Kvinnans ställning och arbete (Eskimålif)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Karakter och sociala förhållanden
Eskimålif
av Fridtjof Nansen, illustrerad av Otto Sinding
Översättare: Ernst Lundquist

Kvinnans ställning och arbete
Kärlek och giftermål  →


[ 89 ]

ÅTTONDE KAPITLET.


Kvinnans ställning och arbete.

Många, och det framstående män, ha sagt, att ett folks kulturståndpunkt kan mätas efter den sociala ställning deras kvinnor intaga. Jag känner mig icke helt och hållet öfvertygad om, att detta i alla tillfällen är afgjordt; men om så är, tror jag mig också häri ha funnit ett bevis för, att eskimåen måste anvisas en tämligen hög plats på utvecklingens trappa.

Den eskimåiska kvinnan spelar nämligen en betydelsefull roll i det grönländska samhället, ja, är så godt som oumbärlig för mannen, och det är ju det så många kvinnor klaga öfver att de icke äro här hemma. I Grönland kan hon bli husbyggare, båtbyggare, slaktare, garfvare, buntmakare, skräddare — ja, hon kan vara allt detta på en gång utan någon som helst konkurrens från mannens sida.

Visserligen anses hon enligt ursprunglig eskimåisk uppfattning närmast som mannens egendom, hvilken han antingen har röfvat sig eller ibland köpt af föräldrarne. Han kan därför också jaga bort henne, när han har lust, eller låna bort henne eller byta med en annan, liksom han, om han har råd därtill, kan skaffa sig flera [ 90 ]kvinnor. Men detta är ju icke annat än hvad som också förekommer i vårt samhälle, endast under andra former.

Det finns de, som påstå, att våra kvinnor ha tillräckligt att göra; men det stora felet är, att de icke ha precis samma arbete som männen. Dessa skulle icke finna sig nöjda med de grönländska förhållandena, ty detta är lika litet fallet där.

Visserligen kläda bägge könen sig i byxor där uppe och ha gjort så från urminnes tider; men ändå ha de icke tillägnat sig den uppfattningen, att det i grunden icke är någon skilnad mellan man och kvinna. De hålla på, att det bl. a. i kroppsligt hänseende finns vissa olikheter, och inbilla sig, att kvinnorna icke äro så väl ägnade för vissa slags arbeten och omvändt männen icke så ägnade för andra. Sålunda tro de, att kvinnorna icke i regeln äro så starka, smidiga och modiga som männen och att de därför icke äro så skapade till att fara till hafs på fångst. Å andra sidan tro de t. ex. icke, att männen passa så bra som kvinnorna till att sköta barnen, ge dem di m. m.

Det är väl af den anledningen som det är en skarpt begränsad arbetsdelning mellan de bägge könen där uppe.

Mannen har sitt hårda lif på sjön som jägare och förvärfvare; men når han stranden med sitt byte, upphör det viktigaste af hans arbete till samhällets upprätthållande. Här mottages han af sina kvinnor, hvilka hjälpa honom i land, och medan han från denna stund endast tar vara på sin kajak med vapen och bär upp dem till deras plats ofvanför högvattensmärket, så tillkommer det kvinnorna att släpa upp bytet till huset. I äldre tider åtminstone var det under hvarje fångares värdighet att hjälpa till med detta arbete, och så är det med de flesta allt framgent.

Kvinnorna flå sälen och skära fångsten i stycken [ 91 ]efter bestämda regler, men husmodern bestyr om fördelningen däraf. Vidare är det kvinnornas arbete att laga maten, att bereda skinnen, att öfverkläda kajakerna och kvinnobåtarna därmed, att sy kläderna samt allt annat husligt arbete. Dessutom tillkommer det dem att bygga husen, slå upp tält och ro kvinnobåtarna, när familjen är på resa.

Att ro en kvinnobåt var åtminstone förr långt under en fångares värdighet, däremot tillkom det familjefadern att styra den. Nu kan man dock oftare se män sitta och ro i båtar, isynnerhet som legda af européerna på deras resor. Har man väl lefvat sig in i deras lif, gör det ett stötande intryck att se dem som sådana i stället för i sina stolta kajaker, som äro och bli förutsättningen för deras tillvaro och som de därför icke böra försumma något tillfälle att öfva sig i bruket af. Hvarje verklig storfångare håller sig dock ännu för god till att gå i en kvinnobåt annat än som styrman.

Ligger familjen på renjakt, är det naturligtvis männen, som skjuta renen, medan det ofta tillkommer kvinnorna att släpa de skjutna djuren till tältet, och detta är ett ansträngande arbete, hvarunder de kunna visa mycken uthållighet.

Den enda fångst kvinnorna i allmänhet idka är augmasæt- eller loddefångsten. Denna försiggår på försommaren, då lodden — ett slags betfisk — vanligen kommer till kusten i så täta stim, att man kan ösa upp den i kvinnobåten. Man håller då på så länge, tills man anser sig ha nog till vinterförråd; om det än är aldrig så mycket kvar, bryr man sig då icke om mer. Lodden beredes genom att utbredas öfver stenarna och bärget till torkning; att se till den och, då den är torr, stufva tillsammans den är också kvinnornas arbete.

Ibland hjälpa de till vid fångst af säl, när dessa [ 92 ]genom ett slags klappjakt drifvas på land i trånga sund och fjordar.

Man känner blott få exempel på, att kvinnor ha sysselsatt sig med kajakfångst.

Kapten Holm omtalar från Imarsivik på ostkusten, att två flickor gingo i kajak. Där var en olämplig proportion mellan män och kvinnor, i det af 21 invånare endast 5 voro manliga. Huruvida dessa kvinnor hade förvärfvat sig lika stor färdighet i att fånga som männen, upplyses tyvärr icke.

De hade helt och hållet öfvergått till männens lefnadssätt, klädde sig som de och buro sitt hår på samma sätt. Då de fingo lof att välja bland Holms bytföremål, togo de icke synålar eller andra kvinliga redskap, utan valde pilspetsar till sina vapen. Det måste ha varit svårt att skilja dem från män; jag är säker på, att vi sågo dem på ostkusten, men utan att ana deras kön. Holm omtalar, att det fanns ett par andra flickor på samma ställe, som också skulle utbildas till fångare, men de voro då ännu för unga.

Medan männen tillbringa det mesta af sin tid på sjön i sin kajak, hålla kvinnorna sig mest hemma i husen, och där kan man i allmänhet finna dem flitigt sysselsatta med ett eller annat, i motsats till männen, som hemma helst ingenting annat göra än äta, lata sig, berätta historier och sofva. Ta de sig för något annat, är det vanligen att syssla med sina vapen, pryda dem med benutskärningar o. s. v.; dessa äro ju deras stolthet.

Medan männen helst sitta ute på kanten af britsen med benen på golfvet, sitta kvinnorna alltid midt inne på den med benen i kors som en skräddare på sitt bord. Här sy de, brodera, skära till skinn med sina egendomliga krokknifvar, tugga fågelskinn, kort sagdt, sköta många af sina viktigaste sysslor, medan munnen oupphörligt [ 93 ]går på dem; ty de äro mycket lifliga och sakna sällan ämne till samtal — ja, jag kan tyvärr icke alldeles frita dem från den kända kvinliga pratsjukan, och om vi få tro Dalager, och det måste vi väl, skola de också vara bekajade med värre fel; ty han säger: »Lögn och förtal regera synnerligen bland fruntimren. Karlarne äro däremot långt sanningsenligare och dra sig vanligen för att berätta något, som de icke se sig i stånd till att legitimera.»

O kvinna, kvinna, är du då alltid den samma!

»Den första tanke, som Loke hade,
det var en lögn, och han sände den
i kvinnoskepnad till jordens män.»

Skinnberedningen är en för det eskimåiska samhället mycket viktig del af kvinnornas arbete, och då den tillika är ytterst egendomlig, skall jag ge en kort beskrifning däraf, så som jag lärde mig den af eskimåerna i Godthaab. Den varierar efter skinnens olika art och bestämmelse.

Kajakskinn beredas på två olika sätt, antingen som svarta eller hvita.[1]

De svarta skinnen (erisâk) fås därigenom att det mesta af späcket på undersidan afskrapas i friskt tillstånd, därpå läggas de i gammal urin i en eller två dagar, så länge tills håren låta afplocka sig med en knif. När dessa äro aflägsnade, tvättas skinnet i salt vatten, och om det är sommar, torkas det sedan, men detta får icke ske i solen. Är det vinter, torkas det icke, utan förvaras helst genom att nedgräfvas i snön. Bäst är det dock i bägge fallen, när det genast efter att ha blifvit tvättadt [ 94 ]kan sättas på kajaken och så torka där. Dessa skinn äro mörka af det skälet, att den yttre hinnan af huden hos sälen är svart eller mörkbrun.

Hvita kajakskinn (unæk) beredas därigenom att de i färskt tillstånd rullas samman, sedan späcket blifvit någorlunda afskrapadt, och läggas på ett lagom varmt ställe ute eller inne. De ligga så länge, tills håren och yttre hudhinnan lätt afskrapas med ett musselskal. Till detta arbete använda de grönländska skönheterna dock helst tänderna, de få därvid suga i sig litet späck, som smakar dem förträffligt. Därefter hängas om sommaren skinnen upp till torkning — icke i solen — öfver en stång och flyttas oupphörligt, för att de skola torka jämnt. Om vintern gömmas de liksom de svarta skinnen i snön. Då den mörka hudhinnan ju är bortskrapad, äro dessa skinn helt ljusa eller hvita, då de äro färdiga.

Att lägga märke till är, att ingen af dessa skinnarter utspännes under torkningen.

Bägge slagen af skinn användes också till kvinnobåtar.

Till kajaken anser man de hvita skinnen, som ständigt böra smörjas med sälspäck, bäst om sommaren, men däremot de svarta skinnen, som aldrig smörjas, bäst om vintern. En riktig storfångare öfverkläder därför helst sin kajak två gånger om året, det allmänna är dock nu, att detta endast sker en gång årligen.

Skall ett sälskinn användas till kamiker (skodon), afskrapas späcket och de undre lagren af själfva huden med en krokknif (selo) på ett eget därtill inrättadt bräde af ett hvalskulderblad. När skinnet genom skrapningen har blifvit helt tunt, lägges det i gammal urin en dag eller så, tills håren kunna afnappas med en knif. När detta är gjordt, spännes skinnet med tillhjälp af små benstift ut på jorden eller snön att torkas. Därefter [ 95 ]gnides det, tills det blir mjukt, och då är det färdigt. Då detta slags skinn ha ytterhinnan på, äro de mörka.

Hvita kamikskinn beredas till en början liksom de föregående, men när håren äro aflägsnade, doppas de i varmt vatten (icke för varmt), tills den svarta hinnan lossnar, därpå i hafsvatten — så mycket som möjligt. Är icke hela hinnan borta, så doppas de åter omväxlande i varmt vatten och hafsvatten. Därpå torkas de genom utspänning liksom de föregående.

Då dessa icke äro så vattentäta och bra som de svarta, användas de nästan bara af kvinnorna, hvilka antingen behålla dem som hvita eller färga dem på olika sätt.

Sälskinn till kamikerna beredas liksom de svarta kajakskinnen, men de spännas ut under torkningen.

Skinn till kajakvantar beredas till en början liksom svart kamikskinn, men när håren äro aflägsnade, behandlas de med blod, rullas ihop och läggas undan. Detta upprepas två eller tre gånger, tills de bli alldeles mörka däraf. Därefter utspännas de till torkning om sommaren som de föregående på marken, men om vintern under taket inne i huset. Detta skinn är beundransvärdt vattentätt.

Skall sälskinn beredas med håren på, som det t. ex. begagnas till strumpor i kamiker eller till pälsar, skrapas det på späcksidan med krokknif på samma sätt som vanliga kamikskinn. Därefter lägges det i vatten och tvättas med grönsåpa. Sedan sköljes det i rent vatten, utspännes och torkas, som ofvan är beskrifvet. Efter att därefter ha gjorts mjukt genom gnidning, är det färdigt att användas.

Renskinn endast torkas och gnidas, men komma icke i beröring med vatten.

När fågelskinn skola beredas, torkas först fjädrarna [ 96 ]omsorgsfullt, därefter vändas skinnen ut och in, och späcklagret på köttsidan afskrapas så noga som möjligt med en sked eller ett musselskal och ätes upp — det smakar förträffligt. Sedan hängas skinnen upp under taket till torkning. Då de äro torra, aflägsnas fettet med tillhjälp af tuggning, sedan torkas de på nytt, tvättas därefter i varmt vatten med soda och såpa tre gånger, sköljas därpå i rikligt med kallt vatten, slätas ut och hängas upp till den sista torkningen. Skola fjädrarna aflägsnas, som t. ex. med ejderskinn, plockas de (så att följaktligen endast dunet blir kvar), när skinnen äro halftorra. Därefter torkas de helt och hållet, skäras upp och äro färdiga.

Den ofvan omtalade tuggningen är en märklig process. Man tar det torra, ut och invända skinnet, som nästan dryper af fett, och börjar tugga på ett ställe, tills fettet där är utsuget och skinnet mjukt och hvitt; och så utbreder tuggningen sig långsamt öfver allt större delar af skinnet, medan detta efterhand spatserar längre och längre in i munnen, tills det ofta försvinner helt och hållet. Denna tuggning utföres hufvudsakligast af kvinnorna och barnen och är på grund af det myckna fett man därvid får i sig ett eftersökt nöje, och i hårda tider kan det väl också hända, att äfven männen äro glada åt att få hjälpa till därmed. Att komma in i ett hus, där hela befolkningen sitter så och tuggar med hvar sitt skinn i munnen, gör ett märkvärdigt intryck. På denna tuggning beror det, att de grönländska fågelskinnen äro så bra; men det är säkerligen många, som med beundrande blickar ha betraktat de sköna ejderdunstäcken, som pryda så månget elegant europeiskt hem, men som icke veta, hvilka stadier dessa skinn ha genomgått, och mången europeisk skönhet, prydd med dyrbara skarfskinn, skulle väl rysa, om hon anade, genom huru många [ plansch ]

Eskimålif, sid 123.jpg

Heljeflundre-fiske.

[ 97 ]mer eller mindre tilltalande munnar hennes grannlåt passerat där uppe i den höga norden, innan den kom att omhölja hennes svällande barm.

I allmänhet använda grönländskorna mycket sina tänder vid behandlingen af skinn, än till att sträcka dem, än till att hålla dem, när de skola skrapas, än till själfva skrapningen; och det verkar på oss européer litet öfverraskande t. ex. att se dem lyfta upp ett skinn ur den stinkande urinbaljan, bita i det med tänderna och sedan börja skrapa det, töja det o. s. v. — för dem är munnen en tredje hand. Af denna orsak äro också framtänderna på gamla käringar där uppe alldeles afnötta och utslitna.[2]

I sitt arbete äro de grönländska kvinnorna mycket duktiga, och särskildt ha de stor färdighet i att sy. Man behöfver endast betrakta sömmarna på ett kajakskinn, en vattenpäls eller en tarmskinnsskjorta för att öfvertyga sig därom; men ännu mera iögonfallande blir denna deras färdighet, när man får se de beundransvärda broderier, hvarmed de pryda sina byxor, kamiker och annat. Dessa broderier utföras nu på västkusten, där de af européerna ha fått färger, med små olikfärgade skinnbitar, hvilka sys tillsammans som ett slags mosaik. De utföras helt och hållet på fri hand utan tecknadt mönster och röja [ 98 ]en hög grad af händighet och noggrannhet, förutom form- och färgsinne.

Då man lefver tillsammans med eskimåerna i deras hus, får man alldeles icke intryck af, att kvinnorna äro i någon synnerlig grad underkufvade eller åsidosatta. Det föreföll mig tvärtom, som om t. ex. husmödrarna i Godthaab och dess omnejd ofta spelade en betydande roll i huset, ja i vissa fall till och med utgjorde den högsta myndigheten. Skall jag döma efter min erfarenhet, måste det väl därför vara starka ord, när Dalager säger om kvinnorna, att »de stunder i deras lefnad, som skulle vara de bästa, när man räknar från den tid, då de kommit till mogen ålder, äro icke annat än en kedja af bekymmer, förakt, förtret.»

Att det i det sällskapliga lifvet gjorde sig en viss rangskillnad gällande mellan män och kvinnor, kan dock icke nekas. Så t. ex. var det vid måltiderna eller vid kafferepen storfångarne och de mest framstående bland männen, som först blefvo trakterade, därefter kommo de mindre betydande bland dem, och så kom ändtligen turen till kvinnor och barn. Något liknande omtalar redan Dalager i sin beskrifning af ett gästabud, hvarvid männen äro de förnämsta, och de berätta hvarandra sina historier, medan »fruntimren emellertid också ha gjort sig en måltid för sig själfva i en annan vrå, hos hvilka man däremot kan gissa att det icke vankats annat än struntprat». Men när allt kommer omkring, kan detta passa in på förhållandena på flera ställen i världen.

Jag erkänner dock, att eskimåmännen stundom visa sig föga polerade i sitt yttre uppträdande mot damerna, som t. ex. »när deras fruntimmer hafva strängt arbete, som vid att bygga hus, draga vatten eller bära andra tunga bördor, stå de med händerna i barmen och skratta däråt, utan att hjälpa dem det allra minsta». Men är [ 99 ]detta egentligen så mycket värre än när t. ex. »strilarne» i Bergens omnejd på hemvägen från staden tända en pipa, lägga sig bak i båten och låta kvinnorna ro sig hem?

Att kvinnorna icke stå i så högt anseende som männen, måste jag tyvärr äfven medgifva; det synes bl. a. framgå däraf, att när det kommer en gosse till världen, jublar far och mor strålar af stolthet, men kommer det en flicka, gråta bägge eller äro åtminstone mycket missbelåtna.

Men är nu egentligen detta att undra på? Med all sin godhet är eskimåen icke mera än en människa. Gossen betraktas naturligtvis som den blifvande kajakmannen och fångaren och som familjens stöd på föräldrarnas gamla dagar, alltså som en direkt ökning af driftkapitalet, medan de väl anse, att världen ändå får tillräckligt med flickor.

Samma skillnad gör sig därför också gällande i barnens uppfostran, i det gossarne alltid betraktas som blifvande fångare och försörjare, hvilka det på allt sätt måste ställas bra för, och om en gosses föräldrar dö, är det ingen nöd med honom, emedan alla gärna vilja ha honom i huset och ta sig af honom på bästa sätt, så att han skall trifvas bra. Icke så med flickorna; om de förlora sina föräldrar och ej ha några vänner, få de visserligen mat i öfverflöd, men de måste ofta nöja sig med de eländigaste kläder, och det kan ibland vara riktigt ynkligt att se dem. Uppnå de giftasåldern, äro de ungefär jämngoda med flickor i bättre ställning, ty de få ju intet arf, och nu kommer det, som Dalager säger, an »på skönhet och fermeté, som skall formera deras credit hos de unga karlarne; fattas det, äro de föraktade och bli aldrig gifta, efter där finnes tillräckligt många att hålla mönstring ibland». Detta kunna de dock icke klaga öfver, alldenstund det icke är bättre för karlarne; ty kunna de icke bli fångare, hvilket stundom händer att de icke [ 100 ]kunna, ha de minsann icke stora utsikter till att bli gifta, och de ses öfver axeln af alla.

Att gossar anses ungefär som man anser kapital hos oss, framgår bl. a. också däraf, att änkor ha svårt för att bli gifta, men det händer dock stundom, »isynnerhet om de hafva gossebarn, ty då kunna de väl omsider få en reputerlig änkeman.»

Till och med i döden tyckas kvinnorna ha något mindre anseende, om vi få döma af följande yttrande af Dalager: »Med ett fruntimmer, som strider med döden och blott har haft medelmåttigt anseende, händer det sig nog, att hon begrafves lefvande. Hvarpå strax här bredvid för kort tid sedan sågs ett exempel, som var rätt jämmerligt, då några berättade sig hafva hört människan en lång tid ligga och ropa efter dricka i grafven. Förehåller man dem sådan omänsklig grymhet, svara de, att efter den döende ändå icke kan lefva, är det bättre att stoppa ner henne på sin plats än att länge själf dödas genom att åse dess elände. Men denna raison kan icke hålla streck, ty om sådan barbarisk gärning föröfvades med något manfolk, skulle det hållas för det gröfsta mord.» Ja, det var styggt gjordt; men lyckligtvis är sådant alls icke allmänt. Det har väl för öfrigt sin egentliga grund däri, att eskimåerna äro ofantligt rädda för att röra vid döda; i följd däraf iföra de t. ex. den döende, antingen det är man eller kvinna, likkläderna ofta långt innan döden inträder, och göra alla förberedelser till hans bortförande och begrafning, medan denne själf ligger och ser på. Af samma skäl vilja de också ogärna hjälpa en förolyckad på sjön, om han redan är nära döden, emedan de äro rädda för att nödgas röra vid honom som lik.



  1. Skinnen äro, som redan är nämdt, vanligen af grönlandssälen eller klappmytsen, men man använder också skinn af blåsäl och ringsäl, ja, undantagsvis till och med af den spräckliga sälen eller vanliga fjordsälen (Phoca vitulina).
  2. Till att sy skinnen till kläder och båtar användas senor af säl, hval eller ren. Senorna beredas icke på annat sätt än genom torkning. Till att sy vattenpälsar, kajakvantar och ibland också kamiker användes dessutom strupen af grönlandssäl, ringsäl, klappmyts, små spräckliga sälar och skarf. De yttre lagren af strupen afflås i friskt tillstånd, därpå trädes den på en därtill afsedd rund käpp, som smörjes med späck, för att den skall glida lätt på. Stundom skrapas strupen också med ett musselskal. När den torkat på käppen, är den färdig att användas i det den på längden skäres i helt smala strimlor. Den tråd man på detta sätt erhåller har den fördelen, att den icke som sentråden töjer sig, då den kommer i vatten.