Myladys son/Del I/Kapitel 13
XIII.
HURULEDES D'ARTAGNAN, DÅ HAN ÅTERSER PORTHOS, FINNER, ATT RIKEDOM EJ ALLTID MEDFÖR LYCKA.
D'ARTAGNAN RED GENOM GRINDEN OCH befann sig nu mitt framför slottet; han satte just foten på marken, då en jättegestalt visade sig på stora trappan.
Vi vilja göra d'Artagnan den rättvisan, att tillstå, att han utan alla själviska beräkningar kände hjärtat klappa av glädje vid åsynen av denna resliga gestalt, som påminde honom om en hederlig och kär vän.
Han skyndade fram till Porthos och kastade sig i hans armar. Hela betjäningen, uppställd i en halvcirkel på vördnadsfullt avstånd, åskådade uppträdet med ödmjuk nyfikenhet. Mousqueton i första ledet, torkade sina ögon; den stackars karlen fällde oupphörligt glädjetårar, allt ifrån den stund han igenkänt d'Artagnan och Planchet.
Porthos fattade sin väns hand.
— Vilken glädje att återse dig, min käre d Artagnan! utropade han med en stämma, som övergått från baryton till bas. Du har alltså inte glömt mig?
— Glömt dig! Åh, min käre du Vallon, hur skulle man kunna glömma sin ungdoms glada dagar, sina mest tillgivna vänner och de faror, man genomgått tillsammans med dem? Då jag nu återser dig, finns det knappast ett ögonblick av vårt forna kamratliv, som inte återkommer i mina tankar.
— Ja, ja, sade Porthos, i det han sökte återgiva sina mustascher den sprättiga fason, de i hans enslighet förlorat, ja vi hade åtskilliga äventyr på den tiden, och vi gjorde den arma kardinalen åtskilligt huvudbry.
Porthos drog en suck. D'Artagnan betraktade honom.
— I alla händelser, återtog Porthos i samma längtansfulla ton, är du välkommen, käre vän. Du ska hjälpa mig att återvinna min förra munterhet. I morgon skola vi jaga hare på slättmarken här, som är utmärkt, eller råbock i de vackra skogarna. Jag har fyra vinthundar, som anses vara de mest snabbfotade i hela provinsen och ett koppel, som inte har sin make på tjugu mils omkrets.
Porthos suckade åter.
— Ah, tänkte d'Artagnan, skulle min gamle hedersvän inte vara så lycklig, som man kunde tro? Och högt sade han:
— Men först och främst presenterar du mig väl för fru du Vallon; jag påminner mig just ett mycket vänligt bjudningsbrev, som du skickade mig, och vid vars slut hon var nog artig att tillägga några rader.
Porthos suckade för tredje gången.
— Jag miste min hustru för två år sedan, svarade han, och jag sörjer henne alltjämt lika djupt. Det var just därför jag flyttade från mitt slott Vallon, i närheten av Corbeil, till min egendom Bracieux, varigenom jag sedan föranleddes att köpa den här.
— Du är således rik och oberoende? frågade d'Artagnan.
— Ack ja, svarade Porthos, jag är änkling och har fyrtiotusen livres årlig ränta. Men nu ska vi frukostera, om du så vill.
— Mycket gärna, svarade d'Artagnan, morgonluften har givit mig frisk aptit.
— Ja, svarade Porthos, min luft är förträfflig.
De gingo in i slottet. Allt var förgyllt från golv till tak, taklister, friser och länstolar. Ett dukat bord väntade dem.
— Ja, här ser du min vardagskost, sade Porthos.
— För tusan! svarade d'Artagnan. Jag gratulerar dig, själva kungen har inte ett sådant bord.
— Jag har verkligen hört sägas, att han får ett ganska knappt kosthåll av herr Mazarin. Smaka på de här kotletterna, d'Artagnan, de äro av mina egna får.
— Du har möra får, svarade d'Artagnan, jag lyckönskar dig.
— Ja, de beta på mina ängsmarker, som äro alldeles förträffliga.
— Litet mer, om jag får lov.
— Åh, tag hellre för dig av den här haren, som jag sköt i går i en av mina kaningårdar.
— Vilken utsökt smak! utropade d'Artagnan. Du föder då dina harar med bara timjan?
— Och vad säger du om mitt vin? Det är ju ganska gott, inte sant?
— Makalöst!
— Och det är ändå av min egen skörd.
— Verkligen?
— Ja, från en liten sluttning på södra sidan av berget där borta. Den ger mig fulla tjugu åmar.
— Då har du ju ett riktigt vinberg!
Porthos suckade nu för fjärde gången. D'Artagnan räknade hans suckar.
— Hm, sade d'Artagnan, som gärna önskade tyda denna gåta, man skulle kunna tro, att någon sorg trycker dig, min vän. Jag hoppas, att det inte är något fel med din hälsa?
— Den är förträfflig, min vän, bättre än någonsin. Jag -skulle kunna slå ihjäl en oxe med blotta knytnäven.
— Har du några familjebekymmer?
— Familjebekymmer? Nej, jag är ju ensam i hela världen.
— Men vad suckar du då för?
— Hör på, min. vän, jäg vill vara uppriktig mot dig. Jag är inte lycklig.
— Inte lycklig! Du, Porthos, som äger slott, ängar, berg och skogar, du som har fyrtiotusen livres i ränta! Är inte du lycklig?
— Det är sant, att jag äger allt det där, som du säger, men mitt i allt detta är jag ändå ensam.
— Ah, jag förstår, du är omgiven av idel brackor, med vilka du inte kan umgås utan att förnedra dig.
Porthos bleknade lätt och tömde ett stort glas vin.
— Nej, tvärtom, svarade han. Ser du, saken är den, att här finns en hop lantjunkare, som alla ha någon titel och påstå sig härstamma från Pharamond, från Carl den store eller åtminstone från Hugues Capet. Såsom den sistkomna måste jag ju taga första steget till bekantskap, vilket jag också gjorde … men som du vet var fru de Vallon av ganska tvetydig adel. Hon hade i sitt första äktenskap varit gift med en prokurator. Detta funno de vämjeligt, ja de vågade verkligen säga vämjeligt. Du inser nog, att det kunde reta en att slå ihjäl trettiotusen sådana fähundar. Jag dödade också två av dem, detta tystade visserligen munnen på de andra, men det gjorde mig inte till deras vän. Till följd därav, är jag utan sällskap, förstår du, lever i enslighet och känner en dödande ledsnad.
D'Artagnan smålog; han märkte nog, vad som fattades Porthos, och förberedde sin attack.
— Men du är ju ändå själv adelsman, invände han, och din hustru kunde ju inte förtaga ditt eget namns ära.
— Visserligen, men du förstår, att då jag inte har ett historiskt namn såsom släkten Coucy eller Rohan, så ha de där, vilka alla äro vicomter eller grevar, ändå försteget framför mig, både i kyrkan och vid andra högtidliga tillfällen … ja överallt, och jag betyder ingenting. Åh, om jag bara vore …
— Baron, är det inte så? inföll d'Artagnan;
— Ja, utropade Porthos, vars ansikte klarnade vid denna tanke, ack, om jag vore baron!
— Gott, tänkte d'Artagnan, här skall jag lyckas … Därpå tillade han högt:
— Nåväl, min vän, det är just den titel du önskar, som jag nu kommer att erbjuda dig.
Porthos hoppade högt i vädret, så att hela rummet skakade, två eller tre buteljer förlorade jämvikten, rullade ned på golvet och gingo i kras. Mousqueton skyndade in vid bullret och på avstånd syntes Planchet, med munnen fullproppad och en servett i handen.
— Monseigneur ropade på mig? frågade Mousqueton.
Porthos tecknade åt Mousqueton att taga upp de sönderslagna buteljerna.
— Jag ser med nöje, sade d'Artagnan, att du ännu har den beskedlige Mousqueton i din tjänst.
— Han är min intendent, svarade Porthos. Det syns nog, att den gynnaren har det bra, men — fortfor han sakta, han är mig så tillgiven och skulle för ingenting i världen vilja övergiva mig.
— Dessutom kallar han honom monseigneur, tänkte d'Artagnan.
— Seså, gå nu, Mouston, sade Porthos.
— Mouston säger du? Jag förstår, det är kortare, Mousqueton var alltför långt att säga.
— Ja, svarade Porthos, och för övrigt lät det alltför kvartermästaraktigt. Men vi talade om allvarsamma saker, då den slyngeln kom in.
— Ja, svarade d'Artagnan, men låt oss uppskjuta samtalet till senare, din betjäning kunde eljest få höra något, och det finns kanske spioner här på orten. Du förstår, att det är fråga om särdeles viktiga saker.
— Aha för tusan! utbrast Porthos. Nåväl, låt oss då göra en promenad i parken för att befordra matsmältningen.
— Gärna.
Som båda två nu frukosterat tillräckligt, togo de sig en promenad i den stora präktiga parken. Vid slutet av varje särskilt trädgårdskvarter syntes kaniner springa omkring och leka i det höga gräset eller gömma sig i ollonskogen.
— Sannerligen, sade d'Artagnan, överensstämmer inte parken med allt det andra, och finns det lika mycket fisk i dammen som det finns kaniner i dina kaningårdar, så är du en lycklig man, Porthos, såvida du bibehållit din lust för jakt och även fått håg för fiske.
— Fisket avstår jag åt Mouston, svarade Porthos. Det tycks mig vara en alltför simpel förströelse, men jaga gör jag ibland; det vill säga, då jag har tråkigt, sätter jag mig på en av de här marmorbänkarna och skjuter kaniner.
— Men det är ju ganska roligt.
— Ja, svarade Porthos med en suck, ganska roligt.
D'Artagnan räknade ej längre hans suckar.
— Sedan, tillade Porthos, apporterar min favorithund Gredinet kaninerna och bär dem direkt till kocken; han är dresserad till det. Men låt oss nu återgå till vår affär.
— Gärna, svarade d'Artagnan, jag vill bara på förhand säga dig, att du måste ändra levnadssätt.
— Hur då?
— Jo, du måste åter väpna dig, spänna på dig värjan, ge dig ut på äventyr och som förr i världen lämna av ditt blod på vägar och stigar … ja, du vet hur det gick till i den gamla goda tiden.
— Ah, för tusan! utropade Porthos.
— Ja, jag förstår, att du har blivit bortskämd, min vän, du har lagt på hullet, och din handlove har kanske inte längre den kraft, varpå kardinalens livvakt rönte så många bevis.
— Åh, vad det beträffar, så bedyrar jag, att min handlove ännu är lika stark som förut, sade Porthos och räckte fram en hand, som liknade en fårbog.
— Så mycket bättre!
— Vi måste alltså ut på krigsstråt?
— Ja, helt säkert.
— Mot vem då?
— Har du följt med politiken?
— Jag? Nej, inte det minsta.
— Är du på Mazarins eller prinsarnas sida?
— Jag är inte på någons sida alls.
— Det vill säga, du är på vår. Så mycket bättre, Porthos, det är en god utgångspunkt för att göra sin lycka. Nåväl, min vän, jag kan då säga dig, att jag kommer å kardinalens vägnar.
Dessa ord hade samma verkan på Porthos, som om han ännu levat på 1640-talet, och det varit fråga om den gamle kardinalen.
— Verkligen? sade han. Vad kan hans eminens vilja mig?
— Han vill ha dig i sin tjänst.
— Vem har då talat med honom om mig?
— Rochefort. Minns du honom?
— Visst tusan minns jag honom … han, som på sin tid gjorde oss så mycket besvär och hade oss att flacka omkring på landsvägarna, och som du vid vissa tillfällen gav tre värjsting … vilka han för resten hade väl förtjänat.
— Men du vet väl, att han sedan dess blivit vår vän? sade d'Artagnan.
— Nej, det visste jag inte. Han hyser alltså inte något groll mot dig numera?
— Du misstar dig, Porthos, det är jag, som inte hyser något groll.
Porthos förstod icke rätt vad han menade; men man torde erinra sig att det ej var hans starka sida att förstå.
— Du säger således, fortfor Porthos, att det är Rochefort, som talat med kardinalen om mig?
— Ja, och även drottningen.
— Vad? Drottningen?
— Ja, för att inge oss förtroende har hon lämnat honom den där präktiga diamanten, du vet, som jag sålde åt herr des Essarts, och som sedan, jag vet inte på vad sätt, kommit tillbaka i hennes ägo.
— Men jag tycker, anmärkte Porthos med sitt sunda, enkla förstånd, att hon gjort bättre om hon lämnat den åt dig.
— Det tycker jag också, svarade d'Artagnan, men vad kan man väl begära? Kungar och drottningar ha sina nycker. När allt kommer omkring är man dem tillgiven mest därför att de ha rikedom och makt att utdela titlar och pengar.
— Och du säger, att du föreskrivit vissa villkor för min del?
— Ja, ypperliga villkor, alldeles ypperliga. Hans eminens ger allt vad man önskar: gods, pengar och titlar!
— Ah! utbrast Porthos med uppspärrade ögon.
— Under förre kardinalens tid, återtog d'Artagnan, förstodo vi inte att draga fördel av våra framgångar, fastän tillfällen visst inte fattades oss. Jag säger inte detta med avseende på dig, som har dina fyrtiotusen i ränta och som synes mig vara den lyckligaste människa på jorden.
Porthos suckade.
— Icke desto mindre, fortfor d'Artagnan, oaktat dina fyrtiotusen eller kanske just fördenskull, tycker jag, att en krona skulle pryda din vagn. Eller hur?
— Mycket sant, medgav Porthos.
— Nåväl, min vän, förtjäna den! Du har den på din värjspets. Vi komma inte att stå i vägen för varandra. Du vill ha en titel, jag däremot pengar. Jag önskar jag kunde förtjäna så mycket, att jag kunde återuppbygga Artagnan, vilket mina genom korstågen utarmade förfäder sedan den tiden låtit förfalla, och köpa mig trettio tunnland kringliggande mark. Det är allt vad jag åstundar … då skulle jag flytta dit och leva och dö i frid.
— Och jag, sade Porthos, jag vill bli baron.
— Det skall du bli.
— Men har du inte också tänkt på våra andra vänner?
— Jo, jag har redan träffat Aramis.
— Nå, vad önskar han? Att bli biskop kanske?
— Aramis, svarade d'Artagnan, som ej ville taga Porthos ur hans förtjusning, kan du tänka dig, min vän, Aramis har blivit munk och jesuit; han lever som en björn i sitt ide; han försakar allt och tänker bara på sin eviga välfärd. Mina anbud förmådde inte fresta honom.
— Det var dumt, det, sade Porthos, han hade gott förstånd. Än Athos då?
— Honom har jag ännu inte träffat, men jag skall fara till honom, då jag beger mig härifrån. Vet du var jag kan träffa honom?
— Ja, på en liten egendom, som han ärvt, i närheten av Blois.
— Och den egendomen heter?
— Bragelonne. Förstår du, min vän, vad Athos, han, som är av lika hög börd som en kejsare, och som ärvt ett gods med grevetitel, förstår du vad han skall göra med alla de där grevskapen? Grevskapet La Fère, grevskapet Bragelonne?
— Synnerligast som han inte har några barn!
— Tja, jag har hört sägas, att han adopterat en yngling, som till utseendet liknar honom.
— Athos, vår Athos, lika dygdig som Scipio! Har du träffat honom?
— Nej.
— Nåväl, jag skall i morgon hälsa honom från dig. Oss emellan sagt, är jag rädd, att hans benägenhet för starka drycker gjort honom åldrad och förfallen.
— Ja, det är sant, medgav Porthos, han drack mycket.
— Och dessutom var han den äldsta av oss.
— Bara några få år äldre; hans allvarsamma min gjorde, att han såg mycket äldre ut.
— Ja, det är sant. Om vi få Athos med oss, är det så mycket bättre, i annat fall få vi hjälpa oss honom förutan. Vi två äro väl så goda som tolv andra.
— Ja, sade Porthos, småleende vid minnet av sina forna bedrifter, men vi fyra skulle varit lika goda som trettiosex, vilket väl behövts, då vårt värv blir svårt nog, efter vad du säger.
— Svårt nog för nybörjare, ja, men inte för oss.
— Komma vi att få slåss mycket?
— Det hoppas jag.
— Så mycket bättre! utropade Porthos. Så mycket bättre! Du kan inte tro, min vän, hur det knakar i benen på mig, alltsedan jag kom hit. När jag om söndagarna kommer från mässan, händer det ibland, att jag rider in på grannarnas åkrar och ängar för att få mig ett litet gott krakel, för jag känner, att det är ett behov för mig, men det lyckas mig aldrig. Vare sig att man respekterar eller fruktar mig, vilket senare är det mest sannolika, allt nog, man bryr sig inte om, att mina hundar trampa ned gräset och springa omkull alla människor … och när jag kommer tillbaka hem har jag ännu tråkigare än förr, det är alltihop. Man har väl inte så svårt att få slåss i Paris, antar jag?
— Nej, vad det beträffar, kan man inte önska sig bättre, min vän; det finns nu inga duellplakat, ingen kardinalens livvakt, ingen Jussac, inga andra spårhundar mer. Besitta, man slåss under en gatlykta, på ett värdshus, ja var som helst … lika mycket! Herr de Guise dödade Coligny på själva Place Royale, men inte fick han något för det!
— Ja, se det tycker jag om! svarade Porthos.
— För Öövrigt, återtog dArtagnan, få vi snart riktiga bataljer, kanonader, eld och brand … det blir mycket omväxlande.
— Gott, då är mitt beslut fattat.
— Jag har alltså ditt löfte?
— Ja, det är avgjort.
På återvägen till slottet, under det Porthos försjönk i drömmar om sin friherretitel, anställde d'Artagnan betraktelser över den mänskliga naturens svaghet: alltid missnöjd med vad hon har och alltid begärlig efter vad hon icke har. I Porthos ställe skulle d'Artagnan ansett sig vara den lyckligaste man i världen, men för Porthos lycka fattades … vad? Jo, fem bokstäver att sätta framför hans namn och en liten krona att låta måla på hans vagnsdörrar.
— Jag lär väl få söka i hela mitt liv, sade d'Artagnan, utan att någonsin finna en fullkomligt lycklig människa.
Han gjorde just denna filosofiska betraktelse, då försynen tycktes vilja vederlägga den. I samma ögonblick som Porthos lämnat honom för att ge sin kock några order, såg han Mousqueton närma sig. Den beskedlige intendentens ansikte tycktes vittna om en fullständig lycka, frånsett en liten förvirring, som likt en lätt sommarsky snarare beslöjade än förmörkade hans anletsdrag.
— Se där vad jag önskade finna! sade d'Artagnan för sig själv, men ack, den stackarn vet inte i vilket ärende jag kommit hit.
Mousqueton höll sig på avstånd. D'Artagnan satte sig på en bänk och vinkade åt honom att närma sig.
— Herre, sade Mousqueton, i det han skyndade att begagna tillåtelsen, jag har en ynnest att utbedja mig av er.
— Tala, min vän, svarade d'Artagnan.
— Jag vågar inte, jag är rädd att ni kunde tro, att lyckan skämt bort mig.
— Du är alltså lycklig, du, Mousqueton?
— Så lycklig som en människa kan vara, och ändå kan ni göra mig ännu lyckligare.
— Nå, säg då vad det är fråga om, och om det beror på mig, så vill jag gärna göra dig till viljes.
— Herre, den ynnest jag ville be er om är den, att ni inte längre kallade mig Mousqueton, utan endast Mouston. Sedan jag fått äran bli intendent hos monseigneur, har jag antagit detta senare namn, som låter mera aktningsvärt och skaffar mig respekt hos mina underordnade. Ni vet nog, herre, hur nödvändig subordination är för tjänare.
D'Artagnan smålog. Porthos förlängde sitt namn, Mousqueton förkortade sitt.
— Nåväl, herre? sade Mousqueton helt darrande.
— Ja, min käre Mouston, svarade d'Artagnan, var lugn, jag skall inte glömma din anhållan, och om du så vill, skall jag inte längre kalla dig du.
— Ah! utbrast Mousqueton. Om ni ville visa mig en sådan heder, skulle jag i hela mitt liv vara er tacksam därför, men det vore kanske för mycket begärt.
— Åh, sade d'Artagnan för sig själv, det är bra litet i jämförelse med de oväntade besvärligheter jag tlllskyndar den stackars pojken, som så väl tagit emot mig.
— Och ni blir väl länge kvar hos oss? frågade Mousqueton vars ansikte nu återvunnit hela sitt lugn.
— Jag reser i morgon, min vän, svarade d'Artagnan.
— Åh, herre, det var då blott för att göra oss ledsna, som ni kom hit?
— Jag är verkligen rädd för det, sade d'Artagnan så sakta, att Mousqueton, som nu bugade och avlägsnade sig, ej kunde höra det.
En viss samvetsförebråelse for genom d'Artagnans själ, ehuru hans hjärta under de senare åren förhärdats ganska mycket. Han ångrade icke, att han inledde Porthos på en bana, där måhända hans liv och lycka riskerades, ty Porthos satte gärna allt detta på spel för att vinna friherretiteln, som han i femton år förgäves önskat sig, men Mousqueton däremot, som icke begärde annat än att få heta Mouston, var det ju grymt att rycka ur hans angenäma liv och hans överflöd. Denna tanke upptog d'Artagnan, då Porthos återkom.
— Till bords! sade Porthos.
— Vad? Till bords? svarade d'Artagnan. Vad är klockan då?
— Hon är över ett, min vän.
— Ditt hem är ett riktigt paradis, min käre Porthos, man märker inte, hur tiden går.
Man satte sig alltså till bords, och under det de åto och drucko, började d'Artagnan åter tänka på Mousqueton, så mycket mer som denne, utan att själv passa upp vid bordet, vilket i hans nya ställning varit under hans värdighet, emellanåt syntes i dörren och visade d'Artagnan sin tacksamhet därigenom, att han lät servera honom de äldsta och bästa viner, som funnos.
Sedan Porthos under desserten med en vink avskedat sina betjänter och de båda vännerna blivit ensamma, frågade d'Artagnan därför:
— Hör på, Porthos, vem skall åtfölja dig på våra fälttåg?
— Åh, svarade Porthos, Mouston naturligtvis.
— Men, invände d'Artagnan, Mouston är inte så ung längre, dessutom har han blivit mycket fet och är inte van vid några strapatser.
— Det kan så vara, svarade Porthos, men jag är så van vid honom, och för övrigt skulle han inte vilja skiljas från mig, därtill är han mig alltför tillgiven.
— O blinda egenkärlek! tänkte d'Artagnan.
— Smaka på det här vinet, återtog Porthos, det är en spansk sort, som vår vän Athos skattade mycket högt: xeres.
I detta ögonblick inträdde intendenten för att fråga sin husbonde till råds angående morgondagens matsedel och även det tillämnade jaktpartiet.
— Hör på, Mouston, sade Porthos, äro mina vapen i gott stånd?
D'Artagnan började trumma med fingrarna på bordet för att dölja sin förlägenhet.
— Edra vapen, monseigneur? frågade Mouston. Vilka vapen då?
— För tusan, hela min krigsutrustning, förstås!
— Ja, monseigneur. Det tror jag åtminstone.
— I morgon förvissar du dig därom och låter feja alltsammans, om så behövs. Vilken är min snabbaste springare för närvarande?
— Vulcanus.
— Och den ihärdigaste?
— Bayard.
— Vilken häst tycker du mest om för egen del?
— Jag tycker mest om Rustaud, monseigneur, det är ett beskedligt djur, som jag kommer mycket bra överens med.
— Gott, låt förpläga de där tre hästarna väl, låt feja mina vapen och förse dig själv med pistoler och en hirschfängare.
— Vi komma då att resa bort? frågade Mousqueton, som redan började bli orolig.
D'Artagnan, som hittills endast slagit lösa takter, trummade nu en riktig marsch.
— Bättre än så, Mouston, svarade Porthos. Vi återgå i tjänst.
Mousqueton skakades av en darrning, från benen ända upp till de marmorbleka kinderna; han såg på d'Artagnan med ett obeskrivligt uttryck av mild förebråelse, som officern icke utan rörelse kunde fördraga, han vacklade och sade med halvkvävd röst:
— Återgå i tjänst! I krigstjänst vid kungliga armén?
— Ja och nej. Vi ska draga ut på alla möjliga äventyr, med ett ord återgå till vårt förra liv.
De sista orden drabbade Mousqueton som ett åskslag. Det var just detta förskräckliga förra liv, som gjorde det närvarande så angenämt för honom.
— Min Gud, vad hör jag! utbrast Mousqueton med en blick på d'Artagnan, ännu mer bönfallande än den förra.
— Vad skall man göra, min stackars Mouston? svarade d'Artagnan. Ödet vill det så.
Mousqueton lämnade helt uppskakad rummet och glömde att stänga dörren efter sig.
— Den gode Mouston! Han vet inte till sig av glädje, sade Porthos i samma ton, som don Quixote skulle ha antagit för att uppmana Sancho att sadla sin åsna till en sista kampanj.
Då de båda vännerna blivit ensamma, började de tala om framtiden och bygga tusende luftslott. Mousquetons goda viner framkallade för d'Artagnan ett lysande perspektiv av dubloner och pistoler, för Porthos däremot blå bandet och hertigliga manteln.
Dagen därpå tröstades Mousqueton i någon mån av d'Artagnan, som sade honom, att kampanjen antagligen skulle komma att föras i Paris och ej långt från slottet Vallon, som låg nära Corbeil, ej långt från Bracieux, som låg nära Melun och Pierrefonds, som låg mellan Compiegne och Villers-Cotterets.
Sedan Porthos låtit sin gäst skjuta en råbock, sedan han ledsagat honom genom skogen, upp på sitt vinberg och till sina fiskdammar, sedan han visat honom sina vinthundar, sitt koppel, sin favorithund Gredinet, kort sagt allt vad han ägde, och förplägat honom med tre kostliga måltider, anhöll han att få närmare instruktioner av d'Artagnan, som nu var nödsakad att lämna honom för att fortsätta sin färd.
— Hör på Porthos, sade officern, jag behöver fyra dagar för att komma härifrån till Blois, en dag för att uppehålla mig där och tre eller fyra dagar för att återvända till Paris. Res därför om en vecka med betjänt och hästar, tag in på hotell Geten och avbida min återkomst.
— Överenskommet! sade Porthos.
— Jag avlägger utan förhoppningar ett besök hos Athos, fortfor d'Artagnan, jag tror att han numera är alltför oduglig, men man bör ju ändå visa gamla vänner en viss uppmärksamhet.
— Om jag följde med dig, skulle det kanske förströ mig, sade Porthos.
— Det är möjligt, svarade d'Artagnan, och mig också, men då skulle du inte få tid till ordentliga tillrustningar.
— Det är sant, medgav Porthos, res då, och var vid gott mod! Jag för min del känner en brinnande iver.
— Det gläder mig att höra, svarade d'Artagnan.
De skildes åt vid gränsen av Pierrefonds ägor, dit Porthos ovillkorligen ville ledsaga sin vän.
— Jag blir åtminstone inte ensam, sade d'Artagnan, i det han tog vägen åt Villers-Cotterets. Den tusan till Porthos är ännu lika kraftfull som förr. Om Athos kommer med … nåväl, då bli vi tre att skratta åt Aramis, den lille munken med sina erövringar hos det täcka könet.
Från Villers-Cotterets skrev han till kardinalen:
»Jag har redan en att erbjuda ers eminens, och denne
är så god som tjugu. Jag beger mig nu till Blois, till greve de
La Fère, som bor i närheten av denna stad på slottet
Bragelonne.»