Löwensköldska ringen/Kap 09

←  Kapitel 8

Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf Kapitel 9

Kapitel 10  →

IX.

Åter förgingo några år, utan att ringen på minsta sätt lät tala om sig. Men så hände det, att jungfru Malvina Spaak flyttade till Hedeby såsom husföreståndarinna, år 1788. Hon var en fattig prästdotter från Sörmland, hade aldrig förr satt sin fot inom Värmlands gränser och hade inte en aning om förhållandena på det ställe, där hon skulle tjäna.

Redan samma dag, som hon hade anlänt, kallades hon emellertid in till friherrinnan Löwensköld för att mottaga ett ganska egendomligt förtroende.

»Jag anser det rättast», sade matmodern, »att genast tala om för jungfrun, att det inte kan nekas, att det spökar här på Hedeby. Det händer inte så sällan, att man i trappor och gångar, ja, ibland till och med inne i rummen, möter en stor, grov karl, som är klädd i höga kragstövlar och blå uniformsrock, ungefär som en gammal karolin. Han står framför en alldeles plötsligt, då man öppnar en dörr eller kommer till en avsats i trappan, och innan man ens hinner undra vem han är, försvinner han. Han gör en ingenting, ja, vi tror snarast, att han vill oss väl, och jag ber jungfrun att inte bli rädd, då hon möter honom.»

Jungfru Spaak var 21 år gammal på den tiden, lätt och rask, obeskrivligt kunnig i alla slags sysslor och göromål, driftig och beslutsam, så att hon fick hushållet att gå som ett urverk, vart hon kom. Men hon var ofantligt rädd för spöken, och hon skulle aldrig ha tagit plats på Hedeby, om hon hade vetat detta på förhand. Men nu var hon där, och en fattig flicka fick minsann akta sig för att rata en god plats. Därför neg hon för friherrinnan, tackade för varningen och försäkrade, att hon inte ämnade låta skrämma sig.

»Ja, vi förstår inte alls anledningen till att han går här», fortsatte matmodern. »Mina döttrar tycker, att han liknar min mans farfar, general Löwensköld, som jungfrun ser där borta på tavlan, och de brukar kalla honom för Generaln. Men jungfrun förstår, att det är ingen, som därmed vill säga, att det är generalen själv — han skulle ha varit en alldeles förträfflig människa —, som går igen. Sanningen är, att vi inte begriper någonting av alltsammans. Och om tjänstfolket kommer med några uttydningar, så hoppas jag, att jungfrun har förstånd nog att inte lyssna till dem.»

Jungfru Spaak neg än en gång och försäkrade, att hon aldrig tillät tjänstfolket minsta skvaller om herrskapet, och därmed var audiensen slut.

Jungfrun var visserligen bara en fattig hushållerska, men som hon var av bättre folk kommen, fick hon äta vid herrskapets bord liksom inspektoren och guvernanten. Hon var för resten nätt och täck med en liten och späd kropp, ljust hår och blomröda kinder och var inte någon vanprydnad för herrskapsbordet. Alla funno henne vara en hjärtans snäll människa, som förstod att göra sig nyttig på många sätt, och hon blev genast mycket omtyckt.

Hon fick snart märka, att det av friherrinnan omtalade spökeriet var ett vanligt samtalsämne under måltiderna. Än var det en av de unga fröknarna, och än var det guvernanten, som förklarade: »I dag är det jag, som har sett Generaln», alldeles som om detta skulle vara något att sätta värde på och skryta av.

Det gick ingen dag, utan att någon frågade henne om hon ännu inte hade mött gengångaren, och då hon alltjämt måste neka, kunde hon märka, att detta medförde en viss missaktning. Det var, som om hon skulle vara sämre än guvernanten och inspektoren, som båda hade sett Generaln otaliga gånger.

I själva verket hade jungfru Spaak aldrig förr råkat på detta ogenerade sätt gentemot ett spöke, och hon anade från första stund, att det skulle ta en ända med förskräckelse. Hon sade till sig själv, att om det verkligen var en varelse från den andra världen, som visade sig, så var det säkert någon olycklig, som behövde hjälp av de levande för att få ro i sin grav. Hon hörde till de resoluta naturerna, och om hon hade fått råda, skulle man ha gjort allvarliga efterforskningar för att komma till botten av saken i stället för att använda den som ett samtalsämne vid middagsbordet.

Men jungfrun visste vad hennes ställning krävde, och ett ord av klander över herrskapets beteende kunde aldrig komma över hennes läppar. Hon aktade sig för egen del att deltaga i skämtet om gengångaren och behöll sina onda aningar för sig själv.

Jungfru Spaak hade varit en hel månad på Hedeby, innan hon fick se spöket. Men en förmiddag, då hon hade varit på vinden för att räkna ut kläder till tvätt, mötte hon oförvarandes i trappan en karl, som raskt drog sig åt sidan för att släppa henne förbi. Det var mittpå ljusa dagen, och hon tänkte inte alls på något spökeri. Hon bara undrade vad en främmande karl kunde ha att beställa uppe på vinden, och hon vände sig om för att fråga honom efter hans ärende. Men i hela trappan märktes inte en människa. Jungfrun sprang hastigt tillbaka uppför den, tittade in på vinden, undersökte mörka vråar och vindskontor, fullt beredd att ta en tjuv i kragen. Men då ingen mänsklig varelse syntes till, kom hon plötsligen underfund med hur det hängde ihop.

»Vad jag är för ett nöt!» utbrast hon. »Det där var naturligtvis ingen annan än Generaln.»

Ja visst, ja visst! Karlen hade ju varit klädd i blå rock alldeles som gamle generalen på porträttet och i likadana ofantliga kragstövlar. Ansiktet kunde hon inte fullt känna igen, det hade varit något grått, något dimmigt över dragen.

Jungfru Spaak stannade en god stund på vinden för att sansa sig. Tänderna hackade, och benen veko sig under henne. Om hon inte hade haft middagsmaten att tänka på, så hade hon aldrig kommit utför vindstrappan igen. Hon beslöt genast att behålla för sig själv vad hon hade sett och inte låta de andra skämta med sig.

Emellertid kunde hon inte få Generaln ur sina tankar, och något eget måtte ha synts på henne, ty man hade knappast satt sig till middagsbordet, förrän sonen i huset, en nittonåring, som just var hemkommen från Uppsala för julferiens skull, vände sig till henne.

»I dag har jungfru Spaak sett Generaln», sade han, och vid detta burdusa tilltal kom hon sig inte för att neka.

Med ens fann sig jungfru Spaak vara huvudpersonen vid bordet. Alla vände sig till henne med frågor, som hon dock besvarade så knapphändigt som möjligt. Olyckligtvis kunde hon inte neka, att hon hade blivit litet rädd, och då fick man obeskrivligt roligt. Rädd för Generaln! Nej, det kunde väl inte falla någon in.

Jungfru Spaak hade redan förut lagt märke till att baronen och friherrinnan aldrig togo del i skämtet om Generaln. De bara läto de andra hållas utan att störa dem. Nu observerade hon, att den unge studenten tog saken mycket mera allvarligt än den övriga ungdomen.

»Jag för min del», sade han, »jag avundas alla, som får se Generaln. Jag ville hjälpa honom, men för mig har han aldrig visat sig.»

Han sade det där med verklig saknad och med ett så vackert uttryck, att jungfru Spaak inom sig bad Gud, att han snart måtte få sin önskan uppfylld. Den unge baronen skulle säkert förbarma sig över den stackars gengångaren och återskänka honom till graven och vilan.

Under den följande tiden tycktes det vara jungfru Spaak, som mer än någon annan var föremål för gengångarens uppmärksamhet. Hon såg honom så ofta, att hon nästan vande sig vid honom. Det var ett plötsligt, ögonblickligt framträdande än i trappan, än i en förstuga, än i ett mörkt hörn av köket.

Aldrig kunde man spåra minsta anledning till spökeriet. Jungfru Spaak hyste en svag undran om det kunde finnas något i huset, som genfångaren efterspanade. Men som han försvann i samma sekund, som blicken från ett människoöga träffade honom, kunde hon inte komma till någon klarhet om hans avsikter.

Till trots för friherrinnans utsagor märkte jungfru Spaak, att alla de unga på Hedeby voro fullt övertygade om att det var gamle general Löwensköld, som gick igen. »Han vantrivs i sin grav», sade de unga fröknarna, »och det intresserar honom att följa med vad vi företar oss här på Hedeby. Man kan inte förmena honom det lilla nöjet.»

Jungfrun, som måste gå in i skafferiet för att i fred för pigornas gäckeri skaka och hacka tänder, var gång hon hade sett Generaln, skulle nog helst ha velat, att han inte så mycket hade intresserat sig för Hedeby. Men hon förstod, att den övriga familjen rentav skulle ha saknat honom.

Man satt till exempel en lång kväll vid sitt handarbete. Man spann eller man sömmade, lektyren kunde ibland ta slut och samtalsämnena också. Då uppgav plötsligt en av fröknarna ett anskri. Hon hade sett ett ansikte, nej, egentligen bara två rader blänkande tänder, tätt inpå rutan. Man skyndade att tända en lykta, man öppnade förstudörren, alla fruntimmerna med friherrinnan i spetsen rusade ut för att finna fridstöraren. Men naturligtvis kunde man ingenting upptäcka. Man gick tillbaka in, skruvade till fönsterluckorna, ryckte på axlarna och sade, att det nog inte var någon annan än Generaln. Men under tiden hade man blivit vaken. Man hade fått något att undra på, spinnrockshjulen svingade med ny fart, pratet kom i gång.

Hela familjen var övertygad, att så snart som man hade lämnat matsalen på kvällen, tog Generaln rummet i besittning och att man skulle ha funnit honom där, om man hade vågat sig in i rummet. Och de hade ingenting emot, att han höll till där inne. Jungfru Spaak trodde, att de funno behag i tanken, att den fredlöse stamfadern fick draga in i ett varmt och gott rum.

Det hörde till Generalns egenheter, att han ville finna salen städad och ordnad, då han flyttade in där. Var kväll såg jungfrun hur friherrinnan och fröknarna plockade ihop sina arbeten och togo dem med sig, spinnrockar och sybågar buros också ut i ett annat rum. Inte så mycket som en trådända lämnades kvar på golvet.

Jungfru Spaak, som sov i kammaren innanför salen, vaknade en natt vid att något föremål med en hård duns slog mot väggen, där bädden stod, och sedan rullade utåt golvet. Hon hann knappt sansa sig, innan en ny skräll följde och ett nytt rullande, och detta upprepades ännu två gånger.

»Herremingud, vad tar han sig nu till där inne?» suckade hon, ty hon förstod ju från vem bullret härrörde. Det var verkligen intet trevligt grannskap. Hon låg och kallsvettades hela natten av fruktan för att Generaln skulle komma in och gastkrama henne.

Hon tog både köksan och huspigan med sig på morgonen, då hon skulle gå in i salen för att se vad som hade hänt. Men ingenting var förstört, ingen oordning märktes, utom att fyra äpplen lågo mittpå golvet. Ack, ack, man hade ju suttit och ätit äpplen vid brasan förra kvällen, och fyra äpplen hade blivit kvarglömda på spiskransen. Men detta hade inte behagat Generaln. Jungfru Spaak hade fått försona sitt slarv med en sömnlös natt.

Å andra sidan kunde jungfru Spaak aldrig förgäta, att hon en gång fick mottaga ett verkligt vänskapsbevis av honom.

Det hade varit bjudning på Hedeby, stor middag med många främmande. Jungfru Spaak hade haft det hett om öronen med stekar på alla spett, vindböjtlar och pastejer i ugnen och buljongkittlar och såspannor över elden nere på härden. Och det var inte nog med detta. Jungfrun skulle också vara med inne i salen och efterse dukningen, ta emot silvret, som friherrinnan själv räknade ut till henne, tänka på att vinet och ölet kom upp ur källaren och att ljusen sutto rätt i kronorna. När man därtill betänker, att köket på Hedeby var förlagt till en flygelbyggnad, så att man måste springa över gården för att komma dit, och att där vid detta stora tillfälle var proppfullt av främmande och därtill ovant tjänstfolk, så förstår man nog, att det måste vara en duktig människa, som stod i spetsen för det hela.

Men allt gick i lås, som det skulle och borde. Det var inte några tummar på glasen, inga unkna innanmäten i pastejerna, ölet hade skummat, buljongen hade varit lagom kryddad och kaffet lagom starkt. Jungfru Spaak hade fått visa vad hon dög till, och friherrinnan själv hade komplimenterat henne och sagt, att det inte kunde vara bättre.

Men så kom det förskräckliga bakslaget. När jungfrun skulle lämna in silvret till friherrinnan, fattades två skedar, en matsked och en tesked.

Det blev en uppståndelse. Det kunde inte hända något värre i ett hus på den tiden, än att något av silvret fattades. Det blev en feber, en oro på Hedeby. Man gjorde ingenting annat än sökte. Man påminde sig, att en skojarkäring hade varit inne i köket själva kalasdagen, och man var färdig att resa långt uppåt finnmarken för att få tag i henne. Man blev misstänksam och oresonlig. Matmodern misstänkte hushållerskan, hushållerskan pigorna, pigorna varandra och hela världen. Än den ena, än den andra visade sig med rödgråtna ögon, därför att hon trodde, att de andra trodde, att hon hade lagt sig till med de två skedarna.

Detta hade pågått i ett par dagar, ingenting hade man funnit, och jungfru Spaak var nära förtvivlan. Hon hade varit i svinhuset och undersökt svinens matho för att se om skedarna kunde ha hamnat där. Hon hade smugit upp på pigornas klädesvind och i all hemlighet genomletat deras små kistor. Allt hade varit förgäves, och nu begrep hon inte var hon vidare skulle söka. Hon märkte, att friherrinnan och hela hushållet misstänkte henne, som var främmande. Hon skulle bli uppsagd, det kände hon på sig, om hon inte sade upp sig själv.

Jungfru Spaak stod lutad över köksspisen och grät, så att tårarna föllo fräsande ner på den heta hällen, då hon hade en känsla av att hon borde vända sig om. Hon gjorde så, och se, där stod Generaln borta vid köksväggen och pekade på en hylla, som satt högt uppe i så obekvämt läge, att man just aldrig tänkte på att lägga dit något.

Generaln försvann som vanligt i samma ögonblick, som han blev synlig, men jungfru Spaak lydde hans vink. Hon tog fram trappstegen ur skafferiet, flyttade den till hyllan, sträckte upp handen och fick fatt i en gammal smutsig disktrasa. Men i trasan lågo de båda silverskedarna inrullade.

Hur de hade kommit dit? Säkert hade det skett utan någons vetskap och vilja. Under den gränslösa brådskan på ett stort kalas kunde allting ske. Trasan hade blivit undanslängd, därför att den låg i vägen, och silverskedarna hade följt med, utan att man hade märkt det.

Men nu voro de återfunna, och jungfru Spaak bar lyckostrålande in dem till friherrinnan och blev återigen alla människors högra hand och hjälpreda.

Intet ont, som inte har något gott med sig. Då unge baron Adrian kom hem fram på våren, fick han höra talas om att Generaln hade visat jungfru Spaak en ovanlig ynnest, och han började genast uppmärksamma henne på ett alldeles särskilt sätt. Så ofta han kunde, uppsökte han henne i salskammaren eller ute i köket. Än kom han, under förevändning att han behövde en ny rev till sitt metspö, än sade han, att det var den goda lukten av nygräddade semlor, som hade lockat in honom. Vid dessa tillfällen förde han alltid talet in på det övernaturligas område. Han lät jungfrun berätta om spökerierna på de stora Sörmlandsgårdarna, sådana som Julita och Eriksberg, och ville veta vad hon trodde om dem.

Men oftast önskade han tala om Generaln. Han sade, att han inte kunde resonera om saken med de andra, därför att de togo den från den skämtsamma sidan. Han för sin del kände medlidande med den arme gengångaren och ville hjälpa honom till ro. Om han endast visste hur det skulle gå till!

Jungfru Spaak sade då, att hennes ödmjuka mening var den, att det fanns något i huset, som han efterspanade.

Den unge baronen bleknade en smula. Han såg forskande på jungfrun.

»Ma foi, jungfru Spaak», sade han, »det var också en idé! Men jag försäkrar jungfrun, att om vi här på Hedeby ägde något, som Generaln önskar sig, skulle vi inte tveka ett ögonblick att lämna det till honom.»

Jungfru Spaak förstod ju mycket väl, att den unge baronen sökte upp henne endast och allenast för spökeriets skull, men det var en så älskvärd ung man och så vacker. Ja, om jungfrun skulle säga sin mening, mer än vacker. Han bar huvudet något framåtlutat, det var något tänkande över honom, ja, många tyckte, att han var alldeles för allvarsam. Men det var bara därför, att de inte kände honom. Ibland kastade han upp huvudet, skämtade och hittade på skälmstycken värre än någon annan. Men vad han än företog sig, fanns det ett obeskrivligt behag i hans åtbörder, hans röst, hans leende.

Jungfru Spaak hade varit i kyrkan en sommarsöndag och vandrade hemåt på en liten genväg, som löpte snett över prostgårdsgärdena. En och annan av kyrkfolket hade slagit in på samma väg, och jungfrun, som hade bråttom, måste gå förbi en kvinna, som gick för långsamt för henne. Strax därpå kom jungfrun fram till en stätta, som var rätt besvärlig, och tjänstaktig som hon alltid var, tänkte hon på den långsamma vandrerskan och stannade för att hjälpa henne över gärdesgården. Hon räckte henne handen och märkte då, att kvinnan inte var så gammal, som hon först hade trott. Hon var ovanligt slät och vit i hyn, så att jungfrun tänkte, att det gott kunde hända, att hon inte var mer än femtio år. Fastän hon tydligen inte var annat än en vanlig bondkvinna, hade hon en egen värdighet över sig, liksom hade hon upplevat något, som hade höjt henne över hennes stånd.

Då kvinnan hade blivit hulpen över stättan, gingo jungfrun och hon bredvid varandra på den smala stigen.

»Det är visst jungfrun, som står för hushållet på Hedeby», sade bondkvinnan.

»Ja, det är det», svarade jungfru Spaak.

»Jag kan just undra om hon trivs där.»

»Varför skulle man inte trivas på ett så gott ställe?» genmälde jungfrun förbehållsamt.

»Folk säger ju, att det skall spöka där.»

»Man skall inte tro, vad folk pratar», sade jungfrun i en tillrättavisande ton.

»Nej, det skall man ju inte, nej, det vet jag ju», sade den andra.

Det blev tyst en stund. Det märktes ju, att denna kvinna visste något, och i själva verket brann jungfru Spaak av begär att fråga ut henne. Men det var inte riktigt, inte passande.

Det var kvinnan, som började samtalet på nytt.

»Jag tycker, att jungfrun ser snäll ut», sade hon, »och jag vill därför ge jungfrun ett gott råd. Stanna inte för länge på Hedeby, för han, som går där, är inte god att tas med. Han ger sig inte, förrän han får vad han vill ha.»

Jungfru Spaak ämnade först litet högdraget tacka för varningen, men de sista orden väckte hennes nyfikenhet.

»Vad är det han vill ha? Vet ni vad det är han vill ha?»

»Har hon inte reda på det?» sade bondkvinnan. »Ja, då skall jag ingenting mer säga. Det är kanske bäst för henne, att hon ingenting vet.»

Därmed räckte hon handen åt jungfru Spaak, böjde av in på en annan gångstig och var snart utom synhåll.

Jungfru Spaak aktade sig väl att berätta detta samtal för hela familjen vid middagsbordet, men på eftermiddagen, då baron Adrian hade sökt upp henne i mjölkkammaren, lät hon honom veta vad den främmande kvinnan hade sagt till henne. Han blev verkligen mycket överraskad.

»Det måste ha varit Marit Eriksdotter från Olsbyn», sade han. »Vet jungfrun, att det är första gången på trettio år, som hon har sagt ett vänligt ord till någon från Hedeby. Åt mig har hon en gång lagat en luva, som en Olsbypojke hade slitit sönder, men hon såg ut, som om hon ville riva ögonen ur mig.»

»Men vet hon vad det är, som Generaln söker?»

»Hon vet det bättre än någon annan, jungfru Spaak. Och jag vet det också. Min far har berättat historien för mig. Men föräldrarna vill inte, att den skall talas om för systrarna. De skulle bli spökrädda och kanske inte kunna bo kvar här. Jag får inte heller tala om det för jungfrun.»

»Gud bevare oss!» sade jungfrun. »Om baron har förbjudit det...»

»Det gör mig ont», sade baron Adrian, »jag tror, att jungfrun skulle kunna hjälpa mig.»

»Ack, att det vore så väl!»

»Ty, jag upprepar det», sade baron Adrian, »jag vill hjälpa den stackars gengångaren till ro. Jag är inte rädd för honom. Jag skall följa honom, så snart han kallar på mig. Varför visar han sig för alla andra och aldrig för mig?»