Kärlek och giftermål (Eskimålif)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kvinnans ställning och arbete
Eskimålif
av Fridtjof Nansen, illustrerad av Otto Sinding
Översättare: Ernst Lundquist

Kärlek och giftermål
Moral  →


[ 101 ]

NIONDE KAPITLET.


Kärlek och giftermål.

Kärleken, denna hela skapelsen genomströmmande kraft, finnes också i Grönland. Den grönländska kärleken är en stark, okonstlad naturkänsla, växande i en sund jordmån. Den har icke vår kulturplantas många späda blad och invecklade blomkronor, den är som den vilda fjällblomman, som skjuter kraftig och enkel växt i en ursprunglig natur och som också gör lifvet skönt, ger det innehåll och rikedom.

Det är två unga kroppars trånad till hvarandra. Den gör icke mannen sjuk till sinnet, denna känsla, den drifver honom till hafs på fångst, den styrker hans arm och skärper hans öga, hans mål är att bli duktig, så att han kan föra hem sin Naja som brud och underhålla en familj. Och den unga, blyga Naja står på utkiksbärget och ser efter sin älskare, hon ser, hur stark och trygg han far fram, hur duktigt han för åran och hur lätt hans kajak dansar öfver vattenytan. Det är värme i de ögonen, det är stämning öfver denna längtande gestalt. Så försvinner han långt där ute, men hon stirrar ännu ut öfver den oändliga blå ytan, som hvälfver sig öfver så mången dristig kajakroddares graf — hon ser honom i kamp med de väldiga hafsdjuren, hon darrar icke, hon vet, att han kommer hem med seger. Så går hon till [ 102 ]sitt arbete i huset, medan hennes drömmar kretsa omkring hjälten, som rider den våta böljan.

»Es muss ein Wunderbares sein.»

Så kommer han bogserande hem, hon ilar till stranden, hjälper de andra med att ta emot hans fångst, medan han lugn samlar ihop sina vapen och går uppåt till sitt hus. Hon sneglar beundrande efter honom — detta artar sig till bröllop.

Men så en kväll kommer han icke tillbaka; hon väntar och spejar, men alla de andra äro komna. Han blef kvar där ute till hafs. Hennes hjärta sammansnöres, ögat blir vått och tunga tårar falla. Hon gråter och gråter, hon kan aldrig öfverlefva det. Det varar i två dagar, ja, kanhända tre — sedan blir det bättre. Det finns ju också andra män i världen, och hon kastar sina ögon på dem.

Den äkta eskimåen gifter sig gärna, så snart han kan försörja en hustru. Grunden synes icke alltid vara kärlek, »den rätta» är väl ofta ännu icke kommen, och då tyckes det ofta ske, emedan han behöfver kvinnohjälp till att bereda sina skinn, sy sina kläder o. s. v. Han gifter sig ofta, innan han kan få barn, ja, på ostkusten är det till och med ganska allmänt, att han har varit gift tre à fyra gånger före den tiden. Sedan blir skilsmässan sällsyntare.[1]

Giftermål gick i äldre tider lättvindigt för sig i Grönland. Hade en man lust till en flicka, gick han till hennes hus eller tält, tog henne vid håret eller hvar han bäst fick tag och drog henne utan vidare omsvep hem till sitt hus,[2] där hon fick plats på britsen. Möjligen [ 103 ]gaf den blifvande husbonden henne en lampa och ett nytt vattenämbar eller dylikt, och därmed var den historien färdig. Nu hörde det emellertid till god ton i Grönland liksom på andra ställen i världen, att ifrågavarande dam på inga vilkor fick låta det se ut, som om hon ville ha sin friare, äfven om hon tyckte aldrig så mycket om honom. Liksom en anständig brud hos oss bör gråta hela vägen uppför kyrkgolfvet, så borde hon därför spjärna emot, jämra sig och klaga så mycket hon orkade; var hon riktigt väluppfostrad, så grät och åbäkade hon sig i flera dagar, ja, rymde till och med hem från mannens hus. Gick väluppfostringen för långt, kunde det hända, att mannen, om han icke redan hade tröttnat på henne, rispade henne litet under fotsulorna, så att hon icke kunde gå, och innan såren voro läkta, var hon vanligen en belåten husmor.

Då de först sågo folk bli vigda på vårt sätt, funno de det mycket stötande, att bruden, då hon blef tillfrågad, om hon ville ha brudgummen till man, svarade ja, efter deras uppfattning skulle hon mycket hellre ha svarat nej; ty de anse det för en stor skam för en jungfru att svara ja, när hon blir åtspord om dylikt. Då de fingo höra, att det brukades så hos oss, ansågo de, att våra kvinnor ej hade någon blygsamhet.

Ett sådant enkelt sätt att gifta sig på, som ofvan är skildradt, är ännu det enda på Grönlands ostkust, och där kan det vid ett sådant bortförande gå tämligen våldsamt till; men vederbörande dams släktingar stå dock fullkomligt lugna och se på; det hela är en privatsak, grönländarnes kärlek till god sämja med sina landsmän gör, att de ogärna blanda sig i andras angelägenheter.

Det förekommer naturligtvis också, att den unga fröken verkligen icke vill ha sin friare; i detta fall [ 104 ]fortsätter hon sitt motstånd, tills hon antingen ger sig till tåls eller friaren afstår från henne.

Huru svårt det för en åskådare är att afgöra, i hvad riktning hennes önskningar gå, berättar Graah ett märkvärdigt exempel på.[3] En ung, duktig rodderska i hans båt, Kellitiuk från ostkusten, blef en dag röfvad och släpad till bärgen af en ostländare vid namn Siorakitsok trots det häftigaste motstånd från hennes sida. Då Graah hade den uppfattningen, att hon alldeles icke ville ha honom, hvilket också bekräftades af dem, som stodo henne nära, gick han efter och befriade henne. Några dagar senare, då de höllo på att göra sig resfärdiga och båten nyss var utskjuten, sprang Kellitiuk ut i den, lade sig ner under tofterna och bredde påsar och skinn öfver sig. Det upptäcktes snart, att det var emedan Siorakitsok just landade på ön, medförande sin far som sekundant. Medan Graah ett ögonblick var frånvarande, sprang han öfver i båten och drog fram sin dam ur hennes gömställe. Graah fick bud därom, och öfvertygad om, att hon verkligen hyste motvilja mot sin brutale friare, ansåg han det för sin plikt att befria henne. Då han kom till hjälp, hade friaren redan fått henne till hälften ur båten, och fadren stod färdig på land för att hjälpa till och dra i väg med henne. Då Graah ryckte henne lös och gaf honom anvisning på »svarta Dorthe», en annan rodderska, som han gärna ville bli af med, lyssnade den besvikne mannen lugnt på honom, mumlade några obegripliga ord i skägget och gick bort med vred min och hotande blick. Fadern tog sig icke sonens öde nära, »han hjälpte oss att lasta fartyget», säger Graah, »och sade oss därpå sitt säkerligen välmenta farväl.» Då de skulle resa, funno de emellertid Kellitiuk ingenstädes, fastän man [ 105 ]ropade och letade efter henne öfverallt på den lilla ön, där hon måste ha gömt sig i någon vrå, och man reste utan henne. Hon hade således ändå böjelse för Siorakitsok.

De äkta grönländarne skiljas lika lättvindigt som de gifta sig. Blir mannen trött på sin hustru — motsatta förhållandet förekommer mera sällan —, behöfver han blott »retirera sig från henne, då han lägger sig, utan att tala ett ord. Häraf märker hon genast syftet», och därför samlar hon följande morgon ihop sina skinnpersedlar och vänder i all stillhet tillbaka till sina föräldrars hus, i det hon helst låtsar, som om det alldeles icke ginge henne till hjärtat. Huru många äkta män här hemma skulle ej önska, att deras hustrur vore grönländskor!

Får en man lust till en annans hustru, tar han henne utan vidare, om han är den starkare. Då Papik, en, som det ansågs, duktig fångare vid Angmagsalik på ostkusten, fick lust till Patuak’s unga hustru, reste han till Patuaks tält och tog med sig en tom kajak. Han gick upp, hämtade ut hustrun, förde henne till stranden, där han lät henne stiga i den tomma kajaken, och rodde bort med henne. Patuak, som är yngre än Papik och icke kan mäta sig med denne i duktighet och krafter, måste finna sig i förlusten af hustrun.[4]

Det finnes på ostkusten exempel på, att hustrur ha varit gifta med ett halft dussin män. Utukuluk vid Angmagsalik hade pröfvat 8 olika, 9:de gången gifte hon om sig med sin man n:o 6.[5]

Skilsmässan går isynnerhet lätt för sig, så länge det icke finnes barn. Har hustrun fått ett barn och isynnerhet om det är en gosse, blir förhållandet i allmänhet mera fast.

[ 106 ]Kan en fångare på ostkusten underhålla mer än en hustru, tar han gärna en till; de flesta duktiga fångare där ha därför två hustrur, men aldrig flera.[6] I allmänhet synes den första hustrun icke tycka om att få en rival, ibland sker det dock på hennes uttryckliga begäran, för att hon skall få mera hjälp med arbetet inomhus. Anledningen kan också vara en annan. »En gång frågade jag en hustru», säger Dalager, »hvarför hennes man hade tagit medhustru. Jag bad honom själf därom, svarade hon, eftersom jag har ledsnat på att föda flera barn.»

Polyandri eller mångmänneri förekommer endast sällan. Nils Egede omtalar en kvinna, som hade två män, och så väl hon som de voro angekoker.

Vid kristendomens införande blef naturligtvis detta ursprungliga, lättvindiga sätt att gifta sig på afskaffadt på Grönlands västkust, och där blir man nu förenade under liknande religiösa ceremonier som i Europa. Bruden behöfver icke heller spjärna emot så mycket som förr.

Men var det förr lätt att få sig en hustru, så har det därigenom ofta blifvit ganska besvärligt. Vigseln måste nämligen nödvändigt förrättas af en präst, de infödda kateketerna, som äro prästens ställföreträdare på de olika boningsplatserna, äro icke goda nog därtill. När man nu bor på ett ställe, dit prästen möjligen kommer en gång om året eller kanhända en gång hvartannat år, måste man alltså passa på att bli ense med sin brud just då. Men om en ung, kraftig sälle får lust att gifta sig just som prästen har rest, måste han alltså vänta ett eller två år med att få den nödvändiga vigseln.

Att en sådan ordning leder till, att man ingår lösare förbindelser eller gifter sig utan prästhjälp, måste synas [ 107 ]oundvikligt, äfven om grönländarne icke redan af naturen hade tendenser åt det hållet. Jag har hört exempel på, att en präst kom till en by efter två års frånvaro och måste då konfirmera en flicka, viga henne och döpa hennes barn på samma dag. Det kan man kalla att ta det summariskt. Denna ordning måste verka skadligt och nedbryta respekten för den handling, som man väl närmast ville ge värde därigenom, att endast prästen skulle kunna utföra den.

Vid kristendomens införande blef naturligtvis också seden att ha flera hustrur afskaffad. Missionärerna fordrade till och med, att när en hedning, som redan var gift med två hustrur, antog kristendomen, skulle han skilja sig från den ena. År 1745 hade en hedning vid Fredrikshaab lust att bli kristen, »men då det blef tal om, att han skulle skilja sig från sin medhustru, blef han vankelmodig, emedan han hade tvänne söner med henne, hvilka han vid detta tillfälle också skulle mista och därför sadlade han om och for sin väg.»[7] Det kan man knappast förtänka mannen. Liknande fall, hvarvid det fordras, att en man skall skilja sig från den ena af sina hustrur, med hvilken han kanske i långa tider lefvat lyckligt tillsammans, förekomma fortfarande, när grönländarne från ostkusten slå sig ner på västkusten (nära Cap Farewell) och låta kristna sig. Den orätt, som man härigenom tvingar mannen att begå mot den en gång antagna hustrun, behöfver knappast närmare påpekas. Det framstod för öfrigt redan för Dalager som orättvist, och »huruvida det strider mot Guds anordning, att en man har mer än en hustru, tyckes honom vara ett problema.»

Att en man har flera hustrur kan för öfrigt fortfarande då och då förekomma på västkusten, och en [ 108 ]medhustru tyckes vara bland det första en duktig grönländare lägger sig till med, när han öfver hufvud inlåter sig på vidlyftigheter. Man berättade mig vid Godthaab ett par exempel härpå.

Renatus, den duktigaste fångaren vi Grædefjorden, hade förälskat sig i en ung kvinna och tog henne en dag till medhustru. Förhållandet mellan henne och hans första hustru syntes emellertid vara godt, och allt gick lugnt, tills det kom till missionärens[8] öron. Denne förehöll mannen den stora synd han begick och försökte tvinga honom till att åter afstå från medhustrun. Detta hjälpte dock icke. Emellertid klagades det för föreståndarskapet i Godthaab.[9] Renatus infann sig där, ändtligen lyckades man förmå honom att ge sig godvilligt, och han skickade sin hustru till Kangek (utanför Godthaab), där hon blef upptagen i kateketen Simons hus. Samtidigt bosatte han sig dock längre norrut, nära Narsak, och då han därigenom delvis fick fångstplatser tillsammans med kangekerna, hände det ofta nog, att han träffade dem och följde dem hem, hvarvid han fick tillfälle att vara tillsammans med sin andra hustru. Då det emellertid sedan klagades mycket från hans förra boningsort vid Grædefjorden, emedan man där led nöd, sedan han, ställets bästa fångare, hade rest bort, flyttade han åter tillbaka dit och har sedan lefvat hygglig. Detta hände för några år sedan, medhustrun lefver ännu vid Kangek; jag såg henne där. Hon bär gröna hårband till tecken att de barn hon har fått räknas som oäkta.

[ 109 ]En annan duktig fångare nära Lichtenfels hade också tagit sig en medhustru. Då missionären hörde detta, stämde han honom till sig och försökte ifrigt påverka honom, men till föga nytta, det blef ingen förändring. Missionären skref då, men fick intet svar, han skref allt mera strängt och kom slutligen med allvarliga hotelser; härpå fick han ändtligen en skrifvelse till svar, hvari det stod ett ord: susa! som ungefär kunde öfversättas med: »åh, strunt!»

Kvinnornas ställning inom äktenskapet är på Grönland som på andra ställen i världen olika och beror väsentligen af individerna. Vanligen är det mannen, som är den bestämmande, men jag har också sett exempel på, att han stod under toffeln; detta hör dock säkerligen till undantagen. Hos de ursprungliga eskimåerna synes hustrun närmast betraktas som mannens egendom. På ostkusten händer det ofta, att det försiggår en formlig handel vid giftermålet, i det, enligt Holm, en ung man måste betala fadern en harpun eller dylikt för att få hans vackra dotter till äkta, liksom omvändt goda fångare betalas af föräldrarna för att ta döttrarna, och dessa äro tvungna att gifta sig, när fadern vill. På ostkusten händer det också ofta, att två fångare komma öfverens om att byta hustrur på kortare eller längre tid; ibland behålles också den hustru man bytt sig till. Tillfälligt byte af hustrur förekommer säkert också fortfarande på västkusten, isynnerhet när de om sommaren ligga i tält inne i landet på renjakt, under hvilken tid de tillåta sig många friheter, som icke kunna kontrolleras af missionärerna.

Förhållandet mellan äkta makar tycks i regeln vara sällsynt godt. Aldrig har jag sett eller hört, att det växlats ett ovänligt ord mellan man och hustru. Detta är också den allmänna erfarenheten, redan Dalager påstår, [ 110 ]att »ju längre äkta makar lefva tillsammans, ju kärare förenas de, och omsider på ålderdomen umgås de med hvarandra som oskyldiga barn». De äro i det hela ytterst hänsynsfulla inbördes och man kan också få se dem smekas. De skola icke kyssas på vårt sätt, utan genom att trycka näsorna mot hvarandra; denna process är jag tyvärr icke i stånd att beskrifva, då jag saknar erforderlig praktik.

På ostkusten tyckes förhållandet mellan man och hustru också i allmänhet vara mycket godt, dock kan där, enligt hvad kapten Holm upplyser, förefalla blodiga uppträden.

Sanimuinak en dag kom hem till sin hustru Pnitek med en ung kvinna (den förut nämnda Utukuluk med nio män), blef Pnitek ond och grälade på sin man. Han blef ursinnig häröfver, grep henne i hårtoppen och dunkade henne med knytnäfven på ryggen och i ansiktet. Till sist grep han en knif och stack henne i knäet, så att blodet sprutade ut.[10] Enligt Holm hände det också en gång, att en man fick ett grundligt kok stryk af sin hustru. Sådana slags fall synas dock höra till undantagen hos detta fredliga folk.

Någon djup kärlek till hvarandra synas äkta makar endast undantagsvis ha, och dör den ena, tycks den andra vanligen trösta sig så fort som möjligt. »Mister en man sin hustru», säger Dalager, »condoleras han väl icke af synnerligt många af sitt kön. Kvinnfolken däremot postera sig väl bakom på britsen hos honom och begråta den döda, hvarvid han hickar och torkar näsan.» Några dagar därefter börjar han dock fiffa upp sig liksom i sina ungkarlsdagar, isynnerhet bli hans kajak och vapen upputsade »som det en grönländare alltid gör den [ 111 ]största parad med. När han nu i sådant lysande equipage kommer sättande till andra grönländare på hafvet, säga de: gifven akt, där kommer en ny svåger; hör han det, tiger han stilla och småler däråt». Tar mannen en ny hustru, är hon mycket ifrig att klaga öfver sin egen ofullkomlighet och prisa den förra hustruns dygder, »och ser man häraf, att de grönländska fruntimmer äro lika så slipade till att spela intresserade roller som andra af deras kön i polerade länder.»

Hufvudsyftet med det grönländska äktenskapet är obetingadt det att skaffa barn till världen, och därför bli liksom i det gamla testamentets tider ofruktsamma kvinnor icke aktade.

I allmänhet äro de oblandade grönländarne föga fruktsamma, 2 à 4 barn i hvarje äktenskap är antagligen det allmänna, dock är det också exempel på 6 à 8 barn, ja, till och med flera.

Tvillingar äro sällsynta, och jag blef af kvinnorna där uppe ofta tillfrågad, om det var så, att man verkligen födde tvillingar i de långskäggigas land (Norge). Då jag härpå svarade, att man icke allenast födde tvillingar, utan också trillingar, ja, till och med fyrlingar, skrattade de himmelshögt och påstodo, att våra kvinnor voro liksom hundarna; ty människor och säl föda bara en unge i sender.

Grönländskorna ha vanligen lätt för att föda. Som ett exempel på, huru få omständigheter de göra vid sådana tillfällen, kan anföras hvad Graah meddelar. Då han på sin resa längs ostkusten passerade Bernstorffsfjord, skulle en af kvinnorna föda. De lade skyndsamt i land vid ett naket bärg på fjordens norra sida. Medan barnet föddes, sträckte den äkta mannen ut sig på bärget och somnade; men snart väckte man honom med den glädjande [ 112 ]underrättelsen, att han hade fått en son. Som redan är nämndt, anses det för en lycka, medan döttrar äro något värdelöst. »Också uttryckte Ernenek, så hette mannen, sin tillfredsställelse genom att leende säga till hustrun ett 'ajungilalit' (du är inte illa). Med vår nye passagerare fortsatte vi oförtöfvadt resan.»[11]

Egede nämner en egendomlig ceremoni, som de på hans tid skulle ha brukat vid ett barns födelse. Han säger: »Ett nattkärl hålla de öfver den födandes hufvud, i den inbillningen, att hon skall bli dess snarare förlöst.» En sådan användning af denna möbel torde vara allenastående.

De hedniska grönländarne döda vanskapade så väl som sjuka barn, hvilka antagas ej kunna lefva, och sådana, hvilkas mor dör vid förlossningen och som ingen kan ge di; det sker vanligen därigenom, att de kastas ut på marken eller i hafvet.[12] Så grymt detta än kan låta i många europeiska mödrars öron, så kan det icke nekas, att det är förståndigt; ty under så hårda lifsvilkor som det grönländska samhället lefver i, måste det synas rimligt, att man ogärna fostrar upp en afkomma, som aldrig kommer att göra nytta, utan endast tära på samhället. Samma anledning är det också till att personer, som ha blifvit så gamla, att de ej kunna göra skäl för sig längre, stå i föga anseende, och man ser helst, att man blir af med dem. På ostkusten skall det hända, att gamla personer, som man tror skola dö, bli dränkta eller också att de dränka sig själfva.

De grönländska barnen dia mycket länge; 3 à 4 år är icke ovanligt, jag har till och med hört exempel på, att pojkar på 10 à 12 år diade.

En europé vid Godthaab berättade mig, att han hade [ 113 ]sett en ung hjelte på 12 år komma hem i kajak med sin nyfångade säl och störta in i huset till modern, där han stående mellan hennes knän förtärde en skorpa och sög dryck till från det moderliga bröstet.

Alla de kristna grönländarnes barn bli naturligtvis döpta och få vid det tillfället också namn. De ursprungliga grönländska namnen äro emellertid, tack vare missionärerna, alla försvunna, och i stället brukas alla möjliga och omöjliga, hämtade så väl från det nya som det gamla testamentet, och knappast på något annat ställe är man så i tillfälle att möta hela Skriftens personal, ända från salig Adam och Eva och ner till Petrus och Paulus fulltaligt representerad som där. Vår märkvärdige vän Dalager synes icke ha tyckt om detta, att bibeln användes som namnlista, och därför »tillsporde jag en gång», säger han, »en viss missionär, hvarför en grönländare icke kunde behålla sitt gamla namn, som kunde vara ganska naturligt och godt. Det låter illa, svarade han, att en kristen skall nämnas som en sälhund eller sjöfågel. Jag smålog häråt och sade, att det fanns ju mången Falk, Hök och Dufva i våra länder, som passerade för goda människor.» Jag tycker, att han hade rätt däri.

Grönländarne äro ovanligt förtjusta i sina barn och göra allt för att tillfredsställa dem, isynnerhet om de äro gossar. Dessa små tyranner regera vanligen hela huset, och den vise Salomos ord: den, som älskar sin son, han tukte honom tidigt, erkännes icke; de tukta dem sällan eller aldrig, ja, de anse detta för omänskligt, och jag har icke ens hört en eskimå säga ett hårdt ord till sitt barn. Med denna uppfostran skulle man vänta, att de grönländska barnen blefve bortskämda och vanartiga. Detta är dock ingalunda fallet; ehuru jag har flackat omkring tämligen mycket bland eskimåerna på [ 114 ]västkusten, är det blott en enda gång jag har sett en vanartig eskimåunge, och detta var i ett mera europeiskt än eskimåiskt hem. Då barnen kommit till den ålder, att förståndet utvecklats, behöfdes det endast en vänlig uppmaning från far och mor, för att de skulle låta bli att göra hvad de icke hade lof till. Aldrig har jag hvarken inom hus eller i fria luften sett eskimåbarn bli oense eller så mycket som tala ovänliga ord till hvarandra, ännu mindre slåss. Jag har betraktat dem i timtal, när de lekte, har ofta till och med varit med, när de lekte fotboll (en egen lek, som de ha, mycket lik den engelska fotboll), och den kan, som bekant, nog ge pojkar anledning till träta, men aldrig en ovänlig min eller någon förargad. Hvar i Europa skulle något sådant kunna förekomma? Hvad orsaken är till denna påfallande skilnad mellan eskimåiska och europeiska barn, kan jag icke afgöra, till en väsentlig del ligger den väl i grönländarnes ytterst fredliga och godmodiga natur. Till en del torde det dock också kunna tillskrifvas, att en eskimåkvinna alltid lefver i samma rum som sina barn och, när hon är ute, bär dem med sig i amauten på ryggen, till och med till sitt arbete, hon sysselsätter sig således långt mera med dem än europeiska mödrar vanligen göra. Det blir mera ständigt samlif mellan barn och föräldrar i Grönland än i Europa.

Att eskimåpojkarne då och då roa sig med att kasta efter koloniföreståndarens eller prästens ankor och höns, får man icke lägga dem för mycket till last, ej heller att de möjligen kunna komma in i koloniföreståndarens trädgård och där rycka upp eller förstöra plantorna. Man måste komma ihåg, att aktning för jordegendom eller att man icke har lof att fånga eller taga allt hvad som växer eller rör sig på marken, ligger helt och hållet utanför [ 115 ]eskimåens begrepp, äfven om man inpräntar det hos honom, får han dock ingen skarp uppfattning däraf.

För att de skola öfva sitt öga och sin arm, ger den förståndige grönländaren sina söner, redan då de äro helt unga, små fågelpilar och harpuner till leksaker, och härmed kan man se de tre- och fyra-åriga blifvande storfångarne öfva sig på småfåglar och allt annat värdigt deras jaktlust, som kommer dem för ögonen. Att de börja tidigt med att gå i kajak, har jag redan talat om.

Det är naturligtvis af den största betydelse för det grönländska samhället, att de unga uppfostras till duktiga fångare; ty däraf beror hela deras framtid.

Flickorna måste också tidigt vänjas vid sin uppgift; de måste lära sig att sy och gå modern till handa i hennes husliga bestyr.



  1. Se Holm: Med. om Grönland, bd 10, sidan 94.
  2. Ibland hände det också, att han anmodade andra om att göra detta för sig, alltid skulle det dock ske i form af en öfverrumpling eller ett rof.
  3. Graah: »Undersøgelsesreise til Østkusten af Grönland». Köpenhamn 1832, sid. 145—148.
  4. Se Holm: »Meddelelser om Grønland.» Bd. 10. sid. 96.
  5. Se Holm: »Meddelelser om Grønland.» Bd. 10, sid. 103.
  6. Dalager nämner, att på västkusten hade under hans tid »knappast tjugondelen grönländare två hustrur, mycket sällan tre eller fyra; dock har jag hört en man, som hade elfva». Grønl. Rel., sid. 9.
  7. Dalager: Grønl. Rel. sid. 9.
  8. Invånarne vid Grædefjorden tillhöra den hernhutiska församlingen.
  9. Detta är ett slags ting eller en församling, hufvudsakligen bestående af deputerade från de olika boplatserna i ett distrikt. Det har ursprungligen kommit till stånd på förslag af d:r Rink. Européerna vid kolonien deltaga också, och en af dem är vanligen ordförande. De grönländare, som äro deputerade, kallas partisok.
  10. Holm: Med. om Grønl., bd 10, sid. 102.
  11. Graah: »Undersögelses-Reise», o. s. v., sid. 141.
  12. Jmfr Holm: »Med. om Grønl.», bd 10, sid. 91.