludvig öppnade, fick han se tvenne herrar, den ene kort, fet och grå, den andre lång, något lutad och med bruna hängmustascher.
— Är det herr kamreren, som jag själv talar med? frågade herr Stoltz med en viss högdragenhet.
— Ja, det är det, svarade Karl Ludvig, som bad de två herrarna stiga in i tamburen.
— Jag är Florinuses fader, presenterade sig herr Stoltz, och jag kommer hit för att skaffa min son lag och rätt.
— Jaså, på det viset, sade Karl Ludvig med käckhet och någon vrede. Jaså, detta är Linus far. Då vell ja säja mä däsamma, att han inte har skött sin plats.
— Han heter inte Linus, rättade herr Stoltz förnämt. Han heter Florinus, emedan att min håstru heter Flora och jag själv heter Linus. Så att vi har slagit ihopa namnet på min son.
— Mycke knepigt gjort, mumlade herr Backlund erkännande bakom sin väns rygg.
— Nu hörde jag, att herr kamreren kallat honom vid usslinge samt kört honom ifrån arrangemanget på kuntåret.
— Så är det, svarade Karl Ludvig uppbragt. Han passa inte tidera å gjorde förresten ingenting annat än smet ifrå arbetet. Dä ä synd om föräldrarne men —
— Pojken är från ett välfostrat hem, ifyllde lågmält och med rörd stämma herr Backlund. Arbetsam far och —
Under tiden hade den lilla tant Babba kommit ut i dörröppningen, och lyssnade där med klara och vänliga ögon till det märkvärdiga samtalet, vilket hotade att aldrig få något slut. Till sist ansåg sig Karl Ludvig tvungen att bjuda de båda männen, som alltmera och mera pressat honom bort emot herrumsdörren, att stiga in, varvid herr Stoltz gjorde en grandios bugning för tant Babba, under det herr Backlund mumlade en aftonhälsning bakom sina hängmustascher. De båda vännerna togo plats i sagosoffan medan Karl Ludvig förde den gamla damen in i sin sängkammare, där han på enträgen uppmaning av tanten berättade, vad besöket gällde. När emellertid tant Babba fick höra talas om att en liten gosse skulle mista sin plats, blev hon mycket rörd och gripen, klappade Karl Ludvig på armen och bad honom i kärlekens namn att låta den lille få stanna kvar. Tant Babba talade om Krubban och om Betlehems stjärna, och hon bad Karl Ludvig på sin brutna svenska att vara barmhärtig.
— Ja, men den uschlingen glömde Glädjens bödel. Lömmeln! Esses!
— Kom ihåg, Karl Loddvi, vädjade tant Babba med sin darrande stämma. Var menskelig, var humän! Var humän, lille Karl!
Efter en liten stund kommo Karl Ludvig och tant Babba åter ut till herrar Backlund och Stoltz, varvid Karl Ludvig meddelade, att han skulle återtaga Florinus i tjänst, om denne lovade att bättra sig, varjämte han påpekade, att han toge honom tillbaka uteslutande därför, att en kär anförvant fällt förböner för den slarvige ynglingen.
När herr Stoltz fick höra detta, reste han sig upp ur sagosoffan och sade med utsökt artighet, vänd till tant Babba:
— Jag tackar på mitt eget och å min sons vägar.
— Mange tak, svarade tant Babba.
— Är damen ifrån Amerika? frågade herr Stoltz, som urskilt ett främmande tungomål.
— Nej, ifrå Danmark. Och nu är den saken klar, avgjorde Karl Ludvig och reste flera gånger på kroppen, som om han genom dessa häftiga rörelser sökt draga upp herr Backlund ur sagosoffan och få de båda besvärliga herrarna att avlägsna sig.
— Jag har en bror i Danmark, mumlade herr Backlund.
— Där lögst du nog, morrade herr Stoltz, som just tänkt att säga precis detsamma. Ett mycke präktigt land i alla anseenden. Stårslagna utställningar. Och ett som ett annat!
När tant Babba hörde den fete och korte herrn tala så artigt om det land, som nästan blivit hennes andra fädernesland, skyndade hon genast bort till sin väska och framtog därur tvenne i silkespapper inslagna slickepinnar, den ena med inskriptionen Tusind kys och den andra med devisen Til lykke, med vilka vängåvor herrar Backlund och Stoltz äntligen avlägsnade sig, medan Karl Ludvig guppade framför dem, som om han skulle ha sjasat ut höns genom en grind. I dörren vände sig herr Stoltz och sade:
— Får ha den äran att lyckönska med en god jul!
När de båda vännerna efter att ha räddat Florinus Stoltz hotade anställning såsom vaktmästare på Mekaniska verkstadsaktiebolaget kommo ut i vinterdiset, ställde de sig under en lykta för att undersöka gåvorna. Härvid frågade herr Backlund lågmält:
— Vad står det på din? Står det något, va? På min står det Till Lycka.
— T, u, s… stavade herr Stoltz. Såvitt att jag ser rätt med ögona, fortsatte han förvånad. Det står en svårdåm på min!