Midlothians hjärta/Kapitel 50

←  Fyrtionionde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Femtionde kapitlet

Femtioförsta kapitlet  →

FEMTIONDE KAPITLET.

— — Säg, vad står där,
som så har jagat den pultronen, blodet,
från edra kinder?
Shakespeare.

Vi nödgas nu återvända till Edinburgh, där det allmänna kyrkomötet som bäst höll sina sessioner. Vid dessa sammanträden utses vanligen någon skotsk adelsman till att i egenskap av president föreställa konungens person och erhåller ett visst anslag för att uppträda med tillbörlig glans samt utöva en gästfrihet, som motsvarar hans höga värdighet såsom hans majestäts representant. Alla personer i huvudstaden eller dess grannskap, som äro utmärkta genom rang eller ämbete, infinna sig vanligen vid lord presidentens morgonuppvaktningar och åtfölja honom i procession till stället för kyrkomötets sammanträden.

Den adelsman, som nu beklädde detta höga ämbete, var händelsevis en nära bekant till sir George Staunton, och det var i hans svit, som denne för första gången efter den olyckliga natten, då Porteous avrättades, vågade beträda Edinburghs Storgata. Gående till höger om monarkens representant, överhöljd med guldbroderier och alla rangens och rikedomens utmärkelsetecken, tilldrogo sig den engelske främlingens vackra, ehuru avtärda drag allas blickar. Vem skulle väl i denna aristokratiska gestalt kunnat igenkänna den livdömde plebejen, som, höljd i Greta Löpelds trasor, anförde den ursinniga pöbelskaran vid denna gräsliga hämndbragd! Det fanns ej någon möjlighet att detta kunde inträffa, även om någon av hans forna bekantskaper råkat överskrida den knappa livslängd, som vanligen är dylika missdådare beskärd. Dessutom hade hela denna tilldragelse, jämte alla de vredgade passioner, från vilka den ledde sitt upphov, längesedan fallit i glömska, och det är fullkomligt säkert, att personer, som med visshet varit kända för att hava deltagit 1 detta fruktansvärda upplopp och fördenskull flytt från Skottland, samlat förmögenhet utomlands och återkommit till sitt fädernesland, där de levat och dött utan att oroas av lagen. Överhetens fördragsamhet var i detta fall säkert välbetänkt och rättvis, ty vilket gott intryck kunde väl bestraffning göra på allmänhetens sinnen, då minnet av förbrytelsen längesedan var utplånat, och allt, som ihågkoms, var förbrytarens senaste oförargliga eller kanske exemplariska uppförande?

Sir George Staunton kunde därför beträda skådeplatsen för sina forna djärva bedrifter utan att behöva frukta något av lagen, eller ens befara att varda upptäckt eller misstänkt, men vilka känslor den dagen rörde sig i hans hjärta, det torde läsaren lätt kunna föreställa sig. Det var även en sak av mer än vanlig vikt, som föranlett honom att blottställa sig för så många pinsamma hågkomster.

Till följd av det brev, inneslutande Meg Murdocksons bekännelse, vilket Jeanie sänt till lady Staunton, hade han besökt staden Carlisle och funnit mottagaren av denna bikt, ärkedjäknen Fleming, ännu vid liv. Denne vördnadsvärde man, som åtnjöt ett välförtjänt anseende, invigde han såtillvida i sitt förtroende, att han uppgav sig såsom far till det olyckliga barn, vilket bortrövats av Greta Löpeld, i det han framställde saken som en ungdomsförvillelse å hans sida, vilken han nu önskade försona genom att, om möjligt, söka få reda på vad som blivit av detta. Efter något eftersinnande erinrade prästmannen sig, att den olyckliga kvinnan skrivit ett brev till George Staunton Esq. på Willinghams prästgård vid Grantham, vilket han följaktligen avsänt i enlighet med nämnda adress, men att det återsänts jämte en skrivelse från hans högvördighet, mr Staunton, kyrkoherde i Willingham, av innehåll, att han ej kände till någon sådan person som den, till vilken brevet var adresserat. Som detta inträffade ungefär vid samma tid, som George för sista gången hemligt avlägsnade sig från sin fars hus för att bortföra Effie, hade han ej svårt för att för sig själv förklara orsaken till den vrede, som kommit hans far att förneka honom. Även denna gång var det hans oregerliga lynne, som förorsakat hans olycka. Hade han blott ett par dagar till dröjt kvar på Willingham, skulle han erhållit Margretha Murdocksons brev, vari hon utförligt meddelade honom, hur Annaple Bailzou — den kvinna åt vilken hon lämnat barnet — såg ut och var hon vistades. Det tycktes, som om Meg Murdockson föranletts att göra denna bekännelse mindre till följd av någon känsla av ånger, än i hopp att medelst George Staunton eller hans far erhålla skydd och hjälp åt sin dotter Magda. I sitt brev till George Staunton förklarade hon vidare, att hennes dotter, så länge hon, Meg, levde, ej skulle behöva begära något av någon, och att hon därför aldrig skulle lagt sig i dessa saker, utom för att återgälda George det onda han tillfogat henne och hennes barn. Men hon skulle dö, och hennes dotter komme då att stå övergiven och bliva urståndsatt att sörja för sig själv. Hon hade levat länge nog i världen för att veta, att människor göra ingenting för intet. Fördenskull hade hon meddelat George Staunton allt vad han kunde önska veta om sitt barn, i den förhoppning, att han ej skulle låta den stackars vansinniga varelsen, vars fördärv han förorsakat, förgås av brist. Vad beträffade hennes bevekelsegrunder att ej förr hava omtalat detta, så hade hon en lång räkenskap att avlägga i en annan värld och skulle då även svara för dem.

Prästmannen sade, att Meg dött i samma förskräckliga sinnestillstånd, varunder hon visserligen stundom beklagat, att det olyckliga barnet gått förlorat, men ännu oftare, att modern ej var vorden hängd. Hennes själ hade utgjort liksom ett kaos av brott, raseri och bekymmer för dotterns framtida välfärd, och denna instinktlika moderskänsla, som hon hade gemensam med varginnan och lejoninnan, var den sista skymt av ömmare känsla, som rörde sig inom ett bröst, vilket var lika vilt som dessas.

Den sorgliga tilldragelsen med Greta Löpeld föranleddes därav, att hon begagnade sig av uppståndelsen vid sin moders avrättning för att lämna arbetshuset, dit prästmannen skickat henne, och då hon vid det tillfället visat sig för den uppbragta pöbeln, hade hon på det sätt, som ovan nämnts, fallit ett offer för dess raseri. Då doktor Fleming fick den livdömdas brev återskickat från Lincolnshire, skrev han till en vän i Edinburgh och bad honom höra efter hur det gått med den olyckliga flickan, vars barn bortstulits, och erhöll den underrättelsen, att hon var vorden benådad och med hela sin familj flyttat till någon avlägsen del av Skottland, eller också helt och hållet lämnat riket, och därvid förblev det, tills prästmannen, på George Stauntons begäran, letade efter och fick reda på Margretha Murdocksons återsända brev, jämte åtskilliga anteckningar, som han gjort rörande denna sak. Vilka än sir George Stauntons känslor voro vid utredandet av denna bedrövliga historia och i synnerhet då han fick höra, vilket tragiskt öde drabbat den olyckliga flickan, vars fördärv han förorsakat, hade han likväl tillräckligt mycket kvar av sin forna halsstarrighet att blunda för allt, utom för den utsikt, som tycktes yppa sig för hans sons återfinnande. Det var visserligen svårt att erkänna honom i denna egenskap utan att berätta mer av historien om hans börd och hans föräldrars missöden, än klokheten tillät att yppa, men var han blott en gång återfunnen och visade han sig då värdig sin fars beskydd, så kunde man nog finna på utvägar att undvika en dylik fara. Sir George Staunton kunde, om han ville, upptaga honom till sin arvtagare, utan att röja hemligheten av hans börd, eller man kunde utverka en parlamentsakt, som förklarade honom för äkta och tillät honom antaga sin fars namn och vapen, och enligt skotska lagen var han redan äkta till följd av hans föräldrars sedermera ingångna äktenskap. Halsstarrig, som han var i allt, ville sir George nu nödvändigt återse denne son, även om hans återfinnande skulle medföra en ny kedja av lika rysliga missöden som de, vilka åtföljt hans förlust.

Men var fanns denne yngling, som möjligen en gång i framtiden torde varda kallad att ärva denna urgamla familjs gods och äreställen? På vilken hed vandrade han omkring och under vilken ringa klädnad doldes han? Förvärvade han sitt ovissa uppehälle genom något obetydligt näringsfång, såsom daglönare, eller genom röveri och stöld? Detta var frågor, varöver sir George, oaktat de sorgfälligaste efterspaningar, ej kunde förskaffa sig något ljus. Många ihågkommo, att Annaple Bailzou strök omkring landet som tiggerska och spåkvinna, andra erinrade sig också, att man år 1737 eller 1738 sett henne tillsammans med ett barn, men på mer än tio år hade hon ej synts till i denna del av landet. Dock skall hon hava yttrat, att hon ärnade sig till sin hembygd, som låg i någon avlägsen trakt av Skottland. Sir George Staunton begav sig därför till Skottland, kvarlämnade sin hustru i Glasgow, och ankom till Edinburgh vid samma tid, som den allmänna kyrkoförsamlingen där hade sitt sammanträde. Vid detta tillfälle nödgade honom hans bekantskap med den adelsman, som beklädde överpresidentsämbetet, att visa sig mera offentligt än som överensstämde med hans avsikter och önskningar.

Vid denne adelsmans taffel fick sir George Staunton sin plats bredvid en prästman, vördnadsvärd till sitt utseende och städad, fast rätt fram i sitt sätt, och han erfor, att mannens namn var Butler. Det hade ej ingått i sir Georges plan att inviga sin svåger i sitt förtroende, och han hade högeligen glatt sig över sin hustrus försäkringar, att mrs Butler, som var själva hedern och uppriktigheten, ej ens för sin man nämnt ett ord om, vad han på Willinghams prästgård meddelat henne om sina levnadsöden. Men han hade ingenting emot att samtala med en så nära släkting, utan att vara känd av honom, och därigenom komma i tillfälle att fälla ett omdöme om hans karaktär och förstånd. Han såg mycket och hörde ännu mer, som ingav honom en hög tanke om Butler.Han fann honom vara allmänt högaktad, såväl av sina ståndsbröder som av de lekmän, vilka hade säte och stämma i synoden, där Butler uppträtt med flera muntliga anföranden, som vittnade om insikter, frimodighet och ett sunt omdöme, och han var allmänt omtalad som en renlärig och tillika vältalig predikant.

Detta var alltsammans mycket tillfredsställande för sir George Staunton, vars stolthet det kränkt, att hans hustrus syster skulle vara gift med en obetydlig person. Han började nu tvärtom anse förbindelsen mycket bättre än han väntat, så att, ifall det till följd av hans sons återfinnande skulle varda nödvändigt att erkänna släktskapen, det skulle låta rätt bra att lady Staunton hade en syster, som i familjens avsigkomna belägenhet gift sig med en skotsk prästman, vilken stod i högt anseende bland sina landsmän såsom en bland kyrkans pelare.

Det var dessa känslor, som föranledde sir George Staunton att, då sällskapet åtskildes, under föregivande av att önska erhålla några närmare upplysningar om den skotska kyrkoförfattningen, bedja mr Butler följa sig hem till sin boning vid Lawnmarket och dricka en kopp kaffe. Butler antog hans inbjudning med villkor, att sir George tillät honom att i förbigående titta in i en väns hus, där han bodde, och bedja familjen ursäkta, att han ej kom och drack te med den. De gingo uppför High Street och veko av inåt the Krames, varvid de gingo förbi fattigbössan, som man ditsatt för att erinra dem, som voro i frihet, om de stackars fångarnas olyckliga belägenhet. Sir George stannade ett ögonblick vid den, och påföljande dagen fanns en tjugupundsnot i detta förvaringsrum för de skärvar, som utdelas av den allmänna barmhärtigheten.

Då han åter upphann Butler, såg han denne försjunken i djupa tankar, med ögonen riktade på ingångsporten till the Tolbooth.

— Det tycks vara en bra stark port, sade sir George för att säga någonting.

— Ja, det är den även, sir, sade Butler, i det han vände sig om och började gå vidare, men det har en gång varit min olycka att bevittna den vara mycket för svag.

Som han i detsamma kom att kasta ögonen på sin följeslagare, frågade han honom, om han kände sig illamående, varvid sir George svarade, att han varit nog oförsiktig att äta glass, vilket ibland ej bekom honom väl. Med en välvillig tjänstaktighet, som ej tillät avslag, och innan sir George hann få reda på vart det bar av, förde Butler honom in i den väns hus nära fängelset, där han själv bott alltsedan sin ankomst till staden, och som ej var någon annans, än vår gamle vän Bartoline Saddletrees, hos vilken lady Staunton någon kort tid tjänstgjort såsom bodpiga. Detta minne vaknade plötsligt i hennes mans själ, och den blygselrodnad det uppjagade på hans kinder, överväldigade den känsla av fruktan, som framkallat hans föregående blekhet. Den goda mrs Saddletree skyndade genast beställsamt fram för att mottaga den rike engelske baroneten, mr Butlers vän, och bad ett äldre svartklätt fruntimmer att sitta stilla, men gjorde detta i en ton, som tycktes antyda, att den gamla kvinnan borde stiga upp och lämna plats för personer av en högre rang. Sedan hon fått reda på huru det förhöll sig, sprang hon emellertid ut för att hämta några styrkande droppar, som naturligtvis voro ett universalmedel mot alla möjliga fall av vanmakt. Under hennes frånvaro steg den svartklädda frun upp för att avlägsna sig och skulle även hava lämnat rummet, utan att det synnerligt bemärkts, om hon ej stupat på tröskeln så nära intill sir George Staunton, att denne av hövlighet upplyfte henne och hjälpte henne till dörren.

— Mrs Porteous har blivit mycket skröplig nu, stackars människa, sade mrs Saddletree, som i detsamma återkom med sin butelj i handen. Hon är inte så lastgammal, men hon fick en svår stöt vid sin mans ömkliga ändalykt. — Ni hade också något obehag av det där spektaklet, mr Butler. — Jag tror, sir, tillade hon, i det hon vände sig till sir George, att ni gör bäst i att dricka ur hela glaset, ty ni ser nu ännu sämre ut, än då ni inträdde.

Han vart även blek som ett lik vid tanken på, att den, som nyss stötts av hans arm, var vorden änka huvudsakligen genom hans förvållande.

— Den där Porteoussaken är numera förfallen, sade gamle Saddletree, som av gikten var bunden vid sin länstol — alldeles förfallen och föråldrad.

— Det är jag inte så alldeles säker på, granne, sade Plumdamas, ty jag har hört dem säga, att tjugu år måste gå om dessförinnan, och vi skriva nu femtioett, och Porteousupploppet var trettiosju.

— Ni vill väl inte lära mig lagen, granne — mig, som har fyra processer i gång och kunde haft fjorton, om hustru min inte varit? Jag säger er, att om den förnämste i hela Porteousligan stode, där den där herrn står, så skulle kronoåklagaren ej göra någon sak med honom — det räknas till den negativa preskriptionen.

— Tyst med ert sladder, karlar, sade mrs Saddletree, och låt herrn sitta ner och få sig en kopp te!

Men sir George hade fått alldeles tillräckligt av deras samtal och Butler framförde på hans anhållan en ursäkt till mrs Saddletree, varpå de följdes åt till hans boning. Där funno de en person, som väntat på sir Georges ankomst, och det var ingen annan än våra läsares gamle bekante, Ratcliffe.

Genom den vaksamhet, skarpsinnighet och trohet, varmed denne man förvaltat sitt fångvaktarämbete, hade han efter hand stigit till överuppsyningsman över the Tolbooth, och man omtalar ännu, att unga män, som vid sina förlustelser hellre sökte ett roande än ett valt sällskap, ibland brukade inbjuda Ratcliffe att deltaga i deras samkväm för att av honom undfägnas med berättelser om hans utomordentliga röverier och rymningar. Men han levde och dog utan att återtaga sitt ursprungliga yrke, utom i sina berättelser vid glaset.

En lagkarl i Edinburgh hade rekommenderat honom hos sir George Staunton såsom den där sannolikast kunde lämna honom de upplysningar han önskade om Annaple Bailzou. Sir George hade såsom orsak till sina förfrågningar efter besagda kvinnsperson föregivit, att hon misstänktes för att i västra England hava stulit ett barn, som tillhörde en familj, för vilken han intresserade sig. Juristen hade ej nämnt Ratcliffes namn, utan blott hans titel, så att sir George, då man underrättade honom om, att överuppsyningsmannen vid the Tolbooth väntade på honom i förmaket, icke hade någon aning om att han skulle träffa sin forne bekante Jim Ratcliffe.

Detta var därför en ny och högst obehaglig överraskning, ty han igenkände genast denne mans starkt markerade drag. Men den metamorfos, som förvandlat George Robertson till sir George Staunton, gäckade till och med Ratcliffes skarpsynthet, och han bugade sig mycket djupt för baroneten och hans gäst och uttryckte den förhoppning, att mr Butler ej skulle misstycka, om han gjorde sig påmint hos honom som en gammal bekant.

— Och som en gång gjort min hustru en ganska väsentlig tjänst, sade mr Butler, varför hon skickade er ett tacksamhetsbevis, vilket jag hoppas riktigt framkommit och varit välkommet.

— Det kan ni ge er fan på, sade Ratcliffe med en slug nick. Men ni har förändrat er betydligt till er fördel, sedan jag såg er sist, mr Butler.

— Och det så mycket, att jag undrar på, att ni kände igen mig.

— Å, anfäkta, jag ännu glömt ett ansikte jag en gång sett, sade Ratcliffe, medan George Staunton stod som bunden vid pålen, utan hopp att undkomma och inom sig förbannande hans goda minne. Och likväl, fortfor Ratcliffe, händer det ibland, att även den skarpsyntaste kan bedra sig. Det finns just i detta rum, om jag får ta mig friheten att säga så, ett ansikte, som jag, om jag ej kände den aktningsvärda person det tillhör, skulle svära på hade tycke av en gammal bekant.

— Jag skulle ej känna mig särdeles smickrad, svarade strängt baroneten, uppretad av den fara varav han såg sig hotad, om det är mig ni syftar på med denna komplimang.

— Nej, visst inte, sir, sade Ratcliffe med en djup bugning. Jag är hitkommen för att mottaga ers nåds befallningar och ej för att falla ers nåd besvärlig med mina obetydliga anmärkningar.

— Gott, sir, sade sir George, man har sagt mig, att ni förstår er på polissaker — det gör jag också. För att övertyga er därom så har ni här tio guinéer som handpengar. Ni skall få femtio, så snart ni kan skaffa mig bestämd underrättelse om den person, hon må vara levande eller död, som ni finner beskriven i detta papper. Jag kommer att lämna staden med det snaraste, så att ni kan skicka mig svar skriftligen genom mr — — han nämnde härvid sitt ombud — eller genom hans excellens lord presidenten. Ratcliffe avlägsnade sig med en bugning.

— Jag har förargat den högfärdige junkern, sade han för sig själv, därigenom att jag upptäckt en likhet. Men om George Robertsons far vistats inom en mil från dennes mor, så fördöme mig skulle jag ej veta, vad jag skulle tro, så högt han än sätter näsan i vädret.

Sedan sir George Staunton blivit ensam med Butler, lät han sin betjänt bära in kaffe och te, varpå han efter en minuts eftersinnande frågade sin gäst, om han nyligen hört något från sin hustru och sin familj. Något förvånad över frågan, svarade Butler, att det var tämligen längesedan han haft något brev. Hans hustru vore ej särdeles övad i att föra pennan.

— Då, sade sir George Staunton, är jag den förste, som underrättar er, att ert lugna hem blivit inkräktat under er frånvaro. Min hustru, åt vilken hertigen av Argyle haft den godheten att upplåta sitt hus vid Roseneath, medan hon tillbringar några veckor i er landsort, har satt över viken och tagit sitt högkvarter i prästgården, som hon påstår för att vara närmare getterna, vilkas mjölk hon begagnar, ehuru jag tror egentliga skälet vara, att hon föredrar mrs Butlers sällskap framför den aktningsvärde adelsmans, vilken är seneschall över hertigens gods.

Butler svarade, att han ofta hört både den avlidne och närvarande hertigen tala med utmärkt aktning om lady Staunton, och att han skattade sig lycklig, om hans hus kunde vara någon av deras vänner till tjänst, emedan det blott vore en ringa erkänsla för de många ynnestbevis, han hade dem att tacka för.

— Lady Staunton och jag komma därför ej att stå i mindre förbindelse hos er för er gästfrihet, sade sir George. Får jag fråga, om ni ärnar resa hem snart?

Härpå svarade Butler, att hans åligganden vid kyrkomötet om två dagar skulle vara avslutade, och som alla hans övriga angelägenheter i staden redan vore uträttade, ämnade han så fort som möjligt återvända till Dumbartonshire. Men som han nödgades medföra en betydlig summa i reda pengar och växlar, hade han för avsikt att resa i sällskap med ett par av sina ståndsbröder.

— Mitt beskydd torde vara säkrare, sade George Staunton, och jag tänker bege mig på väg i övermorgon. Om ni vill skänka mig nöjet av ert sällskap, lovar jag att ni välbehållen med era saker skall framkomma till prästgården, så framt ni eljest vill ha mig till reskamrat.

Mr Butler antog detta anbud med tacksamhet, nödigt avtal träffades, en av sir Georges betjäning skickades förut med brev till invånarna i Knocktarlities prästgård för att underrätta dem om den tillärnade resan, och hela nejden genljöd snart av nyheten, att pastorn skulle komma hem med en förnäm engelsk lord och alla pengarna, som skulle erläggas för egendomen Craigsture.

Detta sir Georges plötsliga beslut att resa till Knocktarlitie hade föranletts av aftonens tilldragelser. Trots sin närvarande rang insåg han, att han varit för djärv, då han vågat sig så nära skådeplatsen för sina forna våldsbragder, och han kände av gammal erfarenhet alltför väl till Ratcliffes skarpsinnighet för att blottställa sig för att ännu en gång råka honom. De båda påföljande dagarna höll han sig hemma under föregivande av illamående och tog skriftligt avsked av sin ädle vän lord presidenten, i det han förebar tillfället att få mr Butlers sällskap såsom ett skäl, varför han lämnade Edinburgh förr än han eljest haft för avsikt. Han hade en lång överläggning med sitt ombud rörande Annaple Bailzou och uppdrog åt denne, som även var hertigens av Argyle agent, att inhämta alla de upplysningar, som genom Ratcliffe eller andra kunde erhållas rörande nämnda gummas och det olyckliga barnets öde, och så snart någon sådan vunnits, som hade minsta sken av vikt, genast skicka ett ilbud därom till Knocktarlitie. Dessa föreskrifter understöddes av en summa pengar, som, med tillsägelse att ej se på kostnaden, ställdes till lagkarlens förfogande, så att sir George Staunton hade föga skäl att befara någon försumlighet å de personers sida, åt vilka han uppdragit saken.

Den resa, som de båda svågrarna företogo i varandras sällskap, skänkte även sir George Staunton mer nöje än han vågat hoppas. Hans hjärta kände sig oemotståndligt lättat, då han förlorade Edinburgh ur sikte, och Butlers lediga och förståndiga samtalston var väl ägnad att skingra alla de sorgliga tankar, han kunde vara böjd att hängiva sig åt. Han började till och med eftersinna, huruvida det kunde finnas någon synnerlig svårighet vid att förflytta hans hustrus släktingar till Willinghams kyrkoherdeboställe. För att hava dem under sina vingars skugga erfordrades blott, att han skaffade den närvarande innehavaren någon förmånligare plats, samt att Butler prästvigdes enligt engelska kyrkans föreskrifter, ett villkor, som han ej kunde fatta möjligheten av, att denne skulle göra några invändningar mot. Det var visserligen obehagligt att oupphörligt hava mrs Butler framför sig, då han visste, att hon kände till hela hans olyckliga historia, men ehuru han dittills ej haft något skäl att klaga över bristande förtegenhet å hennes sida, skulle han därigenom varda ännu mer förvissad om hennes tystlåtenhet. På detta sätt hoppades han även kunna bibehålla sin hustru vid gott lynne och större undergivenhet än nu var händelsen, då hon ofta satte honom i bryderi genom att förebära den fullkomliga bristen på allt sällskap på Willingham såsom skäl till sitt yrkande att få kvarbliva i staden, då han önskade återvända till landet. — Er syster är där, ansåg han skola varda ett tillfyllestgörande svar på detta bekväma inkast.

Han hörde sig för hos Butler rörande detta ämne, i det han frågade honom, vad han skulle tycka om ett engelskt pastorat med tolvhundra pund om året mot åliggandet att emellanåt skänka sitt sällskap åt en granne med vacklande hälsa och ojämnt lynne. — Han torde väl ibland, sade han, råka en mycket lärd och bildad man, som var katolsk präst, men han hoppades, att det ej borde vara något oövervinneligt hinder för en man av hans frisinnade tänkesätt. Vad, tillade han, skulle mr Butler svara, om ett sådant anbud gjordes honom?

— Helt enkelt, att jag ej kunde antaga det, sade Butler. Jag har ej lust att inlåta mig i någon diskussion rörande de särskilda tvistepunkterna mellan de olika kyrkorna, men jag har blivit uppfostrad i min, har mottagit dess prästvigning, är övertygad om sanningen av dess läror och vill dö under den fana, jag en gång svurit trohet.

— Huru mycket kan ert nuvarande pastorat inbringa? sade sir George Staunton, ifall frågan ej anses alltför närgången.

— Överhuvudtaget, ungefär hundra pund om året, utom avkastningen av bostället.

— Och ni tvekar att utbyta det mot tolvhundra om året, fastän ni ej kan angiva någon för saligheten vådlig lärosats hos den engelska kyrkan, varigenom denna skiljer sig från den skotska.

— Därom har jag min egen åsikt, sir. Det torde finnas mycket gott och finns säkert medel till frälsning i båda, men varje människa måste handla enligt sina insikter. Jag hoppas hava fullgjort och fortfarande fullgöra min Mästares verk i denna höglandsförsamling, och det skulle illa anstå mig att för slem vinnings skull lämna mina får i vildmarken. Men även ur den världsliga synpunkt, vari ni betraktat frågan, sir George, hava dessa hundra pund om året fött och klätt oss och lämnat oss ingenting övrigt att önska: arvet efter min svärfar och några andra har ytterligare skaffat oss en liten egendom, som avkastar ungefär två gånger så mycket, och jag vet verkligen inte, huru vi skola använda överskottet. — Jag lämnar därför åt er själv att avgöra, om det vore välbetänkt av mig att eftersträva en inkomst på tolvhundra pund, då jag varken har någon önskan eller något tillfälle att utgiva ens fjärdedelen av denna summa.

— Detta är verklig filosofi, sade sir George. Jag har väl förr hört talas om dylikt, men aldrig påträffat det förrän nu.

— Det är blott sunt förstånd, svarade Butler, vilket oftare överensstämmer med filosofien och religionen, än pedanter och svärmare gärna vilja medgiva.

Sir George lät ämnet falla utan att åter upptaga det. Ehuru de reste i hans egen vagn, tycktes han dock känna sig så uttröttad av färden, att han nödgades kvarstanna en dag i en liten stad, kallad Midcalder, vilken är den första stationen från Edinburgh. Även i Glasgow dröjde de en dag, så att deras resa ej gick särdeles fort.

De reste därefter vidare till Dumbarton, där de beslutat lämna vagnen och hyra en båt för att föra dem över Garelock till prästgården, emedan vägarna i denna trakt ej tilläto begagnandet av hjuldon. De åtföljdes av sir Georges kammartjänare och en betjänt. Stallbetjäningen kvarlämnades vid vagnen. Denna anordning hade knappt hunnit vidtagas, då klockan fyra på eftermiddagen ett ilbud anlände från sir Georges agent i Edinburgh med ett paket, vilket han öppnade och läste med stor uppmärksamhet. Paketet, vars innehåll i hög grad tycktes intressera och uppröra honom, hade strax efter deras avresa avsänts från Edinburgh. Men budbäraren hade farit om dem, därigenom att han om natten rest genom Midcalder och hunnit före dem till Roseneath, varifrån han nu var stadd på återvägen efter att hava dröjt där i över tjugufyra timmar. Sir George besvarade genast den erhållna skrivelsen och avsände svaret med samma budbärare, i det han gav honom en frikostig belöning och uppmanade honom att ej unna sig någon rast och ro, förrän han lämnat det i hans agents händer.

Slutligen gingo de ombord i båten, som redan en stund legat och väntat på dem. Under överfarten, som gick långsamt, emedan de nödgades ro hela vägen och oftast mot strömmen, vände sig sir Georges frågor huvudsakligen kring de högländska rövare, vilka sedan år 1745 oroat denna del av landet. Butler upplyste honom om, att flertalet bland dem ej voro infödda högländare, utan zigenare, kittelflickare och andra förtvivlade sällar, som begagnat sig av den under inbördes kriget uppståndna oredan, bergsbornas allmänna missnöje och polisens klena tillstånd för att med större djärvhet utöva sitt rövaryrke. Sir George frågade därpå efter deras levnadssätt, deras sedvanor, om de våldsgärningar de begingo ej ibland försonades genom ädelmodiga handlingar, och huruvida de ej ägde de vilda hordernas dygder likaväl som deras laster?

Butler svarade, att de nog ibland visade gnistor av ett ädelmod, vilket även de sämsta missdådare sällan fullkomligt sakna, men att deras dåliga anlag voro bestämda och ständiga bevekelsegrunder för deras handlingar, medan varje tillfälligt utbrott av ädel känsla endast var en övergående drift, som man aldrig kunde lita på och som sannolikt väckts genom någon besynnerlig och ovanlig sammanlänkning av omständigheter. Under loppet av detta samtal, vilket sir George fortsatte med en märkbar iver, som tämligen mycket förvånade Butler, råkade den senare att nämna Donacha Dhu na Dunaighs namn, vilket läsaren redan känner till. Sir George uppsnappade ivrigt ljudet, liksom det haft något synnerligt intresse för hans öra, samt gjorde de noggrannaste förfrågningar rörande nämnda människa, antalet av hans band och till och med varje däri befintlig persons utseende. Butler kunde likväl ej giva några särdeles upplysande svar härpå. Mannen var mycket omtalad bland det lägre folket, men hans bedrifter voro betydligt överdrivna. Han hade alltid en eller par karlar med sig, men eftersträvade aldrig att föra befälet över mer än tre eller fyra. Med ett ord, han kände föga till honom, och det lilla, han visste, hade ej ingivit honom någon lust att göra hans närmare bekantskap.

— Icke dess mindre skulle jag önska råka honom någon av dagarna.

— Det vore ett farligt möte, sir George, så framt ni ej menar, att vi skola se honom undfå sin välförtjänta lön av lagen, och då vore det ett sorgligt möte.

— Om var och en skulle belönas efter förtjänst, mr Butler, vem skulle då undgå spöslitning? Men jag talar i gåtor till er. Jag skall förklara mig närmare, när jag talat med lady Staunton rörande detta ämne. — Ro på, gossar, tillade han, vändande sig till båtfolket, molnen hota med oväder.

Luftens tryckande dovhet, de väldiga molnmassor, som skockade sig vid den västra horisonten och under den nedgående solens inflytande glödde likt en smältugn, denna fruktansvärda stillhet, varmed naturen tyckes avbida åskans utbrott liksom en livdömd soldat avvaktar plutonelden, som skall sträcka honom till marken — allt antydde ett annalkande oväder. Stora regndroppar nedföllo emellanåt och föranledde de resande att insvepa sig i sina reskappor, men regnet upphörde snart, och den i slutet av maj i Skottland så ovanliga hettan tvang dem att åter avlägga dem.

— Det ligger någonting högtidligt i detta ovädrets uppskov, sade sir George. Det tyckes, som om det återhölle sitt tordön för att kunna högtidligt fira någon viktig tilldragelse här nere.

— Ack, svarade Butler, vad äro väl vi, att naturens lagar skulle i sin gång foga sig efter våra flyktiga handlingar eller lidanden? Molnen skola brista, då de blivit mättade med elektriskt fluidum, antingen en råget i detsamma faller från Arrans klippspetsar, eller en hjälte dör på det slagfält, där han segrat.

— Själen glädes åt att tro det vara annorlunda, sade sir George Staunton, och betraktar människans öde såsom den medelpunkt, omkring vilken hela universum rör sig. Vi tänka ej gärna på, att vi skola blandas med förutgångna släkten, liksom dessa stora, svarta regndroppar blandas med den ofantliga vattenmassan, i det de för ett ögonblick bilda en obetydlig ring och sedan spårlöst försvinna för alltid.

— För alltid! — Vi skola — vi kunna ej försvinna för alltid, sade Butler med en blick rot höjden. Döden är för oss blott en förvandling, ej en förintelse — den är början till en ny tillvaro, vars beskaffenhet beror av de handlingar vi utövat här nere.

Under det deras samtal vände sig omkring dessa allvarsamma ämnen, varpå det annalkande ovädret helt naturligt ledde dem, hotade deras färd att varda besvärligare än de väntat, genom de häftiga vindkast, vilka med plötslig våldsamhet upprörde fjordens vatten och hämmade roddarnas ansträngningar. De behövde nu blott ro omkring en liten udde för att komma till den vanliga landningsplatsen vid åmynningen, men med deras tunga båt och i den hårda stormen skulle det sannolikt hava dragit så långt ut på tiden, att de emellertid ofelbart måst bliva överfallna av ovädret.

— Kunna vi inte landa på denna sidan udden, frågade sir George, och därigenom finna något skydd?

Butler kände ej till något landningsställe, åtminstone intet, varifrån någon gångbar stig ledde över bergen, vilka på alla sidor omslöto stranden.

— Tänk efter ännu en gång, sade sir George Staunton, ovädret bryter snart lös i fullt raseri.

— Å, visst ha vi Zigenarbukten, sade en av båtfolket, men vi ha inte nämnt något därom för pastorn, och jag är inte rätt säker, om jag kan styra båten dit, emedan viken är så full med grund och undervattensklippor.

— Försök, så skall ni få en halv guiné, sade sir George.

Den gamle sjömannen tog rodret, i det han anmärkte, att om de bara väl komme dit, så fanns det en brant stig, som ledde upp från stranden, och på en halvtimme komme man på den fram till prästgården.

— Är ni säker på att ni känner vägen? sade Butler till karlen.

— Kanske jag kände den litet bättre för en femton år sedan, då Dandie Wilson låg i fjorden med sin snabbseglande kutter. Jag minns, Dandie hade en ung vildbasare till engelsman med sig, som de kallade —

— Om ni sladdrar så mycket, sätter ni båten på Brynstenen, sade sir George. Håll masten i en linje med den där vita klippan.

— För tusan, sade veteranen, i det han stirrade på honom, jag tror ers nåd känner till viken lika bra som jag! — Ers nåds näsa har varit på Brynstenen en gång förr, skulle jag tro.

Under detta samtal nalkades de den lilla bukten, vilken var så dold bakom berg och omgiven av grund och undervattensklippor, att den endast kunde upptäckas och begagnas av dem, som noga kände till farvattnet. En gammal söndrig båt låg redan inne i bukten, uppdragen på land, där den var sorgfälligt dold mellan träden.

Då Butler varseblev denna farkost, yttrade han till sin följeslagare: — Ni kan aldrig tro, sir George, vilken svårighet jag haft att övertyga mina stackars sockenbor om brottsligheten och faran av denna smyghandel — och likväl ha de oupphörligt för ögonen alla dess farliga följder. Jag vet intet, som i så hög grad bidrager att undergräva och förstöra alla deras moraliska och religiösa grundsatser.

Sir George tvang sig att med sänkt röst yttra något om den för ungdomen så naturliga äventyrsandan, och att hos de flesta eftertanken komme med åren.

— Det händer tyvärr blott alltför sällan, sir, svarade Butler. Om de en gång blivit djupt invecklade, och i synnerhet om de deltagit i de blodiga uppträden, vartill deras sysselsättning ovillkorligen leder, så har jag alltid märkt, att de förr eller senare få ett olyckligt slut. Både erfarenheten och Skriften lära oss, att straffet följer våldsverkaren i spåren, och att den blodtörstige ej kommer till sin halva ålder. — Men jag ber, tag min arm och låt mig hjälpa er i land.

Sir George behövde verkligen detta stöd, ty han tänkte i sin förändrade sinnesstämning på de olika känslor, varmed han fordom beträtt detta ställe. Just som de stego i land, hördes på avstånd åskans dova mullrande.

— Det är ett förebud, mr Butler, sade sir George.

— Intonuit lævum — det är således något lyckligt förebud, svarade Butler leende.

Båtfolket fick befallning att så fort som möjligt ro med båten omkring udden till det vanliga landningsstället, medan de båda herrarna, åtföljda av en tjänare, på en invecklad gångstig letade sig fram genom den täta småskogen till Knocktarlities prästgård, där man oroade sig över, att de så länge uteblevo.

De båda systrarna hade förgäves väntat sina män hela den föregående dagen, vilken i sir Georges brev varit utsatt såsom tiden för deras ankomst, men denna var vorden fördröjd genom uppehållet i Midcalder, och man började i prästgården redan frukta, att de ej heller denna dag skulle ankomma.

För lady Staunton var detta dröjsmål liksom ett litet andrum, ty hon bävade denna dag vid tanken på de kval, hennes mans stolthet måste uthärda vid mötet med en svägerska, som kände till hela hans olyckliga och skymfliga historia. Hon visste, att vilket våld han än gjorde på sina känslor i andras närvaro, hon likväl var dömd att i hemlighet se dem frambryta med en häftighet, som tärde på hans hälsa, förstörde hans lynne och gjorde honom till ett föremål för både fruktan och medlidande. Gång på gång varnade hon Jeanie att ej låta märka något tecken till igenkännande utan mottaga honom som en fullkomlig främling, och lika många gånger förnyade Jeanie sitt löfte att rätta sig efter hennes önskningar.

Även Jeanie kunde ej utan ängslan tänka på det förestående mötet, men hennes samvete hade ingenting att förebrå henne, och dessutom var hon överhopad med en mängd ovanliga hushållsbestyr, och detta i förening med hennes längtan att få återse Butler efter en så lång frånvaro, gjorde henne högst angelägen om, att de resande skulle anlända så snart som möjligt. Härtill kom — varför skall jag fördölja sanningen? — att det alltemellanåt föll henne in, att hennes präktiga måltid nu uppskjutits i två dagar, och huru få av alla de rätter, vid vilkas tillredning hon använt hela sin tarvliga kokkonst, den tredje dagen med någon heder kunde uppdukas på bordet? Och vad skulle hon göra med återstoden? — Hon besparades likväl besväret av alla vidare överläggningar rörande detta sistnämnda ämne genom kaptenens oförmodade ankomst i spetsen för ett halvt dussin raska karlar, klädda och väpnade på högländska sättet.

— God morgon, lady Staunton, hoppas jag har nöjet finna er i högönsklig välmåga! — Och god morgon även ni, kära mrs Putler! — Jag får pe er säga till om litet mat och öl och prännvin åt gossarna, ty vi ha varit ute på fjord och hed alltsedan dagningen och alltsammans för ingenting — ta mig fan!

Med dessa ord satte han sig ned, sköt tillbaka peruken och torkade sig i ansiktet, under det han antog en viktig min, utan att det ringaste bry sig om den blick av förnäm förvåning, varmed lady Staunton sökte låta honom förstå, att han toge sig en för stor frihet.

— Det är ändå en tröst, då man fått sig en kinkig sak på halsen, fortfor kaptenen i det han med en ridderlig min vände sig till lady Staunton, att det är för att tjäna en vacker dam eller åtminstone en herre, som har en vacker fru, vilket just kan komma på ett ut, emedan, som mrs Putler alltför väl vet, den, som tjänar mannen, även tjänar hustrun.

— Som komplimangen tycks gälla mig, sir, sade lady Staunton, så får jag förklara, att jag omöjligt kan inse, huru er morgonutflykt kan röra sir George eller mig.

— Fördöme mig, är det inte bra hårt, milady! Liksom jag inte fått uttrycklig pefallning jämte vederpörlig fullmakt från hans höghets intendent i Edinpurgh, att jag skulle uppsöka och fasttaga Donacha Dhu na Dunaigh och pringa honom inför mig och sir George Staunton, att han må undfå sin välförtjänta lön, vilket vill säga galgen, som han otvivelaktigt förtjänt påde därför, att han skrämt ers härlighet och för andra mindre viktiga saker.

— Skrämt mig? sade hennes härlighet. Jag har ju aldrig skrivit ett ord till sir George angående min förskräckelse vid vattenfallet.

— Då måtte han fått hört det från annat håll, ty vad skulle väl eljest kunnat inge honom en så ivrig önskan att se den spetspoven, att jag måste snoka efter honom genom alla mossar och myrar i landet, liksom jag skulle få något, om jag funne honom, då kanske en kula genom huvudet plir lönen för allt mitt pesvär?

— Kan det verkligen vara sant, att det är för sir Georges skull, som ni sökt gripa denne karl?

— Vid Gud, av intet annat skäl jag vet av, än att det är hans nåds välpehag, ty karlen kunde gärna för mig fått fortfara med sin hantering på ett stilla och peskedligt sätt, så länge han respekterade hertigens område, men det är tillräckligt skäl, att han skulle tas och hängas med, om det därpå komme an, ifall det pehagar någon hedersvärd schentelman, som är hertigens vän. — Jag fick således pefallningen i går afton, och uppådade strax ett halvt dussin raska gossar, med vilka jag nu varit ute alltsedan före solens uppgång, och som jag pefallte ta på sig sina koltar och kortkappor.

— Jag undrar på, att ni gjorde detta, kapten, sade mrs Butler, då ni känner parlamentsakten, som förbjuder att bära den högländska dräkten.

— Pah, låt inte det göra er några gråa hår, mrs Putler! Lagen är para ett par, tre år gammal och är mycket för ung för att ha hunnit ända till oss, och dessutom, huru skola gossarna kunna klättra i pergen med de fördömda pyxorna på sig? Jag kan pli riktigt sjuk, då jag ser dem. Men i alla fall trodde jag mig tämligen bra känna till Donachas smyghål, och jag var till det ställe, där han höll till i natt som var, ty jag såg löven, varpå de spetspovarna legat, och askan efter deras eld, vari ännu några pränder lågo och glödde. Jag misstänker, de fått någon nys om, vad som var på färde — jag har letat igenom varenda klyfta och vrå i pergen, liksom jag spårat ett rådjur, men anfäkta jag fick syn på så mycket som en flik av hans rockskört.

— Han har säkert begett sig på väg utför fjorden till Cowal, sade David, och Ruben, som varit ute tidigt på morgonen och plockat nötter, förklarade, att han sett en båt ro till Zigenarbukten, vilket ställe var väl känt av gossarna, ehuru deras mindre äventyrsälskande fader var okunnig om dess tillvaro.

— Vid Gud, sade Duncan, då skall jag inte längre dröja här, än jag hunnit dricka ur den här pägarn med prännvin och vatten, ty det är mycket möjligt, att de hålla till i skogen. Donacha är en slug karl och anser det kanske päst att sitta invid spiseln då skorsten röker in. Han tror, att ingen skall leta efter honom så nära! Jag får pe ers härlighet ursäkta min prådstörtade avfärd, men jag skall strax komma igen och antingen medhava Donacha levande eller också hans huvud, vilket jag vågar påstå vara fullt ut lika tillfyllestgörande. Och jag hoppas tillpringa en angenäm afton med ers härlighet och få min revansch på präde av mr Putler för de tolv skilling han vann av mig, ty han kommer säkert snart hem, eljest får han en våt färd, emedan vi snart ha oss en duktig skur.

Med många skrapningar och bugningar samt ursäkter — som mycket beredvilligt antogos — för det, att han lämnade dem, och upprepade försäkringar om en snar återkomst — på vilkas uppriktighet mrs Butler ingalunda tvivlade, så länge hennes bästa brännvin var att tillgå — lämnade Duncan prästgården, samlade sina följeslagare och började genomspana den snåruppfyllda skogen, som låg mellan den lilla dalen och Zigenarbukten. David, som för sitt mod och sin beslutsamhet var en gunstling hos kaptenen, passade på tillfället att smyga undan och åtfölja den store mannen på hans efterspaningar.