Myladys son/Del I/Kapitel 12
XII.
HERR PORTHOS DU VALLON DE BRACIEUX DE PIERREFONDS.
TACK VARE ARAMIS UPPLYSNINGAR VISSTE d'Artagnan nu, att Porthos, som återtagit sitt släktnamn du Vallon, även kallade sig de Bracieux, samt att han i och för detta gods låg i process med biskopen av Noyon.
Det var således i trakten av Noyon han borde söka denna lantegendom, det vill säga på gränsen mellan Ile-de-France och Picardie.
Han gjorde genast upp sin marschruta: först skulle han begiva sig till Dampmartin, varest vägen delade sig i två, av vilka den ena gick åt Soissons, den andra åt Compiègne. Där skulle han inhämta upplysningar om, var egendomen Bracieux var belägen, och allt efter den underrättelse han erhöll skulle han taga vägen rakt fram eller vika av åt vänster.
Planchet, som ännu icke var lugn i avseende å följderna av sin bedrift, förklarade, att han gärna ville följa d'Artagnan till världens ände, antingen han toge vägen rakt fram eller till vänster. Han ville blott be sin förre husbonde om, att de skulle begiva sig av på kvällen, då mörkret erbjöd större säkerhet.
Fram mot klockan åtta på kvällen, då skymningen började utbreda sig över gatorna, anträdde d'Artagnan färden, åtföljd av Planchet, och lämnade huvudstaden genom Saint-Denisporen.
Vid midnatt anlände de båda resenärerna till Dampmartin. Det var nu för sent att inhämta några upplyshingar. Värden på Sångsvanen hade redan gått till sängs, saken måste därför uppskjutas till morgonen därpå.
Tidigt följande dag skickade d'Artagnan efter värden. Denne var en av dessa listiga normander, som säga varken ja eller nej och alltid tro, att de skulle blottställa sig på något vis, om de svarade rättframt på den fråga, man gör dem, men d'Artagnan slöt likväl av de svävande svar han fick, att han borde följa vägen rakt fram.
Klockan nio på morgonen var han i Nanteuil, där han stannade för att frukostera. Här fick han veta, att godset Bracieux var beläget några mil från Villers-Cotterets.
D'Artagnan kände till Villers-Cotterets, dit han ett par tre gånger åtföljt hovet, ty Villers-Cotterets var vid denna tid ett kungligt slott. Han begav sig således på väg till denna stad och tog in på sitt vanliga värdshus, det vill säga Gyllene Delfinen.
Här fick han de mest tillfredsställande upplysningar. Han fick veta, att Bracieux låg två mil från denna stad, men att det icke var där, han borde söka Porthos. Denne hade verkligen legat i process med biskopen av Noyon om egendomen Pierrefonds, som gränsade till hans, och utledsen på alla dessa juridiska förvecklingar, som han ej förstod sig på, hade han, iör att få ett slut på dem, köpt Pierrefonds, varför han också lagt detta nya namn till sina förra. Han kallade sig nu du Vallon de Bracieux de Pierrefonds och bodde på sin nya egendom.
Man måste dock vänta till morgondagen; hästarna hade under dagens lopp tillryggalagt tio lieues och voro därför uttröttade. Om vägen kunde man ej gärna misstaga sig; man behövde endast följa den, som går från Villers-Cotterets till Compiègne, och då man kommit ut ur skogen taga av till höger.
Det var en vacker vårmorgon, fåglarna sjöngo i de stora träden, breda solstrålar, liknande skira, gyllene gardiner, framskymtade, där det fanns någon öppning i skogen. På andra ställen åter kunde dagsljuset knappt genomtränga det täta lövvalvet, och de gamla ekarnas stammar, till vilka de livliga ekorrarna vid åsynen av de resande hastigt togo sin tillflykt, voro inhöljda i mörker. Hela naturen spred en doft av gräs, blommor och löv, som upplivade sinnet.
D'Artagnan, som ledsnat vid Paris kvalmiga atmosfär, tänkte för sig själv, att då man äger tre präktiga lantegendomar, gränsande intill varandra, bör man väl finna sig lycklig i ett sådant paradis, och skakande på huvudet sade han: »Om jag vore Porthos, och d'Artagnan komme för att göra mig det förslag, jag nu ämnar göra honom, så vet jag nog vad jag skulle svara.
Vid skogsbrynet såg d'Artagnan den anvisade vägen, och vid slutet därav tornen på ett stort länsherreslott.
— Sannerligen, herre, sade Planchet, är inte det här riktigt präktiga ägor, och om de tillhöra herr Porthos, så lyckönskar jag honom.
— Besitta, sade d'Artagnan, du får inte kalla honom Porthos eller ens du Vallon, du skall kalla honom de Bracieux eller de Pierrefonds. Du kunde eljest orsaka, att jag förfelade ändamålet med mitt besök.
Då d'Artagnan närmade sig det slott, som först tilldragit sig hans blickar, insåg han, att det icke kunde vara där hans vän bodde; ehuru tornen voro solida och sågo ut att ha byggts nyligen, voro de likväl öppna och liksom söndersprängda med våld. Man kunde trott att någon jätte kluvit dem med ett hugg av en ofantlig bila.
Vid vägens slut fingo de utsikt över en vacker dal, i vars djup man vid stranden av en liten vän insjö såg några små hus, kringströdda här och var, några försedda med tegel, andra med halmtak, och vilka tycktes som härskare erkänna ett prydligt, i början av Henrik IV:s regering uppbyggt slott, prytt med ett herresätes vindflöjlar. Denna gång betvivlade d'Artagnan icke, att han hade Porthos bostad framför sig.
Vägen gick nu rakt fram till det vackra slottet, som i jämförelse med dess stamfar, slottet på berget, var, vad en sprätt i hertig d'Enghiens kotteri var i förhållande till en riddare med järnrustning på Karl VII:s tid.
D'Artagnan satte sin häst i trav framåt vägen, och Planchet följde efter i samma takt.
Tio minuter därefter befunno de sig vid början av en regelbundet planterad allé av ståtliga popplar, vilken förde fram till en grind av järnstänger, vars översta spetsar och tvärslåar voro förgyllda. Vid mitten av denna allé syntes en herre i gröna kläder, förgyllda liksom grinden, och vilken red på en stor och grov, rödbrun häst. På båda sidor om honom stodo två betjänter i rikt galonerade dräkter, och ett stort antal fattiga bönder ägnade honom de mest vördnadsfulla hälsningar.
— Ah, sade d'Artagnan för sig själv, skulle väl det där kunna vara herr du Vallon de Bracieux de Pierrefonds. Min Gud, vad han har krympt ihop, sedan han slutat att kalla sig Porthos!
— Det kan inte vara han, sade Planchet, i det han svarade på det, som d'Artagnan yttrat för sig själv. Herr Porthos var omkring sex fot lång, och den här är knappt fem.
— Och ändå buga de sig så djupt för den där herrn.
D'Artagnan red fram till den bruna hästen, den ståtlige ryttaren och betjänterna. Allt eftersom han närmade sig, tyckte han sig igenkänna ryttarens anletsdrag.
— Herre Gud! utropade Planchet, som nu även trodde sig igenkänna honom, kan det vara möjligt, att det är han?
Vid detta utrop vände sig ryttaren långsamt och med mycken värdighet, och de båda resenärerna sågo nu Mousquetons stora ögon, runda ansikte och hans vältaliga leende skina i sin fulla glans.
Det var verkligen Mousqueton, den fetlagde Mousqueton, skinande av hälsa och uppblåst av välmåga. I rak motsats mot den skrymtaren Bazin lät han, så snart han igenkänt d'Artagnan, sin kropp glida ned från hästen och närmade sig officern med hatten i hand, varför också de församlades vördnadsbetygelser nu riktades mot denna nya sol, som fördunklade den förra.
— Herr d'Artagnan! Herr d'Artagnan! upprepade Mousqueton förtjust mellan sina svällande läppar. Vilken glädje för min herre och husbonde herr du Vallon de Bracieux de Pierrefonds!
— Min gode Mousqueton! Han är då här, din husbonde?
— Ja, ni befinner er på hans egendom.
— Vad du är ståtlig, vad du är fet, frodig och blomstrande! fortfor d'Artagnan, som icke tröttnade på att uppräkna alla de förändringar välståndet åstadkommit hos den förr så uthungrade betjänten.
— Ja, Gud ske lov, herre, svarade Mousqueton, jag mår verkligen mycket bra.
— Men säger du då ingenting åt din vän Planchet?
— Åt min vän Planchet? Planchet, är det verkligen du?
— Jag själv, sade Planchet, alltid lika försiktig. Jag ville bara se, om du blivit högfärdig.
— Högfärdig mot en gammal vän! Aldrig, Planchet! Det kunde du väl inte tro, eller också kände du inte Mousqueton.
— Nå, det låter höra sig, sade Planchet, i det han hoppade av hästen och räckte handen åt Mousqueton. Du är inte som den nedrige Bazin, som lät mig tillbringa två hela timmar i ett vagnslider utan att låtsa om, att han kände mig.
Planchet och Mousqueton omfamnade varandra med en hjärtlighet, som djupt rörde de närvarande och hos dem väckte den tanken, att Planchet var någon förklädd herreman; så visste de att till dess fulla värde uppskatta den ställning Mousqueton innehade.
— Och nu, herre, sade Mousqueton, då han lösgjort sig från Planchets omfamning, ehuru denne förgäves sökt förena sina händer bakom sin väns rygg, nu tillåter ni väl att jag lämnar er, för jag vill själv framföra underrättelsen om er ankomst; han skulle inte förlåta, att jag låtit någon annan gå mig i förväg.
— Den käre vännen! sade d'Artagnan. Han har då inte glömt mlg?
— Glömt? Han! utropade Mousqueton. Det har inte gått en dag förbi, då vi inte väntat att få höra, att ni blivit utnämnd till marskalk antingen efter herr de Gassion eller de Bassompierre.
På d'Artagnans läppar svävade ett av dessa sällsynta vemodiga leenden, som i djupet av hans hjärta överlevat hans länge sedan svunna ungdomsdrömmar.
— Och ni, tölpar, fortfor Mousqueton, stanna kvar här hos herr greve d'Artagnan och visa honom alla möjliga hederspetygelser, medan jag underrättar monseigneur om hans ankomst.
Med bistånd av två hjälpsamma själar satte Mousqueton sig åter upp på sin stora häst, under det Planchet, som var mera lättfotad, utan hjälp besteg sin. Den förre red sedan i väg i kort galopp, som mera vittnade till fördel för hästens ryggrad än för dess ben.
— Nå, det här artar sig ju rätt bra! sade d'Artagnan. Här finns inga hemligheter, ingen förställning, ingen politik … man skrattar hjärtligt, man gråter av glädje, jag ser blott alnsbreda ansikten … sannerligen tycker jag inte, att själva naturen här är festlig, att träden äro höljda med små gröna och röda girlander i stället för med löv och blommor.
— Och jag, sade Planchet, jag tycker för min del, att jag känner den angenämaste steklukt, att jag ser små köksgossar ställa upp sig i rad för att bilda häck, när vi rida. förbi. Ah, min herre, vilken utmärkt kock måste inte herr de Pierrefonds ha, han som redan tyckte om att äta både länge och väl då han bara kallade sig Porthos.
— Stopp litet! svarade d'Artagnan. Du gör mig helt förskräckt. Om verkligheten motsvarar det yttre skenet, så har jag ingenting att hoppas. En så lycklig man kan naturligtvis inte vilja skilja sig från sin lycka, och jag kommer att misslyckas med honom liksom jag misslyckades med Aramis.