Myladys son/Del I/Kapitel 23
| ← Abbé Scarron |
|
Ett av hertig de Beauforts fyrtio rymningsmedel → |
XXIII.
SAINT-DENIS.
DAGEN BÖRJADE GRY, DÅ ATHOS STEG UPP OCH lät kläda sig. Av hans mer än vanligt bleka ansikte och de spår nattvaket kvarlämnat däri, syntes tydligt, att han tillbringat nästan hela natten utan att sova. Tvärt emot denne så kraftfulle och bestämde mans vana låg denna morgon något trögt och obeslutsamt i hela hans väsen.
Detta kom sig därav att han var sysselsatt med tillrustningarna för Raouls avresa, och att han sökte vinna tid. Först och främst polerade han själv en värja, som han tog fram ur ett parfymerat skinnfodral, och såg noga efter, att fästet låg väl i handen och att klingan satt väl fast vid fästet.
Därpå kastade han på bottnen av en kappsäck, som var avsedd för den unge vicomten, en liten med louisdorer fullproppad börs, ropade på Olivain — så hette den betjänt, som åtföljt dem från Blois — och lät denne i hans närvaro nedpacka i kappsäcken alla de saker, som äro nödvändiga för en ung man, som beger sig ut i fält.
Slutligen, då han ägnat en timmes tid åt dessa bestyr, öppnade han dörren till vicomtens rum och gick in helt tyst.
Solstrålarna trängde redan in i rummet genom dess med stora rutor försedda fönster, för vilket Raoul, som kvällen förut kommit sent hem, ej nedfällt gardinerna. Han sov ännu med huvudet behagligt lutat mot ena armen. Det långa, mörka håret betäckte till hälften hans vackra panna, som var däven av den fuktighet, vilken i små pärlor nedsipprar utefter uttröttade barns kinder.
Athos närmade sig, och nedlutad i en ställning, full av ömt vemod, betraktade han en lång stund ynglingen med hans leende mun, halvt tillslutna ögonlock, och vars drömmar borde vara så ljuva, vars sömn borde vara så lätt i denna stund, då hans skyddsängel i sin stumma vård ägnade honom en så innerlig omsorg och tillgivenhet.
— Småningom greps Athos allt mer av sina drömmars förtrollning inför denna blomstrande, oskuldsfulla ungdom. Hans egen ungdom återspeglades för honom med alla dess ljuvliga minnen, som snarare utgöra en välluktande blomdoft än verkliga tankar. Mellan det förflutna och det närvarande låg ett helt svalg. Men inbillningen flyger med ängelns, med ljusstrålens hastighet, den far över haven, på vilka vi varit nära att lida skeppsbrott, genom mörkret, vari våra illusioner förlorat sig, över bråddjupen, som uppslukat vår lycka. Han påminde sig, hur den första hälften av hans ungdom förbittrats av en kvinna, och med oro tänkte han på det mäktiga inflytande kärleken kunde ha på en så känslig och så livfull natur.
Då han erinrade sig, vad han själv lidit, förutsåg han också, vilka lidanden som kunde vänta Raoul, och uttrycket av hans hjärtas innerliga medkänsla röjdes i de fuktiga ögon, varmed han betraktade ynglingen.
I detta ögonblick vaknade Raoul utan moln, utan skugga, utan minsta känsla av trötthet, såsom vissa naturer, lika fint bildade som fågelns, kunna göra. Hans blickar fästes på Athos, och han förstod sannolikt allt, vad som försiggick i hjärtat på denne man, som avbidat hans uppvaknande liksom en älskare
avbidar sin älskarinnas, ty även hans ögon fingo ett uttryck av innerlig kärlek.
— Ni här, herr greve? sade han vördnadsfullt.
— Ja, Raoul, jag är här, svarade greven.
— Och ni väckte mig inte?
— Jag ville låta dig ännu några ögonblick njuta din ljuva sömn, min vän, du måste känna dig trött efter gårdagen, som räckte så långt in på natten. Hur befinner du dig nu?
— Fullkomligt bra, herr greve, jag är alldeles utvilad och känner mig rask och kry.
Athos ropade in Olivain, och inom tio minuter var den unge mannen färdigklädd.
— Packa nu in mina saker, sade ynglingen till betjänten.
— Det är redan gjort, Raoul, sade Athos. Jag har låtit packa din kappsäck under mina ögon och sett till, att ingenting fattas dig.
— Och jag, som sov, utropade Raoul, under det ni, herr greve, hade godheten att sysselsätta er med alla dessa saker. Ni överhopar mig med välvilja!
— Du håller då av mig litet; det hoppas jag åtminstone? sade Athos i nästan rörd ton.
— Åh, herr greve, Gud är mitt vittne, att jag älskar och vördar er!
— Se nu efter, om du glömt något, sade Athos, i det han lålsade söka omkring sig för att dölja sin rörelse.
— Nej, ingenting är glömt, svarade Raoul.
Betjänten närmade sig nu Athos med en viss tvekan och sade sakta till honom:
— Herr vicomten har ingen värja, för greven befallde mig i går att taga bort den, som han lagt ifrån sig i går.
— Det är bra, svarade Athos, det skall bli min omsorg.
Då Raoul kom ut på trappan, såg han tre hästar sadlade.
— Ah, herr greve, utbrast han med glädjestrålande blick, ni följer mig alltså.
— Jag följer med ett stycke väg, svarade Athos.
Glädjen lyste i Raouls ögon, och han hoppade lätt upp på sin häst. Athos steg dröjande upp på sin, sedan han sakta yttrat några ord till betjänten, vilken, i stället för att omedelbart följa dem, gick tillbaka in i värdshuset. Förtjust över att få sällskap av greven, märkte eller låtsade Raoul ej märka något.
De båda ädlingarna togo vägen över Pont-Neuf, följde kajerna och Grand-Châtelets murar, och kommo in på Saint-Denisgatan, just som de upphunnos av betjänten.
Vägen tillryggalades nu under tystnad. Raoul kände, att skilsmässans stund nalkades; greven hade dagen förut givit åtskilliga befallningar i och för saker, som han skulle uträtta under dagens lopp.
Då de båda ryttarne passerat Saint-Denisporten och kommit upp på Recollets-höjden, kastade Athos en blick på vicomtens häst.
— Akta dig, Raoul, förmanade han, du har för tung hand, jag har redan ofta sagt dig det, och du får inte glömma det … det är ett stort fel hos en ryttare. Ser du … din häst är redan trött, han löddrar sig redan, då min däremot tycks komma direkt ur stallet. Härom dagen märkte jag också en annan sak: när du skjuter med pistol, håller du armen alltför rak. Träffsäkerheten förloras genom denna spänning. Under tolv skott förfelade du också tre gånger målet.
— Som ni däremot träffade tolv gånger, svarade Raoul småleende.
— Ja, därför att jag böjde armvecket och därigenom stödde handen på armbågen. Förstår du, vad jag vill säga, Raoul?
— Ja, herr greve. Jag har sedan övat mig ensam, i det jag följt ert råd, och lyckades då utmärkt.
— Vilken frisk vind här blåser, återtog Athos, det är en påminnelse om vintern. Apropå, Raoul, om du kommer i elden, och det gör du säkert, ty du är rekommenderad till en ung general, som tycker mycket om krutrök, så kom väl ihåg, att i en avskild strid, som ofta inträffar, i synnerhet för oss kavallerister, du aldrig skjuter först. Den, som skjuter först träffar sällan sin man, ty han avlossar sin pistol under fruktan att sedan vara obeväpnad mot en beväpnad fiende, och när han skjuter, så stegra din häst … denna manöver har två eller tre gånger räddat mitt liv.
— Jag skall använda den, om inte annat så av tacksamhet.
— Ännu en viktig sak, Raoul. Om du blir sårad under en drabbning, om du faller av hästen och ännu har några krafter i behåll, så försök att komma ur den linje, vari ditt regemente ryckt fram, ty eljest kan det lätt hända, att du blir trampad under hästfötterna, då det återvänder. Och om du skulle bli sårad, så skriv genast till mig eller låt någon annan skriva.
Under dylikt samspråk redo de genom gatorna, och anlände snart till den gamla kyrkan, där man läste morgonmässan.
— Vi stiga av här, Raoul, sade Athos. Du, Olivain, håll våra hästar och giv mig värjan.
Athos tog den värja, som betjänten räckte honom, och de båda ädlingarne gingo in i kyrkan. Greven yttrade några ord till en av kyrkvakterna, som därefter bugade sig och gick framåt gravkoren.
— Kom, Raoul, sade Athos, vi följa den här mannen.
Kyrkvakten öppnade gallerporten till de kungliga gravarna och stannade på översta trappsteget, under det Athos och Raoul stego ned. Den mörka trappan upplystes av en silverlampa, som brann vid sista trappsteget, och under denna lampa stod på ekbockar en kista, omhöljd av ett stort violett bårtäcke av sammet, översållat med gyllene liljor.
Den unge mannen, som av sitt eget hjärtas allvar och av kyrkans vördnadsbjudande högtidlighet förberetts på denna scen, nedsteg med långsamma steg och stod upprätt och med blottat huvud inför de dödliga kvarlevorna av den senast avlidne konungen, som ej skulle förenas med sina förfader, förrän hans efterträdare intog hans plats.
Ett ögonblicks tystnad uppstod. Därpå höjde Athos sin hand och pekade på kistan.
— Denna provisoriska grav, sade han, intages nu av en svag man utan storhet, men vars regering dock var full av yterst viktiga tilldragelser … vilket kom sig därav, att över denne konung vakade en annan mans ande, liksom denna lampa vakar över kistan och upplyser den. Denne andre var den verklige konungen, Raoul, den förstnämnde var blott en hamn, i vilken han inblåste sin själ, och om han gjorde konungen ringa, så gjorde han däremot konungavärdigheten stor. Louvrepalatset innesluter två skilda begrepp: konungen, som dör, och konungavärdigheten, som icke dör. Lär dig att skilja mellan dessa båda saker, Raoul, och om du är tveksam, vilkendera du bör tjäna, så övergiv det materiella skenet för den osynliga principen. Gud har blott velat göra denna princip mer åskådlig och fattbar, då han förkroppsligat den i en människa.
Jag tror, att din tid blir bättre än vår var. I motsats mot oss, som hade en minister utan konung, får ni en konung utan minister. Du kan således tjäna, älska och vörda konungen. Om denne konung blir en tyrann … ty allsmäktigheten har sin svindel, som ofta leder den till tyranni … så tjäna och vörda konungavärdigheten, det vill säga den ofelbara saken, Guds ande på jorden.
— Jag skall dyrka Gud, sade Raoul, och vörda konungavärdigheten, jag skall tjäna konungen och vinnlägga mig om att, ifall jag dör, göra det för konungen, konungavärdigheten eller Gud. Har jag förstått er rätt?
Athos smålog.
— Du har ett ädelt sinne, sade han. Se här din värja.
Raoul knäböjde.
— Den bars av min far, en rättrådig ädling. Jag bar den i min tur och ofta med heder, då fästet vilade i min hand och slidan vid min sida.
— Herr greve, svarade Raoul, i det han mottog värjan ur grevens hand, jag har er att tacka för allt, men denna värja är ändå den dyrbaraste gåva, ni givit mig. Jag svär att bära den med tacksamhet.
Han förde fästet till sina läppar och kysste det vördnadsfullt.
— Det är bra, sade Athos, stig nu upp, vicomte, och låt oss omfamna varandra.
Raoul steg upp och kastade sig i Athos armar.
— Farväl, mumlade greven, som kände sitt hjärta vekna, farväl, tänk stundom på mig!
— O, evigt, evigt, utbrast den unge mannen. Jag svär det, och skulle någon olycka hända mig, blir ert namn det sista jag uttalar, minnet av er min sista tanke.
För att dölja sin rörelse steg Athos hastigt uppför trappan, gav ett guldmynt åt kyrkvakten, böjde på huvudet inför altaret och gick med stora steg till kyrkans vapenhus, utanför vilket Olivain väntade med hästarna.
— Olivain, sade Athos, i det han pekade på Raouls axelgehäng, spänn upp det där, för värjan hänger för lågt. Nu är det bra! Du ledsagar nu vicomten, till dess Grimaud infinner sig, då du lämnar honom. Du förstår, Raoul? Grimaud är en gammal pålitlig tjänare, klok och modig … han kommer att åtfölja dig sedan.
— Ja, herr greve, svarade Raoul.
— Till häst nu, så att jag får se dig på väg!
Raoul lydde.
— Farväl, Raoul, sade greven, farväl, mitt kära barn!
— Farväl herr greve, svarade Raoul, farväl, min innerligt älskade välgörare.
Athos gjorde ett tecken med handen, ty han vågade ej tala. Raoul avlägsnade sig på sin häst, med blottat huvud.
Athos stod kvar orörlig och såg efter honom, ända tills han försvann vid hörnet av en gata. Då kastade greven tyglarna åt en bonde, steg åter uppför trappan, begav sig in i kyrkan och gick att knäfalla i bön i en av dess mörkaste vrår.