Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Appendix
| ← KAPITEL X |
|
Index → |
APPENDIX
Innan jag afslutar detta arbete, anser jag att det kan vara af intresse för läsaren att få del af dels hvad fru Booth lärde, dels några statistiska uppgifter från vår sociala gren, samt några framstående personers omdöme om Frälsningsarmén.
Hvad Catherine Booth lärde.
Catherine Booth var i besittning af ett utpregladt logiskt sinne och var i hög grad intelligent. Det är därför naturligt att hon likt apostlarne skulle rätt dela sanningens ord och icke sammanblanda olikartade ting eller fördunkla Guds rådslag genom många ord å ena sidan eller genom blott mänskliga definitioner å den andra. Hon är därför klar, bestämd och exakt i alla sina lärosatser, och såväl hennes föredrag som hennes skrifter visa, att hon är väl bevandrad i teologien, på samma gång som hon är fullkomligt hemma i den Heliga Skrift. Vi kunna säga, att hon af Butler fått grundstommen till sin teologi. Men hon var icke fullt nöjd med denna blott filosofiska religion, hvarför hon vände sig till Finney, för att studera praktisk religion.
I ett föredrag om samvetet yttrar fru Booth följande:
»Samvetets bestämmelse är att undersöka och uttala sig öfver våra handlingars sedliga beskaffenhet – att säga huruvida det eller det är godt eller dåligt. Samvetet är äfven ett oväldigt vitne. Det är i människan men för Gud, och det kan aldrig mutas eller nedtystas. Någon har kallat det 'Guds ande i människans själ', en annan 'Guds vikarie i människan', och det är säkerligen det underbaraste vi ega. Alla våra andra förmögenheter kunna underställas viljan; men icke denna. Den står upprätt och griper till vapen, närhälst vi öfverträda dess bud; det fins något inom oss som vitnar emot oss, då vi kränka dess värdighet.
Nu är det en fråga af stor betydelse för vårt andliga lif huruvida evangelium är ämnadt att befria oss från denna samvetets segrande makt och göra oss oberoende af dess föreskrifter eller om det har till uppgift att rena och upplysa detsamma och gifva oss kraft att lefva i lydnad för dess stämma. Låt oss skärskåda några få skriftställen angående denna sak. Först må vi då se till hvad som göres med samvetet i pånyttfödelsen. 'Huru mycket mer skall icke Kristi blod, hvilken genom evig ande har offret sig själf utan vank åt Gud, rena edert samvete från döda gärningar till att tjäna den lefvande Guden?' Ebr. 9: 14. Se också Ebr. 10: 22. För det andra skola vi se till hvilken tjänst samvetet innehar hos den omvände. På det att du må 'behålla tro och ett godt samvete, hvilket somliga hafva stött ifrån sig och lidit skeppsbrott i tron'. 1 Tim. 1: 19. 'Jag talar sanning i Kristus — jag ljuger icke; mitt samvete bär mig vitnesbörd i den Helige Ande'. Rom. 9: 1.
Det gifves många andra texter som tala för detta ämne, men de anförda äro fullkomligt tillräckliga då det gäller att påvisa det Paulus icke hade någon tanke på en vild, laglös tro, som föraktar samvetets domsrätt och talar om frihet, under det att dess bekännare är en slaf under sina egna lustar.»
Fru Booth har i »East London Evangelist» skrifvit en
uppsats med titeln »Segrande bön», af hvilken vi vilja anföra
en del:
»Jag fruktar, att få kristna veta hvad segrande bön
vill säga, och detta emedan de icke vilja gå in på de vilkor under hvilka den måste uppsändas till Gud. Enligt min
mening äro dessa vilkor trefaldiga:
1. Lefvande och ständig förening med Jesus. ’Om I förblifven i mig, och mina ord förblifva i eder, allt hvad I viljen skolen I bedja, och det skall ske eder.’ Joh. 15: 7.
2. Systematisk lydnad för Ordets och Andens undervisning. ’Mina älskade, om vårt hjärta icke anklagar oss, hafva vi frimodighet inför Gud, och hvadhälst vi bedja få vi af honom, emedan vi hålla hans bud och göra det som är behagligt inför honom.’ 1 Joh. 3: 21, 22.
3. Fast tro på Guds sannfärdighet och trofasthet. ’Men han bedje i tro, icke tviflande; ty den som tviflar, är såsom hafvets våg, som af vädret drifves ock kastas. Ty en sådan människa tänke icke, att hon kan få något af Herren’ Jak. 1: 6, 7.
Naturligtvis fins det många andra skriftställen af samma innehåll och vikt som detta, men jag anser, att dessa tre klart framställa vilkoren för segrande bön, ty de utgöra, så att säga, de tre trappstegen till nådens tron. De likna de tre länkarne af en gyllene kedja, och förena våra själar med Gud, men om en saknas eller är bristfällig, så är bönens segerkraft bruten. Förklarar icke detta hvarför vi i våra dagar ha så mycken fruktlös bön? Kristna gripa fast om ett löfte och söka arbeta sig till tro på att det skall gå i fullbordan; men ack, de ha ej gått in på alla vilkoren, en af länkarne fattas — deras eget hiärta fördömer dem. Då hafva de icke frimodighet inför Gud, och de få icke hvad hälst de bedja honom om, emedan de icke hålla hans bud och icke göra det, som är behagligt inför honom. Huru kan en människa nalkas Gud med förtroende, då hon lefver i daglig utöfning af något, hvarför hennes hjärta fördömer henne? Omöjligt. Lika gärna kunde satan uppsända böner och få hvad han beder. Innan vi i sanning kunna nalkas Gud, måste vi ’två våra händer, rena våra hjärtan och bortlägga all orättfärdighet’.»
Wesley, med sin innerliga gudsfruktan, sin hängifvenhet för Gud och själar och sin grundliga akademiska bildning, utöfvade ett mäktigt inflytande på Catherine Booths själ. Hon tilltalades i hög grad af hans klara utveckling af tron, hans förklaring att frälsning fins för alla, hans trosvisshet, men först och främst hans lära om helighet. Berättelsen om huru hon mottog rening från inre synd är i hög grad gripande. Hon skrifver härom till sina föräldrar:
»Häromdagen gaf Gud mig två dyrbara bibelord.
Det första var: ’Kommen till mig, I alle, som arbeten och
ären betungade, och jag vill vederkvicka eder’. O, hur
ljufligt ljöd det icke för min stackars trötta, syndbetyngda
själ! Jag vågade nästan tro att han gaf mig hvila, hvila
från inre synd, den fullkomliga helgelsens hvila. Men genom
otro tvekade jag att taga fast på löftet och lyckades därför
icke inkomma i landet. Det andra stället utgiordes af dessa
trefaldt välsignade ord: ’Af honom ären I uti Kristus Jesus,
som har blifvit för oss till visdom från Gud och till
rättfärdighet och till helgelse och till förlossning’. Men återigen
hindrade otron mig, ehuru jag kände, som om jag småningom
kom närmare. Jag kämpade hela dagen till strax efter
klockan sex, då William och jag bådo tillsammans. Vi hade
en välsignad stund. Då han sade: ’Herre, vi öppna våra
hjärtan for att mottaga dig’, kom det ordet till min själ:
’Se, jag står för dörren och klappar; om någon hör min
röst och upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla
nattvard med honom’. Jag var viss om, att han länge stått
och klappat, och huru längtade jag icke efter att mottaga
honom såsom en fullkomlig Frälsare! Men ack, den
inrotade otron! Huru underbart, att Gud så länge haft fördrag
med mig! Då vi slutat vår bön, lade jag mig på soffan,
utmattad af dagens oro och spänning. William sade: ’Lade
du icke allt på altaret?’ Jag svarade: ’Jo, det är jag viss
om’. Då sade han: ’Och är icke altaret heligt?’ Jag
svarade på den Helige Andes språk: ’Altaret är heligt, och
allt, som kommer vid altaret, varder heligt’. Därpå sade
han: ’Är icke du helig?’ Jag svarade under djup rörelse
och med någon tro i hjärtat: ’O, jag tror, jag är det’. I samma ögonblick gaf mig Gud detta ord för att stärka min
tro: ’Nu ären I rene för det ords skull, som jag har talat
till eder’. Jag grep tag därom, ehuru med darrande hand
och anfäktad af fienden. Jag höll fast vid min tillit, och
den blef starkare, och från detta ögonblick har jag vågat
räkna mig död för synden, men lefvande för Gud genom
Jesus Kristus, min Herre.
Jag kände icke någon öfversvallande glädje, men fullkomlig frid, den ljufliga ro, som Jesus lofvat de betungade. Jag har förstått hvad aposteln menar, då han säger: ’Vi, som tro, få inkomma i hvilan’. Dessa ord beskrifva mitt nuvarande tillstånd. Emellertid undslipper jag icke att bli frestad, men jag har nåd att se när djäfvulen nalkas, och jag blickar upp till min Frälsare, Jesus, och han gifver mig kraft. Ett par mycket retsamma saker, som annars skulle ha gjort mig otålig, inträffade i lördags; men jag bevarades af Guds makt genom tron i åtnjutandet af en full frälsning.
Och hvad skall jag nu säga? ’Honom, som har igenlöst mig åt Gud med sitt eget blod, vare ära och pris evinnerligen’, och allt inom mig säger: ’Amen’. O, jag kan icke beskrifva, jag kan icke finna ord för att uttrycka huru ytterligt ovärdig jag känner mig. Satan har flere gånger kommit fram med mina svartaste synder, och jag har medgifvit allt, men sedan har jag sagt, att Herren icke i någon mån gjort min helgelse beroende af min egen värdighet eller ovärdighet, utan på min Frälsares värdighet. Han kom för att uppsöka och frälsa det, som var förloradt. ’Hvarest synden öfverflödade, öfverflödade nåden ännu mer’.
Och nu, mina kära föräldrar, viljen I låta den öfverflöda äfven för eder? ’Hvar och en som vill, han tage lifvets vatten för intet’.»
Från denna stund påyrkade hon Guds barns helgelse
lika ifrigt, som hon manade syndare att mottaga frälsning,
och med detta tveeggade svärd vann hon seger. Låt oss
smaka något af den kraftiga, sunda kost hon gaf sina
åhörare!
»Jag anser, att det borde vara själfklart för hvar och en, att den viktigaste fråga, som någonsin kan upptaga en människas sinne, är den: Huru mycket lika Gud kunna vi blifva — huru nära Gud kunna vi komma under vårt lif på jorden? Hvar och en, som fått Anden i något mått, måste förstå, att detta är det mest angelägna spörsmål, som kan sysselsätta våra tankar, och det är en hemligheternas hemlighet för mig huru någon, som blifvit delaktig af Guds Ande, kan underlåta att söka denna helgelsens välsignelse. Hvarje kristen borde hungra och törsta därefter och aldrig känna sig tillfredstäld, förr än han uppvaknar till fullkomlig likhet med sin Frälsare. Men sådant är tyvärr icke förhållandet. Det första som de, hvilka bekänna sig vara kristna, göra är i många fall att motsätta sig och förkasta denna helgelselära, som om den vore den största dårskap på jorden.
För att erhålla denna helgelsens välsignelse, måste vi gå in på de vilkor, Guds Ande uppställer. ’Och skicken eder icke efter denna världen, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, på det att I mån kunna pröfva hvad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja’.
O, om du blott kunde förvandlas till hans likhet och på samma gång skicka dig efter denna världen, då vore alla svårigheter öfvervunna. Då skulle många gå in på att förvandlas! Men Gud skall aldrig uppenbara sig för sådana själar, om de än skulle gråta och bedja och gå sörjande i alla sina lifsdagar. Många vilja icke lämna denna likställighet med världen, då det blir fråga om att upphöra med att besöka och mottaga besök af världsliga, falska och ytliga människor. De förmå icke bryta mot den goda tonen, då det gäller de husliga anordningarna, nej, icke ens om deras barns, tjänares eller vänners frälsning hängde därpå. Deras första tanke är egen trefnad, och sedan må det som blir öfver, gifvas åt Gud. Vi måste hafva det och det, och om sedan Herren Jesus Kristus vill komma in genom bakdörren och helga det allt, så skulle vi vara honom mycket förbundna; men vi kunna icke lämna dessa ting.»
Fru Booth var mycket trogen emot dem, som gjorde invändningar mot hennes uppfattning af sanningen eller förnekade möjligheten af att ernå denna ovärderliga skatt. Sålunda berättar hon:
»En präst — en gudfruktig och god man — försökte
visa mig att denna helgelse var för stor att erhålla och
bevara. Jag frågade: Huru vet ni det? Om någon har tro
nog att gå fram till Herren Jesus och säga: ’Jag ser detta
i din bok. Du har lofvat mig det, och nu, Herre, har jag
tro till att mottaga det’. Skall då icke Gud gifva honom
hvad han begär? Tag eder till vara för att med eder tro
mäta Guds nåd. Tror ni, att kyrkan kommit till den
ståndpunkt, att hon uppfyller hans fordringar och förverkligar
hans löften? Nej, hon har många steg dit. Men akta er
blott för att hindra någon! Guds lag hela lifvet igenom,
ända till dödsstunden är: ’Ske dig efter din tro’. Om ni
önskar helighet, så lägg ned alla edra funderingar, trampa
på edra bevis och gå rätt fram till tronen och begär denna
välsignelse, och döda, korsfäst och kasta ifrån eder de
förbannade ting, som hindra eder. Då skall ni erhålla den
och Herren skall fylla eder med sin kraft och härlighet.»
Fru Booth var alltid noggrann att klart angifva hvad
hon menade med evangelisk helighet. I själfva verket
tilläto sig hvarken hon eller Generalen att hålla ett
helgelsemöte utan att lämna en genomgående förklaring härpå.
»Med helighet menas icke en sådan fullkomlighet, som
den Adam egde före fallet, ej heller befriar helighet från
frestelser. ’Salig är den man, som tåligt lider frestelse’,
säger Jakob. Ej heller menas därmed befrielse från
intellektuel eller fysisk skröplighet eller från att begå misstag.
Helighet befriar oss icke från möjligheten af att falla, ej
heller upphäfver den möjligheten och nödvändigheten af
framåtskridande i det andliga lifvet. Sann helighet innebär
att vara renad från orättfärdighet och öfverlämnad åt Gud för att vara, göra och lida allt hvad honom täckes. Det är
frånvaron af synd, men närvaron af Kristus i hjärtat, han,
som för med sig fullkomlig kärlek och utdrifver all räddhåga.»
Fullkomlig kärlek är blott ett annat namn på hvad fru
Booth kallade ett rent hjärta eller helgelse. Helgelse gör
icke hjärnan eller kroppen fullkomlig, men genom den Helige
Ande renas hjärtat och fylles med kärlek till Gud och
människor. Denna fullkomliga kärlek har pastor J. A. Wood
beskrifvit på ett så skönt sätt, att hans ord kanske bättre
än något annat förklara fru Booths och Frälsningsarméns
lära i detta stycke.
l. Fullkomlig kärlek är fullkomlig till sin beskaffenhet.
2. Fullkomlig kärlek är fullkomtig till måttet. »Uppfyllens med Anden».
3. Fullkomlig kärlek är beständig kärlek. Där kan inte alltid vara öfversvallande glädje, men där måste alltid vara ett föredragande och ett utväljande af Gud framför allt annat.
4. Fullkomlig kärlek är växande kärlek. Vi se måhända icke alltid att vi tillväxa, men den omständigheten upphäfver icke detta faktum.
5. Fullkomlig kärlek utdrifver räddhåga. Den drifver ut människofruktan.
6. Fullkomlig kärlek gör vissheten om vår frälsning fullare och klarare. Den låter själen mera helt och omedelbart erfara Kristi välsignelsebringande närvaro.
7. Fullkomlig kärlek lösgör hjärtat från alla förbjudna föremål och borttager all smak för världsliga och köttsliga ting.
8. Fullkomlig kärlek finner sin lust i det andliga, det heliga och det gudomliga. Därpå igenkännes den.
Hvad som gaf Catherine Booth ett sådant inflytande i
den religiösa världen var det underbart klara sätt, hvarpå
hon framstälde sanningen. Hon var en profetissa. Hon
hade inspiration och hon var vältalig. Men hennes
vältalighet fördunklade aldrig hennes undervisning. Hur härlig är icke till exempel den åtskilnad hon gör mellan sann och
falsk kärlek i följande utdrag ur ett af hennes offentliga
föredrag!
»Falsk kärlek ryggar tillbaka för motstånd. Den kan
icke uthärda förföljelse. Se här ett kännetecken på den,
som aldrig slår fel: den står alltid på den segrande partens
sida — det vill säga på dens sida, som tycks segra härnere,
icke på dens, som till slut skall segra. Då Sanningen sitter
på tronen med kronan på hufvudet, är denna falska kärlek
den mest högröstade och ifriga att frambära sin hyllning;
men när Sanningens kläder släpas i smutsen och hennes
anhängare äro få, svaga och fattiga, då må Jesus Kristus
själf se sig om. Jag tänker ibland, då jag hör detta ropande
och skriande om Guds ära och religionens helgd, att jag
skulle vilja se några af dessa helgon sittande vid Jesu sida
på palatsets gård, omgifven af de råa, begabbande
soldaterna. Jag skulle då vilja se deras nitälskan för Guds ära,
när den kommer i kollision med deras egen ära. De äro
underbart nitiska, då deras egen ära och Guds ära
sammanfalla. Men när den larmande folkhopen följer honom i
hälarne och ropar: ’Bort med honom! Korsfäst honom!
Korsfäst honom!’, då må han själf se till sin ära, medan de taga
vara på sin egen.»
Hennes metod att bereda sig för sina föredrag var
mycket enkel. Hon sade mig en gång, att hon gjorde på
samma sätt som Finney: hon fylde sitt hufvud och sitt
hjärta med sitt ämne och utgöt det sedan öfver sina åhörare.
Hon anmärkte en gång: »Jag kan reda mig utan att ha
hufvudpunkterna antecknade, då jag har inspiration; men
när jag icke är inspirerad äro de bra att tillgripa, och jag
har då den tillfredställelsen att känna att jag, om jag icke
talat med vanlig kraft och värme, dock tillfredställt mitt
samvete och rätt delat sanningens ord». Denna omständighet
förklarar enligt min mening till stor del den förunderliga
klarhet hon alltid ådagalade i sina föredrag och det ljus hon kunde kasta öfver skriftställen, som förut tyckts dunkla
och meningslösa. Under hennes hand blefvo de fulla af
betydelse och fulla af kraft, ja svärd, som dödade och gjorde
lefvande, sårade och helade.
Vårt sociala arbete.
Att ur vårt andliga arbete framsprungit ett socialt, torde vara öfverflödigt att nämna. En hvar känner detta faktum. Låt mig blott visa några siffror. De representera mer än en historia om nöd och elände som klappat på våra dörrar.
På tal om den sociala frågan skrifver
Generalen
i ett nyss utkommet arbete bl. a.:
Det sociala arbetet vinner mer och mer erkännande af de styrelser och myndigheter, hvilka hafva någon som hälst praktisk uppfattning af den oerhörda vikten af de problem vi hålla på att behandla. Ej mindre än 24 olika regeringar erkänna och hjälpa oss i finansielt hänseende i vårt arbete bland deras fattige.
Vi hafva nu 450 skilda institutioner i olika delar af världen, under öfverinsikt af 1,832 utbildade officerare, hvilka institutioner skötas i enlighet med de principer som afse att hjälpa de lägsta, fattigaste och mest olyckliga människor.
Ej mindre än 18,000 öfvergifna mänskliga varelser blifva dag för dag på ett eller annat sätt omhuldade.
Ungefär 15,000 eländiga, trasiga män, kvinnor och barn — hvilkas behof mötas af sympati, bön och vänliga råd — finna godt skydd under våra tak hvarje natt.
4,600 kvinnor finna säkert skydd i våra hem, och gå en framtid af dygd, godhet och religion till mötes. På grund af vår erfarenhet ha vi alla skäl att tro det ungefär 60 procent af dessa komma att bli hjälpta för beständigt.
Öfver 350 f. d. fångar befinna sig i dag i våra »Hem för frigifna fångar», där hopp om en bättre framtid ännu en gång gifves dem; och i många fall finna de för första gången hopp för det tillkommande lifvet.
Det finnes mer än 53 härbergen och arbetshem, öfver hvilkas dörrar man skulle kunna skrifva: »Ingen människa behöfver svälta, tigga, stjäla eller begå själfmord. Den som är villig att arbeta, må han anmäla sig här!»
I samband härmed torde det kunna intressera våra vänner att se, i form af ett litet sammandrag, en jämförelse emellan de ledande departementens omfång år 1896–1898. Tabellen är ett sammandrag af siffror från hela världen.
| 1896. | 1898. | Ökning. | ||
|---|---|---|---|---|
| Antal | Institutioner | 341 | 450 | 109 |
| 〃 | Officerare anstälda | 1,445 | 1,832 | 387 |
| 〃 | Nödstälde som på ett eller annat sätt erhållit hjälp | 12,600 | 18,000 | 5,400 |
| 〃 | Mottagna hvarje natt i våra härbärgen | 10,000 | 15,000 | 5,000 |
| 〃 | Kvinnor som genomgått våra hem | 3,000 | 4,600 | 1,600 |
| 〃 | Härbärgen och arbetshem | 42 | 53 | 11 |
| 〃 | Landtbrukskolonier | 10 | 14 | 4 |
| 〃 | Nationela och kommunala styrelser som understödja arbetet | 17 | 24 | 7 |
1898 vill jag hämta några uppgifter:
| Upptagna sängplatser | 286,595 | |||
| Mat- och kaffeportioner | 528,562 | |||
| Dagsverken af arbetslösa | 14,482 | |||
| Besök i Värmestugan | 84,000 | |||
| Män anstälda i Arbetshemmen | 91 | |||
| Slumofficerarnes besök, timmar | 107,045 | |||
| Hem som fått praktisk hjälp | 10,472 | |||
| Flickor | i Räddningshemmen vid årets början | 44 | ||
| 〃 | intagna under året | 97 | ||
| 〃 | som fått plats | 31 | ||
| 〃 | som sändts till anhöriga | 12 | ||
| 〃 | som gift sig | 1 | ||
| 〃 | sända | till | sjukhuset | 10 |
| 〃 | 〃 | 〃 | andra hem | 2 |
| 〃 | som rymt eller måst bortvisas på grund af dåligt uppförande | 39 | ||
| 〃 | i Räddningshemmen vid årets slut | 46 | ||
| Tjänarinnor, som erhållit fritt härberge | 946 | |||
| Döfstumma, införda i våra rullor | 150 | |||
För största delen af dessa vackra siffror ha vi att,
näst Gud, tacka trogna officerare och hjälpsamma vänner
och gynnare.
Framstående personers yttrande om Frälsningsarméns arbete.
Drottning Victoria till fru Booth.
(Utdr. ur ett bref, skrifvet af drottningens privatsekreterare.)
». . . Hennes Maj:t hör med mycken tillfredställelse att Ni och andra medlemmar af Eder förening hafva varit framgångsrika i Edra sträfvanden att vinna tusenden för nykterhet, sedlighet och religion.»
Earlen af Onslow,
dåvarande guvernör å Nya Zealand,
sade på ett offentligt möte:
»Om någon man har gjort sig förtjänt af ett tacksamhetsvotum, så är det general Booth . . . Om hans plan kommer att visa sig vara framgångsrik, kommer han icke blott att göra sig förtjänt af eder tacksamhet, utan ock af tre millioner olyckliga människors i vårt land; och framför allt skall han göra sig förtjänt af sin Guds välbehag, hvilket också är det som han mest af allt värderar.»
Furst Galitzin af Ryssland.
»Med afseende på den sociala grenen af Frälsningsarméns verksamhet har jag endast en sak att säga till dem som icke tro på densamma, och det är: Kom och se, och du skall blifva besegrad. Du skall blifva besegrad genom att blifva öfvertygad om att du borde understödja arbetet; ty att se detta arbete innebär att man måste älska det, och att älska det betyder att man känner sig pliktig att understödja detsamma.»
Lady Henry Somerset.
»Jag är glad att återigen kunna säga, såsom jag sagt ofta förut, att intet maktmedel synes mig vara riktadt med mera precission och effekt mot ondskans förskansningar än Frälsningsarmén, under ledning af dess oförskräckte och helgade general, till hvilken jag, vid tillfället för hans jubileum, önskar sända en försäkran om min högaktning, beundran och lyckönskan i Guds och mänsklighetens namn.»
Sir Henry Parker,
f. d. premierminister i Nya Syd-Wales.
»Vi stå här inför en mäktig byggmästare inom moralens värld. Den preusiske statsman, som grundlade det tyska kejsardömet, byggde det, för att begagna hans egna ord, »med järn och blod»; men en mäktigare än han — en mäktigare än den store Bismarck — har upprört vår värld från den ena ändan till den andra med intet annat maktmedel än den enkla men sköna Jesu Kristi religion.»
Lord Aberdeen, Lord Compton, M. P., Lord Dysart,
jämte andra framstående gentlemän, publicerade följande upprop i engelska tidningar:
»På grund af såväl personlig kännedom som tillförlitliga rapporter om huru general Booth användt de pengar, hvilka blifvit öfverlämnade till honom för förverkligande af den sociala plan, hvilken han framlade för landet för ett och ett halft år sedan, tro vi att det skulle blifva till stor skada, om det arbete, som han åtagit sig, skulle nödgas inskränkas på grund af brist på understöd under de nästkommande åren. Vi drista oss därföre att rekommendera hans arbete till att erhålla frikostigt understöd af alla, som inse nödvändigheten af att någon allvarlig och koncentrerad ansträngning göres för att afhjälpa den nöd, som råder bland de mest eländiga och hjälplösa, hvilken nöd så länge utgjort ett ämne till förtviflan för både vår lagstiftning och vår välgörenhet.»
Detta upprop är undertecknadt af följande damer och herrar:
| Lord Aberdeen, | Lord Compton, M. P. |
| generalguvernör i Kanada | (M. P. = medlem af parlamentet.) |
| Lord Dysart. | Sir Henry Fowler, M.P. |
| f. d. statssekr. för Indien. | |
| H. Labonchere, Esq. M. P. | Samuel Smith, Esq. M. P. |
| Percy W. Bunting, Esq. | Fru Josefine Butler. |
| Ärkediakonen Dr. Farrar. | Rev. Hawies |
| Tom Mann, Esq. | Rev. Joseph Parker, D. D. |
| sekr. för det oberoende arbetarpartiet. | |
| Francis Peek, Esq. | Lady Henry Somerset. |
| W. T. Stead, Esq. | Rev. Alexander Whyte. D. D. |
| Red. af “Review of Reviews.“ |
Mr. Herbert Gladstone.
»Säkerligen måste i alla fall hvar och en i landet sympatisera med mycket af Frälsningsarméns arbete, och isynnerhet torde det icke finnas någon, som hyser något tvifvel med afseende på det utmärkta arbete denna armé uträttar bland frigifna fångar . . . Jag önskar på det hjärtligaste att Gud må vara med eder i edert arbete. Det har varit ett stort nöje för mig att få komma samman med eder i detta hem och se den praktiska sidan af eder verksamhet.»
Domaren Mr. Hawkins.
»Jag vill gifva Frälsningsarméns medlemmar det erkännandet att de äro fullkomligt ärliga och i högsta grad allvarliga i sin religionsutöfning. Ingenting som bevisar motsatsen kan anföras mot dem.»
Öfverdomaren Mr. Way,
underståthållare i. Syd-Australien.
»Den öfvertygelse, hvartill jag kommit, är, att intet parlament, ingen kunglig kommission, ingen domstol, ingen kunglig demokratisk klubb, ingen tidningsman och ingen författare någonsin har framlagt en bättre plan till social pånyttfödelse än den som general Booth framställer i sin utmärkta bok.
Jag har samtalet med min vän Mr. Boothby, sheriffen af Syd-Australien, härom. Han har fyratio års erfarenhet angående fångvård och är den högsta auktoriteten på detta område på denna sidan ekvatorn, och han sade mig att den lyckliga ställning, i hvilken de australiska kolonierna i dag befinna sig, nämligen att bland alla länder i hela världen vara det land, där brottens antal är minst, till stor del beror på det arbete, som Frälsningsarméns officerare utföra.»
Polismästaren i Melbourne.
»Jag är af den öfvertygelsen att Frälsningsarmén genom sitt arbete för frigifna fångar lyckas att nå ett stort antal olyckliga, hvilkas sedefördärf trotsar de vanliga medel, som den mänskliga välgörenheten är i besittning af.»
Mr. Rose-Innes,
generalprokurator i Syd-Afrika.
»Frälsningsarmén besitter marken ensam, ty den är den enda organisation i Kapkolonien, som någonsin försökt att taga itu med denna fråga . . . Armén har erhållit tillstånd att besöka alla fängelser och hålla möten där.
De ha ej öfverträdt fängelsereglementena, de ha ej trädt andra religiösa organisationers arbete för nära, och vi hafva hört om många fall, där Armén har gjort mycket godt.
»För att understödja detta arbete har parlamentet anslagit 100 pund (= 1,800 kr.) — jag skämmes för att nämna huru liten summan är — men regeringen kommer att uppfordras att höja den till 150 pund (= 2,700 kr.)»
Biskopen af Manchester, d:r Moorhouse.
»Ganska få män skulle hafva utsikt till att lyckas genomföra detta företag, men jag tror att ni skall lyckas på grund af följande orsaker: 1:0) ni har bevisat att ni kan lära gatstrykarne att arbeta; 2:0) ni kan sätta män af deras egen klass till att leda dem, visa dem sympati och skänka dem hjälp, allt enligt fasta kristliga principer; 3:0) en genomgripande förändring af deras karaktärer ingår som en väsäntlig del i eder plan, och ni har visat att i många fall sådana religiösa metoder, som jag bekänner att jag icke själf skulle kunna bruka, äro verksamma till detta ändamåls vinnande: 4:0) ni har till er hjälp en stor och entusiastisk stab af officerare, stationerade öfver hela världen, hvilka arbeta för Guds rike, utan att därför hafva mer än blott det allra nödvändigaste understöd ur edra fonder.
Emedan jag är af denna öfvertygelse, känner jag mig själf uppfordrad till att understödja eder. Må Gud välsigna eder för de visa och ädla ansträngningar ni gör och låte han eder länge lefva för de vilsekomnas skull, hvilka ni för Kristi skull älskar att rädda från, i många fall, ett tillstånd af andlig och fysisk ruin.»
Rev. Henry Wilson,
ordförande i styrelsen för den Intern. Missions Alliansen.
»Frälsningsarmén! Hvad är den? Guds sista och kraftigaste kallelse till en förlorad värld att göra bot och bättring och fly till sin Frälsare. Frälst genom densamma själf för 11 år sedan; nära förbunden med den ända sedan; väl bekant med dess arbete och dess arbetare i nästan alla delar af Kanada, Förenda staterna och England; hafvande sett de mest fördärfvade och hopplösa genom densamma blifva förda till Jesus och bevarade intill denna dag; troende på den mer helt än någonsin, prisar jag dagligen Gud för den kära Armén och beder Gud att mer än någonsin, göra den till ett medel i sin hand till själars frälsning, till en lofsång på jorden, i himmelen evigt bevis på Guds makt och kärlek.»
Ärkediakonen d:r Farrar.
»För min del kan jag endast säga att det dåraktiga tadel, för hvilket jag varit utsatt, därför att jag frimodigt uppträdde till förmån för Armén, är för mig absolut betydelselöst i jämförelse med det klander som skulle hafva kommit mig till del från mitt eget samvete, om jag skulle hafva ryggat tillbaka från att lämna mitt ringa understöd till en verksamhet (F. A:s sociala arbete), hvilken, om den uppfyller våra förhoppningar, kommer att inleda en tid af social förbättring knappast mindre viktig inom sin sfer än den religiösa väckelse, som var förbunden med John Wesleys och George Whitefields namn.»
M. Ruehonnet,
president för schweiziska federationen.
Denne man yttrade i schweiziska deputeradekammaren, efter att en talare hade utöst en ström af falska beskyllningar mot Armén, följande ord:
»Hvar och en af oss, af hvad religionsåskådning vi än må vara, som håller Kristi höga person i ära, måste komma ihåg att samma beskyllningar, som nu utslungas mot Armén också utslungades mot honom, och folkhopen upphetsades mot honom genom alldeles samma tillvägagångssätt som nu användts af herr M. — mot salvationisterna.»
Miss Frances Willard,
i lifstiden president för “Världens kristna kvinnors nykterhetsförbund“.
»Jag tror så mycket på Frälsningsarmén och fröjdas så storligen öfver det arbete ni utför, att jag med glödande hjärta sänder dessa rader. Medan andra sofva strax före en afgörande kris, äro ni fullt vakna och i full verksamhet för att hjälpa. Medan andra tala om att nå massorna, så ha ni allaredan tagit hand om dem med vänlig och varm hand. Medan andra förstå att bilda en armé, äro ni allaredan i fält, ansikte mot ansikte med fienden. Det är tid på att detta stora exempel ställes oss under ögonen. Armén har kommit, såsom alla Guds underbara sändebud från himmelen, just då vi som bäst voro i behof däraf.»
Professor Rudin, Upsala.
»Frälsningsarmén är Guds modershjärtas sista nödrop till de förlorade barnen.»
D:r Cook, Boston.
»Frälsningsarmén är i hög grad af behofvet påkallad såsom ett botemedel mot ’Svältningsarmén’ (I engelska texten förekommer denna ordlek: »Salvation Army — Starvation Army», hvilken bäst torde kunna öfversättas som här ofvan skedt. — Öfversättarens anmärkn.). Mer än ett kvarts århundrade af oafbruten andlig, industriel och finansiel framgång bevisar visdomen af general Booths plan för de fattigas hjälpande. Den som Gud kröner må ingen människa söka rycka kronan af. Frälsningsarmén är såsom ett gudomligt nät för fångande af mänsklighetens drägg. Bland den sand, som dragits upp från hafsbottnen, hafva allaredan pärlor af stort värde blifvit funna.»