Myladys son/Del I/Kapitel 16
| ← Slottet Bragelonne |
|
Hertig de Beaufort → |
XVI.
ATHOS DIPLOMATI.
D'ARTAGNAN GICK TILL SÄNGS, MINDRE FÖR att sova än för att i ensamhet få tänka på allt, vad han denna afton hört och sett.
Som han hade ett gott hjärta, och från början av deras bekantskap för Athos fattat en instinktiv böjelse, som slutligen övergått till uppriktig vänskap, gladde det honom på det högsta att nu i honom finna en man med överlägsen intelligens och kraft i stället för den halvfånige drinkare, han väntat att få se sova ruset av sig under bar himmel. I stället för avund och ovilja, som ett mindre ädelt sinne skulle ha erfarit, kände han blott en uppriktig glädje.
Han tyckte likväl, att han nu icke funnit Athos lika öppen och uppriktig i alla avseenden. Vem var väl denne unge man, som han sade sig ha adopterat, och som hade en så förvånande likhet med honom? Huru förklara hans återgång till sällskapslivet och den överdrivna nykterhet han ådagalagt, då de suttit till bords?
Även en annan sak brydde d'Artagnan, ehuru den var skenbart obetydlig i och för sig, nämligen Grimauds frånvaro. Athos hade ju förr aldrig kunnat skiljas från honom, och han hade nu icke ens uttalat hans namn, oaktat de antydningar, som i detta hänseende gjorts.
Ägde han då icke längre sin väns hela förtroende, eller var Athos bunden av något osynligt band eller kanske på förhand underrättad om d'Artagnans besök?
Han kunde ej underlåta att tänka på Rochefort och vad denne sagt honom i Notre-Damekyrkan. Hade Rochefort meddelat sig med Athos, innan han själv hunnit dit? I alla fall måste han redan följande dag fullgöra sitt egentliga ärende hos vännen.
Dessa tankar höllo d'Artagnan vaken, i trots av hans trötthet. Emellertid upphörde småningom allt buller i huset. Han hörde, hur man stängde igen dörrar och fönsterluckor, och sedan hundarna en stund besvarat varandras skall ute på fältet, tystnade även de. Slutligen genomgick en näktergal i en närbelägen lund mitt i nattens tystnad sina melodiska skalor och somnade därefter. I hela slottet hördes nu endast ljudet av jämna och entoniga steg under hans rum. Han förmodade, att det var Athos i sin sängkammare. Men snart tystnade även detta ljud, och allt var stilla.
Tystnaden och tröttheten i förening besegrade nu d'Artagnan, han tillslöt ögonen och överväldigades av sömnen.
D'Artagnan var ingen sjusovare. Knappt hade morgonrodnaden förgyllt hans gardiner, förrän han hoppade ur sängen och öppnade fönstret. Han tyckte sig då genom jalusien se någon gå på gården och därvid noga akta sig att göra minsta buller. Trogen sin vana att skaffa sig visshet om allt, som tilldrog sig omkring honom, betraktade d'Artagnan uppmärksamt den gående och igenkände nu Raouls granatfärgade rock och bruna lockar.
Ynglingen, ty det var verkligen han, öppnade dörren till stallet, tog ut den rödbruna hästen, som han ridit dagen förut, sadlade och betslade den själv med lika mycken skyndsamhet som färdighet, förde därpå hästen genom högra allén i
köksträdgården, öppnade en liten sidoport, varifrån man kom ut på en gångstig, och över trädgårdsmuren såg d'Artagnan honom så flyga bort som en pil, i det han böjde ned huvudet under de hängande, blomhöljda lönn- och akacieträden. D'Artagnan hade redan förut iakttagit att gångstigen förde till Blois.
— Aha, sade gascognaren, se där en ungdom, som redan har sina små hemligheter, och som inte tycks dela Athos hat mot det täcka könet! Han rider inte ut för att jaga, eftersom han varken har vapen eller hundar med sig, inte heller är han skickad av någon, eftersom han stjäl sig ut i smyg. Men vem döljer han sig för? Är det för mig eller för sin far? Ty jag är säker på, att greven är hans far. Besitta, den saken måste jag ta reda på, och jag skall tala uppriktigt därom med Athos.
Det blev nu full dager; alla de olika ljud d'Artagnan föregående kväll hört småningom tystna, återkommo nu efter hand: fågeln på grenen, hunden i kojan, fåren ute på fältet.
D'Artagnan stod kvar i sitt fönster för att icke väcka någon, men då han hörde slottets dörrar och fönsterluckor öppnas, ägnade han sista omsorgen åt sitt hår och sina mustascher, borstade efter gammal vana brättena på hatten med ena rockärmen och gick sedan utför trappan. Han hade knappast nått sista trappsteget, förrän han varseblev Athos, som lutade sig ned mot marken som om han sökte efter något.
— God morgon, min bäste värd, sade d'Artagnan.
— God morgon, min vän. Har du sovit gott i natt?
— Utmärkt! Bädden var lika makalös som måltiden i går afton och som ditt vänliga sätt att taga emot mig. Men vad var det du betraktade så uppmärksamt? Har du blivit älskare av tulpaner på senare år?
— Min bäste vän, du ska inte göra narr av mig. Då man är på landet byter man lätt om tycke, och utan att själv märka det, kommer man då att älska alla de sköna ting, som Guds blick framtrollar ur jorden, och som man föraktar, då man bor i staden. Jag stod helt enkelt och betraktade de svärdsliljor jag planterat här vid dammen, och som på morgonen blivit nedtrampade. Trädgårdsdrängar äro de oskickligaste människor i världen. När de förde hästen tillbaka till stallet, sedan de kört vatten, ha de låtit honom trampa i blomsterrabatten.
D'Artagnan smålog.
— Ah, tror du det? sade han.
Han följde nu sin vän fram åt allén, där flera steg, lika med det, som krossat svärdsliljorna, syntes intryckta i sanden.
— Här äro också sådana steg, Athos, sade han likgiltigt.
— Ja verkligen, och alldeles färska spår till!
— Ja, alldeles färska, upprepade d'Artagnan.
— Vem är det då som har ridit bort på morgonen? frågade Athos sig själv. Kan väl någon häst ha kommit lös från stallet?
— Det är inte troligt, sade d”Artagnan, för stegen synas helt regelbundna.
— Vad är Raoul? utropade Athos nu. Och hur kommer det sig att jag inte sett honom ännu?
— Ssst! sade d'Artagnan, i det han småleende lade ett finger på sin mun.
— Vad är det? sporde Athos.
D'Artagnan berättade nu, vad han,sett, och iakttog därvid noga sin värds ansikte.
— Ah, då förstår jag alltihop, sade Athos med en lätt axelryckning. Den stackars gossen har ridit till Blois.
— Vad skulle han göra där?
— Åh, han skulle väl höra efter, hur den lilla la Vallière befinner sig. Du vet, det där barnet, som i går vrickade sin fot.
— Tror du det? sade d'Artagnan tvivlande.
— Jag inte bara tror det, jag är säker därpå, svarade Athos. Märkte du inte, att Raoul är kär?
— Kan så vara, men i vem då? I det där sjuåriga barnet?
— Vid Raouls ålder, min vän, är hjärtat så fullt, att det måste öppna sig för något, vare sig dröm eller verklighet. Och hans kärlek är hälften dröm och hälften verklighet.
— Du skämtar väl bara? Den där lilla tösen?
— Såg du inte, att hon är den vackraste lilla unge i världen med sina guldgula lockar och blåa, på en gång skälmska och smäktande ögon.
— Men vad säger du om en sådan kärlek?
— Jag säger ingenting; jag skrattar blott och skämtar med Raoul därom. Men dessa hjärtats första känslor äro så allhärskande, dessa den första kärlekens utbrott hos ungdomen äro på samma gång så ljuva och så bittra, att de ofta tyckas ha hela karaktären av lidelse. Jag påminner mig, att jag vid Raouls ålder blev förälskad i en grekisk staty, som vår goda konung Henrik IV skänkt min far, och jag trodde, att jag skulle bli galen av sorg, då man sade mig, att Pygmalions historia endast var en dikt.
— Det kommer kanske av sysslolöshet. Du ger inte Raoul tillräcklig sysselsättning, och därför skaffar han sig den själv.
— Ja, just så är det. Jag tänker också avlägsna honom härifrån.
— Det gör du nog rätt i.
— Visserligen, men det smärtar honom lika grymt som om han vore verkligt kär. Sedan tre eller fyra år tillbaka, och på den tiden var han ju själv bara barnet, har han vant sig att smycka och beundra denna lilla avgud, som han slutligen en gång skulle tillbedja, om han finge stanna kvar här. De båda ungdomarna svärma hela dagarna tillsammans och prata om tusen allvarsamma saker som verkliga älskande om tjugu års ålder. Det där roade länge flickans föräldrar, men nu tror jag, att de börja finna saken allvarsam.
— Åh, det är ju bara barnsligheter! Men Raoul behöver någon förströelse. Skicka bort honom härifrån, eljest får du, besitta mig, aldrig en man av honom!
— Jag tror, sade Athos, att jag skall skicka honom till Paris.
— Ah, sade d'Artagnan. Han ansåg stunden nu kommen att skrida till verket. Om du vill, fortfor han, kunna vi hjälpas åt att bereda den unge mannen en god framtid.
— Ah, yttrade Athos nu i sin tur.
— Jag ämnade just fråga dig till råds om något, som fallit mig in.
— Vad då?
— Tror du inte, att tiden nu är inne att träda i tjänst?
— Men du är ju i tjänst, d Artagnan.
— Jag menar aktiv tjänstgöring. Tycker du inte, att vårt forna liv ändå hade någonting lockande med sig? Och om verkliga fördelar stode att vinna, skulle du inte då vara hågad att i mitt och vår vän Porthos sällskap återtaga vår ungdoms leverne och bedrifter?
— Det är då ett allvarsamt förslag du gör mig?
— Ja, ett bestämt förslag.
— Du vill, att vi åter skulle gå i fält?
— Ja.
— För och mot vem? frågade Athos, i det han riktade sin öppna, välvilliga blick på gascognaren.
— För tusan, vad du är ivrig!
— Men ännu mer samvetsgrann. Hör på, d'Artagnan, det finns blott en person, eller rättare ett parti, vilket en man som jag kan tjäna, och det är konungens.
— Just det, svarade musketören.
— Ja, men låt oss förstå varandra rätt, återtog Athos allvarsamt. Om du med konungens parti menar kardinal Mazarins, så äro vi inte ense.
— Jag säger inte just det, svarade gascognaren förlägen.
— Hör på, d'Artagnan, fortfor Athos, låt oss inte förställa oss för varandra. Din tvekan och dina omvägar säga mig genast, å vilkens vägnar du kommit.
— Åh, bäste Athos! sade d'Artagnan.
— Du förstår väl, återtog Athos, att jag inte talar om dig, som är en krona bland alla tappra och modiga män, jag talar om den girige, ränkfulle italienaren, den där gnidaren, som på sitt huvud försöker sätta en krona, vilken han stulit under ett örngott; den där skurken, som kallar sitt parti konungens parti och likväl vill sätta prinsarna av blodet i fängelse, emedan han inte vågar döda dem, en ockrare, som väger sina guldmynt och gömmer de underhaltiga av fruktan att, fastän han spelar falskt, ändå tappa dem vid följande dags spel … kort sagt en skälm, som efter vad man påstår behandlar drottningen illa, och som ämnar tända ett borgerligt krig för att få behålla sina inkomster. Är det honom du vill att jag skall tjäna? Nej tack!
— Du är min själ häftigare nu än förr i tiden, svarade d'Artagnan; åren ha upphetsat ditt blod i stället för att avkyla det. Vem säger väl att han är min herre och att jag vill påtvinga dig honom?
— Besitta, tänkte d'Artagnan, man bör inte förråda sin hemlighet för en man med sådana åsikter!
— Nå, men säg mig då, vilka dina förslag äro, återtog Athos.
— Åh, ingenting är enklare. Du lever på din egendom och tycks finna dig lycklig i din förgyllda medelmåtta. Porthos har kanske femtio eller sextiotusen livres i årlig ränta. Aramis har alltjämt sina femton hertiginnor, som tvista om prelaten liksom de förr tvistade om musketören; han är också ett lyckans skötebarn. Annat är det med mig. Jag har i tjugu år burit kyller och kyrass fjättrad vid denna alltför låga grad utan att komma vare sig fram eller tillbaka, utan att verkligen leva, ty jag är verkligen mer död än levande. Och då jag nu vill vakna till liv igen, så komma ni alla och säga mig: Han är en skurk, en skälm, en dålig herre. För tusan, jag är av samma tanke som ni, men skaffa mig då en bättre herre eller årliga räntor att leva på.
Athos funderade ett ögonblick och förstod nu d'Artagnans list; han hade i början gått för rakt på sak och slingrade sig nu för att dölja sitt spel. Athos insåg, att det förslag vännen gjort honom var allvarligt och skulle blivit närmare utvecklat, om han blott aldrig så litet lyssnat därtill.
— Aha, tänkte han, d'Artagnan tillhör Mazarins parti.
Från denna stund gav han försiktigt akt på sig själv. Även d'Artagnan å sin sida vart mera förbehållsam än vanligt.
— Men du har i alla fall en idé återtog Athos.
— Ja visst, jag ville fråga er alla tre till råds, så att vi kunde hitta på någon utväg att företaga något, för om vi inte hålla ihop blir det hela ofullständigt.
— Det är sant. Du talar om Porthos … har du då verkligen förmått honom att åter ge sig ut och söka lyckan? Men han bör väl redan vara så lycklig som en människa kan begära.
— Visserligen, men sådan är människan … hon önskar sig alltid något, som hon inte har.
— Och vad önskar Porthos då?
— Att bli baron.
— Ja visst, det är sant, det hade jag glömt, sade Athos leende.
— Det är sant? tänkte d'Artagnan. Hur har han väl fått veta det? Månne han brevväxlar med Aramis? Ah, visste jag bara det, så visste jag allt!
Här avbröts samtalet, ty i detta ögonblick inträdde Raoul. Athos ämnade banna honom litet, men den unge mannen såg så bedrövad ut, att han icke hade hjärta därtill; han frågade i stället vad som fattades honom.
— Har er unga granne blivit sämre? sporde d'Artagnan.
— Åh, min herre, svarade Raoul, nästan överväldigad av smärta, hennes fall var ganska allvarligt, och läkaren fruktar, att hon, utan att få något iögonenfallande lyte, likväl kommer att halta hela sitt liv.
— Det vore bra ledsamt! sade Athos.
— Vad som gör mig mest förtvivlad, återtog Raoul, är att jag var skulden till olyckan …
— Du, Raoul? sade Athos.
— Ja visst, det var ju för att skynda fram till mig, som hon hoppade ned från vedtraven.
— Det återstår er bara en enda utväg att gottgöra saken, min käre Raoul, sade d'Artagnan, nämligen att som botgörelse gifta er med flickan.
— Ah, min herre, ni skämtar med en verklig olycka, svarade Raoul, det är mycket illa.
Raoul, som kände behov att vara ensam för att kunna giva fritt lopp åt sina tårar, gick åter upp på sitt rum, som han sedan icke lämnade förrän vid frukosttimmen.
Den goda sämjan mellan de två vännerna stördes ej i minsta mån av morgonens skärmytsling; de frukosterade också med bästa aptit, medan de emellanåt betraktade den stackars Raoul, som med ögonen fuktade av tårar och med oroligt sinne knappt förtärde något.
Efter frukostens slut anlände två brev, vilka Athos läste med stor uppmärksamhet, och han kunde ej hindra sig från att ett par gånger spritta till vid läsningen därav.
D'Artagnan, som iakttog honom tvärs över bordet, och som hade skarp syn, svor för sig själv på, att han på det ena brevet igenkände Aramis fina stil; det andra däremot var skrivet med stor oövad fruntimmersstil.
— Hör på, sade d'Artagnan till Raoul, då han märkte, att Athos önskade bli ensam för att besvara de båda breven eller för att begrunda deras innehåll, låt oss göra ett besök i fäktsalen, det kommer att förströ er litet.
Den unge mannen såg på Athos, som besvarade hans blick med ett bifallstecken.
De gingo nu in i en låg sal i bottenvåningen, på vars väggar hängde floretter, masker, handskar, bröstkyller, kort sagt alla fäktkonstens tillbehör.
— Nå, hur går det? frågade Athos då han en kvart därefter infann sig där.
— Han har redan din säkra arm, Athos, svarade d'Artagnan, och om han också ägde din kallblodighet, kunde jag lyckönska honom.
Den unge mannen stod en smula snopen. Mot en eller två gånger, som han träffat d'Artagnan i armen eller låret hade denne givit honom minst tjugu stötar på själva kroppen.
I detta ögonblick inträdde Charlot med ett angeläget brev till d'Artagnan, vilket ett bud nyss avlämnat.
Nu var det Athos tur att förstulet iakttaga sin vän.
D'Artagnan läste brevet utan någon synbar rörelse, och då han slutat läsningen, sade han med en lätt skakning på huvudet:
— Nu ser du, min vän, vad tjänstgöring vill säga, och du gör verkligen rätt i att inte vilja återgå i tjänst. Herr de Tréville är sjuk, och kompaniet kan inte vara mig förutan, därför är det slut med min permission.
— Du far alltså tillbaka till Paris?
— Ja, jag måste ju det, svarade d'Artagnan. Men kommer inte du dit också?
Athos rodnade litet och svarade:
— Om jag reser dit, skulle det vara mig mycket angenämt att få träffa dig där.
— Hör hit, Planchet! ropade d”Artagnan i dörren. Vi fara om tio minuter. Ge hästarna havre!
Därpå tillade han, vänd till Athos:
— Det förefaller mig, som om någonting fattades här, och det gör mig verkligen ont att lämna dig utan att få träffa den nederlige Grimaud.
— Grimaud! upprepade Athos. Ja, du har rätt. Men jag har lånat bort honom åt en av mina vänner …
— Som förstår hans teckenspråk?
— Det hoppas jag.
De båda vännerna omfamnade varandra hjärtligt. D'Artagnan tryckte Raouls hand, tog löfte av Athos, att denne skulle hälsa på honom, om han komme till Paris, eller i annat fall skriva till honom, och steg därefter till häst. Planchet, alltid lika punktlig, satt redan i sadeln.
— Följer ni inte med ett stycke? sade d'Artagnan leende till Raoul. Jag tar vägen genom Blois.
Raoul vände sig mot Athos, men denne hejdade honom med ett nästan omärkligt tecken.
— Nej, min herre, jag stannar hos greven.
— Farväl då, mina bästa vänner! sade d'Artagnan, i det han ännu en gång tryckte deras händer. Gud vare med er! som vi alltid sade, var gång vi skildes åt i den avlidne kardinalens tid.
Athos vinkade med handen och Raoul bugade sig, varefter d'Artagnan och Planchet begåvo sig iväg.
Greven följde dem med blicken, med handen vilande på Raouls skuldra, men så snart de försvunnit bakom muren, sade den förre:
— Raoul, i kväll resa vi till Paris.
— Till Paris! upprepade ynglingen bleknande.
— Du kan framföra min och även din avskedshälsning till fru de Saint-Remy. Jag väntar dig här klockan sju.
Den unge mannen bugade sig med ett blandat uttryck av smärta och tacksamhet och gick att sadla sin häst.
D'Artagnan hade ej väl hunnit utom synhåll för dem, förrän han tog upp brevet ur fickan och läste det för andra gången.
»Kom genast tillbaka till Paris.
— Brevet är kort, mumlade d'Artagnan, och om det inte
haft ett postskriptum hade jag kanske inte förstått dess
innehåll, men dess bättre finns här ett sådant … Han läste nu om
detta märkliga postskriptum, för vars skull han ursäktade
brevets fåordighet.
»P. S. Gå upp till kungl. räntmästaren i Blois, uppgiv ert
namn och visa honom detta brev, så får ni lyfta tvåhundra
pistoler.»
— En sådan prosa tycker jag om, sade d'Artagnan;
kardinalen skriver bättre än jag trodde. Nåväl, Planchet, låt oss
hälsa på kungliga räntmästaren i Blois, och sedan begiva vi
oss av.
— Till Paris?
— Ja, till Paris.
Och båda påskyndade sina hästar och läto dem trava så fort de förmådde.