Myladys son/Del I/Kapitel 24

←  Saint-Denis

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Ett av hertig de Beauforts fyrtio rymningsmedel

d'Artagnan kommer i rätt tid  →

XXIV.
ETT AV HERTIG DE BEAUFORTS FYRTIO RYMNINGSMEDEL.

OMSIDER FÖRGICK TIDEN FÖR FÅNGEN LIKSOM för dem, som ombestyrde hans flykt; enda skillnaden var, att den för honom tycktes gå långsammare.

Overksamheten plågade honom, och han längtade efter handlingens stund. Bortsett från de planer, han uppgjorde för framtiden, planer som, det måste man medge, dock ännu voro ganska dunkla och osäkra, innebar redan hans flykt en begynnelse till hämnd. Först och främst skulle den bli en mycket ledsam sak för herr de Chavigny, vilken han hatade till följd av de små förföljelser, denne övat mot honom, men ännu mer förtretlig måste den bli för Mazarin.

Hertig de Beaufort, som så väl kände till situationen i Palais-Royal och ej var okunnig om den förbindelse, som förefanns mellan drottningen och kardinalen, föreställde sig med hjärtlig förnöjelse hela den dramatiska effekt, som skulle framkallas, då detta rop från ministerns kabinett skulle tränga fram till drottningens rum: Hertig de Beaufort har rymt!

Vid denna föreställning smålog han förnöjt, inbillade sig redan vara utom fängelsets murar, med fulla lungor inandas den friska luften på fälten och i skogarna, klämma en snabb springare mellan sina ben och med hög röst ropa: Jag är fri!

Det är sant, att då han kom till besinning, fann han sig åter mellan fyra väggar, såg la Ramée på tio stegs avstånd och i förrummet sina vaktare, som drucko eller skrattade.

Det enda, som lugnade honom vid anblicken av denna förhatliga syn, så ombytligt är människosinnet, var Grimauds buttra ansikte, detta ansikte, som han till en början avskytt, men som nu utgjorde hela hans förhoppning. Grimaud tycktes honom nu som en Antinous.

Icke desto mindre var Grimaud alltjämt densamme som förut; han stod därför fortfarande lika högt i förtroende hos sin förman la Ramée, vilken numera litade till och med mera på honom än på sig själv, ty vi ha redan sett, att la Ramée i djupet av sitt hjärta kände ett visst deltagande för herr de Beaufort.

Den gode la Ramée väntade sig också nöje av denna lilla festmåltid på tu man hand med sin fånge. La Ramée hade blott ett fel — han var en läckergom. Han hade funnit pastejerna goda och vinet ypperligt. Nu hade fader Marteaus efterträdare lovat honom en fasanpastej i stället för en sådan av höns och chambertin i stället för mâcon. Allt detta i förening med den trevlige prinsens sällskap, denne prins, som i själ och hjärta var så god, hittade på så lustiga spratt mot herr de Chavigny och skämtade så muntert om Mazarin, hade den verkan på la Ramée, att han längtade efter den instundande pingsthelgen som efter en av årets största högtider.

La Ramée avbidade således sextiden på aftonen lika otåligt som hertigen.

Allt ifrån morgonen sysselsatte han sig med alla detaljer, och då han i detta fall blott litade på sig själv, besökte han i egen person fader Marteaus efterträdare. Denne hade överträffat sig själv; han visade honom ett verkligt vidunder till pastej, prydd med hertig de Beauforts vapen. Pastejen var ännu icke fylld, men bredvid densamma lågo en fasan och två rapphöns, så fint späckade, att de liknade fullsatta nåldynor. Det vattnades i munnen på la Ramée, och då han åter inträdde i hertigens rum, gnuggade han händerna av förnöjelse.

Till råga på lyckan hade herr de Chavigny, fullt förlitande sig på la Ramée, som vi redan nämnt, företagit en liten resa och begivit sig av samma morgon, och följaktligen var la Ramée nu vice guvernör på slottet.

Grimaud föreföll buttrare än någonsin.

På förmiddagen hade herr de Beaufort spelat ett parti boll med la Ramée, och en vink av Grimaud hade manat honom att ge noga akt på vad som föregick. Grimaud, som gick först, utstakade förstulet den väg, man skulle följa på kvällen. Bollspelet ägde rum på den så kallade lilla borggården. Det var en ganska enslig plats, varest man icke utställde några skiltvakter oftare än då herr Beaufort spelade sitt parti, och i anseende till den höga muren syntes även detta försiktighetsmått överflödigt.

Det fanns tre portar att öppna, innan man anlände till denna gård. Varje port öppnades med en särskild nyckel. La Ramée bar de tre nycklarna på sig.

Då de kommit in på denna gård, gick Grimaud helt likgiltigt och satte sig vid en skottglugg, med benen hängande utanför muren. Det var tydligen meningen, att man här skulle fästa repstegen.

Denna manöver, lätt begriplig för hertigen, var som man väl kan tänka sig, alldeles obegriplig för la Ramée.

Denna gång hade hertig de Beaufort god tur, och besegrade fullständigt den gode fånguppsyningsmannen. Han skämtade otvunget över la Ramées oskicklighet och gav vaktkarlarne två louisdorer, för att de tillika med de fyra andra kamraterna skulle dricka hans skål.

Vakterna anhöllo om permission, vilket la Ramée också beviljade dem, men icke förrän på kvällen. Till dess hade la Ramée en del saker att bestyra, varför han önskade, att fången under tiden icke skulle lämnas obevakad.

Äntligen slog klockan sex. Ehuru man ej skulle sätta sig till bords förrän klockan sju, var middagen redan färdig och framdukad. På ett särskilt bord stod den väldiga pastejen med hertigens vapen, och så vitt man kunde döma av den guldgula färgen på dess skorpa, tycktes den vara mycket välgräddad. Det övriga av middagen stod i överensstämmelse därmed.

Alla voro otåliga — vakterna att få gå bort och dricka, la Ramée att få sätta sig till bords och hertigen att få begiva sig av.

Grimaud ensam förrådde ingen sinnesrörelse. Det fanns ögonblick, då hertig de Beaufort vid en blick på honom frågade sig, om icke alltsammans vore en dröm, om denna marmorbild verkligen stode till hans tjänst och skulle väckas till liv, när det avgörande ögonblicket kommit.

La Ramée skickade bort vaktkarlarne, i det han uppmanade dem att dricka prinsens skål. Då de avlägsnat sig, låste han igen dörrarna, lade nycklarna i sin ficka och visade prinsen bordet med en min, som tycktes säga: När monseigneur behagar.

Prinsen såg på Grimaud, Grimaud såg på pendylen; klockan var en kvart över sex, och rymningen var utsatt till klockan sju; man måste således vänta bortåt tre kvarts timme.

För att vinna en kvart föregav prinsen, att den läsning varmed han var sysselsatt, intresserade honom så mycket, att han måste be att få sluta sitt kapitel först. La Ramée närmade sig för att över prinsens skuldra se, vad det kunde vara för en bok, som hade förmågan att avhålla prinsen från att sätta sig till bords, då middagen redan var serverad.

Det var Cesars Kommentarier, vilken la Ramée själv, tvärtemot Chavignys order, tre dagar förut skaffat prinsen. La Ramée föresatte sig att icke mer överskrida fängelsets ordningsstadgar.

För att fördriva tiden drog han upp buteljerna och luktade på pastejen.

Klockan halv sju steg hertigen upp och sade med värdighet.

— Cesar var säkert forntidens störste man.

— Säger ni det, monseigneur?

— Ja, utan tvekan.

— Nåja, men jag för min del tycker mer om Hannibal.

— Varför det, mäster la Ramée? frågade hertigen.

— Därför att han inte skrivit några kommentarier, svarade la Ramée med sitt breda grin.

Hertigen förstod hänsyftningen och satte sig till bords, i det han med en åtbörd inbjöd la Ramée att taga plats mitt emot honom.

Denne lät icke bedja sig två gånger. Det finnes icke ett mera uttrycksfullt ansikte än den verklige fråssarens, då han sitter vid ett gott bord; därför röjde också la Ramées anletsdrag, då han av Grimauds hand mottog sopptallriken, känslan av den fullkomligaste sällhet.

Hertigen betraktade honom småleende.

— Ventre-saint-gris! utropade han. Vet ni, la Ramée, att om någon i denna stund sade mig, att det i Frankrike funnes en lyckligare man än ni, så trodde jag det inte!

— Och ni skule sannerligen ha rätt, monseigneur, svarade la Ramée. Jag medger, att när jag är hungrig, vet jag ingen angenämare syn än ett väl anrättat bord, och om man tillägger, att värden vid detta bord är Henrik den stores sonson, förstår ni lätt, monseigneur, att den ära, som vederfares mig, fördubblar njutningen.

Prinsen bugade sig i sin tur, och ett omärkligt småleende for över Grimauds ansikte, vilken höll sig bakom la Ramée.

— Min bäste la Ramée, sade hertigen, det finns verkligen ingen, som säger en artighet så väl som ni.

— Nej, monseigneur, svarade la Ramée, nej, jag säger blott vad jag tänker, det är ingen artighet.

— Ni är mig då verkligen tillgiven? frågade prinsen.

— Ja, återtog la Ramée, jag skulle bli otröstlig, om ers höghet någonsin lämnade Vincennes.

— Ett ganska säreget sätt att visa mig tillgivenhet!

— Nej, monseigneur, vad skulle ni väl göra, om ni sluppe ut härifrån? Återigen någon dårskap, som stötte er med hovet och ådrog er Bastiljen i stället för Vincennes. Jag medger, att herr de Chavigny inte är vidare älskvärd, men herr du Tremblay är mycket värre.

— Är det möjligt? sporde hertigen, som fägnade sig åt den vändning, samtalet tagit, och som emellanåt såg på klockan, vars visare framskredo med förtvivlad långsamhet.

— Ja, tro mig, monseigneur, det är en stor lycka, att drottningen, som åtminstone efter vad jag hört sägas, alltid velat er väl, fick det infallet att skicka er hit, där det finns promenadplats, bollspel, ett gott bord och frisk luft.

— Sannerligen, sade hertigen, då jag hör er, min käre la Ramée, finner jag det nästan otacksamt av mig att någonsin ha hyst en tanke på att komma ut härifrån.

— Ah, monseigneur, det är höjden av otacksamhet, men ers höghet har väl aldrig på allvar tänkt därpå?

— Jo, jag måste bekänna, att jag gjort det. Det är ju dåraktigt, men understundom tänker jag ännu därpå.

— Alltid genom något av edra fyrtio rymningsmedel, monseigneur?

— Ja visst.

— Monseigneur, eftersom vi nu tala uppriktigt, så säg mig något av de där fyrtio rymningsmedlen, som ers höghet uttänkt.

— Gärna det, svarade hertigen. Grimaud, giv mig pastejen!

— Jag är idel öra, återtog la Ramée, i det han vräkte sig bakåt i sin länstol, lyfte sitt vinglas och plirade med ögat för att se solljuset skimra genom den rubinfärgade vätskan.

Hertigen kastade en blick på pendylen. Ännu tio minuter … och den skulle slå sju!

Grimaud ställde pastejen framför prinsen, som tog sin kniv med silverblad för att därmed avtaga locket, men la Ramée, som fruktade, att någon skada kunde tillfogas den vackra anrättningen, lämnade hertigen sin kniv med stålblad såsom lämpligare.

— Tack, la Ramée, sade hertigen, i det han tog kniven.

— Nå monseigneur, frågade la Ramée, det där förträffliga rymningsmedlet?

— Skall jag, återtog hertigen, omtala det, som jag räknade mest på och beslutit använda först?

— Ja, just det.

— Nåväl, fortfor hertigen, i det han började urhålka pastejen, först och främst hoppades jag få till väktare en bra karl som ni, herr la Ramée.

— Nå, det har ni redan, monseigneur. Och sedan?

— Sedan skulle jag försöka att genom någon av mina vänner, som han inte kände till, hos honom rekommendera någon person, som vore mig tillgiven och med vilken jag kunde överenskomma om bästa sättet att förbereda min flykt.

— Ja ja, sade la Ramée, inte så illa uttänkt!

— Nej, jag skulle tro det, återtog prinsen, till exempel en tjänare hos någon rättrådig adelsman, som själv vore fientligt sinnad mot Mazarin, såsom varje adelsman bör vara.

— Tsst, monseigneur, låt oss inte tala politik!

— När jag hade denna person hos mig, fortfor hertigen, och förutsatt att han vore slug och lyckades ingiva min vaktare förtroende, skulle den senare lita helt och hållet på honom, och då kunde jag erhålla underrättelser utifrån.

— Ah! Men hur skulle dessa underrättelser komma er tillhanda?

— Åh, ingenting vore lättare … till exempel under det vi spelade boll.

— Under det vi spelade boll? upprepade la Ramée, som började ägna den största uppmärksamhet åt vad hertigen sade.

— Ja visst. Jag kastar till exempel en boll i löpgraven; där står en karl till hands, som tar upp den. Inuti bollen ligger ett brev. I stället för att kasta upp till mig denna boll, kastar han till mig en annan. Denna boll innehåller också ett brev. På det sättet ha vi växlat våra tankar utan att man märkt något.

— För knäveln! utropade la Ramée, i det han rev sig bakom örat, det var bra, att ni talade om det där för mig, jag skall ha ett vaksamt öga på dem, som taga upp bollarna hädanefter.

Hertigen smålog.

— Men, återtog la Ramée, när allt kommer omkring, är det ju bara ett medel att brevväxla?

— Redan det är ju mycket.

— Men inte nog.

— Vänta bara. Jag skriver till exempel till mina vänner: Infinn er den och den dagen på den och den timmen på andra sidan löpgraven med två hästar.

— Än sedan då? sporde la Ramée med en viss oro, såvida inte de där hästarna ha vingar att flyga upp på vallen med och hämta er …

— Åh bevars, inföll prinsen vårdslöst, hästarna behöva väl inte ha vingar, bara jag har ett medel att stiga ned från vallen.

— Och det skulle vara?

— En repstege.

— Ja, men en repstege kan inte liksom ett brev komma i en boll, anmärkte la Ramée, i det han försökte skratta.

— Nej, men den kan komma i något annat.

— I något annat? Något annat? Vad skulle det vara?

— Till exempel i en pastej.

— I en … pa … pastej?

— Ja, antag till exempel, att min hovmästare Noirmont skulle ha köpt in fader Marteaus affär.

— Nåväl? frågade la Ramée darrande.

— Nåväl, la Ramée, som är en läckergom, får se hans pastejer, finner dem ännu bättre än hans företrädares och uppmanar mig att smaka på dem. Jag samtycker med villkor att la Ramée smakar på pastejerna tillsammans med mig. För att vi skola vara så mycket mer obesvärade avlägsnar la Ramée alla vaktkarlarna och behåller endast Grimaud att passa upp på oss. Grimaud är just den mannen, en vän skickat mig, just den tjänaren, med vilken jag är i hemligt samförstånd, och som är redo att bistå mig i allt möjligt. Tiden för min rymning är utsatt till klockan sju. Nåväl, då klockan fattas några minuter i sju …

— Då den fattas några minuter i sju … upprepade la Ramée, på vars panna svetten började pärla.

— Då klockan fattas några minuter i sju, fortfor hertigen i det han nu ledsagade sina ord med handling, avtager jag locket på pastejen. Jag finner däruti två dolkar, en repstege och en munkavle. Jag sätter en av dolkarna mot la Ramées bröst och säger till honom: Jag är förtvivlad, min vän, men om du rör dig eller ropar, är du dödens!

Vi ha redan sagt, att hertigen lät de sista orden åtföljas av handling. Han ställde sig framför la Ramée och satte udden av en dolk mot hans bröst, och hans röst fick en ton, som icke lämnade minsta tvivel om hans fasta beslut.

Grimaud, alltid lika tystlåten, tog under tiden ur pastejen upp den andra dolken, repstegen och munkavlen. La Ramée betraktade dessa föremål med stigande förskräckelse.

— Åh, monseigneur, utropade han, i det han såg på hertigen med ett uttryck av bestörtning, som vid ett annat tillfälle skulle kommit denne att skratta, ni kan inte ha hjärta att döda mig!

— Nej, såvida ni inte sätter er emot min flykt.

— Men, monseigneur, om jag låter er fly, är jag förlorad.

— Jag skall ersätta dig förlusten av din syssla.

— Och ni har verkligen beslutit att lämna slottet?

— Ja, vid Gud!

— Jag kan således inte förmå er att ändra ert beslut?

— Nej, i kväll vill jag bli fri.

— Men om jag försvarar mig, om jag ropar, om jag skriker på hjälp.

— Då dödar jag dig, på min heder!

I detta ögonblick slog pendylen.

— Klockan är sju, sade Grimaud, som hittills icke sagt ett ord.

— Klockan är sju, upprepade hertigen. Du ser alltså, att jag redan försenat mig något.

La Ramée gjorde en rörelse, liksom för att ej ha något att förebrå sig.

Hertigen rynkade ögonbrynen, och la Ramée kände udden av dolken, som genomträngde hans kläder och var på väg att börra sig in i hans bröst.

— Gott, monseigneur sade han, det är nog, jag skall inte röra mig mera.

— Vi måste skynda oss.

— Ännu en bön, monseigneur!

— Vilken då? Tala fort!

— Bind mig säkert, monseigneur.

— Varför det?

— För att man inte ska tro, att jag varit er medbrottsling.

— Händerna, sade Grimaud.

— Men varmed då? frågade hertigen.

— Med ert bälte, monseigneur.

Hertigen tog av sig bältet och gav det åt Grimaud, som band la Ramées händer på ett sätt, som gjorde denne tilllreds.

— Fötterna! sade Grimaud.

La Ramée sträckte fram sina ben, Grimaud tog en servett, rev sönder den i remsor och band honom därmed.

— Nu, sade den stackars la Ramée, ber jag också om munkavlen, för annars skulle man ställa mig till svars för att jag inte ropat. Skjut in den i munnen, monseigneur!

Grimaud beredde sig att uppfylla la Ramées begäran, då denne gjorde en rörelse till tecken att han hade något mer att säga.

— Tala, befallde hertigen.

— Monseigneur, sade la Ramée, glöm inte, om någon olycka för er skull händer mig, att jag har hustru och fyra barn.

— Var lugn. Skjut in munkavlen, Grimaud.

Inom en sekund hade la Ramée munkavlen i munnen och låg utsträckt på golvet; två eller tre stolar slogos omkull som tecken till strid. Grimaud tog ur fångvaktarens fickor alla nycklar, som funnos där, öppnade först dörren till det rum, i vilket de befunno sig, låste igen den med dubbla slag, då de gått ut, och båda togo nu hastigt vägen genom galleriet, som förde till lilla borggården.

De tre portarna öppnades och stängdes efter varandra med en skyndsamhet, som gjorde heder åt Grimauds skicklighet. Slutligen kommo de ut på bollspelsplanen. Den låg alldeles öde, inga skiltvakter syntes till, ingen i fönstren omkring.

Hertigen skyndade fram till vallen och såg på andra sidan

Med en känsla av ofrivillig förskräckelse följde hertigen honom med blicken. (Sid. 262.)

om löpgraven tre ryttare med två handhästar. Hertigen växlade ett tecken med dem; de voro tydligen där för hans räkning. Under tiden fastgjorde Grimaud tåget. Det var ingen repstege utan en rulle med ett silkeståg och en käpp, som man skulle taga mellan benen, varpå rullen skulle avnysta sig själv genom tyngden av den, som satt på käppen.

— Stig ned! sade hertigen.

— Först, monseigneur? frågade Grimaud.

— Ja visst, svarade hertigen, om man griper mig, riskerar jag blott fängelse, men griper man dig, så blir du hängd.

— Det är sant, medgav Grimaud.

Han satte sig gränsle över käppen och började sin farliga nedfärd. Med en känsla av ofrivillig förskräckelse följde hertigen honom med blicken. Grimaud hade redan hunnit utför tre fjärdedelar av muren, då tåget plötsligt brast, och han störtade händlöst ned i löpgraven.

Hertigen uppgav ett rop, men Grimaud lät icke höra den minsta klagan, ehuru han måste ha blivit allvarligt skadad, ty han låg ännu kvar på samma ställe, där han fallit.

En av de män, som väntade på flyktingarna, gled genast ned i löpgraven och band ändan av ett rep under axlarna på Grimaud, varefter de två andra, som höllo den motsatta ändan, hissade upp honom.

— Stig ned, monseigneur, sade mannen, som stod i löpgraven, det är blott femton fots höjd från repet, och marken är mjuk.

Hertigen var redan på väg. För honom var det ännu svårare, ty han hade nu ej någon käpp att hålla sig vid, utan måste fira sig ned med händer och armar, och detta från en höjd av mer än femtio fot Men hertigen var vig, kraftfull och kallblodig; på mindre än fem minuter uppnådde han ändan av tåget. Såsom adelsmannen uppgivit, var han där endast femton fot från marken. Han släppte nu tåget och kom ned på fötterna utan att ådraga sig minsta skada.

Han började genast klättra uppför löpgraven, vid vars kant han fann Rochefort. De båda andra ädlingarna voro honom obekanta. Grimaud, avsvimmad, låg bunden över en hästrygg.

— Mina herrar, sade prinsen, jag får tacka er längre fram, men i denna stund ha vi inte ett ögonblick att förlora. I väg, alltså, i väg! Den, som är mig tillgiven, följe mig!

Han hoppade upp på sin häst, satte av i galopp, insöp luften i fulla drag och ropade med ett obeskrivligt uttryck av fröjd:

— Fri! Fri! Fri!