Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Besittning
Lärobok i sakrätten enligt gällande finsk rätt

Samberättigade
Eganderättens väsen  →


[ 58 ]
4 kapitlet.

Samberättigade[1].

16 §.

Samberättigade äro de, som gemensamt hafva en viss rättighet. I detta fall tillkommer rättigheten flere subjekt tillsammans på samma sätt som den eljest är anknuten vid ett enda. Deras rättsställnng kan därför i och för sig icke angifvas noggrannare eller närmare än att de tillsammans äro rättighetens subjekt. Särskildt får förhållandet icke formuleras så, att rättigheten i sin helhet tillkommer enhvar, men också hvarje af dem. Därmed att en rättighet förklaras i sin helhet tillkomma A är också utsagdt, att A för sig och icke tillsammans med B, altså ensam är rättighetens subjekt, och förnekas att B på samma gång är det. Berörda formulering innebär därför antingen den logiska motsägelsen, att A är ensam subjekt, men äfven B, eller ock det, att så många rättigheter föreligga, som de samberättigade äro, ehuru desamma ömsesidigt inskränkas af hvarandra. Å andra sidan är det icke heller riktigt att säga, att rättigheten tillkommer de samberättigade hvar till hans del.

Begreppet delning har sitt ursprung i rumföreställningarna. Då man betjänar sig af detta begrepp på andra områden, är detta blott en tillämpning af rumföreställningar å desamma för att återgifva det väsentliga innehållet af företeelser, liknande dem, hvilka i fråga om tingen i rummet sammanfattas under begreppet delning. Såvidt begreppet öfverhufvud skall kunna komma till användning i fråga om rättigheter, måste således ett sådant förhållande föreligga, som uppvisar likhet med delningen af en sak, eller sålunda att något, som utgör ett helt, upphör att vara till, samt att i och [ 59 ]med dess upphörande i stället för detsamma träda två eller flere med det förra hela likartade. Det erfordras altså såväl realdelning som att delarne äro likartade med det delade. Ett dylikt förhållande eger rum, då med en bestämd rättighet i följd af objektets delande eller eljest inträffar, att i stället för denna ena rättighet träda flere enahanda rättigheter, men kan också förekomma, där en rättighet tillhör flere gemensamt. I en rättighet ingå nämligen befogenheter, och om en eller flere af dem kan gälla, att hvarje delegare eger utöfva densamma skildt för sig, vare sig oinskränkt eller med bgränsning t. ex. efter tid och rum. Där detta är fallet, yttrar sig förhållandet så, som om i stället för den ena befogenheten trädt flere likartade, och det kan därför återgifvas med att befogenheten är delad. Ju flere befogenheter är sålunda delade, desto mera framträder den enskilde delegarens maktställning gentemot den gemensamma rättigheten, så att den förra i vissa afseenden ter sig såsom en rätt för sig. Då nu en sakrätts innehåll utgöres af de befogenheter, som innefattas i den genom rättigheten gifna rättsliga makten öfver saken, kan fullt korrekt, där en delning af dessa befogenheter föreligger, äfven om rättighetens innehåll sägas, att detsamma är deladt. Förbises får dock icke, att delning af rättighetens innehåll endast i vissa afseenden eger rum, icke i alla. Kvarstår icke någon befogenhet odelad, har själfva rättigheten upphört att existera och i dess ställe trädt skilda rättigheter. Å andra sidan bör beaktas, att delningen hänför sig till rättighetens innehåll, ej blott till dess utöfning. Det är möjligt, att den ene eller andre af de samberättigade eller enhvar af dem kan utöfva hela rättigheten, utan att dock delning eller en motsvarande delning af befogenheter egt rum.

Delning af en rättighets innehåll kan ske på olika sätt. Ett särskildt slag af sådan delning är kvotdelningen. Kvotdelning är alltid real-, icke ideel eller intellektuel delning, men en delning af rättigheten, icke af dess objekt. Då kvotdelning identifieras med intellektuel delning, är icke rättigheten, utan saken, som är dess föremål, föreställningens objekt, [ 60 ]till hvilket kvotdelningen hänföres såsom norm för en tänkt delning, som framdeles skall komma till utförande. Identifierandet vinner sin förklaring därigenom, att kvotdelningens väsentliga funktion just är att afgifva normen för en kommande delning. Det principala innehållet af all kvotdelning är nämligen, att delegaren vid det gemensamma rättsobjektets delning är berättigad att fordra delningens utförande efter den genom hvarderas kvotdelar angifna grund, så att han i stället för sin kvotdel erhåller en från det hela till skildt rättsobjekt utbruten del, som motsvarar kvotdelens storlek. Kvotdelen angifver likaledes normen för fördelningen af vederlag, som erhålles i fall af objektets föryttrande eller förstörande, och af sådan omedelbart i följd af eganderätten till en sak, utan egarens tillgörande, inträdande fördelar, hvilka så att säga äro af tillfällig natur, såsom delaktighet i vunnen inmutningsrätt, skatt, bottenfynd o. s. v., likasom öfverhufvud af allt, som på grund af eganderätten vinnes utom området för en bestående annan delning. Undantag utgör endast bisvärm, som hittas af samegare. Såvidt objektet för en sameganderätt får delas, innebär kvotdelning i regeln rätt att fordra delning;[2] kan eller får sådan icke ske, medför vanligen större kvotdelen lösningsrätt. Härjämte är kvotdelen den regelmässiga normen för delning af nyttjandet, där sådan bör ske.

Då vid kvotdelning sålunda föreligger delning af de viktigaste befogenheter, framstår det särskilda rättsläge för samegare, som betecknas därmed att han har en kvotdel, såsom mera väsentligt än det, att i vissa afseenden delning af sameganderättens innehåll icke egt rum. Kvotdelen ter sig faktiskt såsom eganderätt till en del af saken. Han kan i följd af antydda förhållande förfoga öfver kvotdelen på samma sätt som egaren af en sak öfver denna: han säljer, [ 61 ]pantsätter och lagfar med kvotdelen alldeles såsom vore den ett skildt rättsobjekt. Och detta betraktelsesätt gör sig ofta gällande så ensidigt, att fullkomligt förgätes, att det dock alltid är fråga blott om ett sameganderättsförhållande.

Men i stället för eller jämsides med kvotdelning kan ock annan delning hafva egt rum, exempelvis efter tid eller rum, men också efter husbehof. Den vigtigaste formen af sådan delning mellan samegare är den, som sker genom rättsobjektets indelning i olika områden för särskildt nyttjande af enhvar samegare eller någon af dem. Med sådan indelning likställes ock intaga, som samegare med lof gör å gemensam fastighet. Indelningen medför, att samegaren har uteslutande rätt att tillegna sig såväl alster och annan afkomst från det honom tilldelade området (separationsrätt), som all annan nytta, som däraf vinnes, äfvensom inom detsamma funnen bisvärm. Har indelningen omfattat endast en del af fastighetens område, medan återstoden förblir oindelad, har den genom indelningen skedda delningen till följd jämväl en sådan delning af befogenheterna beträffande sistnämda område, att enhvar eger för sitt genom indelningen bestämda behof från sagda område tillegna eller eljest tillgodogöra sig de alster, jorden utan mänskligt arbete frambringar, och annan enahanda afkomst från densamma. Öfverskrider han vid separation af dylik afkomst sin nyttjorätt, blir icke han, utan alla samegare, egare af det afskilda, utan att han får ersättning för sitt på afskiljandet använda arbete. En analog delning af eganderättens innehåll kan ock förekomma i fråga om lösöre, såsom exempelvis om ett flere tillhörigt kreatur med lof underhålles enskildt af någon bland dem, i hvilket fall han blir egare af afvel, som under tiden faller af detsamma.

Kvotdelning är sålunda, om än det vanligaste och viktigaste slaget af rättighetsdelning, icke det logiskt gifna uttrycket för det, som är väsentligt för förhållandet mellan samberättigade, vare sig den gemensamma rättigheten är egande- eller annan rätt. Men man måste gå än längre. Begreppsmässigt följer af detta förhållande icke ens, att [ 62 ]någon delning öfverhufvudtaget alls eger rum. I regeln fordras väl en norm, enligt hvilken tillgodogörandet af afkomsten och, vid objektets förbytande mot annat, af vederlaget får ske, och likaså en norm, som angifver vilkoren för gemenskapens upplösning och grunden, enligt hvilken denna bör försiggå. Men förhållandet kan ock vara sådant, att den rättsliga makt, rättigheten innebär, tillkommer de samberättigade uteslutande tillsammans, så att såväl de handlingar, hvilka i kraft af rättigheten få företagas, få företagas allenast af dem alla gemensamt, som ock de rättsvärkningar, hvilka i öfrigt äro anknutna vid rättighetens tillvaro, inträda för dem tillsammans.

Huruvida i förhållandet mellan samberättigade delning af rättighetens innehåll eger rum eller icke samt i förra fallet kvotdelning eller annan delning, det bestämmes af det rättsfaktum, som gifver upphof åt samberättigandet. Kvotdelning är sålunda utesluten, där dödsbo i grund af arf eller testamente tillfaller flere, eller där genom äktenskaps ingående eller gemensamt förvärf för makarne egendom sammanföres till ett för dem gemensamt bo, likasom slutligen då egendomen sättes under bolag eller förvärfvas för detta. Icke heller annan delning eger rum mellan arfvingar i bo oskifto, så länge de icke »satt sig i boet», för hvilket fall arfvingarnas rättsställning är ordnad med strängt genomförande af fordringen på allas samvärkan och odelad gemenskap, hvaremot bogemenskap i öfrigt medför annan än kvotdelning enligt de för nämda förhållanden särskildt gällande regler. Härutöfver är kvotdelning utesluten i fråga om allmänning och nyttjandet i stället deladt efter delegarens husbehof.

I öfriga fall föreligger åter kvotdelning. I fråga om fastighet går dock alltid jämsides med kvotdelningen en begränsad delning af nyttjandet. En sådan invärkan på saken, som af lagen icke anses innefatta en skild fördel och icke heller medför en förändring af denna, såsom exempelvis vandrande å lägenhetens mark, är nämligen hvarje delegare öppen, hvaraf vidare är en följd, att samegare, som vare [ 63 ]sig inom eller utom hägnad upptäcker bisvärm, ensam blir egare däraf.[3] Kvotdelningen af eganderätt innefattar emellertid ännu icke en delning af nyttjandet, utan blott en i regeln gällande norm för sådan delning. Den allmänna grundsatsen för nyttjandet är tvärtom äfven vid kvotdelning samvärkan och gemenskap i fördelar och olägenheter. Men lagen medgifver tillika i regeln kvotdelsegaren rätt till delning af nyttjandet, hvilken, i fall godvillig öfverenskommelse icke fås till stånd, värkställes af domstol eller enligt de föreskrifter, denna i sådant afseende meddelar. Likasom kvotdelningen är delningen af nyttjandet realdelning af rättighetens innehåll; innan sådan försiggått, eger icke någon delning rum, icke ens en idell, utan blott ett anspråk på delning. Så länge delning af nyttjandet icke skett, får den gemensamma saken brukas endast för gemensam räkning och blir all fördel däraf gemensam. Ingen af samegarene får begagna saken enskildt för vinnande af fördel, vid äfventyr att hans arbete går för honom förloradt och den därigenom frambragta arbetsprodukten, om densamma ej består i naturlig, utan mänskligt arbete tillkommen afkomst, hemfaller till de öfrige. Kan ej delning af nyttjandet ske, återstår blott gemenskapens upplösande genom sakens delning eller utlösen.

I vissa fall inträder i och med kvotdelning äfven en delning af nyttjandet, såsom exempelvis med afseende å fiskevatten och skog i förhållandet mellan de skilda fastigheter, hvilka vattnet eller skogen tillhör. Denna delning är likväl icke fullständig, utan förutsätter en genom öfverenskommelse eller i laga väg tillkommen, därutöfver gående delning; och norm för den förra äro här icke kvoterna, utan husbehofvet.[4]

Rättsliga förfoganden öfver saken fordra alltid samvärkan af alla samegare. Där indelning af denna för nytjande [ 64 ]egt rum, kan dock den enskilde samegaren konstituera personlig servitut och nyttjanderätt i det honom anvisade området, dock endast för så länge indelningen fortbestår. Däremot kan enskild samegare förvärfva en servitut för den gemensamma fastigheten.[5]



  1. Se härom min uppsats »Om sameganderätt i 1734 års lag», i Jurid. Föreningens Tidskrift för år 1890 s. 296 ff, och där anförda lagrum, samt uppsatsen »Äro bolag juridiska personer?» i samma tidskrift för år 1898 s. 423 ff.
  2. Ett praktiskt icke mera tillämpligt undantag gäller dock med afseende å afgärda by, enär denna icke får begära delning. Däremot eger 12: 7 A. B. fortfarande giltighet, enligt hvilken delningsanspråket, om sameganderätten till fastighet härrör af bogemenskap, förutsätter, att saken väl kan delas.
  3. B. B. 21:2.
  4. B. B. 17: 1, 2; Fiskeristadgan 26, 23 §§, Skogslagen 8 §, B. B. 10: 1, 4.
  5. Jfr. Jur. Tid. år 1894 s. 297 ff.