Madame Bovary/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  IX
Madame Bovary
av Gustave Flaubert
Översättare: Ernst Lundquist

X
XI  →
På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.


[ 154 ]

X.

Småningom smittades hon av Rodolphes farhågor. Kärleken hade i början berusat henne, och hon hade ej tänkt på någonting annat. Men nu, då den var oundgänglig för hennes liv, var hon rädd för att förlora någonting därav, eller att den till och med skulle berövas henne. Då hon återkom från honom kastade hon oroliga blickar omkring sig, granskade varje föremål, som hon såg röra sig på avstånd, och varje fönsterglugg i byn, varifrån man kunde varsebliva henne. Hon lyssnade efter steg, läten, kärrornas buller, och hon stannade, skälvande som de över hennes huvud dallrande asplöven.

En morgon, då hon var på hemväg, tyckte hon sig plötsligt se en lång bösspipa som lade an på henne. Den stack snett upp över kanten på en liten tunna, som stod till hälften undangömd i gräset bredvid ett dike. Emma, som var nära att svimma av förskräckelse, tog emellertid några steg framåt, och en man reste sig ur tunnan liksom en spiralfjädergubbe ur en leksaksask. Han var klädd i damasker, hopknäppta ända upp till knäet, han hade röd näsa, och hans mössa var neddragen ända till ögonbrynen. Det var kapten Binet, som låg på lur efter vildänder.

[ 155 ]— Ni skulle ha ropat till mig på långt håll! sade han. Då man ser en bössa måste man alltid ge varningssignal.

Uppbördsmannen försökte att under dessa förebråelser dölja den förskräckelse han nyss utstått, ty ett påbud från prefekten hade förbjudit all annan jakt på änder än den i båt, och oaktat sin vördnad för lagarna befann han sig nu mitt uppe i förövandet av ett lagbrott. Också trodde han sig varje minut höra lantpolisen nalkas. Men denna oro gav en ny retelse åt nöjet, och där han satt ensam i sin tunna var han helt förtjust över sin illfundighet och den njutning den beredde honom.

Vid åsynen av Emma tycktes han bliva befriad från en stor tyngd, och han grep sig genast an med konversationen.

— Det är inte varmt, det riktigt biter i skinnet.

Emma svarade icke. Han fortsatte:

— Jaså, ni är ute så tidigt?

— Ja, stammade hon, jag kommer från amman, där jag har mitt barn.

— Aha! jag för min del har suttit här ända sedan daggryningen, men det är så skumt, att om inte änderna flyga alldeles förbi bössmynningen —

— Adjö, herr Binet, avbröt hon och vände honom ryggen.

— Tjänare, min fru, svarade han i tvär ton.

Och han kröp ned i sin tunna igen.

Emma ångrade att hon så hastigt hade skilts från uppbördsmannen. Han skulle säkerligen göra farliga gissningar. Historien om amman var den sämsta ursäkt hon kunnat förebära, ty alla människor i Yonville visste att den lilla hade tagits hem redan för ett år sedan. För övrigt bodde ingen åt detta håll och vägen förde endast till la Huchette; Binet hade alltså gissat varifrån hon kom, och han skulle icke tiga, han skulle skvallra ur skolan, det var säkert! Ända till kvällen bråkade hon sin hjärna med alla möjliga förslag till alla upptänkliga osanningar, och hon hade ständigt för sina ögon denna narr med sin skjutväska.

[ 156 ]Då Charles efter middagen såg att hon var nedstämd, ville han för att förströ henne att de skulle gå till apotekaren; och den första person hon såg i apoteket var återigen han, uppbördsmannen! Han stod framför disken, belyst av den röda lyktans sken, och sade:

— Var god och ge mig ett halvt uns vitriol.

— Justin, ropade apotekaren, kom hit med svavelsyran!

Sedan sade han till Emma, som ämnade gå upp till fru Homais:

— Nej, stanna här, gör er inte besvär, hon kommer strax ned. Värm er vid kaminen medan ni väntar. Ursäkta mig. — God dag, doktor (ty apotekaren uttalade mycket gärna ordet doktor, han tyckte att det klingade så ståtligt, och när han använde det till en annan, var det som om något av dess glans återstrålat på honom själv). — Akta er, så att ni inte stjälper omkull morteln! Justin, gå efter stolar från salen; du vet ju att du inte får rubba fåtöljerna i salongen.

Och Homais störtade från disken för att ställa tillbaka fåtöljen på dess plats; då passade Binet på och begärde ett halvt uns sockersyra.

— Sockersyra? sade apotekaren föraktligt. Vad är det? Det känner jag inte till. Ni menar kanske oxalsyra? Det är oxalsyra ni menar, eller hur?

Binet förklarade att han behövde ett frätande medel, varmed han sedan själv ville blanda till ett slags mässingsvatten att skura diverse jaktredskap med. Emma spratt till. Apotekaren sade:

— Den fuktiga väderleken är verkligen ganska otjänlig.

— Ja, svarade uppbördsmannen med illparig min, men det finns personer som sätta sig över sådant.

Hon var nära att kvävas.

— Giv mig vidare —

Ämnar han då aldrig gå sin väg! tänkte hon.

— Ett halvt uns harts och terpentin och fyra uns gult vax att putsa lädret med på min skjutväska.

Apotekaren började skära av vax, då fru Homais kom ned med Irma på armen, Napoléon vid handen och Athalie [ 157 ]bakom sig. Hon gick och satte sig på den sammetsklädda bänken vid fönstret, den lille gossen kröp upp på en stol, under det att hans äldre syster trampade av och an omkring lakritslådan, i närheten av hennes pappa. Denne fyllde trattar och torkade flaskor, klistrade på etiketter och lade ihop paket. Det var tyst omkring honom, och man hörde endast då och då vikterna klinga i vågskålarna, eller några föreskrifter som apotekaren halvhögt gav sin elev.

— Hur står det till med er lilla flicka? frågade fru Homais plötsligt.

— Tyst! ropade hennes man, som skrev siffror på kladdens pärm.

— Varför har ni inte tagit henne med er? återtog hon halvhögt.

— Tyst! sade Emma och pekade på apotekaren.

Men Binet, som var helt och hållet fördjupad i att kontrollera adderingen, hade förmodligen ingenting hört. Slutligen gick han. Då drog Emma en djup suck av lättnad.

— Vad ni andas hårt! sade fru Homais.

— Ja, det är litet varmt, svarade hon.

Dagen därpå överlade de om huru de skulle inrätta sina möten; Emma ville muta sin piga med någon present, men det hade varit bättre om de kunnat hitta på någon lämplig mötesplats i Yonville. Rodolphe lovade att försöka anskaffa en sådan.

Under hela vintern infann han sig i hennes trädgård tre eller fyra gånger i veckan, sedan det blivit mörkt. Emma hade med flit tagit ur grindnyckeln, som Charles trodde vara bortkommen.

För att underrätta henne om sin ankomst kastade Rodolphe en näve sand mot persiennerna. Hon steg skyndsamt upp, men ibland måste hon vänta, ty Charles hade den manien att sitta och prata framför brasan, och han slutade aldrig. Hon var utom sig av otålighet; om hon med ögonen kunnat kasta ut honom genom fönstret skulle hon ha gjort det. Slutligen började hon göra toalett för natten, sedan tog hon en bok och började läsa helt lugnt, [ 158 ]som om lektyren roat henne. Men Charles som låg ropade på henne för att hon skulle komma och lägga sig.

— Kom då, Emma, sade han, det är dags.

— Ja, jag kommer! svarade hon.

Men som ljusen bländade honom, vände han sig mot väggen och somnade. Hon smög sig ut med återhållen andedräkt och klappande hjärta.

Rodolphe hade en stor kappa; han svepte in henne däri helt och hållet, lade armen om hennes liv och förde henne tyst till andra ändan av trädgården.

De satte sig i lövsalen, på samma bänk av murkna grenar, där Léon förr suttit om sommaraftnarna och betraktat henne så ömt. Hon tänkte ej på honom nu.

Stjärnorna blänkte mellan den avlövade jasminens grenar. De hörde bakom sig flodens skvalpande och den torra vassens prasslande vid stranden. Här och där välvde sig de svarta trädkronorna i mörkret, och ibland, liksom på ett givet tecken, reste de sig och sträckte sig fram emot dem, liksom ofantliga svarta skuggor som ville omsluta dem. Nattkylan kom dem att omfamna varandra ännu hårdare; deras ögon, som de knappast sågo, föreföllo dem större, och under tystnaden föll ett och annat framviskat ord med en kristallisk klang ned i deras själ och frambragte där vibrationer i koncentriska ringar.

Då natten var regnig togo de sin tillflykt till konsultationsrummet mellan vagnshuset och stallet. Hon tände en av köksljusstakarna, som hon hade gömt bakom böckerna. Rodolphe slog sig ned där som hemma hos sig. Åsynen av bokskåpet och skrivbordet, ja, hela rummet, väckte hans skrattlust, och han kunde ej avhålla sig ifrån att göra Charles till föremål för ett skämt som gjorde Emma förlägen. Hon skulle velat se honom allvarsammare och till och med mera dramatisk, som t. ex. den gången då hon trodde sig höra steg nalkas ute på sandgången.

— Någon kommer! sade hon.

Hon blåste ut ljuset.

— Har du dina pistoler?

— Vad skulle jag med dem?

[ 159 ]— Försvara dig naturligtvis, svarade Emma.

— Mot din man? Å, den stackaren —!

Och Rodolphe fullbordade meningen med en gest som betydde: honom skulle jag krossa med en örfil.

Hon häpnade över hans mod, ehuru hon däri fann ett slags ogrannlagenhet och naiv brutalitet som stötte henne.

Rodolphe tänkte mycket på denna pistolhistoria. Om hon hade menat allvar hade det ju varit bra löjligt, tänkte han, ty han hade ju inga skäl att hata den beskedlige Charles, och han var alls ingen Othello.

För övrigt blev hon allt mera sentimental. Han hade måst byta porträtt med henne, de hade klippt av sig hårlockar, och nu ville hon ha en ring, en riktig vigselring, till pant på en evig förening. Ofta talade hon med honom om aftonklockan eller naturens viskningar; sedan talade hon om sin mor och hans mor. Rodolphe hade förlorat sin för tjugu år sedan. Icke desto mindre tröstade Emma honom över denna förlust i jollrande ordalag, som om hon haft att göra med en liten moderlös gosse, och ibland sade hon till och med, i det hon såg upp till månen:

— Jag är säker på att de sitta tillsammans där uppe och glädja sig över vår kärlek.

Men hon var så vacker! Han hade ej varit älskad av många så pass rena kvinnor. Och Emmas exaltation, som hans borgerliga sunda förnuft ringaktade, föreföll honom i grund och botten förtjusande, eftersom den hade honom själv till föremål. Säker på att vara älskad generade han sig således icke, och småningom förändrades hans sätt.

Han sade henne aldrig mer liksom förr sådana där ljuva ord, som kommo henne att gråta, ej heller bestormade han henne med dessa lidelsefulla smekningar, som berusade henne; deras stora kärlek, vari hennes liv var försänkt, tycktes henne därför sjunka under henne, liksom vattnet i en flod som torkar in, och hon såg redan bottnen. Hon ville ej tro det; hon fördubblade sin ömhet, [ 160 ]men Rodolphe gjorde allt mindre hemlighet av sin likgiltighet.

Hon visste ej om hon ångrade att hon överlämnat sig åt honom, eller om hon ej tvärtom önskade att kunna älska honom ännu mera. Han behärskade henne helt och hållet. Hon var nästan rädd för honom.

Icke desto mindre var deras kärlek till utseendet lugnare än någonsin, ty Rodolphe hade lyckats få deras förhållande alldeles som han ville ha det; och efter ett halvt år, då våren kom, bemötte de varandra nästan som ett par äkta makar.

Det var vid den tiden som gubben Rouault skickade sin kalkon, till minne av det botade benbrottet. Presenten åtföljdes alltid av ett brev. Emma skar av snöret, som band fast det vid korgen, och läste följande rader:

»Mina kära barn!

Jag hoppas att medföljande gåva skall träffa er vid god hälsa och att den skall vara lika så bra som de föregående; ty om jag får säga, tycker jag, att den är litet mörare och större. Men nästa gång skall jag för ombytes skull ge er en tupp, så vida ni ej tycka bättre om hönorna, och var god skicka tillbaka korgen jämte de båda andra. Jag har haft en olycka med mitt vagnslider, vars tak flög upp i trädtopparna en natt, då det blåste hårt. Skörden har ej heller varit något att tala om. Jag vet icke när jag skall kunna komma och hälsa på er. Jag har nu så svårt att kunna lämna huset, sedan jag är ensam, min stackars Emma!»

Och det var ett tomrum mellan raderna, som om den hedersmannen hade lagt pennan ifrån sig för att fundera en stund.

»Vad mig själv beträffar mår jag bra, utom att jag ådrog mig snuva häromdagen på marknaden i Yvetot, dit jag for för att städsla en boskapsvaktare, ty jag hade kört bort den jag hade förut, han var alldeles för kinkig på mat. Vad man har för ett bråk med alla de där karnaljerna! Han var för övrigt även oärlig.

Av en krämare, som i vintras hade sina vägar förbi er trakt och som lät dra ut en tand, har jag hört att [ 161 ]Bovary fortfarande har mycket att göra. Det förvånar mig icke, och han visade mig sin tand; vi drack en kopp kaffe tillsammans. Jag frågade honom om han hade sett dig, han svarade nej, men i stället hade han sett två hästar, varav jag drar den slutsatsen att yrket går bra. Så mycket bättre, mina kära barn, och måtte himlen skänka er all upptänklig lycka.

Jag är ledsen över, att jag ännu ej fått lära känna min älskade dotterdotter, Berthe Bovary. Jag har i trädgården, under ditt fönster, planterat ett plommonträd åt henne, och jag vill ej att någon skall röra vid det, annat än möjligen längre fram, då det bär plommon; av dem skall jag göra marmelad, som jag skall sätta in i skåpet för hennes räkning, då hon kommer hit.

Farväl, mina kära barn. Hälsa din man från mig och kyss den lilla på bägge kinderna från

er ömme fader
Théodore Rouault.»

Hon satt några minuter med det grova papperet i handen. Stavfelen vimlade, men Emma rördes av den vänliga andemeningen, som kacklade hit och dit liksom en höna, halvt gömd i en hagtornshäck. Han hade torkat det skrivna med aska, ty litet grått damm gled från brevet ner på hennes klänning, och hon tyckte sig nästan se sin far luta sig ner framför spisen och ta upp eldtången. Vad det var länge sedan hon satt hos honom på pallen framför spisen, där hon tänt upp en stor sprakande brasa av vass och kvistar. Hon erinrade sig varma, soliga sommaraftnar. Fölungarna gnäggade, då man gick förbi dem, och å, vad de galopperade! Under hennes fönster stod en bikupa, och bina, som svärmade omkring i solskenet, slogo ibland mot rutorna som studsande guldkulor. Vad hon den tiden varit lycklig! Vilken frihet hon haft! Vilka förhoppningar! Vilket överflöd på illusioner! Och nu hade hon inga kvar! Hon hade slösat bort dem på alla sitt hjärtas äventyrliga drömmar, under alla de olika stadierna, flicktiden, äktenskapet och kärleken; och så hade hon oupphörligt förlorat dem längs hela sin [ 162 ]levnadsväg, liksom en resande som lämnar efter sig någonting av sin rikedom på alla värdshus vid vägen.

Men vem var det då som gjorde henne så olycklig? Var var den oerhörda katastrof som hade störtat henne? Och hon lyfte upp huvudet och såg sig omkring, som för att söka efter orsaken till alla sina lidanden.

Aprilsolens strålar lekte på etagèrens porslinspjäser; brasan flammade, hon kände den mjuka mattan under sina tofflor, luften var klar och ljum, och hon hörde sitt barn skratta.

Den lilla flickan rullade sig på gräsmattan, mitt upp i det slagna höet. Hon låg på magen högst upp på en hövolm. Pigan höll henne fast i kjolen. Lestiboudois räfsade ett stycke därifrån, och varje gång han närmade sig lutade hon sig fram och slog i luften med armarna.

— Kom hit med henne! sade hennes mor och störtade sig fram för att ta henne i sina armar. Vad jag älskar dig, mitt stackars barn! Vad jag älskar dig!

Då hon sedan märkte att hennes örsnibbar voro litet smutsiga, ringde hon genast för att få in varmt vatten, och hon tvättade henne, bytte om linne, strumpor och skor på henne, gjorde tusen frågor om hennes hälsa, som om hon nyss kommit hem från en resa, därpå kysste hon henne ännu en gång, grät litet och lämnade henne slutligen till pigan, som helt häpen åsett detta utbrott av ömhet.

Rodolphe fann henne om kvällen allvarsammare än vanligt.

Det går nog över, tänkte han, det är en kapris.

Och han uteblev från tre möten å rad. Då han slutligen infann sig visade hon honom köld och nästan förakt.

— Nej, min söta vän, det är förspilld möda.

Och han tycktes varken märka hennes melankoliska suckar eller att hon tog fram näsduken.

Då först greps Emma av ånger!

Hon undrade till och med, varför hon ej kunde tåla [ 163 ]Charles och om det ej hade varit bättre om hon kunnat älska honom. Men han visade sig ej mycket mottaglig för denna återuppvaknade ömhet, så att hon stod där helt förlägen med sina föresatser att offra sig; då kom apotekaren helt lägligt och skaffade henne ett gynnsamt tillfälle.