Myladys son/Del I/Kapitel 11

←  Abbé d'Herblay

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg De båda Gaspards

Herr Porthos du Vallon de Bracieux de Pierrefonds  →

XI.
DE BÅDA GASPARDS.

VAD TÄNKER DU PÅ, D'ARTAGNAN? FRÅGADE Aramis. Vad ler du åt?

— Jo, min vän, jag tänker på, att när du var musketör, liknade du alltid en abbé, men nu, när du är abbé, liknar du mest en musketör.

— Det är sant, svarade Aramis småleende. Människan är, som du vet, min käre d'Artagnan, ett underligt djur, som består av idel motsatser. Alltsedan jag blev abbé, drömmer jag endast om bataljer.

— Det märks också på ditt bohag; du har värjor av alla slag och som skulle kunna tillfredsställa den mest kräsna smak i den vägen. Fäktar du ännu lika väl?

— Ja, jag fäktar som du gjorde förr i världen, kanske ännu bättre. Jag gör inte annat hela dagarna.

— Med vem då?

— Med en skicklig fäktmästare, som vi ha här.

— Vad? Här i klostret?

— Ja, just här. I ett jesuitkloster finns allting.

— Du skulle väl då ha dödat herr de Marsillac, om han ensam kommit för att anfalla dig, i stället för i spetsen för tjugu man.

— Säkert, svarade Aramis, och även i spetsen för hans tjugu man, om jag hade kunnat draga värjan utan att bli igenkänd.

— Gud förlåte mig, tänkte d'Artagnan, tror jag inte, att han blivit ännu mer gascognare än jag! Därpå tillade han högt: Nå, min käre Aramis, du frågade, varför jag sökte dig.

— Nej, det frågade jag inte, svarade Aramis med sin listiga min, jag väntade, att du skulle säga mig det ändå.

— Säg mig först, anser du dig rik med din abbésyssla, som ger dig tusen écuer och med de tolvtusen livres, du förtjänar genom att skriva predikningar? Svara mig uppriktigt?

— Jag? Jag är fattig som Job. Om du ville undersöka fickor och skrin tror jag inte du skulle finna hundra pistoler här.

— Hundra pistoler! sade d'Artagnan för sig själv. Det kallar han att vara fattig som Job! Om jag alltid hade så mycket att tillgå, skulle jag anse mig rik som Krösus. Därpå tillade han högt: Är du ärelysten?

— Ja, som Encelados.

— Nåväl, min vän, jag erbjuder dig en utväg att bli rik och mäktig och att kunna göra, vad du behagar.

Skuggan av ett moln flög över Aramis panna, lika flyktigt som de skyar, vilka i augusti sväva över fälten. Men så hastigt det än var, märkte d'Artagnan det likväl.

— Tala, sade Aramis.

— Ännu en fråga först. Sysselsätter du dig med politiken?

En blixt lyste i Aramis ögon, lika flyktig som molnet, vilket svävat över hans panna, men dock ej nog snabb för att undgå d'Artagnans skarpa blick.

— Nej, svarade Aramis.

— Allt vad jag föreslår dig kommer du då att tycka om, emedan du för närvarande icke har någon annan herre än Gud, sade gascognaren leende.

— Det är ju möjligt.

— Du har väl understundom, käre Aramis, tänkt på vår ungdoms sköna dagar, vilka vi tillbragte under skämt, dryckesgillen och dueller?

— Visst har jag det, och mer än en gång har jag saknat dem. Det var en lycklig tid i alla fall. Delectabile tempus!

— Nåväl, min vän, dessa sköna dagar kunna vi åter uppleva, denna lyckliga tid kan återkomma. Jag har fått i uppdrag att söka upp mina kamrater, och jag vill börja med dig, som var själen i vårt förbund.

Aramis bugade sig mer artigt än hjärtligt.

— Jag skulle åter blanda mig i politiken? sade han med svag stämma, i det han kastade sig tillbaka i sin länstol. Åh, min käre d'Artagnan, du ser själv, hur bra och bekvämt jag lever. Du vet att vi rönt otack av de höge.

— Det är sant, svarade d'Artagnan, men de höge ångra kanske, att de varit otacksamma.

— I så fall, återtog Aramis, vore det ju en annan sak. För alla synder finns förlåtelse. För övrigt har du rätt i en punkt, nämligen däri, att om lusten åter skulle komma på oss att blanda oss i statens affärer, så tror jag att rätta stunden nu vore inne.

— Hur kan du veta det, du, som inte sysselsätter dig med politik?

— Åh, fast jag inte gör det själv, så umgås jag ändå i en krets, där man sysselsätter sig därmed, och de politiska händelserna ha inte undgått mig. Jag har hört sägas, att kardinal Mazarin för närvarande är mycket orolig över sakernas läge. Man tycks verkligen inte ha samma aktning för hans befallningar som man hade för vårt forna spöke, den avlidne kardinalen, vars porträtt du här ser, ty säga vad man vill, så var han ändå en stor man.

— Det vill jag visst inte förneka, min käre Aramis, och det var han, som gjorde mig till löjtnant.

— Till en början var jag helt och hållet stämd för kardinalen; jag tänkte för mig själv, att en minister aldrig blir omtyckt, men att denne med det snille, man påstod honom äga, dock slutligen skulle triumfera över sina fiender och göra sig fruktad, vilket i min tanke är kanske ännu bättre än att göra sig omtyckt.

D'Artagnan nickade till tecken att han gillade denna tvivelaktiga grundsats.

— Se där min första tanke om honom, fortfor Aramis, men som jag är mycket okunnig i dylika saker, och då den ödmjukhet, som tillkommer mitt stånd, bjuder mig att inte förlita mig på mitt eget omdöme, inhämtade jag andras tankar. Och jag måste tillstå att jag misstagit mig.

Aramis gjorde ett uppehåll.

— Nåväl? sade d'Artagnan.

— Ja, som jag redan sagt, jag hörde mig för, och detta är vad flera i avseende å böjelser och syftemål helt olika, omdömesgilla personer svarat mig: Monseigneur de Mazarin är icke alls ett snille, som jag föreställt mig.

— Bah! inföll d'Artagnan.

— Nej, han är en helt obetydlig person, som varit kardinal Bentivoglios tjänare, och som kommit sig upp i världen genom ränker, en uppkomling, en man utan namn, som i Frankrike endast spelar en partigängares roll. Han samlar pengar på hög, bortslösar konungens inkomster, ger åt sig själv alla de pensioner som Richelieu gav åt hela världen, men han kommer aldrig att härska på grund av den starkares, den mest överlägsne eller mest ansedda mannens rätt. För övrigt tycks vår minister inte vara någon ädling till seder och hjärta; han förefaller att vara ett slags gyckelmakare, en harlekin.

— Hm, sade d'Artagnan, det finns verkligen en smula sanning i vad du säger.

— Du gör mig helt stolt, min vän, om jag med mitt enkla förstånd kunnat mäta mig med en man, sådan som du, vilken vistas vid hovet.

— Men du har bara talat om Mazarins personlighet, inte om hans parti och hans utvägar.

— Det är sant. Han har drottningen för sig.

— Det är ändå något, tycks det mig.

— Men han har inte kungen för sig.

— Ett barn!

— Ett barn, som blir myndigt om fyra år.

— Det närvarande tillhör honom i alla fall.

— Ja, men inte framtiden, och även i det närvarande är hans ställning osäker; han har varken parlamentet eller folket på sin sida, det vill säga pengarna … varken adeln eller prinsarna, det vill säga svärdet.

D'Artagnan rev sig bakom örat; han måste inom sig erkänna, att denna tankegång var riktig och vidsynt.

— Du ser nu, min vän, om jag är begåvad med min vanliga skarpsynthet; kanske jag gör orätt i att tala så där öppenhjärtigt, ty du tycks verkligen vara stämd för Mazarin.

— Jag! utropade d'Artagnan, nej visst inte!

— Du talade om ett upodrag.

— Talade jag om ett uppdrag? Nej, för all del. Jag säger som du: förhållandena trassla in sig. Nåväl, låt oss gå åt det håll, dit vinden blåser och återtaga vårt äventyrliga liv. Vi voro fyra tappra riddare, fyra nära förenade hjärtan; låt oss åter förena, icke våra hjärtan, som aldrig varit åtskilda, men våra öden och vårt mod. Tillfället är gynnsamt att kunna förvärva något bättre än en diamant.

— Du har rätt som alltid, d"Artagnan, och jag har verkligen haft samma tanke som du; den enda skillnaden är att jag, som inte har din livliga och rika inbillning, mottager ingivelser av andra; alla behöva nu för tiden bundsförvanter. Man har gjort mig vissa förslag; något om våra forna ryktbara bedrifter har dunstat ut bland allmänheten, och jag tillstår uppriktigt, att koadjutorn förmått mig att omtala sanningen.

— Herr de Gondy, kardinalens fiende! utropade d'Artagnan.

— Nej, konungens vän, svarade Aramis, konungens vän, förstår du. Det vore således fråga om att tjäna konungen, vilket blott är en adelsmans plikt.

— Men kungen är i alla fall med Mazarin.

— Ja, ännu så länge, till följd av förhållandena, men inte frivilligt, inte i själ och hjärta … och se, det är just den snara, som konungens fiender utlägga för det stackars barnet.

— Men det är ju helt enkelt ett borgerligt krig du föreslår mig, min käre Aramis!

— Ett krig för konungen!

— Men konungen skall ju stå i spetsen för den armé, som är på Mazarins sida.

— I själ och hjärta skall han vara vid den armé, som herr de Beaufort anför.

— Herr de Beaufort! Han sitter ju på Vincennes.

— Sa jag herr de Beaufort? återtog Aramis. Nåja, Beaufort eller någon annan, han eller hans höghet prinsen.

— Ser du då några stora fördelar, som stå att vinna vid det partiet?

— Jag ser mäktiga prinsars beskydd.

— Och landsförvisning från regeringens sida.

— Som upphäves genom parlamentet och upploppen.

— Allt det där kunde väl gå, som du säger, om man bara lyckades skilja konungen från hans mor.

— Däri skall man måhända lyckas.

— Aldrig! utropade d'Artagnan, som nu återgick till sin övertygelse. Tänk efter själv, Aramis, du som känner Anna av Österrike lika väl som jag; tror du, att hon någonsin kan glömma, att hennes son utgör hennes säkerhet, hennes palladium, garantin för hennes anseende, hennes lycka, hennes liv? Då måste hon övergå tillsammans med honom på prinsarnas sida och övergiva Mazarin, men du vet bättre än någon, vilka starka skäl hon har att aldrig överge honom.

— Du har kanske rätt, svarade Aramis tankfull; jag låter därför inte värva mig.

— Inte av dem, genmälde d'Artagnan, men av mig?

— Av ingen. Jag är en andans man, vad har jag med politiken att göra? Jag läser ingen mässbok, jag har en liten skara klienter, kvicka skälmar till abbéer och förtjusande kvinnor, ju mer förhållandena invecklas, desto mindre bli mina snedsprång uppmärksammade; allt går således utmärkt utan att jag blandar mig däri, och vet du, min vän, jag vill verkligen inte på några villkor göra det.

— Nåväl, svarade d'Artagnan, din filosofi smittar mig också, och jag vet inte vad det var för en dåraktig ärelystnad, som upphetsade mig. Jag har ju också en syssla, som försörjer mig. När den stackars Tréville dör — och han börjar bli mycket gammal, kan jag kanske bli kapten. Det är ju en ganska vacker kommandostav för en adelsjunker från Gascogne, och jag föredrar ett måttligt men dagligt bröd. I stället för att ge mig ut på äventyr antar jag Porthos inbjudning. Jag reser bort och jagar på hans ägor … du vet väl, att Porthos har egendomar?

— Ja visst, det är säkert, det! Tio mil skog, moras och dalar. Han är herre över berg och slätter och ligger i process om länsherrerättigheter med biskopen av Noyon.

— Gott, sade d'Artagnan för sig själv, det var just det jag ville. veta … Porthos finns alltså i Picardie.

Därpå tillade han högt:

— Och han har återtågit sitt förra namn du Vallon …

— Vartill han lagt namnet de Bracieux efter ett gods, som på min ära varit en friherrlig egendom!

— Vi få väl då med tiden se Porthos som baron.

— Därpå tvivlar jag inte … och baronessan Porthos blir säkert oförliknelig.

De båda vännerna brusto i skratt.

— Således, återtog d'Artagnan, vill du inte övergå till Mazarins sida?

— Och du inte till prinsarnas?

— Nej, låt oss då inte övergå till någondera. Låt oss förbli vänner utan att bli vare sig kardinalister eller frondörer.

— Ja, sade Aramis, låt oss vara musketörer rätt och slätt.

— Även med prästkragen?

— Framför allt med prästkragen! utropade Aramis. Det är just däri det trevliga ligger.

— Farväl då, sade d'Artagnan.

— Jag vill inte uppehålla dig, min vän, svarade Aramis, synnerligast som jag inte vet, var jag skulle ge dig nattläger, då jag inte gärna kan erbjuda dig att ligga i vagnslidret med Planchet.

— Åh, jag är ju bara tre lieues från Paris. Hästarna äro utvilade, och på mindre än en timme är jag hemma.

D'Artagnan slog nu i ett sista glas vin.

— En skål för våra forna, glada dagar! sade han.

— Ja, återtog Aramis, det är tyvärr en förfluten tid: fugit irreparabile tempus.

— Bah, sade d'Artagnan, den kommer kanske åter. I alla händelser, om du behöver mig, så bor jag på värdshuset Geten vid Tiquetonnegatan.

— Och jag i jesuitklostret. Från klockan sex på morgonen till åtta på kvällen går man in genom dörren, från åtta på kvällen till sex på morgonen genom fönstren

— Farväl, min vän.

— Åh, inte vill jag lämna dig på det sättet. Jag följer dig ut. Han tog sin värja och kappa.

Han vill förvissa sig om, att jag verkligen rlder härrfrån, sade d'Artagnan för sig själv.

Aramis visslade på Bazin, men Bazin sov i det yttre rummet efter att ha förtärt återstoden av supén, och Aramis måste rycka honom i örat för att väcka honom.

Bazin sträckte ut armarna, gnuggade sig i ögonen och ämnade åter somna in.

— Nå, din sjusovare, fort efter stegen!

— Stegen, svarade Bazin, i det han gäspade, så att käken kunnat gå ur led. Den är kvar vid fönstret.

— Den andra, menar jag, trädgårdsstegen. Såg du inte, att herr d'Artagnan hade besvär med att stiga upp och skulle få ännu svårare att stiga ned?

D'Artagnan ämnade försäkra, att han mycket lätt skulle kunna gå ned på repstegen, då det plötsligt föll honom in att tiga.

Bazin drog en djup suck och gick ut för att hämta stegen. Strax därefter var en bekväm och stark trästege upprest mot fönstret.

— Så där, ja, det kan man kalla ett bra kommunikationsmedel, sade d'Artagnan; på en sådan stege kunde till och med en kvinna stiga upp.

Med en genomträngande blick sökte Aramis utforska sin väns tankar, men d'Artagnan mötte denna blick med oskyldig uppsyn. För övrigt satte han nu foten på stegens översta pinne och klättrade utför. Om ett ögonblick voro de nere. Bazin stod kvar i fönstret.

— Stanna kvar du, sade Aramis. Jag kommer tillbaka.

De gingo nu åt vagnslidret till. Då de närmade sig detta, kom Planchet ut därifrån, ledande de två hästarna vid betslet.

— Se där, sade Aramis, en duglig och uppmärksam tjänare; han är inte som den lättingen Bazin, vilken inte duger till någonting, sedan han blivit en kyrkans tjänare. Följ oss, Planchet, vi gå och språka till slutet av byn.

De båda vännerna vandrade nu tillsammans genom hela byn, under det de språkade om likgiltiga ämnen. När de kommit till de yttersta husen, sade Aramis:

— Farväl då, min kära vän. Fullfölj din bana, lyckan ler åt dig, låt henne inte undslippa dig; kom ihåg att hon är flyktig och kokett och behandla henne därefter. Jag för min del vill i min anspråkslöshet fortsätta mitt sysslolösa liv. Tack i alla fall för dina goda avsikter och i synnerhet för de angenäma minnen, ditt återseende väckt hos mig.

De omfamnade varandra. Planchet satt redan till häst. D'Artagnan steg nu även upp i sadeln, varpå de båda ryttarna sporrade sina hästar och avlägsnade sig på vägen till Paris.

Aramis stod orörlig mitt på gatan, ända tills han förlorat dem ur sikte.

Men då de ridit omkring tvåhundra steg, stannade d'Artagnan helt tvärt, hoppade av hästen, kastade tygeln om Planchets arm, tog pistolerna ur hölstret och stack dem i sitt bälte …

— Vad är det, herre? frågade Planchet helt förskräckt.

— Ingenting, svarade d'Artagnan. Men så slug han än är, låter jag ändå inte lura mig av honom. Stanna kvar här och rör dig inte ur stället. Håll dig vid kanten av vägen och vänta tills jag kommer tillbaka.

D'Artagnan hoppade över diket vid vägkanten och ilade tvärs över fältet för att kringgå byn. Mellan jesuitklostret

Aramis återvände skrattande med en hatt på huvudet och en i handen. (Sid. 115.)

och det hus, som beboddes av fru de Longueville hade han sett en öppen plats, som endast var inhägnad av en häck. En timme förut skulle han kanske haft svårt att återfinna denna häck, men månen hade nyss gått upp, och ehuru den stundom inhöljdes av skyar, var det, även då, tillräckligt ljust för att man skulle kunna hitta vägen.

Han kom således fram till häcken och gömde sig bakom den. Då han red förbi slottet, hade han lagt märke till, att samma fönster åter var upplyst; han var övertygad om, att Aramis ännu icke begivit sig hem, och att han ej skulle återvända dit ensam.

Efter en liten stund hörde han också verkligen steg närma sig och ljudet av röster, som talade i dämpad ton. Vid början av häcken upphörde fotstegen.

D'Artagnan föll på knä och sökte upp det tätaste stället bakom häcken för att där dölja sig.

Till hans stora förvåning syntes i detta ögonblick två manliga gestalter, men hans förvåning upphörde genast, då han hörde en mjuk och harmonisk röst vibrera; den ene av de båda gestalterna var tydligen en till kavaljer förklädd dam.

— Var lugn, kära René, sade den mjuka rösten, det skall inte hända mera. Jag har upptäckt en underjordisk gång, som går under gatan, och vi behöva blott lyfta upp en av stenhällarna vid porten för att ha en utgång.

— Ah, sade en annan röst, vilken d'Artagnan igenkände såsom tillhörande Aramis, jag svär, min prinsessa, att om inte ert goda rykte krävde alla dessa försiktighetsmått och det endast gällde mitt liv …

— Ja, ja, jag vet att ni är tapper och oförvägen som en världsman, men ni tillhör inte bara mig ensam, ni tillhör hela vårt parti, och därför måste ni vara försiktig och klok.

— Jag lyder alltid, min fru, svarade Aramis, då man befaller med en så ljuv röst.

Han kysste ömt hennes hand.

— Ah! utbrast kavaljeren med den mjuka rösten.

— Vad är det? frågade Aramis.

— Ser ni inte, att min hatt har blåst av.

Aramis ilade efter den bortblåsande hatten. D'Artagnan begagnade tillfället att uppsöka ett glesare ställe på häcken, där han utan svårighet kunde iakttaga den gåtfulla kavaljeren. Månen, kanske lika nyfiken som officern, framträdde i detta ögonblick ur en sky, och vid dess förrädiska sken igenkände d'Artagnan på de stora, blå ögonen, de guldgula lockarna och det ädla huvudet hertiginnan de Longueville.

Aramis återvände skrattande med en hatt på huvudet och en i handen, och båda fortsatte bortåt jesuitklostret.

— Gott, sade d'Artagnan, det han reste sig upp och borstade av sitt knä, nu vet jag det! Du är frondör och fru de Longuevilles älskare.