Myladys son/Del I/Kapitel 06
| ← Gascognare och italienare |
|
d'Artagnan är i bryderi, men en av våra gamla bekanta kommer till hans hjälp → |
VI.
D'ARTAGNAN VID FYRTIO ÅR.
ACK, SEDAN DEN TIDEN, DÅ VI I ROMANEN DE tre musketörerna lämnade d'Artagnan i n:r 12 vid Fossoyeursgatan, hade många händelser och i synnerhet många år förflutit.
D'Artagnan hade ej försummat omständigheterna, men omständigheterna hade försummat d'Artagnan.
Så länge han var omgiven av sina vänner, göto ännu hans ungdoms drömmar sitt poetiska skimmer över hans liv. Han var en av dessa smidiga, mottagliga naturer, som lätt insupa andras egenskaper. Athos meddelade honom sin värdighet, Porthos sin kraft, Aramis sin fina ton. Om d'Artagnan fortfarit att leva tillsammans med dessa tre, skulle han blivit en utmärkt man.
Athos lämnade honom först för att draga sig tillbaka till den lilla egenvdom han ärvt i trakten av Blois, därefter Porthos för att gifta sig med sin prokuratorska och slutligen Aramis för att inträda i det andliga ståndet och bliva abbé.
D'Artagnan, vars framtid tycktes så innerligt förenad med hans tre vänners, fann sig från denna stund ensam och svag, utan mod att fullfölja en bana, på vilken han märkte, att han ej kunde bliva något, så framt icke var och en av dessa vänner så att säga delade med sig av det elektriska fluidum han själv fått av himlen.
Ehuru d'Artagnan blivit löjtnant vid musketörerna, fann han sig därigenom blott ännu mer ensam; han var ej som Athos av tillräckligt hög börd för att vinna inträde i de förnämare kretsarna; han var ej som Porthos nog fåfäng att söka inbilla andra, att han umgicks i de högre kretsarna, han var icke, som Aramis, nog adelsman att i och genom sin egen personlighet kunna bibehålla sitt stånds fina, belevade ton och skick.
För någon tid hade det tjusande minnet av fru Bonacieux i den unge löjtnantens själ ingjutit en viss poesi, men som allting är förgängligt i denna värld, utplånades småningom även detta minne. Garnisonslivet har en olycklig inverkan även på finare skaplynnen. Av de två motsatta naturer, som bildade d'Artagnans personlighet, segrade småningom den materiella, och utan att själv märka det, hade d'Artagnan, ständigt i garnison, ständigt i fält, ständigt till häst, blivit vad man brukar kalla »en äkta gammal knekt».
D'Artagnan förlorade fördenskull ingalunda sin naturliga förslagenhet. Tvärtom ökades denna förslagenhet ännu mer, eller framträdde åtminstone mera under den något råare ytan; men han använde den numera blott till småsaker, ej till viktigare företag, han anlitade den för sitt materiella välbefinnande, ett sådant som soldater i allmänhet önska sig, det vill säga god inkvartering, gott bord, en god värdinna och dylikt.
Och allt detta hade d'Artagnan funnit för sex år sedan vid Tiquetonnegatan på Värdshuset Geten.
Under första tiden av hans vistelse på detta hotell blev värdinnan, en vacker och livlig flamländska på tjugufem eller tjugusex år, mycket förtjust i honom. Efter någon kärlekshandel dem emellan, för vilken en förtretlig äkta man visat sig mycket besvärlig, varför d'Artagnan också väl tio gånger hotat att spetsa honom på sin värja, försvann den äkta mannen en vacker morgon för alltid, sedan han i hemlighet sålt några fat vin och medtagit alla pengar samt i huset befintliga juveler. Man antog till sist, att han var död. Hans hustru i synnerhet, som invaggade sig i den ljuva förhoppningen att hon var änka, påstod bestämt, att han var avliden.
Slutligen, efter en treårig förbindelse, vilken d'Artagnan väl aktade sig för att bryta, helst som han med varje år funnit sin bostad och sin värdinna allt trevligare, ty den senare lämnade honom kredit för den förra, fick värdinnan det orimliga infallet att åter vilja bli hustru och föreslog d'Artagnan, att de skulle gifta sig med varandra.
— Fy! svarade d'Artagnan. Vill ni ingå tvegifte? Det kan väl inte vara ert allvar.
— Men han är död … det är jag alldeles säker på.
— Han var en mycket förtretlig gynnare och skulle i så fall nog dyka upp igen en vacker dag för att låta hänga oss.
— Nåja, kommer han tillbaka, så dödar ni honom bara, ni är ju så tapper och skicklig.
— Besitta, det vore också ett sätt att bli hängd!
— Ni avslår då mitt anbud?
— Ja visst. Hur skulle jag kunna annat?
Den vackra värdinnan blev tröstlös. Hon hade gärna gjort d'Artagnan icke blott till sin man utan även till sin gud; han var en ståtlig karl och hade så stiliga mustascher.
På fjärde året av denna förbindelse inträffade expeditionen till Franche-Comté. D'Artagnan utsågs att deltaga däri och beredde sig till uppbrottet. Utgjutelser av sorg och saknad, tårar och högtidliga löften om evig trohet flödade nu, allt å värdinnans sida naturligtvis. D'Artagnan var alltför hög herre för att nedlåta sig till dylika löften; han lovade blott att göra allt vad han kunde för att öka sitt namns ära.
Beträffande d'Artagnans mod känna vi honom; han höll sig aldrig undan, och en dag, då han i spetsen för sitt kompani sprängde mot fienden, fick han en kula i bröstet och föll ned på slagfältet. Man såg honom falla från hästen och bli liggande på marken, man trodde, att han var död, och alla de, som hoppades få efterträda honom i hans grad, påstodo det bestämt.
Men d'Artagnan var mera seglivad än så. Sedan han under dagens hetta legat avsvimmad på slagfältet, återkallade nattens svalka honom till livet. Han begav sig till en by, bultade på porten till det bästa hus han såg och mottogs som fransmän alltid och överallt mottagas, antingen de äro sårade eller ej. Han blev väl förplägad och omsorgsfullt skött och vårdad, återställdes fullkomligt, och vid bättre hälsa än någonsin begav han sig en vacker morgon åter på väg till Frankrike. När han anlänt till Paris, styrde han kosan till Tiquetonnegatan.
Men d'Artagnan fann sitt rum upptaget; en fullständig mansutrustning, med undantag av värja, hade fått plats i garderoben.
— Jaså, han har återkommit, sade han, nå, lika gott!
D'Artagnan tänkte naturligtvis allitjämt på den äkta mannen.
Han frågade sig för. Nya uppassare, ny jungfru … Värdinnan hade gått att promenera.
— Ensam? frågade d'Artagnan.
— Nej, med herrn.
— Har herrn kommit tillbaka?
— Ja visst, svarade tjänstflickan enfaldigt.
— Om jag hade pengar, sade d'Artagnan för sig själv, skulle jag begiva mig härifrån, men det har jag inte, därför måste jag stanna kvar, lyda min värdinnas råd och göra ett slut på denne besvärlige gengångares äktenskapliga trassel.
Han hade knappt avslutat denna monolog, förrän jungfrun, som stod vid dörren, utropade:
— Ah, se där kommer just frun tillbaka med herrn.
D'Artagnan kastade en blick bort åt gatan, och såg verkligen vid hörnet av Montmartregatan värdinnan komma tillbaka, arm i arm med en reslig schweizare, vilken kråmade sig, under det han gick, med en uppsyn, som på ett angenämt sätt erinrade honom om hans gamle vän Porthos.
— Är det där herrn? sade d'Artagnan för sig själv. Hm, han tycks ha vuxit mycket.
Han satte sig i salen på en iögonenfallande plats.
Då värdinnan inträdde, varseblev hon genast d'Artagnan och uppgav ett svagt rop.
Vid detta rop steg d'Artagnan upp, skyndade fram till henne och omfamnade henne ömt. Förvånad såg schweizaren på värdinnan, som bleknade.
— Ah, är det ni, min herre? Vad vill ni mig? frågade hon ytterst förvirrad.
— Denne herre är er kusin eller er bror kanske? frågade d'Artagnan utan att på minsta sätt falla ur den roll, han spelade.
— Vem är den där mannen? frågade schweizaren med mörk uppsyn.
Värdinnan svarade endast med några obegripliga ord.
— Vem är denne schweizare? sporde d'Artagnan.
— Denne herre gifter sig med mig, svarade värdinnan darrande.
— Er man är då verkligen död?
— Vad angår det er? frågade schweizaren.
— Det angår mig ganska mycket, svarade d'Artagnan, eftersom ni inte utan mitt samtycke kan gifta er med denna dam, och eftersom … jag inte tillåter det.
Schweizaren blev röd i ansiktet som en pion. Han bar sin vackra, guldsmidda uniform, d'Artagnan var insvept i en grå kappa, schweizaren var sex fot lång, d'Artagnan knappt mer än fem, schweizaren ansåg, att han var hemma hos sig och att den andre var en obehörig persom.
— Vill ni packa er iväg! sade schweizaren, häftigt stampande med foten i golvet.
— Jag? För ingen del! svarade d'Artagnan.
— Vi behöva ju bara skicka efter en vakt, sade en upppassare, som ej kunde förstå, att en så liten karl kunde tvista om platsen med en, som var så stor och reslig.
— Du, sade d'Artagnan, som nu i sin tur började bli uppbragt och tog uppassaren i örat, du står att börja med stilla på din plats och rör dig inte ur stället, eljest rycker jag av dig det jag nu håller i. Och ni Vilhelm Tells lysande ättling packar ihop era kläder, som äro i mitt rum, och ger er ofördröjligen iväg att söka en annan bostad.
Schweizaren började skratta högljutt.
— Jag ge mig iväg? Och varför det, om jag får fråga?
— Gott, sade d'Artagnan, jag märker, att ni börjar förstå mig. Kom då och gör en promenad med mig, så skall jag förklara mig tydligare.
Värdinnan, vilken kände d'Artagnan såsom en utmärkt fäktare, begynte gråta och slita sig i håret.
D'Artagnan vände sig till den vackra gråterskan.
— Men så visa då bort honom, min fru, sade han.
— Bah! återtog schweizaren, som behövt någon tid för att fatta meningen med det förslag d'Artagnan gjort honom, säg mig först vem ni är, eftersom ni föreslår mig en promenad med eder.
— Jag är löjtnant vid hans majestäts musketörer, svarade d Artagnan, och följaktligen er förman, men som här inte är fråga om grad utan endast om inkvartering, så … ja, ni känner väl bruket. Kom och hämta er inkvarteringssedel; den som först kommer tillbaka tager rummet i besittning.
I trots av värdinnans jämmer gick d'Artagnan bort med schweizaren. I själva verket kände hon sitt hjärta åter livas av den gamla kärleken, men hon hade ej ogärna sett, att den högmodige musketören, som förnärmat henne genom att avslå hennes giftermålsanbud, fått sig en liten läxa.
De båda motståndarne gingo direkt till vallgraven vid Montmartre. Det var redan halvmörkt, då de kommo dit. D'Artagnan bad nu artigt den andre att avstå rummet åt honom och ej mer återvända dit, men schweizaren avböjde detta förslag med en skakning på huvudet och drog sin värja.
— Då kommer ni att ligga här, sade d Artagnan. Det blir ett dåligt härbärge, men det är inte mitt fel; ni har själv så velat.
Med dessa ord drog även han sin värja och korsade den med motståndarens. Han hade att göra med en stark hand, men hans smidighet var all styrka överlägsen. Germanens klinga träffade aldrig musketören. Schweizaren fick två värjsting, som han till följd av kölden knappast kände, men snart tvingade honom blodförlusten och den därav vållade svagheten att sätta sig ned.
— Se där, sade d'Artagnan, vad var det jag sa er! Vad har ni vunnit på det här, egensinnige? Dess bättre är ni säkert läkt och återställd om ett par veckor. Stanna kvar här, så skall jag skicka hit uppassaren med edra kläder. Farväl!
Och se här ett gott råd: Tag er rum vid Montorgueilgatan, på värdshuset Bollande Katten; där har man det mycket bra, så vida samma värdinna ännu är kvar.
Därpå återvände han hem helt munter och skickade mycket riktigt kläderna till schweizaren, vilken uppassaren fann sittande på samma plats, där d'Artagnan lämnat honom, ännu helt förbryllad av sin motståndares säkra hållning.
Från den stunden fingo uppassaren, värdinnan och hela huset för d'Artagnan samma högaktning, som man skulle hysa för Herkules, om han åter nedstege på jorden för att förnya sina tolv storverk.
Men då han blivit ensam med värdinnan, sade han:
— Nu, vackra Madeleine, vet ni, vad det är för skillnad mellan en schweizare och en ädling. Ni har uppfört er som en riktig krögerska. Så mycket sämre för er, ty detta uppförande berövar er min aktning och en gammal kund. Jag körde bort schweizaren för att förödmjuka er, men jag bor inte längre här. Hör hit, uppassare! Bär min kappsäck till Gyllene Fatet vid Bourdonnaisgatan. Farväl, min fru!
Då d'Artagnan yttrade dessa ord, föreföll han på en gång rörande och majestätisk. Värdinnan kastade sig till hans fötter, bad om förlåtelse och höll honom kvar med milt våld.
Vad återstår väl att säga? Stekspettet vreds omkring, det sprakade i spiseln, den vackra Madeleine grät; d'Artagnan kände sig på en gång hungrig, frusen och förälskad på nytt … han förlät, och då han förlåtit, stannade han kvar.
Se där varför d'Artagnan bodde på värdshuset Geten vid Tiquetonnegatan.