Kvinnofäjd
| ← När man gräfver en grop — — — |
|
Kontroversen → |
KVINNOFÄJD.
Det vill inte mycket till, för att det skall bli kif och strid människor emellan:
Vi behöfva bara tänka på Pettersons och Andersons . . . .
De båda familjerna bodde på Stampgatan, Pettersons i tredje och Andersons i fjärde våningen. De hade hvar sin fyrarumslägenhet, som de voro innerligt belåtna med. Men så fanns det också alla slags nutida bekvämligheter, garderober och skrubbar i oändlighet och elektriskt ljus i trappan. De hade bott där i fem år och tänkte bo där om inte precis i all evighet så nära på, eller lifvet ut.
Men det skulle bli annat af!
Hr Petterson och hr Anderson voro barndomsbekanta, kompanjoner och oskiljaktiga vänner. De sutto på kontoret tillsammans, gingo hem tillsammans, och hvarenda kväll drucko de sina fyra toddar tillsammans, ena dagen i hr Pettersons rum, den andra i hr Andersons. Hvad den ene tyckte och tänkte, nickade den andre alltid god mening till.
Fru Petterson och fru Anderson hade stått i butik tillsammans och voro nu så goda vänner, att de inte gjorde visiter hos hvarandra utan bara »sprungo inom» när som hälst och alltid köksvägen. De kysstes både när de kommo och när de gingo och litet emellan.
De unga Pettersönerna, sju till antalet, och de lika mångtaliga unga Andersönerna rotade i samma sandhögar, lurade hvarandra på frimärken och beto smakbitar ur hvarandras äpplen.
Det var sålunda en sannskyldig idyll, det Pettersonska och Andersonska samlifvet.
Men det skulle, som sagdt, bli annat utaf . . . .
⁎
En dag fick fru Anderson besök af sin moster, den till en ganska aktningsvärd ålder hunna fröken Bina Lundström. Moster Bina hade mycket utbildade sympatier och i synnerhet antipatier. Fru Petterson tyckte hon inte om, ja, hon kunde rent ut sagdt inte för sitt lif tåla henne, och när hon blef nödsakad att resa och inte längre personligen kunde göra tillvaron sur för »människan där nere», skickade hon till sin systerdotter en korg med en idealiskt vacker kattunge i.
Kattungen var för fru Petterson som salt i surt öga. Hon hade nämligen en hund, doggen »Primus», som hon afgudade, trots det att han visst inte var värd det. Och doggen Primus afskydde kattor, han hatade dem med ett hat så vildt, som endast en hund kan hysa, han drog i härnad mot hela kvarterets alla kattor, han slogs med dem på lif och död och kom hem sargad, söndertrasad, blodig och tjutande af ilska och smärta. Det var något för fru Petterson att ta emot och plåstra om det!
Och nu hade det kommit en katt i samma hus! Att gamla fröken Bina var en dålig människa, det hade fru Petterson alltid haft fullkomligt klart för sig, men att hon skulle vara till den grad usel och genomdålig att skicka en katt, det hade ändå ingen kunnat drömma om.
Men Andersons voro utom sig af förtjusning öfver katten. Fru Anderson knöt ett rödt sidenband om halsen på honom och kysste honom oftare och med mer ömhet än sin egen man, och de unga Andersönerna gjorde allt hvad de anständigtvis kunde för att i sin omåttliga kärlek krama lifvet ur den lilla ångestfullt jamande »Lina».
Det var inte längre så helt med enigheten familjerna emellan. Herrarne voro sig lika och drucko hvar kväll sina fyra toddar i skönaste endräkt; Petterson ägnade inte skymten af en tanke åt doggen Primus, och Anderson skänkte ingen åt katten Lina. Men emellan de öfriga familjemedlemmarna kom det en viss spänning, för att använda ett mildt och oförargligt uttryck. Fruarne kysstes inte vidare, när de träffades, och det var alldeles gifvet, att med hvilket ämne de än började sina samtal, så slutade de alltid med att, i figurlig mening förstås, kasta hunden och katten i ansiktet på hvarandra. Pettersons småttingar slogo vatten på Lina, och Andersons barn kastade småsten på Primus. Och de båda familjernas fyra jungfrur trätte på hvarandra, så att det hördes öfver hela huset. Det var ett fyravåningars stenhus!
Saken utvecklade sig alldeles på det sätt, som man kunde vänta.
Fru Anderson skref anonyma bref till värden och klagade i »lidande hyresgästers» namn på Pettersons gemene dogg och frågade i desammas namn, om inte värden med stöd af någon lagparagraf kunde sätta munkorg på det usla hundkreaturet. Hvad fru Petterson beträffar, så satt hon i timvis nere på värdens kontor och frågade om och om igen, ifall inte Andersons kunde åläggas att klippa klorna och dra ut tänderna på sin otäcka katt.
Så en eftermiddag kom doggen in till sin matmor med blodig mun och ena ögat hängande halfvägs ut ur hufvudet. Samtidigt hittade fru Anderson sin lilla Lina med afbiten nacke i kökstrappan. Hon gick direkt in till fru Petterson i köket och höll fram katten emot henne. Hon darrade så på handen, att fru Petterson fick ta flera steg tillbaka, för att inte få katten i ansiktet.
Säga något, det kunde fru Anderson inte.
Men fru Petterson kunde! Hon sade en hel hop, och det sista var detta:
»En katt! Herre gud, en katt! En katt — sådant elände — en katt — det kan man få tusen af! Men min hund — min hund — katten har rifvit ut ögat på min lilla hund.»
»Jag önskar — — det — hade — varit — ditt — eget!!!» svarade fru Anderson långsamt, blek som vax ansiktet.
Och sedan hon lagt den sargade lilla katten midt på köksbordet på den nytvättade hvita duken, gick hon sin väg, gick utan att se sig tillbaka.
⁎
Samma kväll satte fru Petterson en bastant krok på sin köksdörr, och fru Anderson gaf genast ordentligt svar på tal genom att sätta ett patentlås på sin, ett patentlås som var så fint och säkert, att det kostade tre kronor och tjugofem öre.
Det var slut med visiterna köksvägen!
Det kan tyckas, som skulle människor, äfven om de djupt och outsägligt hata och förakta hvarandra, kunna lefva tämligen i lugn, bara de ha hvar sin lägenhet att vara i, och säkra lås för dörrarna. Det kan så tyckas; men faktiskt är, att lugnet blir så godt som intet, om lägenheterna ligga i samma hus. Man möts i trapporna, man har samma trappor att skura, man har sina rum öfver eller under hvarandras . . . .
Första gången fru Petterson och fru Anderson möttes i trappan, stannade de naturligtvis. De hälsade inte — det kunde man räknat ut på förhand — men de stannade och sågo hvarandra stint in i hvitögat.
Fru Petterson sade, att hon var glad, mycket glad, att hon ändtligen fått ögonen öppna för hvad fru Anderson verkligen gick för, och hon tillade, att hon aldrig, aldrig skulle upphöra att förakta sig själf för att hon varit blind så länge.
Fru Anderson å sin sida ville ödmjukligen anhålla att få återtaga titlarne med fru Petterson, eftersom hon nu en gång hade den lilla egenheten att vilja vara »du» endast med sådana människor, som hon kunde hysa aktning för.
Därefter skildes de, och när de sedan råkades, så sågo de inte åt hvarandra.
Men det var inte nog med detta.
Fru Anderson flyttade in sin gamla skramlande symaskin 1 rummet öfver Pettersons sängkammare, och hon sydde som aldrig förr, sydde till långt in på nätterna. Fru Petterson gaf lika godt igen genom att hyra ett gammalt skrälligt piano, i hvilket alla de små Pettersönerna fingo fritt husera.
När det var Pettersons vecka att hålla snyggt i trappan, torkade aldrig fru Anderson ej heller hennes sju barn ej häller hennes jungfrur sig om fötterna, och då fru Anderson stod för renhållningen, sågo Pettersönerna, (herrn undantagen, men doggen Primus inberäknad) ut som riktiga lerklumpar om fötterna.
Ungherrskapet hade sitt för sig. När de unga Pettersönerna träffade på Andersönerna eller tvärtom, var bataljen ögonblickligen i full gång, och följden blef att dessa unga förut så hyggliga varelser gingo omkring med sönderrifna kinder och till hälften utslagna ögon, kort sagdt med ett utseende som riktiga små vilddjur.
Hvad jungfrurna angår, så hade de börjat inblanda svordomar i sina trätor. De behöfde dem med nödvändighet för att kunna ge ett någorlunda korrekt uttryck åt sina känslor.
Endast herrarne voro oberörda, de sågo ingenting, hörde ingenting, de voro på kontoret hela dagarne, och om kvällarne drucko de sina toddar i samma frid och sämja som alltid.
⁎
En dag fram i slutet af juni reste sig fru Petterson resolut från soffan, där hon legat och marterats af symaskinsbuller där uppifrån, rafsade igenom byrålådan, tog hyreskontraktet och gick och sade på rak arm upp våningen. Ingen mänsklig makt skulle kunna förmå henne att längre bo under samma tak som sådana som Andersons — ingen!
Redan samma dag gaf hon sig ut på spaning efter en annan lägenhet. Hon sprang på gatorna, tills benpiporna kändes sköra som glas, hon knogade uppför och utför trappor, släpade sig ur våning och i våning.
Det var många lägenheter, hon tyckte bra om, några som hon ville ha, men hon fick ingen — hon hade sju barn, vare det nog sagdt, hon hade sju lefvande barn!
Vid sextiden på eftermiddagen hade hon hunnit så långt ut som till Andra Långgatan. Där fanns en fyrarumslägenhet, som hon kunde få trots de sju lefvande barnen — hon tog den. Rummen voro fula och illa omsedda, tapeterna skamfilade, dörrarne repiga, det var ondt om garderober — fru Peterson tog den ändå, tog den med stor och innerlig tacksamhet.
På kvällen talade hon om alltsamman för sin man. Hon beskref hur gränslöst hon lidit, talade på millimetern om, hur mycket hon magrat om lifvet, berättade hur det värkte i hennes plågade hufvud, hur hon darrade i kroppen — de måste flytta!
Hr Petterson blinkade och blinkade. Han hade endast en tanke — hur skulle det gå med hans och Andersons kvällstoddar? Men han hade varit gift i femton långa år och hade för länge sedan hunnit lägga bort ovanan att resonnera. Han resonnerade inte häller nu; han lofvade att göra allt, lofvade att hyra där borta på Andra Långgatan, lofvade att inte tala om saken för någon lefvande varelse.
Dagen därpå var han ute ett slag på förmiddagen, och då han kom tillbaka in på kontoret, gick han bort och smällde ett papper i pulpeten midt framför Anderson — det var hyreskontraktet!
Sedan snöt han sig ljudligen, hostade, putsade sina glasögon, trummade i pulpetskifvan, svängde sig om på klacken och stirrade ut genom fönstret med en slö, håglös blick.
Gamle Anderson flyttade pincenezen ett stycke upp på näsan, bredde ut papperet, såg på det, såg på Petterson, vred på papperet, vände på det. Men han sade ingenting, han bara lade ihop papperet, tog af sig pincenezen, som immat sig och torkade den.
— Hm, kom det i en skroflig hostning borta från fönstret, där Petterson stod, det fanns en lägenhet till ledig i samma hus.
Något mer blef inte sagdt om den saken. Anderson kröp ihop bakom en tidning, och Petterson lade sig borta på soffan med ansiktet mot väggen — det arbetades intet något på kontoret den förmiddagen.
Då hr Anderson kom hem på middagen, låg fru Anderson till sängs med våta näsdukar på hufvudet.
Nu orkade hon inte mer, hon ville bara säga honom det. Hon kunde inte stå ut med att bo i samma hus som Pettersons. Hade inte deras odjur till ungar just i dag stoppat hela hennes breflåda full med dun, och hade hon inte öppnat lådan, och hade inte dunet yrt ut och flugit omkring i hela trappan, och var det inte hennes, fru Andersons tur att hålla rent —? Nej, bon kunde inte stå ut! Hon ville tusen gånger hällre bo ute på gatan med sina små barn; finge hon en vedbod att vara i, så skulle hon vara mer än nöjd. . . .
Hr Anderson gick af och an några slag. Så stannade han.
Hon behöfde inte bo på gatan, inte i någon vedbod häller, man kunde ju hyra någon annan stans.
Fru Anderson grät, så tacksam var hon.
På aftonen lämnade hr Anderson henne ett hyreskontrakt — han hade hyrt borta på Andra Långgatan. Han lofvade henne också att inte förråda saken för någon, inte ens för Petterson.
⁎
Tiden gick — det var dagligen sammanstötningar familjerna emellan, det var ständigt nya oförrätter att lägga till alla de gamla, man hade att bära på. . .
Fru Petterson längtade efter den första oktober. Hon tänkte med en viss känsla af triumf på denna dag, denna dag, då hon skulle ta sitt pick och pack och sina små barn vid handen och gå sin väg, gå tyst och stilla och full af värdighet, gå och riktigt visa människorna där uppe, att hon inte, inte ville bo, där de bodde. . .
Fru Anderson hvälfde nästan alldeles samma tankar i sitt lilla hufvud.
De sista dagarne i september blef det oroligt både hos Pettersons och Andersons; det släpades på möbler, hamrades och bullrades, och den trettionde tidigt på morgonen var gården full med vagnar, som skulle hämta de båda familjernas flyttsaker.
Fru Petterson stod i sin tamburdörr och såg med en viss beklämning, hur karlarne släpade ner Andersons möbler, och fru Anderson föreföll inte vidare lätt om hjärtat, där hon hängde halfvägs ut genom sitt köksfönster och stirrade ner på Pettersons flyttlass.
Den första, som återhämtade sig, var fru Anderson. Hon hade inte behöft flytta för att komma bort från Pettersons, det förstod hon nu, men hon var ändå glad, att hon flyttade. Om hon hade stannat, skulle då inte Pettersons spridt ut, att det varit de, som måst taga till flykten?
Och fru Anderson fick brådt — hon ville inte vara den, som sist lämnade huset. Hon kastade på sig kappan, tog ett par af småttingarna vid handen och for ut till Andra Långgatan för att ta emot flyttsakerna, när de kommo. Hon gjorde en sväng genom rummen, såg med en suck, hur bristfälligt allt var och hur mycket sämre än i den gamla lägenheten — tst, det bullrade i kökstrappan! Säkert var det flyttkarlarne, som kommo. . . .
Hon skyndade ut i köket, öppnade dörren — midt emot sig på andra sidan förstugan hade hon en dörr, handtaget vreds om, dörren öppnades, och i öppningen visade sig — fru Petterson och doggen Primus! Och där bakom syntes Pettersons jungfrur i full fart med att packa upp.
Utan ett ord drogo sig fru Anderson och fru Petterson tillbaka i sina kök.
Det blef kväll efter en lång, besvärlig och tråkig dag. . . .
De båda herrarne sutto inne i Andersons rum och drucko sina toddar i skönare endräkt än någonsin.
Fru Anderson låg tillbakalutad i sin soffa och tänkte med en viss bitterhet på den lilla döda Lina. En katt var ändå bara en katt, och på det hela taget var det förfärligt dumt att ställa till så mycket väsen för en katt —
Fru Petterson i våningen intill lyfte för första gången sin hand mot doggen Primus och gaf honom utan ringaste orsak och utan att någon kunde begripa hvarför en ursinnig risbastu. . . .