Midlothians hjärta/Kapitel 51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Femtionde kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Femtioförsta kapitlet


[ 651 ]

FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.

 — — Jag sände efter dig
att göra Talboths namn i dig odödligt,
då saftlös ålderdom och svaga lemmar
din fader hålla fast uti hans länstol.
Dock — vilka onda, olycksdigra stjärnor! —
Shakespeare.

Duncan och hans trupp hade ej hunnit långt på deras väg till Zigenarbukten, förrän de hörde ett skott, som snabbt åtföljdes av två andra. — Några fördömda tjuvskyttar, sade Duncan. Håll skarp utkik på dem, gossar!

De hörde därefter klangen av svärd, och då Duncan och hans följeslagare skyndade till stället, funno de Butler och sir George Stauntons betjänt i händerna på fyra rövare. Sir George själv låg utsträckt på marken med dragen värja i handen. Duncan, vilken var tapper som ett lejon, avsköt genast sin pistol på bandets anförare och drog sitt svärd, varpå han under utrop av Claymore![1] till sitt folk rände det genom kroppen på den karl, som han nyss förut sårat, och vilken var ingen annan än Donacha Dhu na Dunaigh själv. De övriga rövarna övermannades snart, utom en ung gosse, som gjorde ett för sina år fruktansvärt motstånd och endast med mycken svårighet togs till fånga.

Så snart Butler såg sig befriad från rövarna, skyndade han att upplyfta sir George Staunton, men livet hade fullkomligt lämnat honom.

— En stor olycka, sade Duncan. Jag tror det plir päst, jag går förut för att på förhand underrätta den goda damen därom. — David, min gosse, du har i dag för första gången luktat krutröken, tag mitt svärd och hugg av Donachas huvud, vilket kan pli en god övning, tills den tid kommer, då du kan ha lust att göra en levande [ 652 ]schentelman samma väntjänst — fast håll! — eftersom din far inte tycker om det, så låt pli det! Det torde kanske också vara hugnesammare för lady Staunton att se honom i fullständigt skick, och jag hoppas, hon vill göra mig den rättvisan och tro mig om att påde fort och väl kunna hämnas en schentelmans plod.

Så yttrade sig en man, vilken var för mycket van vid högländarnas forna plägseder för att anse utgången av en dylik skärmytsling såsom någonting underligt eller upprörande.

Vi skola ej försöka beskriva den högst olika verkan, som denna oväntade olycka gjorde på lady Staunton, då hennes mans blodiga lik bars in i det hus, där hon hoppats återse honom frisk och sund. Allt annat var glömt för tanken på, att han varit hennes ungdoms älskare, och vilka hans fel än varit mot världen, hade han mot henne ej gjort sig skyldig till något annat än utbrott av retlighet och ojämnt lynne, vilka voro en följd av den ovanliga svårigheten i hans ställning. I våldsamheten av sin smärta överlämnade hon sig åt hela häftigheten av sitt lynne. Skrik följde på skrik, svimning på svimning, och det fordrades Jeanies hela vaksamma ömhet för att hindra henne från att under dessa lidelsefulla utbrott av sorg förråda hemligheter, vilka det var av högsta vikt för henne att dölja.

Slutligen följde tystnad och utmattning på smärtans vansinne, och Jeanie smög sig ut för att rådgöra med sin man och uppmana honom att förekomma kaptenens inblandning genom att i lady Stauntons namn sätta sig i besittning av hennes mans enskilda papper. Till Butlers högsta förvåning underrättade hon honom nu för första gången om den släktskap, vari hon stod till lady Staunton, och vilken ej blott berättigade, utan även ålade honom som en plikt att hindra varje främling från att onödigtvis erhålla kännedom om hennes familjeförhållanden. Det var i detta kritiska ögonblick som Jeanies beslutsamhet och orubbliga mod visade sig i all sin glans. Medan kaptenens uppmärksamhet ännu var upptagen av en [ 653 ]rundlig förplägning och ett långtrådigt förhör på gaeliska och engelska med fångarna och alla vittnena till den sorgliga tilldragelsen, lät hon avkläda och tillbörligen ordna sin svågers lik, varvid krucifixet, radbandet och hårskjortan, som man fann på hans kropp, utvisade, att medvetandet av hans brottslighet förmått honom att övergå till en religion, som förmenar sig genom kroppens späkning kunna avplåna själens syndaskuld. I paketet, som sir George Staunton erhållit med kuriren från Edinburgh, och vilket Butler till följd av sin släktskap med den avlidne ej drog i betänkande att undersöka, fann han en ny och överraskande underrättelse, som gav honom anledning att tacka Gud, för det han vidtagit denna åtgärd.

Ratcliffe, som hade reda på alla slags förbrytelser och missdådare och sporrats av den utlovade belöningen, sattes snart i stånd att komma dessa olyckliga föräldrars barn på spåren. Kvinnan, till vilken Meg Murdockson försålt det, hade under sitt kringstrykande tiggarliv ständigt fört det med sig, ända till dess sjunde år, då hon, såsom Ratcliffe erfor av en bland hennes kamrater, vilken då satt på korrektionshuset i Edinburgh, i sin ordning sålt gossen till Donacha Dhu na Dunaigh. Denne man, som var förtrogen med varje slags missgärning, var ofta använd i en ryslig handel, som på den tiden drevs mellan Skottland och Amerika för att medelst bortstjälandet av män och kvinnor, men i synnerhet minderåriga barn, förse plantagerna med arbetare. Här förlorade Ratcliffe spåret av gossen, men betvivlade ej, att ju Donacha Dhu kunde lämna upplysning om honom. Det ofta nämnda ombudet skickade därför ett ilbud med ett brev till sir George Staunton och ett annat till kapten Knockdunder, inneslutande en arresteringsorder mot Donacha samt instruktioner, vari kaptenen ålades att uppbjuda allt för att sätta besagda order i verkställighet.

Försedd med dessa underrättelser, och med själen uppfylld av de dystraste aningar, begav sig Butler nu till kaptenen och fick, ehuru med svårighet, tillåtelse av honom att taga kännedom om undersökningsprotokollet. [ 654 ]Detta, jämte några frågor till de äldre av fångarna, bekräftade snart Butlers rysligaste farhågor. Vi meddela här huvudinnehållet av rannsakningen utan att ingå i några enskildheter.

Donacha Dhu hade verkligen köpt Effies olyckliga barn, i avsikt att sälja det åt de amerikanska handlandena, vilka han plägade förse med ”människokött”, men intet tillfälle yppade sig på någon tid, varunder gossen, som var känd under namnet ”Visslaren”, till och med gjorde något intryck på denne råe vilde, kanske emedan denne hos honom såg blixtar av ett lika vildsint och hämndgirigt lynne som hans eget. Då Donacha slog eller hotade honom — vilket hände ganska ofta — svarade han ej med klagan och böner som andra barn, utan med svordomar och försök att hämnas. Han hade därjämte alla de vilda förtjänster, varigenom Woggarwolfes bågbärande page vann sin herres hjärta:

Björnungen lik, vid rövarns fötter fostrad,
han plumpa visor sjöng, gav fräcka svar
och bräddfull bägare vid bordet tömde
med all en liten mans narraktighet.

Med ett ord, såsom Donacha Dhu sade, Visslaren var en riktig satunge, och därför skulle han aldrig skiljas från honom. Följaktligen hade han alltifrån sitt elfte år varit en av bandet och ofta deltagit i dess våldsbragder, av vilka den sista till en viss grad föranletts av de efterspaningar, som Visslarens verklige far anställt efter den, vilken lärt sig anse gossen som sin son. Donacha Dhus fruktan hade på någon tid varit väckt genom de stränga åtgärder, som nu började vidtagas mot personer av hans slag. Han insåg, att han endast hade sin namnes, Duncan Knockdunders, godtyckliga överseende att tacka för, att han ännu hade livet i behåll, och denne brukade även skryta av, att han kunde slå ned eller hänga upp honom, när det fölle honom in. Han beslöt därför att lämna konungariket på ett av dessa med människohandel sysselsatta fartyg, som var färdigt att avsegla till Amerika, men han ville först våga en djärv kupp.

[ 655 ]Underrättelsen att en rik engelsman väntades till prästgården väckte bovens rovlystnad. Han hade varken glömt Visslarens berättelse om guldet, som denne sett i lady Stauntons börs, eller sitt gamla hämndlöfte mot mr Butler, och för att sätta kronan på alltsammans, hyste han hopp att tillägna sig de pengar, vilka, enligt det i trakten allmänt gängse ryktet, pastorn skulle medföra från Edinburgh för att betala sitt egendomsköp. Medan han överlade, huru han bäst skulle kunna verkställa sitt uppsåt, fick han från ett håll underrättelse, att det skepp varpå han ärnade avsegla, genast skulle segla från Greenock, från ett annat, att pastorn och en rik engelsk lord, som medförde flera tusen pund, påföljande aftonen väntades till prästgården, och från ett tredje, att han måste sörja för sin säkerhet genom att så fort som möjligt lämna sitt vanliga tillhåll, emedan kaptenen uppbådat en trupp för att i dagbräckningen genomspana dalarna efter honom. Donacha uppgjorde sin plan raskt och beslutsamt. Med Visslaren och tvenne andra av sitt band — vilka han, i förbigående sagt, ärnade sälja till människohandlarna — steg han i en båt och styrde till Zigenarbukten. Han ärnade avvakta skymningen i den angränsande skogen, vilken han ansåg ligga för nära intill människoboningar för att kunna väcka Duncan Knocks misstankar, och därefter bryta sig in i Butlers fredliga hem och släcka sin törst efter hämnd och rov. När detta nidingsdåd fullbordats, skulle hans båt föra honom till fartyget, vilket efter förut träffad överenskommelse med skeppskaptenen genast skulle gå till segels.

Denna djärva plan hade sannolikt lyckats, om bovarna ej upptäckts i sitt gömställe av sir George Staunton och Butler vid deras tillfälliga promenad från Zigenarbukten fram till prästgården. Då Donacha fann sig upptäckt och på samma gång märkte, att betjänten bar ett litet skrin, ansåg han sig hava både sitt rov och sina offer i sitt våld och anföll de resande utan tvekan. Skott lossades och svärd drogos å ömse sidor. Sir George Staunton gjorde det tappraste motstånd, tills han föll, som det var alltför [ 656 ]mycken anledning att tro, för en så länge eftersökt och nu slutligen, i en så olycklig stund, återfunnen sons hand.

Medan Butler stod liksom bedövad av denna förskräckliga upptäckt, ökades hans bestörtning av Knockdunders sträva röst.

— Jag ärnar ta mig friheten att ta ner klockrepen, mr Putler, emedan jag måste vidtaga anstalter att hänga de här lösdrivarna i morgon pittida för att lära dem fara varligare fram en annan gång.

Butler bad honom ihågkomma parlamentsakten, som upphävde den ärftliga domsrätten, och erinrade honom, att han borde skicka dem till Glasgow eller Inverary att undergå rannsakning inför häradsrätten. Duncan tillbakavisade med förakt detta förslag.

— Upphävandet av den enskilda domsrätten, sade han, gällde endast repeller, och särskilt hade den intet att skaffa med grevskapet Argyle, och han skulle hänga upp karlarna i en rad utanför den goda lady Stauntons fönster, och det porde pli en stor tröst för henne i sin sorg att se, det den gode herrn, hennes man, blivit tillpörligen hämnad.

Allt, vad Butlers allvarligaste föreställningar slutligen förmådde utverka var, att han skulle spara de påda stora karlarna för häradsrätten, men vad honom peträffade, de kallade Visslaren, så skulle han försöka, hur han kunde vissla i en rännsnara, ty han ville inte ha sagt, att en schentelman, som var hertigens vän, skulle pli dödad i hans land, utan att hans folk åtminstone tog två liv för ett.

Butler besvor honom att skona offret, på det dess själ måtte frälsas, men Knockdunder svarade, att ett sådant utskums själ redan länge varit djävulens tillhörighet. — Och Gud fördöme mig, fortfor han, om jag inte ger djävulen vad honom tillkommer.

Allt övertalande var förgäves, och Duncan utdelade sin befallning om påföljande morgonens avrättning. Syndens och eländets barn skildes från sina kamrater och instängdes, starkt bunden, i ett särskilt rum, vartill kaptenen behöll nyckeln.

[ 657 ]Men under nattens tystnad uppsteg mrs Butler, besluten att om möjligt avvända eller åtminstone fördröja det öde, som svävade över hennes systerson, i synnerhet om hon under samtalet med honom kunde märka något hopp, att han med tiden skulle kunna förbättras. Hon hade en huvudnyckel, som öppnade alla lås i huset, och vid midnatten, då allt var tyst, stod hon framför den häpne unge vilden, som, starkt bunden med tåg, lik ett för slaktbänken bestämt får, låg på en mängd blånor, som fyllde en vrå av rummet. I hans solbrända, gulbruna, nedsmutsade och av det svarta, raggiga håret beskuggade drag sökte Jeanie förgäves upptäcka någon likhet med någondera av hans vackra föräldrar. Men hur skulle hon kunnat underlåta att hysa medlidande med en så ung och så olycklig varelse, som var så mycket olyckligare än han själv kunde ana, då det mord, han efter all sannolikhet med egen hand begått, eller vari han åtminstone deltagit, var ett fadermord. Hon ställde mat på ett bord bredvid honom, uppreste honom och lossade banden kring hans armar, så att han skulle kunna äta. Han utsträckte de ännu med blod, och kanske hans faders blod, besudlade händerna och slukade maten med glupskhet utan att yttra ett ord.

— Vad är ditt förnamn? sade Jeanie slutligen för att inleda samtalet.

— Visslaren.

— Men ditt kristningsnamn, med vilket du blivit döpt?

— Jag har aldrig varit döpt, såvitt jag vet — jag har intet annat namn än Visslaren.

— Stackars olycklige, övergivne gosse! sade Jeanie. Vad skulle du göra, om du kunde fly från detta ställe och den död, som i morgon väntar dig?

— Jag skulle slå mig till Rob Roy eller More Cameron — beryktade fribytare på den tiden — och hämnas Donachas död på varenda en.

— Ack, du olycklige gosse, sade Jeanie. Vet du vad som blir av dig, om du dör?

— Jag slipper då både frysa och svälta mer, svarade gossen halsstarrigt.

[ 658 ]— Att låta avrätta honom i denna rysliga sinnesstämning vore att förstöra både kropp och själ — att låta honom fly, det vågar jag ej — vad är att göra? — Men han är min systers son, vårt kött och blod — och hans händer och fötter äro bundna så hårt, som rep kunna tilldragas. — Göra repen ont, Visslare?

— Mycket ont.

— Men om jag skulle lossa dem, skulle du ej då göra mig något ont?

— Nej, det skulle jag inte — ni har aldrig gjort mig eller de mina något ont.

— Ännu torde det finnas något gott i honom, tänkte Jeanie. Jag vill försöka, vad godhet kan uträtta.

Hon avskar hans band — han stod upprätt, blickade omkring sig med ett skratt av vild fröjd, slog ihop händerna och gjorde ett luftsprång, liksom utom sig av glädje över att finna sig i frihet. Han. såg så vild ut, att Jeanie bävade för vad hon gjort.

— Släpp ut mig! sade den unge vilden.

— Inte förrän du lovar —

— Då skall jag göra så, att ni blir glad, om vi i båda kunna komma ut.

I detsamma grep han det brinnande ljuset och kastade in det bland linet, som genast stod i ljus låga. Jeanie skrek till och sprang ur rummet. Fången rusade efter henne, slog upp ett fönster i förstugan, hoppade ut i trädgården, sprang över staketet, störtade genom skogen som ett jagat rådjur och nådde havsstranden. Elden släcktes emellertid, men fången söktes förgäves. Som Jeanie teg med, vad hon visste, vart hennes andel i hans flykt ej upptäckt.

Genom ivriga efterspaningar erfor Butler sedermera, att ynglingen uppnått det skepp, varpå Donacha velat avsegla, men den girige skeppskaptenen, som genom sin skändliga handel var van vid allt slags förräderi och svikits i sin förhoppning på det rika byte, som Donacha lovat medföra ombord, bemäktigade sig flyktingen och överförde honom till Amerika, där han sålde honom som [ 659 ]slav till en virginisk plantageägare långt inne i landet. Då Butler erhöll dessa underrättelser, översände han en tillräcklig summa pengar för att friköpa gossen från slaveriet, jämte föreskrifter, att åtgärder skulle vidtagas att uppodla hans förstånd, hämma hans dåliga anlag och uppmuntra allt det goda, som kunde finnas i hans karaktär. Men denna hjälp kom för sent. Den unge mannen hade ställt sig i spetsen för en sammansvärjning, vari hans omänsklige husbonde dödades, och flydde därefter till närmaste vilda indianstam. Man hörde sedermera aldrig vidare av honom, och man kan därför antaga, att han levde och dog bland detta vilda folk, vilket hans föregående levnadsvanor gjort till ett så passande sällskap för honom.

Sedan alla förhoppningar om den unge mannens förbättring nu voro försvunna, ansågo Butler och hans hustru det vara fullkomligt gagnlöst att yppa denna rysliga historia för lady Staunton. Hon fortfor att vara deras gäst i något mer än ett års tid, varunder hennes sorg var mycket häftig, utom under de senaste månaderna, då den övergick till ett svårmod och en nedslagenhet, vilka enformigheten i hennes systers stilla boning ej förmådde skingra. Alltifrån sin första ungdom hade Effie ej varit danad för en lugn och stilla förnöjsamhet. Helt olika sin syster, behövde hon sällskapslivets förströelser för att skingra sina sorger eller förhöja sin glädje. Hon lämnade Knocktarlities ensamhet med tårar av uppriktig ömhet och efter att hava överhopat dess invånare med allt, som hon kunde tro hava värde i deras ögon. Men hon lämnade det likväl, och sedan avskedets smärta var förbi, var hennes avresa en lättnad för båda systrarna.

Familjen i Knocktarlities prästgård hörde i sin stilla husliga sällhet, huru den rika och sköna lady Staunton återtog sin plats i den förnäma världen: De erhöllo även snart tydliga bevis härpå, ty David fick en officersfullmakt, och som Bibel-Butlers krigiska anda tycktes hava återupplevat i honom, dämpade hans välförhållande avunden hos femhundra unga, från goda familjer härstammande högländare, vilka voro förvånade över hans snabba [ 660 ]befordran. Ruben ägnade sig åt lagfarenheten och steg långsammare, men säkrare. Euphemia Butler, vars förmögenhet, ökad genom hennes mosters frikostighet, i förening med hennes egen skönhet gjorde henne till ett ganska utmärkt parti, gifte sig med en högländsk laird, som aldrig frågade efter hennes farfars namn, och överhopades vid detta tillfälle av lady Staunton med skänker, som ådrogo henne alla skönheters i Dumbarton- och Argyleshires avund.

Sedan lady Staunton lyst nära tio år i den förnäma världen och, liksom många av hennes likar, dolt ett blödande hjärta under ett glatt yttre — sedan hon avslagit de mest hedrande giftermålsanbud, förrådde hon den invärtes tärande smärtan genom att draga sig undan till kontinenten, där hon valde sin bostad i samma kloster, varest hon fått sin uppfostran. Hon tog aldrig slöjan, men levde och dog i sträng avskildhet och under noggrant iakttagande av alla den romersk-katolska kyrkans fastor, vakor och späkningar.

Jeanie ägde tillräckligt av sin fars anda för att bittert sörja över detta avfall, och Butler delade hennes grämelse. — Likväl, sade han, är varje religion, om än aldrig så bristfällig, att föredraga framför det kalla tvivlet eller förströelsens dövande larm, som fyller världsmänniskornas öron, tills de ej bry sig om något av dessa ting.

Lyckliga genom varandra, genom sin familjs välgång samt genom den aktning och vänskap, de åtnjöto av alla, som kände dem, framlevde dessa makar sina dagar i lugn och frid och efterlämnade vid sin död en allmän saknad.

Läsare! — Denna historia har ej berättats förgäves, ifall den skulle befinnas ådagalägga den stora sanningen, att brottet, även om det skulle uppsvinga sig till höjdpunkten av all världslig härlighet, aldrig kan skänka sann lycka, att de onda följderna av våra förbrytelser länge överleva deras begående och, liksom de mördades vålnader, alltid följa i missdådarens spår, samt att dygdens vägar, om de även sällan leda till världslig storhet, likväl alltid föra till sällhet och sinnesfrid.




  1. Claymore var benämningen på ett bland högländarna brukligt kort bredsvärd.