Myladys son/Del I/Kapitel 17
| ← Athos diplomati |
|
Hertig de Beauforts förströelse i fångtornet på Vincennes → |
XVII.
HERTIG DE BEAUFORT.
SE HÄR VAD SOM TILLDRAGIT SIG OCH SOM föranledde, att d'Artagnan återkallades till Paris.
En afton, då Mazarin efter vanligheten ämnade begiva sig till drottningen, vid den tid då alla dragit sig tlllbaka hörde han, i det han gick förbi vaktrummet, att man talade högt i detta rum, och för att utröna, vad soldaterna talade om, närmade han sig sakta och smygande, sköt upp dörren något och lyssnade.
— Jag ansvarar för, sade en av soldaterna, att om Coysel förutsagt detta, är det lika säkert som om det redan inträffat. Jag känner honom inte, men jag har hört, att han inte bara är astrolog utan rent av trollkarl.
— Besitta det, kamrat, om han är en av dina vänner så tag dig i akt. Du kan göra honom skada, om du säger så där. Man kunde ställa honom inför rätta.
— Åh, prat, nu för tiden bränner man inte trollkarlar.
— Inte det? Det var i alla fall inte så länge sedan Urbain Grandier blev bränd. Urbain Grandier förutspådde inte, vad som skulle hända. Han visste, vad som hänt, och det är i bland mycket värre.
Mazarin böjde på huvudet som ett bifallstecken, men som han ville veta, vilken spådom de talade om, stannade han kvar på sin plats.
— Jag säger inte, återtog vaktposten, att Coysel inte är en trollkarl, jag säger bara, att om han på förhand förkunnar sin spådom, så kunde det hända, att den inte går i fullbordan.
— Varför det då?
— Jo visst. Om vi två slåss, och jag säger åt dig: nu skall jag hugga ters eller kvart, så parerar du naturligtvis. Och om Coysel säger så högt att kardinalen hör honom: Inom den eller den dagen kommer fången att rymma, är det väl klart, att kardinalen vidtager sina åtgärder, så att det inte skall ske.
— Herre Gud, inföll en annan, som låg på en bänk och tycktes sova, men likväl ej förlorade ett ord av samtalet. Tror ni då, att en människa kan undgå sitt öde? Om det står skrivet i stjärnorna, att hertig Beaufort skall rymma, så gör han det också, och kardinalens alla åtgärder tjäna då ingenting till.
Mazarin spratt till. Han var italienare, det vill säga vidskeplig; han gick in till drabanterna, vilka, när de varseblevo honom genast avbröto sitt samtal.
— Vad var det ni sade, mina herrar? frågade han med sin inställsamma uppsyn. Sa ni, att hertig de Beaufort rymt?
— Nej visst inte, monseigneur, svarade den klentrogne soldaten. Man sade bara, att han skulle komma att rymma.
— Vem sade det?
— Låt höra den där historien en gång till, Saint-Laurent, sade drabanten, i det han vände sig till berättaren.
— Monseigneur, återtog denne, jag berättade bara för dessa herrar vad jag hört sägas om en spådom av en viss Coysel, som påstår, att hur väl bevakad hertig de Beaufort än är, kommer han att rymma före pingst.
— Den där Coysel är väl en drömmare, en tok, kan jag tro? sade kardinalen alltjämt småleende.
— Nej för all del, svarade drabanten, han har förutspått mycket, som gått i fullbordan, till exempel att drottningen skulJe nedkomma med en son, att herr de Coligny skulle stupa i sin duell med hertig Guise, och att koadjutorn skall utnämnas till kardinal. Nåväl, drottningen nedkom verkligen med en son, och herr de Coligny stupade också.
— Ja, svarade Mazarin, men koadjutorn är ännu inte kardinal.
— Nej, monseigneur, sade drabanten, men han blir det nog.
Mazarin gjorde en grimas varmed han ville uttrycka: Ännu har han inte kardinalshatten. Därpå tillade han:
— Er tanke är således den, att herr de Beaufort verkligen skall lyckas att rymma?
— Det är så visst min tanke, monseigneur, svarade soldaten, att om ers eminens i denna stund erbjöd mig herr de Chavignys, Vincennesguvernörens syssla, skulle jag inte mottaga den. Men så snart pingsten är över, vore det en annan sak.
Ingenting övertygar mer än en fast övertygelse; den utövar sitt inflytande till och med på de klentrogna, och långt ifrån att vara klentrogen, var Mazarin, som vi redan nämnt, vidskeplig. Han avlägsnade sig därför helt tankfull.
I stället för att, som han först ämnat, begiva sig in till drottningen, gick han tillbaka in i sitt kabinett, ropade på Bernouin, befallde honom att tidigt följande morgon skicka efter den fånguppsyningsman, som hade tillsyn vid bevakningen av hertig de Beaufort och att väcka honom, så snart denne anlänt.
Utan att ana det hade drabanten vidrört kardinalens ömtåligaste sår. Under de fem år Beaufort suttit i fängelse, gick ingen dag förbi utan att Mazarin tänkte, att han den ena eller andra stunden skulle undkomma. Man kunde väl icke i hela hans liv hålla en Henrik IV:s sonson i fängelse, synnerligast som denne knappt var trettio år gammal. Men vilket glödande hat måste han icke under sin fångenskap ha fattat till den, som inspärrat honom, rik, tapper, ärelysten, älskad av kvinnor och fruktad av män, och sålunda förkortat hans levnad med några av de bästa åren, ty att leva i fängelse är ej att leva.
Mazarin hade därför fördubblat Beauforts bevakning men icke desto mindre vaknade han ofta om nätterna, sedan han drömt, att man stulit Beaufort ur fängelset.
Då Bernouin klockan sju följande morgon väckte ministern, var hans första ord därför:
— Vad är det? Har de Beaufort rymt från Vincennes?
— Det tror jag inte, monseigneur, svarade Bernouin, vars lugn i tjänsten aldrig förnekade sig, men i alla händelser får ni nu bestämda underrättelser därom, ty la Ramée, som ni låtit skicka efter, från Vincennes, är nu här och väntar ers eminens befallning.
— Öppna och släpp in honom här, sade Mazarin, i det han ordnade sina kuddar, så att han kunde sitta i sängen och taga emot honom.
Fånguppsyningsmannen inträdde. Det var en storväxt, tjock och pussig karl med ärligt ansikte. Han såg så lugn och oberörd ut, att han oroade Mazarin.
— Den där ser ut att vara ett nöt, mumlade han.
Fånguppsyningsmannen stod tyst och stilla vid dörren.
— Kom närmare, min herre, sade Mazarin.
Mannen hörsammade uppmaningen.
— Vet ni vad man säger? återtog kardinalen.
— Nej, ers eminens.
— Jo, man säger, att hertig de Beaufort skall rymma från Vincennes, så vida han inte redan gjort det.
Fånguppsyningsmannens ansikte uttryckte den djupaste häpnad. Han spärrade på en gång upp sina små ögon och sin stora mun, liksom för att bättre kunna uppfatta det skämt, hans eminens behagat yttra, men då han ej längre kunde hålla sig allvarsam vid en dylik förmodan, brast han i ett så våldsamt skratt, att hela hans stora kropp skakades därav som av en häftig frossa.
Mazarin blev förtjust över denna föga vördsamma munterhet, men han förblev likväl allvarsam.
Sedan la Ramée skrattat ut och torkat sina ögon, ansåg han tiden vara inne att tala och ursäkta sin opassande skrattlystnad.
— Rymma? sade han. Förlåt, monseigneur, men ni sa rymma! Ers eminens vet då inte, var hertig de Beaufort befinner sig.
— Jo, min herre, jag vet nog, att han sitter i slottstornet på Vincennes.
— Ja, monseigneur, i ett rum, vars murar äro sju fot tjocka, och som har fönstergaller med armstjocka järnstänger.
— Visserligen, genmälte Mazarin, men med tålamod genombryter man de tjockaste murar och avsågar en järnstång med en urfjäder.
— Monseigneur vet då inte, att han är omgiven av åtta vaktknektar, av vilka fyra hålla till i hans förmak och fyra i hans sängkammare, och att de aldrig lämna honom?
— Men han får ju gå ut ur sina rum, han roar sig med malj- och bollspel.
— Monseigneur, dessa förströelser äro fångarna medgivna. Men om ers eminens så önskar, fråntaga vi honom dem.
— Nej nej, svarade Mazarin, som fruktade, att om han berövade honom dessa tidsfördriv, skulle fången, om han någonsin sluppe ut från Vincennes, lämna fångenskapen ännu mer förbittrad mot Mazarin … Jag vill bara veta, med vilka han spelar.
— Monseigneur, han spelar med vakthavande officern, med mig eller med de andra fångarna.
— Men närmar han sig aldrig murarna, under det han spelar?
— Ers eminens känner då inte till murarna där? De äro sextio fot höga, och jag tvivlar på, att herr de Beaufort ännu är nog trött vid livet, att han skulle vilja bryta halsen av sig genom att hoppa ned från denna höjd.
— Hm, sade kardinalen, som började lugna sig. Ni säger alltså, min bäste herr la Ramée …
— Att såvida inte hertig de Beaufort lyckas förvandla sig till en liten fågel, så ansvarar jag för honom.
— Ni påtager er ett svårt ansvar, återtog Mazarin. Hertig de Beaufort lär ha yttrat till vakten, som förde honom till Vincennes, att han ofta tänkt på möjligheten att bli inspärrad, och att han för den händelsen påhittat fyrtio olika sätt att fly.
— Monseigneur, om bland dessa fyrtio blott funnits ett enda dugligt sätt, svarade la Ramée, så skulle han ha varit fri för länge sedan.
— Ah, han är inte så dum, som jag trodde, mumlade Mazarin.
— För övrigt glömmer monseigneur, att herr de Chavigny är guvernör på Vincennes, fortfor la Ramée, och att han inte är vän till Beaufort.
— Kan så vara, men herr de Chavigny avlägsnar sig ibland.
— Då han avlägsnar sig, är jag till hands.
— Och då ni avlägsnar er?
— Då sätter jag i mitt ställe en duktig karl, som gärna vill bli kunglig fånguppsyningsman och som håller god vakt, det ansvarar jag för. Under de tre veckor jag haft honom i min tjänst, har jag blott haft en sak att förebrå honom, nämligen att han är alltför hård mot fången.
— Vem är då denne förträfflige Cerberus? frågade kardinalen.
— En viss herr Grimaud, monseigneur.
— Vad hade han för sig, innan han kom till er på Vincennes?
— Han vistades i landsorten, enligt vad de sagt, som rekommenderade honom hos mig. Han ådrog sig där några ledsamheter till följd av sitt svåra lynne, och jag tror, att han under den kungliga uniformen gärna skulle vilja sätta sig i skydd mot straffet.
— Vem har rekommenderat denne man hos er?
— Hertig de Grammonts intendent.
— Han är väl ingen pratmakare?
— Herre Gud, monseigneur, jag trodde länge, att han var stum! Han talar och svarar nästan endast genom tecken, det ser ut som om hans förre husbonde dresserat honom därtill.
— Gott, säg honom då, min bäste la Ramée, att om han håller god och säker vakt, skola vi blunda för hans förseelse i landsorten och sätta på honom en uniform, som skaffar honom respekt, samt i uniformens fickor lägga några pistoler, för vilka han kan dricka konungens skål.
Mazarin var mycket frikostig med löften; han var raka motsatsen mot den gode Grimaud, vilken la Ramée berömde och som talade föga, men handlade desto mer.
Mazarin ställde ännu åtskilliga frågor till la Ramée rörande fången, hans kosthåll, bevakning och nattläger, vilka frågor la Ramée besvarade på ett så tillfredsställande sätt att kardinalen avskedade honom, nästan fullkomligt lugnad.
Som klockan nu var nio på morgonen, steg han upp, parfymerade och klädde sig samt gick in till drottningen för att underrätta henne om de orsaker, som fördröjt honom. Drottningen, vilken fruktade Beaufort nästan lika mycket som kardinalen, och som var nästan lika vidskeplig som han, lät honom ord för ord upprepa alla la Ramées försäkringar och det beröm han givit sitt biträde, och då kardinalen slutat, sade hon halvhögt till honom:
— Ack, min herre, varför ha vi inte en Grimaud hos var och en av våra prinsar!
— Tålamod, svarade Mazarin med sitt italienska leende, vi få det kanske en vacker dag, och jag skall inte underlåta att vidtaga alla möjliga försiktighetsmått.
Och därefter skrev han till d'Artagnan för att påskynda dennes återkomst.