Madame Bovary/20
| ← X |
|
XII → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
XI.
Han hade nyligen läst ett lovordande av en ny metod att kurera klumpfötter, och som han var anhängare av allt framåtskridande, kom han på den patriotiska idén att man i Yonville, för att hålla jämna steg med civilisationen, skulle upprätta en strephopodisk anstalt.
— Ty, sade han till Emma, vad riskerar man? Tänk efter! Och han räknade på fingrarna alla fördelarna med detta försök. Nästan viss framgång, den sjukes förbättring och försköning, snabbt förvärvad ryktbarhet för operatören. Varför t. ex. skulle inte er man hjälpa den stackars Hippolyte på Gyllene Lejonet? Betänk att han naturligtvis skulle berätta om sitt botande för alla resande, och så — Homais sänkte rösten och såg sig omkring — vem kunde hindra mig från att skicka in en liten notis därom till tidningen? En sådan artikel cirkulerar — man talar om den — och till sist är det som att rulla en snöboll i snön! Och vem vet? Vem vet?
Bovary kunde ju verkligen lyckas; Emma visste ju ej, om han icke måhända var ganska skicklig, och vilken tillfredsställelse skulle det ej vara för henne att ha uppmanat honom till ett företag, varigenom hans rykte och hans förmögenhet skulle växa? Hon önskade ingenting högre än att få stödja sig på någonting solidare än kärleken.
Charles lät övertala sig av apotekarens och hennes enträgna uppmaningar. Han rekvirerade från Rouen doktor Duvals bok, och varje kväll satt han med huvudet mellan händerna och fördjupade sig i denna lektyr.
Under det att han studerade equinus, varus och valgus, d. v. s. strephokatopodi, strephendopodi och strephexopodi (eller med andra ord fotens abnorma vridningar, vare sig nedåt, inåt eller utåt), försökte herr Homais genom alla slags resonemang övertala gästgivaredrängen till att låta operera sig.
— Du skall kanske bara känna en lindrig smärta, det är ingenting annat än ett styng som vid en åderlåtning, och det gör mindre ont än en liktornsoperation.
Hippolyte funderade och såg dum ut.
— För resten, återtog apotekaren, angår det mig inte! Det är för din skull, av idel människokärlek! Jag skulle vilja se dig befriad från det där haltandet och svängningen med höftpartierna, som vad du än må säga, måste vara dig till stort hinder vid dina sysslor.
Sedan föreställde Homais honom, huru mycket kryare och raskare han sedan skulle komma att känna sig, och gav honom till och med en vink om att han hädanefter skulle ha mera tur hos fruntimmer. Stalldrängen småskrattade halvfånigt. Sedan tog han fåfängan till hjälp:
— För tusan, är du inte en man? Hur skulle det gå för dig, om du måste göra krigstjänst, kämpa under fanorna?
Och Homais gick, förklarande att han ej kunde förstå denna envishet, denna hårdnackenhet att ej vilja ta emot vetenskapens välgärningar.
Den olycklige gav efter, ty det var som en sammansvärjning. Binet, som aldrig blandade sig i andras angelägenheter, fru Lefrançois, Artemise, grannarna, ja, till och med mären, herr Tuvache, alla människor förmanade honom, predikade för honom, skämde ut honom; men det som slutligen bestämde honom var att det ej skulle kosta honom något Bovary åtog sig till och med att gratis anskaffa operationsmaskinen. Det var Emma som haft denna frikostiga idé, och Charles gav sitt bifall och tänkte inom sig att hans hustru var en ängel.
Efter tre fruktlösa försök lyckades han, med stöd av apotekarens råd, få färdig en av snickaren och smeden förfärdigad låda om ungefär åtta skålpunds vikt och vari man ej sparat på järn, trä, bleck, läder och skruvar av alla möjliga slag.
Men för att få veta vilken sena man skulle skära av på Hippolyte måste man först ta reda på av vilken art hans haltande var.
Hans fot bildade nästan en rak linje med benet, men på samma gång var den vriden inåt, så att det var en equinus något blandad med varus, eller en lindrig varus med en stark tillsats av equinus. Men med denna platta missbildade hästfot, med sin skrynkliga hud, sina hårda senor, sina stora tår och svarta naglar, som liknade sömmen i en hästsko, galopperade den halte från morgon till kväll som en hjort. Man såg honom ständigt på torget skutta omkring bondvagnarna och slänga framför sig sina olika fortkomstledamöter. Han tycktes till och med vara starkare i det vanskapade benet än i det andra. Genom långt begagnande hade det förvärvat sig tålamodets och energiens dygder, och då han hade något tungt arbete för sig, var det på detta ben han mest stödde sig.
Eftersom det var en equinus, måste man således skära av Akillessenan, och senare kunde man ta itu med den främre skenbensmuskeln för att borttaga varus; ty läkaren vågade ej två operationer på en gång, och han var till och med redan rädd för att han skulle komma åt något viktigt parti, som han ej kände till.
Också var det med klappande hjärta, skälvande hand och alla själsförmögenheter spända som herr Bovary steg fram till Hippolyte med sin tenotom i händerna. Bredvid honom på ett bord såg man, alldeles som på lasaretten, en hög charpi, vaxad tråd, en mängd bindlar, en hel pyramid av bindlar, alla bindlar som funnos hos apotekaren. Det var herr Homais, som allt sedan morgonen hade ordnat allt detta, lika mycket för att blända mängden som för att imponera på sig själv. Charles skar igenom huden, man hörde ett skarpt, knakande ljud. Senan var avskuren, operationen var slut. Hippolyte kunde ej nog förvåna sig; han lutade sig ned över Bovarys händer och betäckte dem med kyssar.
— Seså, lugna dig, sade apotekaren, längre fram får du bevisa din tacksamhet mot din välgörare!
Och han gick ner för att omtala resultatet för fem eller sex nyfikna, som stodo nere på gården och som inbillade sig, att Hippolyte skulle komma ner frisk och färdig. Sedan Charles snört in sin patients ben i den mekaniska lådan, återvände han hem till sig, där Emma helt ängsligt väntade honom i porten. Hon kastade sig om hans hals. De satte sig till bords; han åt mycket, och vid desserten ville han till och med ha en kopp kaffe, en utsvävning som han endast tillät sig om söndagarna, då det var främmande.
Det var en angenäm afton, som tillbragtes under förtroliga samtal och gemensamma drömmar. De talade om sin blivande rikedom, om förbättringar som de skulle införa i sitt hus; han såg i andanom huru hans anseende utbredde sig, hans välstånd ökades och att hans hustru alltid skulle älska honom lika högt; hon kände sig lycklig över att kunna friska upp sig med en ny, sundare, bättre känsla, med ett ord att kunna hysa någon ömhet för denne stackars man, som tillbad henne. Ett ögonblick kom hon att tänka på Rodolphe, men hon fäste åter sina ögon på Charles; hon märkte till och med med förvåning att han ej hade fula tänder.
De hade redan gått till sängs då herr Homais, oaktat köksans protester, plötsligt rusade in i rummet, hållande i handen ett pappersblad, varpå bläcket knappast torkat. Det var den reklam han ämnade skicka in till »Rouens Fyrbåk». Han ville nu att de skulle läsa den.
— Läs själv, sade Bovary.
Han läste:
»Oaktat de fördomar, vilka ännu som ett nät betäcka en del av Europas yta, börjar dock ljuset bryta fram här och där i vår landsbygd. Så t. ex. var vår lilla stad Yonville i tisdags skådeplatsen för ett kirurgiskt experiment, som på samma gång är en handling av storartad filantropi. Herr Bovary, en av våra mest framstående praktici — »
— Nej, det är för mycket! Det är för mycket! sade Charles, som var nära att kvävas av sinnesrörelse.
— Nej, visst inte, för ingen del! — — »opererade en halt — —» jag har inte satt ut den vetenskapliga termen, ty, ni förstår, i en tidning — — alla skulle kanske inte förstå den; den stora allmänheten måste —
— Ja visst, sade Bovary. Fortsätt.
— Jag börjar om igen, sade apotekaren. »Herr Bovary, en av våra mest framstående praktici, opererade en halt vid namn Hippolyte Tautain, sedan tjugufem år stalldräng på värdshuset Gyllene Lejonet, som hålles av änkefru Lefrançois vid torget. Det ovanliga i detta försök och det intresse, man hyste för föremålet därför, hade åstadkommit en sådan folksamling, att en verklig trängsel uppstod utanför etablissemanget. Operationen försiggick för övrigt som genom ett trollslag, och endast några få bloddroppar trängde sig upp på huden, liksom för att förkunna, att den motsträviga senan äntligen hade givit efter för konstens ansträngningar. Den sjuke (ett märkvärdigt faktum, som vi kunna konstatera de visu) klagade ej över någon smärta. Hans tillstånd lämnar hittills ingenting övrigt att önska. Allt ger en anledning att tro att konvalescensen skall bliva kort, och vem vet till och med, om vi ej vid nästa lantliga fest skola få se vår hederlige Hippolyte figurera i de backantiska danserna, mitt i en skara av glada ungdomar, och sålunda inför allas ögon genom sin vighet och sina krumsprång ådagalägga att han är fullkomligt botad? Ära vare de ädla vetenskapsmännen! Ära vare dessa outtröttliga andar, som ägna sina genomvakade nätter åt sitt släktes förbättring eller tröst! Ära! Trefald ära! Har man ej här anledning till att utropa, att de blinda skola se, de döva höra och de halta gå! Men vad fanatismen fordom lovade sina utvalda fullbordar nu vetenskapen för alla människor! Vi skola låta våra läsare följa de successiva faserna av denna märkvärdiga kur.»
Vilket ej hindrade att gumman Lefrançois fem dagar därefter kom springande helt förfärad och skrek:
— Hjälp! Han dör!
Charles störtade till Gyllene Lejonet, och då apotekaren såg honom ila över torget utan hatt, lämnade han sitt apotek vind för våg. Han infann sig själv, andfådd, rädd och orolig, och frågade alla som kommo uppför trappan:
— Hur står det till med vår intressante strephopod?
Strephopoden vred sig i förfärliga konvulsioner, och den mekaniska lådan, vari hans ben var fastsurrat, slog mot väggen, så att rappningen föll av.
Med den största försiktighet, för att ej rubba den sjuka lemmens läge, tog man bort den mekaniska inrättningen, och det var en gräslig syn som nu visade sig. Foten hade alldeles förlorat sin form; den var så svullen att hela huden tycktes nära att brista, och den var betäckt med blåa fläckar, förorsakade av den märkvärdiga maskinen. Hippolyte hade länge beklagat sig över att den gjorde honom illa; man hade ej brytt sig om det, men nu måste man erkänna, att han ej hade haft så alldeles orätt, och man lät honom få vara fri några timmar. Men knappast hade svullnaden lagt sig litet, förrän de båda lärda funno för gott att ånyo skruva in benet i apparaten, och det ännu hårdare, för att påskynda kuren. Tre dagar därefter, då Hippolyte ej kunde stå ut längre, togo de ännu en gång bort tortyrinstrumentet och förvånade sig mycket över det resultat de nu konstaterade. En blåsvart svulst utbredde sig över benet med blåsor här och där, genom vilka en svart vätska sipprade fram. Saken tog en allvarsam vändning. Hippolyte började förlora tålamodet, och gumman Lefrançois flyttade honom till den lilla salen bredvid köket för att han åtminstone skulle ha någon förströelse.
Men uppbördsmannen, som dagligen åt middag där, beklagade sig bittert över ett sådant grannskap. Då lät man Hippolyte slå sig ner i biljardsalen.
Där låg han kvidande under sitt grova täcke, blek, med långt skägg och insjunkna ögon och då och då vändande sitt svettdrypande huvud på den smutsiga örngottskudden, varpå flugorna slogo sig ner. Fru Bovary kom och besökte honom. Hon hade med sig linne till nya omslag, hon tröstade och uppmuntrade honom. För övrigt saknade han icke sällskap, i synnerhet torgdagarna då bönderna spelade biljard omkring honom, fäktade med köerna, rökte, drucko, sjöngo och förde oväsen.
— Hur är det med dig? sade de och slogo honom på axeln. Jaså, det tycks inte vara mycket att skryta med. Men det är ditt eget fel. Du skulle göra det eller det.
Och man berättade honom historier om personer, som alla hade blivit botade genom andra medel än han; och för att trösta honom tillade de:
— Du pjåskar alldeles för mycket med dig! Ligg inte här längre! Du mojar dig som en kung! Men det förstås, det luktar just inte gott om dig, din gamle skälm.
Kräftan steg verkligen allt mer och mer. Själve Bovary kände sig äcklad. Han kom dit i varje timme, i varje ögonblick. Hippolyte betraktade honom med blickar fulla av fasa och stammade snyftande:
— När blir jag frisk? Rädda mig! Vad jag är olycklig! Vad jag är olycklig!
Och läkaren gick därifrån, efter att ha förnyat sina uppmaningar till honom att hålla diet.
— Hör inte på honom, min gosse, sade gumman Lefrançois, ha de inte plågat dig tillräckligt? Du blir bara ännu svagare. Se här, smaka på det här!
Och hon bjöd honom litet stark buljong, en bit fårstek, en skiva fläsk eller ett litet glas brännvin, som han ej tordes föra till munnen.
Då abbé Bournisien fick veta att han var sämre, begärde han att få träffa honom. Han började med att beklaga honom för hans sjukdom, men förklarade att han borde glädja sig däröver, eftersom det var Herrens vilja, och skyndsamt begagna sig av tillfället att försona sig med himlen.
— Ty, sade prästen i faderlig ton, du var litet försumlig med dina plikter. Man såg dig sällan i kyrkan; huru många år sedan var det du gick till skrift? Jag kan nog förstå att dina göromål och världsliga nöjen kunnat komma dig att glömma tanken på din själs frälsning. Men nu är det dags att tänka därpå. Du skall emellertid icke förtvivla; jag kar känt stora brottslingar som, då de skulle träda inför Guds tron (med dig har det ännu ej gått så långt, det vet jag nog), ha anropat hans barmhärtighet och säkerligen ha dött i den bästa sinnesförfattning. Låtom oss hoppas att du skall giva oss ett lika uppbyggligt exempel som de. Varför skulle du ej t. ex., för säkerhets skull, morgon och afton läsa ett Ave Maria, gratia plena, och ett Pater noster, qui est in cælo? Ja, gör det! För min skull, för att göra mig till viljes. Det kostar ju inte så mycket besvär. Lovar du mig det?
Den stackars karlen lovade. Kyrkoherden kom tillbaka de följande dagarna. Han pratade med värdshusvärdinnan, berättade till och med roliga anekdoter och sade kvickheter, som Hippolyte ej begrep. Sedan, då det så föll sig, antog han en högtidlig min och tog åter itu med de religiösa ämnena.
Hans nit tycktes göra verkan, ty snart förklarade strephopoden sig ha lust att göra en pilgrimsfärd till Bonsecours, om han blev frisk. Härpå svarade abbé Bournisien, att han ej såg något ont i det; två försiktighetsmått voro bättre än ett. Man riskerade ingenting.
Apotekaren blev förgrymmad på prästens »konstgrepp», som han kallade det; han påstod, att de hindrade Hippolytes' tillfrisknande, och han sade oupphörligt till fru Lefrançois:
— Låt honom vara i fred! Ni gör honom alldeles virrig med er mysticism!
Men den beskedliga frun ville ej mer höra på honom. Han var skuld till alltsammans. Av motsägelseanda hängde hon till och med upp en full vigvattensskål och en buxbomgren vid den sjukes huvudgärd.
Emellertid tycktes varken religion eller kirurgi hjälpa honom, och förruttnelsen drog sig oblidkeligt allt längre uppåt magen. Förgäves gav man honom nya dekokter och salvor, musklerna upplöstes allt mera för varje dag, och slutligen svarade Charles med en bifallande nick, då gumman Lefrançois frågade honom om hon ej, då ingenting annat hjälpte, skulle få hämta herr Canivet från Neufchâtel, som var en celebritet.
Han var femtio år, promoverad doktor, hade stort anseende och var mycket säker på sig själv. Han generade sig ej för att skratta föraktligt då han fick se detta ända upp till knäet uppfrätta ben. Sedan han i bestämd ton förklarat att det måste amputeras, gick han in på apoteket och utfor där i svordomar mot de åsnor, som bragt den stackars karlen i ett sådant tillstånd. Han höll fast herr Homais vid en rockknapp och skrek:
— Sådana äro de där parisiska påhitten! Sådana galna idéer ha de där herrarna i huvudstaden! Det är alldeles som med strabismen, kloroformen och litotritien, galenskaper, som regeringen borde förbjuda! Men man vill vara förstå-sig-påare, man stoppar i patienterna läkemedel utan att tänka på följderna. Jag för min del är inte ett sådant där geni, jag är ingen lärd, ingen Dulcamara, ingen doktor Allvetande; jag är en praktiker, jag botar, men jag gör inga underverk, och jag kommer aldrig på den idén att operera en som är alldeles frisk. Att räta ett haltande ben! Inte kan man bota en halt! Det är ju som om man ville göra en puckelryggig rak igen!
Det var pinsamt för Homais att höra detta tal, och han dolde sin förlägenhet under ett inställsamt leende, ty han måste vara artig mot herr Canivet, vars recept stundom förirrade sig till Yonville; också tog han ej Bovary i försvar, han gjorde ej ens någon invändning, han lämnade sina grundsatser i sticket och uppoffrade sin värdighet för sin affärs vida viktigare intressen.
Nyheten om att doktor Canivet skulle amputera benet väckte en ofantlig sensation i köpingen. Alla invånarna hade den dagen stigit upp tidigare än vanligt, och på storgatan, som var full av folk, rådde en hemsk stämning, som om det varit fråga om en avrättning. Hos kryddkrämaren talade man ej om annat än Hippolytes' sjukdom; all rörelse hade avstannat i butikerna, och fru Tuvache, märens hustru, satt som fastnitad vid sitt fönster, så otålig var hon att se operatörens ankomst.
Han anlände i sin kabriolett, som han körde själv. På vagnssätet bredvid honom såg man en stor låda, beklädd med rött skinn och försedd med tre blänkande mässingshakar.
Då doktorn kört in som en virvelvind i Gyllene Lejonets portgång gav han med hög röst befallning att hans häst skulle spännas ifrån, och sedan gick han in i stallet för att se efter om han ville äta havren; ty då han kom till sina sjuka, skötte han alltid först om sin häst och sitt åkdon; om också hela världen störtat tillsammans, skulle han ej ha gått ifrån sina vanor.
Homais infann sig.
— Jag hoppas att ni hjälper mig, sade doktorn. Äro vi färdiga? Framåt då!
Men apotekaren tillstod rodnande att han var för känslig för att vara närvarande vid en sådan operation.
— Då man bara är åskådare, sade han, har ens fantasi tillfälle att arbeta, det vet ni nog. Och för övrigt är mitt nervsystem så — — —
— Ah, bah! avbröt Canivet, ni ser tvärt om apopleptisk ut. Och för resten förvånar det mig inte, ty ni herrar apotekare sitta ständigt och hänga i edra laboratorier, och det kan inte annat än inverka ohälsosamt. Nej, se på mig: jag stiger upp klockan fyra om mornarna, jag barberar mig med kallt rakvatten (jag fryser aldrig), och jag begagnar inte ylletröja, jag får aldrig snuva, det är ett präktigt skrov jag har! Vad dieten beträffar lever jag än så, än så, som det faller sig. Därför är jag inte heller så där ömtålig som ni, och jag skär lika gärna i kristet kött som i första bästa kramsfågel. Och för resten — vanan, ser ni, vanan!
Utan hänsyn till Hippolyte, som svettades av ångest mellan sina lakan, började herrarna nu ett samtal, varunder apotekaren jämförde en kirurgs kallblodighet med en härförares; och denna jämförelse behagade Canivet, som orerade vitt och brett om de stora anspråk, hans konst ställde på sina utövare. Han betraktade den som ett slags tempeltjänst, ehuru de ograduerade läkarna vanärade den. Till sist vände han sig till den sjuke, undersökte bandagen, vilka Homais haft med sig, desamma som hade använts vid den förra operationen, och tillsade att någon skulle hålla i benet. Man skickade efter Lestiboudois, och sedan herr Canivet kavlat upp sina ärmar, gick han ut i biljardsalen, medan apotekaren stannade kvar hos Artemise och fru Lefrançois, vilka bägge voro lika vita i ansiktet som sina förkläden och spetsade öronen mot dörren.
Under tiden vågade Bovary ej lämna sitt hus. Han satt där nere i salen framför den slocknade eldstaden med hakan mot bröstet, händerna hopknäppta och stirrande blick. Vilken otur! tänkte han, vilken missräkning! Och ändå hade han vidtagit alla upptänkliga försiktighetsmått. Ödet hade blandat sig i spelet. Om Hippolyte dog, var det han som hade mördat honom. Och vad skulle han förebära för ursäkter vid nästa visitation, då hans förmän anställde förhör med honom? Kanske han ändå hade misstagit sig på något sätt? Han funderade, men kom ej till något resultat. Men i alla fall — de ryktbaraste kirurger misstaga sig ju ibland. Det skulle emellertid ingen någonsin erkänna, han skulle tvärt om bli föremål för gyckel och prat. Ryktet skulle utbreda sig ända till Forges, till Neufchâtel, till Rouen, över hela Frankrike! Vem vet om ej hans ämbetsbröder skulle skriva emot honom? En polemik skulle uppstå, han skulle bli tvungen att svara i tidningarna. Hippolyte kunde till och med stämma honom. Han såg sig redan vanärad, ruinerad, störtad! Hans fantasi var ett rov för en mängd hypoteser och kastades mellan dem som en tom tunna på böljorna.
Emma satt mitt emot honom och betraktade honom; hon erfor ej samma förödmjukelse som han, utan en av helt annat slag, nämligen att hon inbillat sig att en sådan man kunde duga till någonting, då hon ändå redan tjugu gånger sett tillräckliga bevis på hans medelmåtta.
Charles gick av och an i rummet. Hans stövlar knarrade mot golvet.
— Sätt dig, sade hon, du gör mig nervös!
Han satte sig.
Huru hade hon burit sig åt (hon som var så klok!) för att misstaga sig ännu en gång? Vad var det för övrigt för en beklaglig mani hos henne att så där fördärva hela sitt liv genom ständiga uppoffringar? Hon erinrade sig all sin längtan efter lyx, alla sin själs försakelser, det husliga livets obehagliga prosa, sina drömmar, vilka fallit i smutsen som sårade svalor, allt vad hon hade åtrått, allt vad hon nekat sig, allt vad hon kunnat äga! Och varför? Varför?
Mitt under den tystnad, som rådde i köpingen, genljöd ett skärande skri. Bovary bleknade och var nära att svimma. Hon rynkade ögonbrynen, men fortsatte sedan sina reflexioner. Det var för hans skull, för denna varelse, för denne man, som varken hade förstånd eller känslor! Ty där satt han helt lugnt och utan någon aning om, att det åtlöje, som drabbat hans namn, hädanefter skulle smutsa henne såväl som honom. Hon hade gjort ansträngningar att älska honom, och hon hade gråtande ångrat sig att hon överlämnat sig åt en annan.
— Det var kanske en valgus! utropade plötsligt Bovary, som suttit och funderat.
Då detta yttrande oförmodat slog ner bland hennes tankar som en blykula på en silverbricka, spratt Emma till och lyfte upp huvudet, undrande vad han menade; och de betraktade varandra tyst, nästan häpna över att se varandra, så långt avlägsna voro de från varandra i tankarna. Charles betraktade henne med en virrig blick, som om han varit drucken, allt under det han satt där orörlig och lyssnade till den amputerades sista kvidande läten, som då och då stegrades till vilda skrik, likt det avlägsna tjutet av ett djur som man slaktar. Emma bet sig i läpparna, rullade mellan sina fingrar en gren av polypen, som hon brutit av, och fäste på Charles sina vassa ögon, som två eldpilar färdiga att flyga av strängen. Allt hos honom retade henne nu, hans ansikte, hans kostym, hans tystlåtenhet, hela hans person, hans tillvaro. Hon ångrade sin dygd liksom ett brott, och det, som ännu återstod därav, störtade tillsammans för hennes högmods ursinniga slag. Hon njöt av att med elak ironi tänka på sitt ostraffade äktenskapsbrott. Minnet av hennes älskare vaknade åter inom henne med svindlande lockelse; hon fördjupade sig däri med hela sin själ, dragen till honom av en ny hänförelse; och Charles föreföll henne lika utplånad ur hennes liv, lika försvunnen för alltid, lika omöjlig och förintad, som om han nu skulle dö och låg i dödskampen framför henne.
Man hörde steg på trottoaren. Charles tittade ut, och genom den nedfällda jalusien varseblev han doktor Canivet, som gick mitt i solskenet framför saluhallen och torkade sig i pannan med näsduken. Homais gick bakom honom med en stor röd låda i handen; de voro på väg till apoteket.
Charles fick ett plötsligt anfall av ömhet, vände sig nedslagen till sin hustru och sade till henne:
— Ge mig en kyss, min söta vän!
— Låt mig vara! utropade hon rodnande av vrede.
— Vad går åt dig? sade han helt överraskad. Lugna dig! Hämta dig! Du vet ju att jag älskar dig! Kom!
— Tig! ropade hon med skräckinjagande min.
Emma störtade ut ur salen och slängde igen dörren så hårt att barometern hoppade ner från väggen och gick sönder.
Charles sjönk ner i sin länstol, alldeles huvudyr; han grubblade över vad som gick åt henne, inbillade sig att det var någon nervös sjukdom, grät ock hade en obestämd känsla av att någontig ofattligt och hemskt låg i luften.
Då Rodolphe om kvällen infann sig i trädgården fann han sin älskarinna väntande på nedersta trappsteget. De föllo i varandras armar och allt deras groll smälte som snö i den eldiga kyss de utbytte.