Markens gröda/Kap 17

←  Kapitel 16

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 17

Kapitel 18  →

XVII.

Eleseus kom hem.

Han hade nu varit borta i flera år och blivit längre än fadern, hade långa, vita händer och små mörka mustascher. Han gjorde sig inte till, men tycktes lägga sig vinn om ett naturligt och godmodigt uppträdande. Modern var förvånad och glad. Han fick lilla kammaren att vara i tillsammans med Sivert. Bröderna kommo väl överens och spelade varandra många små spratt, som de hade roligt åt. Men naturligtvis måste Eleseus vara med och timra på stugan, och då blev han trött och eländig, ovan som han var vid kroppsarbete. Rent galet blev det, då Sivert måste resa ifrån arbetet och lämna det bara åt de båda andra — ja, då var det inte mycket hjälp fadern fick.

Och vart tog då Sivert vägen? Kom inte Oline en vacker dag över fjället med bud från morbror Sivert, att nu låg han för döden. Måste inte då Lill-Sivert ge sig av? Det var en belägenhet! Aldrig kunde det ha passat sämre än nu att begära Sivert utlevererad, men det var ingen annan råd.

Oline sade: Jag har egentligen inte tid att gå med bud, det har jag rakt inte, men jag har nu fattat tycke för alla barnen här och särskilt Lill-Sivert, och därför så ville jag hjälpa honom till att få sitt arv. — Var morbror Sivert mycket sjuk? — Kära, välsignade, han faller av för var dag! — Låg han till sängs? — Till sängs? Ni ska inte skämta med döden inför Guds domstol! Han Sivert kommer aldrig på benen mer i den här världen.

Av detta svar måste de ju kunna förstå, att det var långt gånget med morbror Sivert, och Inger yrkade på, att Lill-Sivert skulle ge sig av genast.

Men morbror Sivert, den storskojaren, låg alldeles inte för döden, han låg inte ens till sängs för jämnan. När Lill-Sivert kom, fann han en otrolig oordning och villervalla på den lilla gården, och de hade inte ens skött vårbruket ordentligt, ja, inte ens vintergödseln var utkörd. Men någon död tycktes inte förestå för tillfället. Morbror Sivert var nu en gammal man, över sjuttio år, han hade fallit av och vankade omkring halvklädd i rummet och låg ofta i sängen. Han måste ha hjälp till åtskilligt, såsom till att laga sillnätet, som hängde i båthuset och for illa, men han var inte mer på sitt yttersta, än att han åt surströmming och rökte pipa.

När Sivert hade varit där en halvtimme och sett, hur det hängde samman med det hela, ville han hem igen. — Hem? sade den gamle. — Vi bygger stuga, och han far har ingen som hjälper sig. — Jaså, sade den gamle, ä’ inte han Eleseus hemma? — Joo, men han ä’ så ovan. — Varför kom du då hit? — Sivert förklarade, vad Oline kommit med för ett bud. — För döden? frågade den gamle. Trodde hon, jag låg för döden? Det var fan! — Ha, ha, ha, sade Sivert. Den gamle såg förargad på honom och sade: Du skrattar åt en döende man, och du heter efter mig! — Sivert var för ung för att hänga med huvudet, han hade aldrig brytt sig om morbrodern, och nu ville han hem igen.

Jaså, då trodde du också, att jag låg för döden, och då kom du sättande, sade den gamle. — Hon Oline sa’ det, svarade Sivert. — Efter en stunds tystnad gjorde morbrodern ett anbud: Vill du laga nätet mitt i båthuset, så skall du få se något, som jag har. — Nå, vad är det då? sade Sivert. — Det angår dig inte, svarade den gamle tvärt och lade sig till sängs igen.

Förhandlingarna komme nog att ta tid, och Sivert satt och vred sig. Han gick ut och såg sig om, allt var oordentligt och vanskött, det var omöjligt att ta sig till med något arbete här. När han kom in igen, var morbrodern uppe och satt vid spisen.

Ser du det här? sade han och pekade på ett ekskrin, som stod på golvet mellan hans ben. Det var penningskrinet. Egentligen var det ett sådant där schatull med många rum, som ämbetsmän och andra förnämiteter förde med sig på resor förr i världen. Nu fanns det inga flaskor i det mera, den gamle häradsskrivaren hade räkenskaper och pengar i det. Å, detta schatull, det sades, att det gömde all världens skatter. Folket i bygden plägade säga: Hade jag bara alla de pengar, som ha legat i han Siverts skrin!

Morbror Sivert tog upp ett papper ur skrinet och sade högtidligt: Du kan väl läsa skrivet? Läs den här handlingen! — Lill-Sivert var ingalunda så slängd i att läsa skrivet, det var han inte, men han läste, att han var insatt till arvinge av all morbroderns kvarlåtenskap. — Och nu kan du göra som du vill! sade den gamle och lade ned papperet i skrinet igen.

Sivert kände sig inte särskilt rörd. I själva verket sade ju inte detta papper mer än vad han visste förut. Han hade ju sen han var barn inte hört annat än att han en gång skulle få ärva sin morbror. En annan sak var det, om han fick se dyrbarheter i skrinet. — Det finns nog mycket rart i det här skrinet, sade han. — Mer än du tror! svarade den gamle kort.

Han var så besviken på sin systerson och så förargad på honom, att han låste skrinet och gick och lade sig igen. Här låg han och skickade ut åtskilliga meddelanden: Byn har haft mig till sin fullmäktige och överherre för sina pengar och ägodelar i trettio år, jag behöver inte tigga någon om hjälp och handräckning. Vem hade hon Oline hört det utav, att jag låg för döden? Kan jag inte skicka tre man med skjuts efter doktorn, om jag vill! Jag är inte att leka med, skall jag säga. Och du, Sivert, kan inte du stanna, tills jag har utandats min sista suck? Jag vill bara säga dig, att nu har du läst testamentet, och det ligger i mitt penningeskri in, jag säger inte mer. Men går du ifrån mig, så skall du bära fram bud till bror din Eleseus, att han kommer bit! Han heter inte efter mig och har inte mitt jordiska namn — men han kan gärna komma.

Trots den hotfulla tonen i dessa ord funderade Sivert länge och sade sedan: Jag skall bära fram budet till Eleseus!

Oline var fortfarande kvar på Sellanrå, när Sivert kom tillbaka. Hon hade hunnit med att göra en tur nedåt vägen så långt som till Axel Ström och Barbro på deras nybygge. Sedan kom hon tillbaka därifrån och var full av skvaller och hemligheter: Hon Barbro lägger på hullet, sade hon viskande, det måtte nu väl aldrig betyda något? Nå, nå, jag har ingenting sagt! Jaså, du kommer igen, Sivert? Då är det väl ingenting att fråga om, morbror din är avsomnad, kan jag tro? Ja, ja, han var ju en gammal man och en åldring på gravens brädd. Va — är han inte död? Det är stora ting att tacka Gud för! For jag med osanning, säger du? Ja, har jag inte värre synd på mitt samvete så! Kunde jag veta, att morbror din låg och ljög inför Gud? Han faller av, det var mina ord, och dem skall jag en gång bekräfta inför tronen. Vad säger du, Sivert? Ja, men låg inte morbror din själv på sängen och rökte och knäppte ihop bägge händerna över bröstet och sa', att nu låg han bara och kämpade med döden?

Det var omöjligt att tvista med Oline, hon övermannade sin motståndare med prat och gjorde kål på honom. Då hon hörde, att morbror Sivert ville ha Eleseus till sig, tog hon också fasta på denna omständighet och begagnade den till sin fördel: Nu kan ni själva höra, om jag farit med osanning! Han Gammal-Sivert kallar till sig sin släkt och längtar efter sitt kött och blod, han är på sitt yttersta! Du skall inte säga nej till honom, Eleseus, du skall fara med detsamma, så att du råkar morbror din i livet! Jag skall också över fjället, vi få sällskap.

Oline lämnade inte Sellanrå, förrän hon tagit Inger avsides och viskat mer om Barbro: Jag vill ingenting ha sagt, men hon såg så ut, det gjorde hon! Och nu är det väl meningen, att hon skall bli hustru på nybygget. Somliga är ämnade till stort, om de också är små som sandkorn vid havets strand att begynna med. Vem kunde nu ha trott det om Barbro! Han Axel måtte vara en duktig karl, och sådana stora gods och gårdar som här i trakten, det ha vi ju inte på vår sida om fjället, det vet också du, Inger, som är från vår bygd och är barnfödd där. Hon Barbro hade några marker ull i en kista, det var bara vinterull, inte begärde jag något och inte gav hon mig något, mellan oss var det bara god dag och adjö, fast jag kände henne, sen hon var liten, hela tiden jag var här på Sellanrå, och du, Inger, var borta i lära —

Nu skriker hon lilla Rebecka, sade Inger, avbröt Oline och gav henne en näve ull.

Oline utgöt sig i tacksägelser: Ja, var det inte som hon just hade sagt till Barbro, att Ingers make till att ge, det fanns då inte! Hon gav, så att hon blev öm i fingrarna, men aldrig talade hon om det. Gå in till den lilla ängeln! Aldrig hade det då funnits ett barn så likt sin mor som lilla Rebecka. Kunde Inger minnas, vad hon en gång sagt: att hon inte skulle få fler barn? Nu såg hon! Nej, man skulle höra på de gamla, som själva ha haft barn, för Guds vägar äro outrannsakliga, sade Oline.

Så traskade hon efter Eleseus upp genom skogen, hopsjunken av ålder, smutsig och grå och nyfiken, den samma som hon ailtid varit. Till Gammal-Sivert skulle hon nu gå och säga, att det var hon, Oline, som hade fått Eleseus i väg.

Men Eleseus hade inte låtit be sig länge, det var ingen svårighet att övertala honom. Se, han hade i själva verket artat sig bättre, än det såg ut, Eleseus. Han var en bra pojke på sitt sätt, vänlig och snäll hade han alltid varit, men utan större kroppskrafter. Att han så ogärna ville hem från staden, hade sin skäl. Han visste ju mycket väl, att mor hade varit på tukthuset för mord; i staden hörde han ingenting om det, men hemma mindes nog alla det. Hade han inte nu i många år varit tillsammans med kamrater, som hade lärt honom mer grannlagenhet och finkänslighet än han förr ägde? Var inte gaffel lika nödvändig som kniv? Hade han inte dagen i ända skrivit kronor och öre, men här i hembygden brukades ännu det gamla dalermyntet? Jo, han gick mycket gärna över fjället till ett annat byalag, hemma på gården måste han ju varje ögonblick taga sig i akt för att visa sin överlägsenhet. Han vinnlade sig om att rätta sig efter de andra, och det lyckades, men han måste vara på sin vakt. Som då han kom hem till Sellanrå för ett par veckor sedan: han hade ju tagit med sig sin ljusgrå vårrock, fast det var mitt i sommaren; när han hängde upp den på en spik i storstugan, kunde han mycket väl ha vänt fram silverplåten med sina initialer på, men han gjorde det inte. På samma sätt med käppen, promenadkäppen. Det var visserligen bara ett paraplyskaft, som han riggat av och plockat ståltrådarna ur, men här hade han inte gått och svängt med den som i staden, långt ifrån det, bara burit den gömd utmed benet.

Nej, det var inte att undra på, att Eleseus gick över fjället. Han dugde inte till timmerarbete, han dugde till att skriva bokstäver, det kunde inte alla och en var, men i hemmet var det ingen, som satte värde på denna fina lärdom och konst, utom kanske modern. Han gick glad uppåt skogen framför Oline, han tänkte vänta på henne högre upp, han satte i väg som en kalv, han skyndade sig. Eleseus hade på sätt och vis smugit sig bort från gården. Han var rädd för att bli sedd, ty han hade ju bärgat med sig både vårrocken och promenadkäppen på denna utflykt. På andra sidan fjället kunde han hoppas få se folk och själv bli sedd, kanske till och med komma i kyrkan. Därför knogade han gladeligen med en överflödig vårrock i solgasset.

Och det var ingen som saknade honom hemma på gården, tvärtom. Fadern fick nu igen Sivert, och Sivert var ju till mångdubbelt större nytta och höll ut från morgon till kväll. Det tog dem inte lång tid att sätta upp storstugan: den var en tillbyggnad, hade bara tre väggar; de sluppo att yxa till timret, de skuro det på sågen. Av ytterplankorna fingo de då på samma gång takbräder. En vacker dag sågo de stugan stå där färdig med tak, inlagt golv och isatta fönster. Sedan hunno de inte mer för jordbruksarbetet, de fingo brädkläda och måla längre fram.

Nu kom Geissler med stort följe över fjället från Sverige. Och följet var till häst, red på skinande hästar och gula sadlar. Det var väl rika resande, de voro så tjocka och tunga, hästarna sviktade under dem. Bland dessa stora herrar kom nu Geissler gående till fots. Det var allt som allt fyra herrar och Geissler, dessutom var det två tjänare, som ledde var sin packhäst.

Ryttarna stego av på gården, och Geissler sade: Där ha vi Isak, det är själve markgreven. Goddag, Isak! Nu ser du, jag kommer igen, som jag sa’.

Geissler var densamme. Fast han kom till fots, låtsade han inte känna sig ringare än de andra, ja, hans slitna rock hängde lång och tom ned över hans slankiga rygg, men han var överlägsen och högdragen i ansiktet. Han sade: Det är meningen, att de här herrarna och jag ska upp i fjället litet; de är så feta, de vill bli av med litet av sitt späck.

Herrarna voro förresten snälla och godmodiga, de logo vid Geisslers ord och bådo Isak ursäkta, att de kommo och våldgästade på hans gård. De hade matsäck med sig, så de skulle inte äta honom ur huset, men de skulle vara tacksamma för tak över huvudet i natt. Kanske de kunde få vara i det nya tillbygget?

När de hade vilat sig en stund och Geissler varit inne hos Inger och barnen, gingo alla de främmande upp genom skogen och blevo borta ända till kvällen. Flera gånger på eftermiddagen hade folket på gården hört ovanligt skarpa skott uppe i fjället, och de främmande kommo ned med nya stenprov i påsar. Kopparlasur, sade de och nickade åt stenarna. De förde ett långt och lärt samtal och tittade på en karta, som de i hast gjort upp. Det var en bergmästare ibland dem och en ingenjör, en kallades landshövding, en brukspatron. Luftbana, sade de. Linbana, sade de. Geissler kastade in ett ord då och då, och det tycktes för var gång föra in herrarna på rätt spår, det togs mycken hänsyn till hans ord. — Vem är ägare på södersidan om sjön? frågade landshövdingen Isak. — Staten, svarade Geissler hastigt. Han var vaken och snabbtänkt, och i handen hade han det papper, som Isak en gång skrivit under med sitt bomärke. — Jag har ju sagt, att det är staten, och ändå frågar du, sade han, vill du kontrollera mig, så var så god, sade han.

Senare på kvällen tog Geissler Isak i armen och sade: Ska vi sälja kopparberget? — Isak svarade: Ja, men han Geissler har ju köpt berget en gång och betalat mig. — Mycket riktigt, sade Geissler, jag köpte berget. Men nu är det också så, att du skall ha procent av försäljning eller drift, vill du avsäga dig dessa procent? — Det förstod inte Isak, och Geissler måste förklara det. Isak kunde inte idka gruvdrift, han var jordbrukare, han röjde mark. Geissler kunde heller inte sköta något bergsbruk. Pengar, kapital? Jo, bevars, så mycket han ville! Men han hade inte tid, han hade så mycket annat att stå i, han var jämt och samt på resor, måste sköta sina egendomar söderut och norrut. Nu ville Geissler sälja till dessa svenska herrar, de voro släkt med hans hustru allesamman och rikt folk, fackmän, de kunde ta malmen ur berget. Förstod Isak det nu? — Jag vill som I vill! förklarade Isak.

Märkvärdigt — denna stora tillit gjorde väl den luggslitne Geissler gott: Ja, det vet jag nu inte, om du blir nöjd med, sade han och funderade. Plötsligt blev han säker på sin sak och fortsatte: Men ger du mig fria händer, så skall jag i alla fall handla bättre för dig, än du själv kunde ha gjort. — Isak började: Hm. I har från första stund varit en hjälpare för oss alla här — Geissler rynkade pannan och avbröt honom: Ja, det är ju gott och väl!

Morgonen därpå satte herrarna sig till att skriva. Det var allvarliga saker de skrevo: först ett köpekontrakt på fyrtio tusen kronor för berget, därefter en handling, vari Geissler avsade sig varje öre av dessa pengar till förmån för sin hustru och sina barn. Isak och Sivert blevo inkallade för att bevittna dessa papper. När det var gjort, ville herrarna köpa Isaks procenträtt för en spottstyver, femhundra kronor. Geissler avbröt dem med ett: Skämt åsido!

Isak förstod inte mycket av allt detta. Han hade en gång sålt och fått sin betalning, och förresten kronor — det var ingenting, det var inte daler. Sivert däremot anade sig till litet mera. Tonen i förhandlingarna väckte hans uppmärksamhet: det var visst någon familjeaffär, som här blev uppgjord. En av herrarna kunde säga: Min käre Geissler, du borde verkligen inte ha så röda ögon! Vartill Geissler svarade snabbt, men undvikande: Nej, det borde jag verkligen inte, men det går en inte efter förtjänst här i världen.

Var det så, att fru Geisslers bröder och släktingar ville köpa sig fria från hennes man, kanske med ett slag befria sig från hans besök i deras hem och hans besvärliga förtrolighet? Nu var ju berget givetvis inte utan sitt värde, det påstod ju ingen, men det låg avlägset, herrarna sade rent ut, att de köpte det nu för att sedan åter sälja det till personer som hade långt större förmåga än de att tillgodogöra sig det. Häri låg intet osannolikt. De sade också öppet, att de inte visste, hur mycket de skulle få igen av berget som det låg där: Blev driften upptagen, så var kanske fyrtio tusen ingen betalning; blev berget liggande där som nu, var det bortkastade pengar. Men för alla eventualiteter ville de ha klara papper, och därför bjödo de Isak fem hundra kronor för hans andel.

Jag har fullmakt av Isak, sade Geissler, och jag säljer inte hans rätt under tio procent av köpesumman.

Fyra tusen! sade herrarna.

Fyra tusen, sade Geissler. Isak ägde berget, han får fyra tusen. Jag ägde det inte, jag fick fyrtio tusen. Vill herrarna vara så vänliga och betänka det.

Ja, men fyra tusen!

Geissler reste sig upp och sade: Eller också blir det ingen försäljning av!

De funderade på det, viskade om det, gingo ut på gården, drogo ut på tiden. Gör hästarna i ordning! ropade de till sina drängar. En av herrarna gick in till Inger och betalade furstligt för kaffe, några ägg och nattlogi. Geissler gick till synes likgiltig omkring, men han var lika uppmärksam för det: Hur gick det med bevattningsanläggningen i fjol? frågade han Sivert. — Den räddade hela skörden. — Ni ha brutit upp den där åkern, sedan jag var här sist? — Ja. — Ni måste ha en häst till på gården, sade Geissler. Allting såg han.

Kom nu hit och låt oss få slut på det här! ropade brukspatronen.

Alla gingo nu in i det nya tillbygget igen, och Isaks fyra tusen kronor räknades upp. Geissler fick ett papper. Han stoppade det löst i fickan, som om det inte hade något värde. Göm det! sade de till honom, och din hustru skall få bankboken om några dagar, sade de. — Geissler rynkade pannan och svarade: Det är gott.

Men de voro inte färdiga med Geissler. Inte så att han upplät sin mun för att begära något, men där stod han nu, och de sågo, hur han stod där; kanske hade han också betingat sig en summa penningar för egen räkning. När brukspatronen lämnade honom en sedelbunt, nickade han bara och sade åter, att det var gott. Och så ta vi oss ett glas med Geissler, sade brukspatronen.

De drucko och voro sedan resfärdiga. Så togo de farväl av Geissier.

I detta ögonblick kom Brede Olsen gående. Vad ville nu han? Brede hade nog hört de rungande skotten i går, och han förstod, att något försiggick uppe i fjället. Nu kom han och ville sälja berg, han också. Han gick förbi Geissler och vände sig till herrarna: han hade upptäckt märkvärdiga stenarter, mycket märkvärdiga, somliga som blod, andra som silver; han kände till varenda liten vrå i fjällen däromkring och kunde gå rakt på dem, han visste om långa ådror med tung metall. — Vad kunde det vara för sorts metall? — Har du några prov? frågade bergmästarn. — Ja. Men kunde de inte lika gärna gå upp i fjället? Det var inte långt. Jo, nog hade han prov. Många säckar, många lådor fulla, Brede hade dem inte med sig, han hade dem hemma, men han kunde springa hem efter dem. Men det gick fortare att springa upp i bergen efter några, om de ville vänta. Herrarna skakade på huvudet och reste.

Brede såg förorättad efter dem. Hade hoppet flammat upp ett ögonblick hos honom, så släcktes det nu; han hade jämt otur, intet ville lyckas för honom. Det var väl, att han hade ett gott humör att möta livets vedervärdigheter med. Han stod och såg ryttarna försvinna och sade till slut: Farväl med er då!

Men nu blev han åter ödmjuk mot Geissler, sin f. d. förman, och duade honom inte längre utan tog av sig hatten för honom och sade I. Geissler hade under en eller annan förevändning fått upp plånboken och visade hur full den var med sedlar. — Kan inte I hjälpa mig, länsman? sade Brede. — Gå hem och dika din myr! sade Geissler och hjälpte honom inte alls. — Jag kunde gott ha tagit med mig en hel mansbörda med prov, men hade det inte varit bättre att se bergen själva, när de nu var här? — Geissler låtsade inte höra och frågade Isak: Såg du, var jag gjorde av det där papperet? Det var mycket viktigt, flera tusen kronor. Nå, här är det mitt i en sedelbunt! — Vad var det där för folk? Var det bara ute på en ridtur? frågade Brede.

Geissler hade väl gått i stor spänning, nu slaknade han av. Men han hade ännu kraft och håg att uträtta litet till: han tog med sig Sivert upp i fjället, och Geissler hade ett stort papper med sig och ritade en karta över terrängen på södra sidan om sjön — vad han nu hade för tankar med det. Då han några timmar senare kom ned till gården igen, var Brede ännu där, men Geissler svarade honom inte på någon fråga, utan var trött och vinkade bara med handen.

Han sov i ett sträck till tidigt nästa morgon, då stod han upp med solen och var utvilad. Sellanrå! sade han och stod på gården och såg sig omkring åt alla håll.

Alla de pengarna jag fick, sade Isak, skall jag verkligen ha dem?

Prat! svarade Geissler. Förstår du inte, att du borde haft mera? Och det var egentligen mig du skulle haft dem av, enligt vårt kontrakt. Men som du såg passade det sig inte så. Hur mycket fick du? Bara tusen daler efter gammal räkning. Jag står och tänker på, att du måste ha en häst till på gården. — Ja. — Jag vet om en häst. Han som nu är biträde hos länsman Heyerdahl låter sin gård förfalla, han tycker det är nöjsammare att resa omkring på utmätningar. Han har sålt av sin boskap förut, nu vill han sälja hästen. — Jag skall höra med honom, sade Isak.

Geissler visade vida omkring med handen och sade: Allt är markgrevens! Du har hus och kreatur och uppodlad jord, ingen kan svälta ut dig!

Nej, svarade Isak, vi ha allt som Gud har skapat.

Geissler var än här och än där på gården och gick plötsligt in till Inger: Kan det bli litet matsäck i dag också? frågade han. Några våfflor igen, utan smör och ost på, det är så mycket gott i dem förut… Nej, gör som jag säger, jag vill inte bära mer.

Så ut igen. Geissler måtte haft många tankar i huvudet. Han gick in i den nya storstugan och satte sig att skriva. Han hade tänkt ut det på förhand, så det tog honom inte lång tid. Det var en inlaga till staten, sade han överlägset till Isak, till inrikesdepartementet, sade han. Jag har mycket att stå i!

När han fått sin matsäck och sagt farväl, var det, som om han plötsligt dragit sig något till minnes: Det var sant, jag glömde visst, när jag gick härifrån sist — jag hade tagit ut en sedel ur plånboken, men så hade jag stoppat ned den i västfickan. Där fann jag den. Jag har så många affärer i huvudet. — Därmed lade han något i Ingers hand och gick.

Ja, så gick Geissler och föreföll ganska käck. Han var alls inte nedbruten, och han dog inte på länge. Han kom igen till Sellanrå, och först många år senare dog han. Det var en sorg var gång han gick från gården. Isak hade tänkt fråga honom, om Breidablik och rådgöra med honom, men det blev inte av. Geissler skulle väl kanske också ha avrått honom från att köpa stället, att köpa obruten mark åt en kontorist som Eleseus.