Markens gröda/Kap 18

←  Kapitel 17

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 18

Kapitel 19  →

XVIII.

Morbror Sivert hängde i alla fall inte med så länge. Det tog Eleseus en tre veckors tid att vara hos honom, sedan dog den gamle. Eleseus styrde om begravningen och var riktigt duktig med det. Han fick fatt i några fuchsior från de kringliggande stugorna och lånade flagga att hissa på halv stång och köpte svart tyg hos handelsmannen att sätta för fönsterna. Isak och Inger fingo bud efter sig och kommo till jordfästningen. Eleseus var den egentliga värden och stod för trakteringen av gästerna, ja, när liket sjöngs ut, sade Eleseus till och med några vackra ord över kistan, och hans mor tog till näsduken av stolthet och rörelse. Allt gick briljant.

På hemvägen i faderns sällskap måste Eleseus bära sin vårrock, så att alla sågo den, men spatserkäppen gömde han i den ena rockärmen. Det gick bra, ända tills de skulle i båten över sjön, då kom Isak att sätta sig litet på rocken, och det hördes ett knakande. — Vad var det? frågade han. — Det var ingenting, svarade Eleseus.

Men den avbrutna käppen blev inte bortkastad. När de kommo hem, sökte Eleseus efter en passande skålla. — Kan vi inte spjäla honom? sade Sivert, den store upptågsmakaren. Vänta, ska du få se, vi lägger på en stadig träspjäla på var sida och surrar med becktråd. — Jag skall surra dig med becktråd, svarade Eleseus. — Ha, ha, ha. Du vill kanske hellre surra med ett rött strumpeband? — Ha, ha, ha, sade Eleseus också, men sedan gick han till modern och fick en gammal fingerborg av henne, och den filade han botten av och gjorde sig en riktigt fin skålla till promenadkäppen. Å, Eleseus var inte så fumlig med sina långa, vita händer!

Bröderna skämtade nu med varandra: Skall jag få det som är efter han morbror Sivert? frågade Eleseus. Om du skall få det? Hur mycket är det? frågade Sivert. — Ha, ha, ha, du vill först veta hur mycket det är, din girigbuk! — Ja, du kan gärna få det, sade Sivert. — Det är mellan fem och tio tusen. — Daler? skrek Sivert. Han kunde inte hålla tillbaka detta utrop. Eleseus räknade ju aldrig i daler, men nu passade det, och han nickade. Och han lät Sivert gå med det beskedet till dagen därpå.

Då tog Eleseus upp ämnet igen: Du går nog och ångrar gåvan din i går? sade han. — Din dumbom! svarade Sivert visserligen, men fem tusen daler var nu fem tusen daler och ingen småsumma; om inte brodern var en lus eller en hedning, så lämnade han väl igen hälften. — Nu skall jag säga dig en sak, förklarade slutligen Eleseus, att jag tror inte jag skulle bli fet på det arvet. — Sivert såg förvånad på honom: Jaså, inte det? — Nej, inte så särdeles fet.

Eleseus hade ju lärt att förstå sig på räkenskaper. Morbroderns skrin, det berömda schatullet, hade öppnats för honom, och han hade måst gå igenom alla papper och räkenskaper och konstatera vad han verkligen ägde. Morbror Sivert hade inte satt sin systerson till arbete på åkern eller med nätet i båthuset. Han hade fört in honom i ett fruktansvärt virrvarr av siffror och räkningar. Om en skattskyldig för tio år sedan hade betalat med en get eller några pund torkad gråsej, så stod inte geten eller gråsejen uppskriven, men Gammal-Sivert hämtade fram mannen ur minnet och sade: Han har betalt! — Nå, då stryker vi den posten, sade Eleseus.

Här var nog Eleseus rätte mannen. Han var snäll och uppmuntrade den sjuke med att ställningen var god. De hade kommit utmärkt väl överens och till och med skämtat litet smått med varandra. Eleseus var visserligen narraktig i ett och annat avseende, men det var Gammal-Sivert också, och de hade helt enkelt satt upp storslagna dokument till förmån inte bara för Lill-Sivert utan också för byn själv, för den kommun, som den gamle tjänat i trettio år. Maken till goda dagar hade Eleseus aldrig haft! — Jag kunde aldrig ha fått någon bättre än dig, min käre Eleseus! sade morbror Sivert. Han skickade ut bud och köpte en fårkropp mitt på sommaren, fisk fick han färsk och nyuppdragen, Eleseus fick order att betala ur skrinet. De levde gott. De fingo fatt på Oline. De kunde inte ha hittat på någon bättre att delta i kalasandet och heller ingen mera skicklig i att låta folket i trakten veta, hur storartat Gammal-Sivert hade det under sina sista dagar. Tillfredsställelsen var ömsesidig: Jag tycker vi måste tänka på Oline också med lite grand, sade morbror Sivert, hon är änka och har det smått. Det blir ändå nog kvar till Lill-Sivert. — Det kostade Eleseus några penndrag med övad hand, ett tillägg till den sista viljan, så var också Oline med bland arvingarna. — Jag skall dra försorg om dig, sade Gammal-Sivert till henne. Ifall jag inte skulle komma upp igen och gå mera här på jorden, så vill jag inte, att du skall lida någon nöd, sade han. Oline utbrast, att hon blev mållös, men det blev hon inte, hon var rörd och grät och tackade, ingen kunde så uppvisa sambandet mellan en jordisk gåva och ”den stora vedergällningen på andra sidan” som Oline. Nej, mållös blev hon inte.

Men Eleseus? Hade han i början måhända haft en ljus och stor syn på morbroderns ställning, så måste han sedermera börja tänka sig för och tala. Han försökte med en svag invändning: Kontant finns det ju inte så mycket, sade han. — Ja, men allt som är efter mig! svarade den gamle. — Ja, och så har du väl pengar här och där i bankerna? frågade Eleseus; ty så sades det. — Nå, sade den gamle, jag vet inte hur det kan vara med det. Men noten och gården och husen och boskapen och vita kor och röda kor! Jag tror, du vill skämta med mig, min käre Eleseus!

Eleseus visste inte, hur mycket noten kunde vara värd, men boskapen, den hade han sett: den utgjordes av en ko. Den var vit och röd. Morbror Sivert talade kanske i feberyra. Och Eleseus förstod sig heller inte riktigt på alla den gamles räkenskaper. De hade blivit alldeles tilltrasslade, särskilt från det år man övergick från daler till kronor: häradsskrivaren hade då ofta räknat dessa små kronor för fulla daler, intet under att han trodde sig rik. Men när allt blev utrett, fruktade Eleseus för att det kanske inte blev mycket kvar, kanske ingenting. Kanske räckte det inte till.

Ja, Sivert kunde gärna lova honom det som blev kvar efter morbrodern.

Bröderna skämtade om det. Sivert var inte nedslagen, tvärtom, det skulle nog ha kommit att gräma honom mera, om han verkligen hade pratat bort fem tusen daler. Han visste mycket väl, att det var på ren spekulation han blivit uppkallad efter morbrodern, han hade inte förtjänat att få något av honom. Nu nödgade han Eleseus att ta emot arvet: Jo visst skall du ha det, kom och låt oss göra upp det skriftligt, sade han. Jag unnar dig att bli rik. Du skall inte försmå det!

De skämtade mycket med varandra. Sivert var sannerligen den, som mest hjälpte Eleseus att hålla ut hemma. Mycket skulle ha varit mörkare, om inte han varit.

Nu hade Eleseus förresten blivit riktigt bortskämd igen. Dessa tre veckor av lättjefullt dagdriveri på andra sidan fjället hade inte varit bra för honom. Där hade han också klätt sig fin och gått i kyrkan, ja, han hade träffat flickor. Här hemma på Sellanrå fanns ingen. Jensine, den nya pigan, var ingenting, bara en arbetsmänniska, hon passade bättre för Sivert. — Det vore lustigt att veta, hurudan hon Barbro på Breidablik har blivit sedan hon blev vuxen, sade han. — Gå nedöver till Axel Ström och titta efter! sade Sivert.

Eleseus gick en söndag. Jo, han hade varit utombys och fått mod och munterhet igen, fått blodad tand, han kom och livade upp dem i Axels torvkoja. Barbro själv var ingalunda att förakta, var i alla fall den enda där i trakten, hon spelade gitarr och hade en kvick tunga, dessutom luktade hon inte renfana, utan äkta saker, hårvatten. Eleseus å sin sida lät förstå, att han bara var hemma på semester, kontoret krävde honom snart tillbaka. Emellertid var det roligt att vara hemma igen också på den gamla gården, och han hade nu för sin del kammaren att bo i. Men det var inte staden!

Nej, det skall Gud veta, att det här inte är staden, sade Barbro också.

Axel kände sig ganska enkel inför dessa båda stadsmänniskor. Han hade tråkigt och gick ut och tittade på sina ägor. De hade fritt spel, och Eleseus var mycket underhållande. Han berättade, att han hade varit i grannbyn och begravt sin morbror och glömde inte att säga, att han hållit tal vid kistan.

När han skulle gå, bad han Barbro följa med ett stycke på hemvägen. Men det var hon inte hågad för. — Är det sed och bruk i din stad, att damerna följa herrarna? frågade hon. — Då blev verkligen Eleseus röd i ansiktet och förstod, att han förnärmat henne.

Men han gick ned till Måneland nästa söndag också, och då hade han sin promenadkäpp. De talade som sist, och Axel kände sig återigen överflödig: Far din har nu en stor gård och har byggt mycket, sade han. — Åja, han har nu att bygga för också. Det är inte farligt för far, svarade Eleseus och brann av begär att få skryta litet. Det är värre för oss andra fattiga stackare! — Hur så? — Jaså, har ni inte hört det? Det har just varit några svenska miljonärer och köpt ett kopparberg av honom. — Vad säger du! Då fick han mycket pengar? — Väldigt. Ja, ja, jag vill nu inte skryta, men det var i alla fall flera tusen. Vad var det jag skulle säga? Bygga, sa’ du? Jag ser du har timmer liggande. När skall du själv bygga? — Barbro svarade: Aldrig!

Detta aldrig var nu bara näsvishet och överdrift. Axel bröt stenen i fjol höst och körde hem den i vintras. Nu i år hade han på lediga stunder lagt grundvalen med källare och allt, det återstod bara att resa väggarna. Han hoppades få en storstuga under tak redan i höst, han hade tänkt be Sivert om några dagars hjälp, vad trodde Eleseus om det? — Joo, det trodde nog Eleseus. Men du kan få mig, sade han leende. — Eleseus? sade Axel vördnadsfullt och upphörde plötsligt att kalla honom du. Eleseus har fallenhet för andra saker. — Vad det smakade att bli uppskattad till och med här i ödemarken! Jag är ganska rädd för att mina nävar inte duger, sade Eleseus också och spelade förnäm. — Låt mig se! sade Barbro och tog hans hand.

Axel kom utanför samtalet igen och gick ut, de andra båda voro åter ensamma. De voro jämnåriga, de hade gått i skolan tillsammans och lekt och kysst varandra och sprungit omkring. Nu upplivade de med oändlig överlägsenhet sina barndomsminnen, och det var inte fritt, att Barbro koketterade litet. Naturligtvis var inte han Eleseus som de stora kontoristerna i Bergen, som hade både glasögon och guldur, men han var en herrekarl här i ödemarken, det kunde inte förnekas. Och nu tog hon fram och visade honom fotografiet från Bergen: så såg hon ut då; men nu! — Vad är det som fattas dig nu? frågade han. — Jaså, tycker du inte jag har förlorat mitt utseende? — Förlorat? Jag vill bara säga dig en gång för alla, att jag tycker du är dubbelt så vacker nu, sade han, fylligare på det hela taget. Förlorat ditt utseende? Jo, du pratar! sade han. — Men tycker du inte, att min klänning är vacker på det här porträttet, urringad i halsen och nedåt ryggen? och så hade jag silverkedjan, som du ser, och den kostade stora pengar, jag fick den i present av den ena av kontoristerna jag var hos. Men så blev jag av med den. Ja, jag blev inte precis av med den, men jag behövde pengarna, när jag skulle resa hem. — Eleseus frågade: Kan jag inte få det här fotografiet? — Få det? Vad får jag i stället? — Här visste Eleseus så väl vad han helst velat svara, men han tordes inte. Jag skall fotografera mig, när jag kommer till staden, så skall du få mitt igen, svarade han däremot. Hon gömde porträttet och sade: Nej, det här är det enda jag har kvar. — Då blev det mörkt i hans unga själ, och han räckte ut handen efter porträttet. — Ja, men giv mig då strax någonting för det, sade hon leende. Då tog han och kysste henne eftertryckligt.

Nu blev det mera otvunget. Eleseus var riktigt i sitt esse. De flirtade och skärtade och skrattade. De skulle vara riktigt goda vänner, sade han. När du tog min hand nyss, var du som en liten fin fågeltjuserska, sade han. — Ja, nu reser du snart till staden igen, och sedan kommer du väl aldrig hit mera, sade Barbro. — Tror du så illa om mig? frågade Eleseus. — Ja, men har du inte någon, som håller dig kvar? — Nej. Oss emellan sagt, är jag inte förlovad, sade han. — Jo, det är du säkert. — Nej, det är rena sanningen. De flirtade en lång stund, Eleseus var kär över öronen: Jag skall skriva till dig, sade han; får jag det? — Ja, svarade hon. — Ja, för jag vill inte vara ogrannlaga och göra det utan lov! — Plötsligt blev han svartsjuk och frågade: Jag har hört, att du är förlovad med Axel, är det sant? — Med Axel! sade hon så föraktfullt, att det tröstade honom. Å nej, han skall slippa! sade hon. Så ångrade hon sig och tillade: Han Axel kan nog vara bra, men… Han håller mig med tidning och ger mig presenter rätt ofta, det måste jag ju säga. — För all del, medgav Eleseus också, han kan vara en alldeles förträfflig och utmärkt man på sitt sätt, det är inte fråga om det.

Men vid tanken på Axel måtte väl Barbro ha blivit orolig. Hon reste sig och sade till Eleseus: Nej, nu måste du gå, för jag skall ut i fähuset!

Nästa söndag gick Eleseus ned betydligt senare än annars, och han hade själv brevet med sig. Det var ett brev, det! En veckas hänryckning och huvudbry hade frambragt det: Till Fröken Barbro Bredesen! Två till tre gånger har jag nu haft den för mig så outsägliga lyckan att återse dig…

När han kom så sent på kvällen som nu, måste väl Barbro vara färdig med kreaturen och hade kanske redan lagt sig. Det skadade inte, det passade just bra.

Men Barbro var uppe och satt inne i kojan. Nu såg hon plötsligt ut, som om hon alls inte hade lust för någon kurtis mera, alls inte. Eleseus fick det intrycket, att Axel haft en dust med henne och kanske förmanat henne. — Var så god, här är brevet jag lovade dig! — Tack! sade hon och öppnade brevet och läste det utan synnerlig glädje. Jag önskar, jag kunde skriva så bra som du! sade hon. — Han var besviken. Vad hade han gjort, vad gick åt henne? Och var var Axel? Borta. Han var kanske litet trött på dessa narraktiga söndagsbesök och ville vara hemifrån. Han kunde ju också haft något angeläget ärende, då han gick ner till byn i går. Borta.

Varför sitter du inne i den här kvava kojan en sådan vacker kväll? Kom och gå med ut! sade Eleseus. — Jag väntar på Axel, svarade hon. — Axel? Kan du inte leva utan honom? — Joo, men han skall ju ha mat, när han kommer.

Tiden gick, slösades bort. De kommo inte närmare varandra. Barbro var och förblev nyckfull. Han försökte berätta litet från grannbygden igen och försummade ej heller denna gång att omtala, att han hållit tal: Det var inte så mycket jag hade att säga, men jag såg att många fick tårar i ögonen. — Jaså, sade hon. — Och så var jag till kyrkan en söndag. — Vad skulle du där att göra? — Göra? Jag var där bara och såg mig om. Prästen var inte vidare till att predika, efter mitt ringa förstånd, han hade inget gott utförande.

Tiden gick.

Vad tror du han Axel skall säga, om han råkar dig här i kväll också? sade Barbro plötsligt. Om hon givit honom ett slag för bröstet, kunde han inte ha blivit mera försagd. Hade hon alldeles glömt förra gången? Var det inte överenskommet, att han skulle komma i kväll? Han blev djupt sårad och mumlade: Jag kan ju gå min väg! — Det tycktes hon inte bli förskräckt för. — Vad har jag gjort dig? frågade han med skälvande läppar. Det tycktes gräma honom mycket, han var djupt olycklig. — Gjort mig? Du har inte gjort mig något. — Ja, vad är det då fatt med dig i kväll? — Med mig? Ha, ha, ha! Men förresten undrar jag inte på, att han Axel blir sint! — Jag skall gå, upprepade Eleseus. Men det förskräckte henne inte heller nu, hon brydde sig inte om honom och att han satt där och kämpade med sina känslor. Hon var ett få till flicka!

Nu började han känna sig förargad, och först gav han sina känslor luft på ett fint sätt: hon var sannerligen inte någon god representant för kvinnokönet, sade han. Men då det inte hjälpte — å, han skulle hellre ha tigit och lidit, hon blev bara värre. Men han blev heller inte bättre. Han sade: Hade jag vetat, hurudan du är, så hade jag inte kommit hit ned i kväll. — Nå, än sen? gav hon honom tillbaka. Då hade du inte fått lufta käppen din, som du sitter med. — Se Barbro, hon hade varit i Bergen, hon kunde skämta, hon hade också sett riktiga spatserkäppar, därför kunde hon nu också fråga så näsvist: Vad var det för hoplappat paraplyskaft han gick och svängde med? — Han fann sig i det. — Då vill du väl ha fotografiet ditt tillbaka? sade han. — Verkade inte detta, så verkade ingenting, det var det sista man kunde tänka sig där uppe att ta en gåva tillbaka. — Å, det blir väl bra med det, svarade hon undvikande. — Jo då, förklarade han käckt, jag skall skicka dig det med det allra första. Ge mig nu igen mitt brev!

Han steg upp.

Hon gav honom brevet, men då fick hon också tårar i ögonen. Ja, nu slog hon om, tösen blev rörd, vännen övergav henne, farväl för sista gången. Du får inte gå, sade hon, jag bryr mig inte om vad han Axel tror. — Men nu ville han begagna sig av sitt övertag och sade farväl och tack för vad som varit. För när en dam är så som du, så drar jag mig tillbaka, sade han.

Han gick sakta bort från kojan och begav sig på hemvägen och visslade och svängde med käppen och var karl! Pyttsan! En liten stund efter kom Barbro också gående. Hon ropade på honom ett par gånger. Ja, han stannade, det gjorde han, men han var ett sårat lejon. Hon satte sig i ljungen och syntes ångerfull. Hon lekte med en ljungkvist, och småningom blev han medgörligare igen, han också, och bad om en kyss, en sista avskedskyss, sade han. — Nej, det ville hon inte. — Var nu bedårande som förra gången, sade han och gick omkring henne på alla håll och gick fortare och fortare för att om möjligt passa på tillfället. Men hon nekade att vara bedårande, hon reste sig upp. Där stod hon. Då nickade han bara och gick.

Då han var utom synhåll, dök Axel plötsligt fram ur några buskar. Barbro ryckte till och frågade: Vad nu, kommer du uppifrån? — Nej, jag kommer nedifrån, svarade han. Men jag såg er båda gå hit uppåt. — Jaså, gjorde du det! Ja, det hade du inte mycket för! utropade hon ursinnig och ingalunda vid bättre humör än förut: Vad går du och snokar efter? Vad angår det dig! — Axel var inte riktigt mild: Jaså, har han varit här i dag igen? — Än sen? Vad vilt du honom? — Jag vill honom ingenting. Men vad är det du vill honom? Du borde skämmas! — Skämmas? Ska vi tiga eller ska vi tala om det? frågade Barbro. Jag sitter inte i din torvkoja som ett beläte, så mycket du vet det! Vad skulle jag skämmas för? Om du går och skaffar dig en annan hushållerska, så reser jag. Du skall bara hålla mun, om det inte är skamligt att besvära dig med en sådan begäran.

Där har du mitt svar. Nu skall jag bara gå hem och sätta fram din mat och koka kaffet, så kan jag göra vad jag vill sen.

Under full träta kommo de hem.

Nej, de voro inte alltid sams, Axel och Barbro. Hon hade redan varit hos honom i ett par år, och det hade då och då varit slitningar, mest för att Barbro ville resa. Han låg efter henne om att stanna för alltid, om att slå sig ned hos honom på allvar och dela kojan och livet med honom, han visste ju hur svårt det var att bli utan hjälp igen. Detta hade hon också flera gånger lovat gå in på, ja, när de voro goda vänner, kunde hon inte tänka sig annat än att stanna, men så snart de blevo osams, hotade hon återigen med att resa. Om inte annat så talade hon om att resa till staden för sina tänder, de höllo på att värka bort. Resa och resa! Han måste ha något band på henne.

Band? Det lät på henne, som om hon inte brydde sig om några band.

Jaså, du vill resa nu också? sade han. — Nå, om så vore? frågade hon. — Kan du resa? — Kan jag inte? Du tror jag står på bar backe för att det lider till vintern, men jag kan få plats i Bergen igen, när jag vill. — Då sade Axel helt lugnt: Det kan nu i alla händelser inte bli under den närmaste tiden. Går du inte med barn? — Barn? Nej. Vad är det för ett barn du pratar om? — Axel stirrade på henne. Hade Barbro blivit tokig?

En annan sak var, att han själv, Axel, kanske hade varit för litet överseende. När han nu hade fått detta band på henne, började han uppträda med litet för stor säkerhet. Det var oklokt. Han behövde inte säga emot henne så ofta och reta henne, det hade inte varit nödvändigt att direkt befalla henne att vara med och sätta potatisen i våras. Den kunde han ju ha satt ensam. Han skulle nog veta att ta tömmarna, när de voro gifta, till dess borde han bruka sitt förstånd och ge efter.

Men det var bara detta försmädliga med Eleseus, med kontoristen, som kom sättande med sitt fina tal och sin spatserkäpp. Var nu detta ett sätt för en förlovad flicka och i hennes tillstånd! Var det möjligt att förstå något så galet! Tills nu hade Axel varit utan medtävlare här uppe i ödemarken, men så förändrades situationen.

Har färska tidningar till dig, sade han. Och så är här en liten sak, som jag fått fatt i till dig. Du får nu se, om du tycker om den. -— Hon var kall. Fast de båda sutto och drucko kokhett kaffe ur skålen, svarade hon iskallt: Det är väl den där guldringen du har lovat mig i över ett års tid!

Men den gången hade hon i alla fall ingenting för sin spydighet, ty det var just ringen. Men någon guldring var det inte, och det hade han aldrig lovat henne, det hittade hon på nu. Men det var en silverring med förgyllda händer på, alltså äkta nog och stämplad och allt. Men ack, den olyckliga Bergenresan! Barbro hade sett riktiga förlovningsringar, kom inte och säg henne, hur de skola vara! — Den ringen kan du ha själv, sade hon. — Vad är det för fel med den? — Fel? Det är inget fel, svarade hon, steg upp och började att duka av bordet. — Du får allt ha den nu till en början, så blir det väl råd till en annan sedan. — Det svarade hon ingenting på.

Men förresten var Barbro bra gemen i kväll. Var inte en ny silverring värd så mycket som tack en gång? Det måste vara den här fina kontoristen, som hade gjort henne kollrig. Axel kunde inte låta bli att säga: Men kan du tala om för mig, vad den där Eleseus ränner här efter? Vad vill han med dig? — Med mig? — Ja, förstår inte den idioten hur det är fatt med dig? Ser han det inte på dig? — Barbro vände sig rakt emot honom och sade: Jaså, du tror nu, att du har bundit mig vid dig här, men du skall få se, att det blir lögn! — Åhå! sade Axel. — Ja. Och du skall få se, att jag skall resa också! — Axel bara log ett litet leende åt detta, och han gjorde det inte ens så att hon såg det, ty han ville inte reta henne. Sedan sade han lugnande som till ett barn: Nu skall du vara snäll, Barbro. Du vet ju: du och jag!

Och naturligtvis slutade det sent på natten med att Barbro blev god igen och till och med somnade med silver- ringen på fingret.

Det ordnade sig nog alltsammans.

För de båda i jordkojan ordnade det sig nog, men med Eleseus var det värre, han hade svårt att komma över den kränkning han lidit. Som han inte förstod sig på hysteri, trodde han, att han blivit narrad av pur elakhet. Hon Barbro på Breidablik hade varit väl utmanande, låt vara att hon hade varit i Bergen!

Fotografien hade han skickat tillbaka till Barbro på det sättet, att han gick dit med den en natt och kastade in den till henne i ladan, där hon hade sin säng. Han hade långt ifrån gjort det i grov och ohövlig form: han hade fumlat länge med dörren för att få henne vaken, och när hon reste sig på armbågen och frågade: Hittar du inte in i kväll? så hade denna förtroliga fråga stuckit honom som en nål eller ett svärd, men han hade inte skrikit, bara låtit fotografien segla sakta och vackert inåt ladan. Och sedan hade han gått sin väg. Gått? Egentligen hade han gått några steg, men därefter hade han börjat springa; han var så upprörd, så upphetsad, hans hjärta bultade hårt. Borta vid några buskar stannade han och såg sig om — nej, hon kom inte. Han hade halvt hoppats det! Om hon ändå inte hade visat så mycken godhet mot honom! Men nu skulle tusan springa, när hon inte var i hälarna på honom i bara linnet och en kjol, förkrossad, förtvivlad över den förtroliga frågan, som inte var riktad till honom.

Han gick hemåt utan käpp och utan att vissla; han var ingen kaxe längre. Ett styng i bröstet är inte småsaker.

Och var det slut med detta?

En söndag gick han nedåt igen bara för att titta. Med ett sjukligt och otroligt tålamod låg han och lurade borta i buskarna och stirrade bort till torvkojan. När det äntligen blev liv och rörelse där borta, var det som för att riktigt göra kål på honom: Axel och Barbro kommo bägge ut ur kojan och följdes åt till fähuset. De voro ömma mot varandra nu, ja, de hade en välsignad stund, de gingo med armen om varandras liv, han tänkte hjälpa henne i fähuset. Ser man på!

Eleseus betraktade dessa båda med en min, som om han förlorat allt, som om han var ruinerad. Kanske tänkte han: hon går arm i arm med Axel Ström; hur hon kommit därhän vet jag inte, en gång höll hon armarna om mig! Nu försvunno de i fähuset.

Nå, lycka till. Skulle han ligga här i buskarna och glömma sig själv? Jo pytt! Ligga här framstupa och glömma vem han var! Vem var hon? Men han var den han var. Nej, fy sjutton!

Han sprang upp och borstade ljung och bås av sina byxor. Hans vrede och övermod tog sig ett besynnerligt uttryck: han blev desperat och gav sig till att sjunga en ganska oanständig visa. Och det var med känsla och övertygelse han klämde i och sjöng de värsta ställena med ännu högre röst.