Myladys son/Del I/Kapitel 22
| ← Marie Michons äventyr |
|
Saint-Denis → |
XXII.
ABBÉ SCARRON.
VID TOURNELLESGATAN FANNS ETT HUS, SOM alla portschäsbärare och lakejer i Paris kände till, ehuru denna bostad varken tillhörde någon förnäm eller någon rik man. Man supérade icke där, man spelade aldrig där och dansade sällan.
Icke desto mindre var detta hus en samlingsplats för den fina världen i Paris.
Det var den lille Scarrons boning.
Man skrattade så hjärtligt hos den kvicke abbén, man berättade så många nyheter, vilka så hastigt uttyddes, sönderplockades och omskapades antingen till berättelser eller epigram, att var och en gärna ville tillbringa en timme hos Scarron, höra vad han sade och för andra berätta vad han sagt.
Den lille abbé Scarron, som bar titeln abbé, endast emedan han ägde ett abbotstift och icke därför att han numera tillhörde det andliga ståndet, hade förr varit en av de muntraste korprästerna i staden Mans, där han haft sin bostad.
En dag under karnevalen ville han på ett utomordentligt sätt roa den goda staden, vars själ han var. I detta syfte lät han sin betjänt gnida in honom med honung och därpå sprätta upp en dunbolster, vari han rullade sig, så att han blev den mest löjliga befjädrade varelse det var möjligt att skåda.
I denna ovanliga dräkt började han sedan besöka sina vänner och väninnor. Folk följde efter honom under skrän och visslingar, de sämre elementen smädade honom, barnen kastade stenar på honom, och slutligen måste han taga till flykten för att undgå alla de föremål, man kastade efter honom. Han förföljdes emellertid med största ihärdighet, och hade slutligen ingen annan utväg att slippa undan sina förföljare än att kasta sig i strömmen. Han simmade som en fisk, men vattnet var iskallt. Scarron var svettig, kölden angrep honom, och då han hunnit till andra stranden, var han alldeles förlamad.
Sedermera sökte man genom alla kända medel återgiva honom lemmarnas bruk, men han led sådana smärtor av behandlingen, att han avvisade alla läkare och förklarade, att han föredrog sjukdomen. Han återvände därefter till Paris, där hans rykte som ett snille redan var grundlagt. Där lät han förfärdiga sig en bärstol efter egen uppfinning, och då han en dag i denna bärstol avlade ett besök hos drottning Anna av Österrike, frågade hon, fängslad av hans snille, om han icke önskade sig någon titel.
— Jo, ers majestät, det finns en titel, som jag mycket gärna skulle vilja ha.
— Vilken då? frågade Anna av Österrike.
— Titeln »ers majestäts sjukling», svarade abbén.
Scarron utnämndes till »Drottningens sjukling» med en pension om femtonhundra livres.
Från den stunden förde Scarron, som icke längre behövde oroa sig för framtiden, ett glatt liv och levde upp sin pension till sista sou'n.
En dag kom ett bud från kardinalen och lät honom förstå, att han gjorde orätt i att taga emot koadjutorn.
Varför det? frågade Scarron. Är han inte en man av börd?
— Jo visst.
— En ganska älskvärd man?
— Det kan ju så vara.
— Och kvick?
— Tyvärr blott alltför kvick.
— Nå, sade Scarron, varför vill ni då, att jag skulle upphöra att taga emot en sådan man?
— Därför att han tänker illa?
— Verkligen? Om vem då?
— Om kardinalen.
— Vad? sade Scarron. Jag tar emot herr Gilles Despreaux, som tänker illa om mig själv, och ni vill att jag skulle vägra mottaga koadjutorn, därför att han tänker illa om en annan? Omöjligt!
Samtalet avstannade här, och av idel motsägelseande såg Scarron hädanefter ännu oftare herr de Gondy hos sig.
På morgonen av den dag, dit vi nu hunnit, och som var den vanliga utbetalningsdagen för Scarrons pensionskvartal, skickade han som vanligt sin betjänt med kvitto för att lyfta kvartalsbeloppet i pensionskassan, men man svarade honom nu »att staten icke ägde mer pengar för abbé Scarrons räkning».
Då betjänten framförde detta svar till Scarron, var hertig de Longueville närvarande och erbjöd sig genast att giva honom en dubbe!t så stor pension som den, Mazarin indragit för honom, men den sluge giktsjuke aktade sig väl att mottaga anbudet. Han lagade så att hela staden redan klockan fyra på eftermiddagen kände till kardinalens vägran. Det var just en torsdag, den vanliga mottagningsdagen hos abbén; man strömmade dit i mängd, och över hela staden klandrades Mazarins åtgärd med den största harm.
Athos mötte på Saint-Honorégatan två adelsmän, som han icke kände, till häst som han, och åtföljda av en lakej liksom han. Den ena av dem tog av sig hatten och sade till honom:
— Vad tycker ni väl, min herre, den där gnidaren Mazarin har dragit in på den stackars Scarrons pension!
— Det går sannerligen för långt! svarade Athos, i det han hälsade de båda ryttarne.
— Det hörs, att ni är en man av heder, min herre, denne Mazarin är verkligen ett plågoris för landet.
— Mycket sant, min herre, svarade Athos.
De skildes under många hövlighetsbetygelser.
— Det passar ju bra, att vi ämna oss dit i kväll, sade Athos till vicomten, vi få då uttala vårt deltagande för den stackars mannen.
— Vem är då den där Scarron, som sätter hela Paris i rörelse? frågade Raoul. Är det någon minister, som fallit i onåd?
— Nej för all del, det är helt enkelt en liten man med stort snille, som råkat ådraga sig kardinalens misshag, därför att han skrivit några verser mot honom.
— Scarron är alltså diktare?
— Ja, det är han. Du får hos honom se mig tala mycket med en av mina vänner, abbé d'Herblay, som du ofta hört mig tala om.
— Ja, jag minns det.
— Närma dig oss emellanåt, som om du önskade tala med oss. Detta lilla knep skall befria oss från efterhängsna människor, som kunde störa vårt samtal.
Raoul lovade att efterkomma denna tillsägelse. Athos gick nu bort på ett par besök, men återvände snart, och klockan sju begåvo de sig till Tournellesgatan, som nu var spärrad av portschäsbärare, hästar och lakejer. Athos banade sig väg in i huset, åtföljd av Raoul.
Den förste han såg vid sitt inträde var Aramis, som tagit plats helt nära en stor länstol på trissor, med tak och draperier, varunder en liten tämligen ung människofigur, insvept i ett brokadtäcke, rörde sig. Denne invalid syntes livlig och skämtsam, ehuru han emellanåt bleknade, och hans ögon röjde hela tiden sprittande liv, snille och behag. Det var abbé Scarron, alltid skrattande, skämtsam och artig, alltid lidande av sin sjukdom och piskande sig med en liten käpp.
Omkring detta lilla rullande tält trängdes en hop herrar och damer. Rummet var tämligen vackert och bekvämligt möblerat. Stora gardiner av siden med invävda blommor,
vilka fordom haft livliga färger men nu voro något urblekta, hängde framför de stora fönstren. Tapetseringen var anspråkslös, men röjde god smak. Två mycket hövliga och vältränade betjänter skötte uppassningen.
Då Aramis varseblev Athos, gick han emot honom, fattade hans hand och presenterade honom för abbé Scarron, vilken visade den nye gästen lika mycken aktning som välvilja och yttrade en kvick artighet åt Raoul. Athos hälsade därefter på två eller tre herrar, för vilka Aramis föreställde honom. Småningom borttynade den lilla rörelse bland sällskapet, som uppstått vid grevens och vicomtens inträde, och samtalet blev allmänt.
Efter några minuter, under vilka Raoul såg sig omkring i salongen, öppnades dörren, och en betjänt anmälde fröken Paulet.
Athos vidrörde med handen vicomtens axel.
— Betrakta denna dam, Raoul, sade han, ty hon är en historisk personlighet; det var till henne konung Henrik IV begav sig, då han blev mördad.
Alla trängdes kring den nykomna, ty hon var ännu mycket på modet. Hon var högrest, hade smidig figur och en skog av guldgult hår liksom en madonna av Raphael eller en Magdalena av Titian. Detta guldgula hår och kanske även det konungsliga välde, hon förvärvat över andra kvinnor, hade skaffat henne namnet Lejoninnan.
Hon gick rakt fram till Scarron, mitt under det sorl, som uppstått på alla sidor vid hennes inträde.
— Nå, min käre abbé, sade hon med sin lugna röst, ni är alltså fattig nu? Vi fingo veta det i dag på eftermiddagen hos fru de Rambouillet. Det var herr de Grasse, som berättade det för oss.
— Ja, men staten är nu rikare än förut, svarade Scarron och man måste ju uppoffra sig för sitt land.
— Kardinalen kan nu köpa sig för femtonhundra livres mer pomada och parfymer om året, sade en frondör, i vilken Athos igenkände samme adelsman, som han träffat på Saint-Honorégatan.
— Men vad skall sånggudinnan säga, inföll Aramis med sin milda stämma, sånggudinnan, som behöver ett gyllene lagom? Ty, ser ni:
Si virgilio puer aut tolerabile desit
hospitium, caderent omnes a crinibus hydri.
— Åh, genmälde Scarron, i det han räckte fröken Paulet
sin hand, om jag inte har min hydra kvar, så har jag
åtminstone min lejoninna.
Allt vad Scarron yttrade denna kväll var särdeles lyckat. Det är den förföljdes privilegium. Herr Ménage hoppade högt av förtjusning.
Fröken Paulet gick att intaga sin vanliga plats, men innan hon satte sig, kastade hon från höjden av sin storhet en majestätisk blick över hela sällskapet, och hennes öga stannade vid Raoul. Athos smålog.
— Fröken Paulet har lagt märke till dig, min käre vicomte, sade han. Gå fram och buga dig för henne, men bry dig inte om att tala om Henrik IV.
Rodnande närmade sig vicomten Lejoninnan och var snart inblandad i hopen av de herrar, som omringade hennes stol.
Det fanns redan två särskilda grupper, en, som omgav herr Ménage, och en som slöt sig kring fröken Paulet. Scarron förflyttade sig från den ena till den andra genom att rulla sin länstol fram mellan gästerna, lika skickligt som en övad lots styr ett fartyg i ett farvatten, fullt av klippor och skär.
— När få vi samtala? frågade Athos Aramis.
— Om en stund, svarade den senare, ännu finns här inte tillräckligt med folk, man kunde ge akt på oss.
I detta ögonblick öppnades dörren åter, och betjänten anmälde koadjutorn, herr de Gondy. Det var en liten, mörklagd och närsynt man, med händer oskickliga till allt annat än att föra värjan och pistolen: han stötte genast mot ett bord och hade så när stjälpt omkull det. Icke desto mindre hade hans ansikte något stolt och högdraget.
— Nå, min käre abbé, sade han, då han varseblev Scarron, ni har alltså fallit i onåd?
Detta utgjorde dagens lösen, dessa ord hade väl hundra gånger upprepats denna afton, och Scarron skulle nu fram med sitt hundrade kvicka infall över samma ämne. Han var också nära att bli svarslös, men en förtvivlad ansträngning räddade honom:
— Kardinal Mazarin har behagat tänka på mig.
— Ypperligt! utropade herr Ménage.
— Men hur skall ni nu bära er åt för att kunna uppehålla er? fortfor koadjutorn. Om era inkomster tryta, så nödgas jag utnämna er till domherre vid Notre-Dame.
— Nej, nej, svarade Scarron, då skulle jag blottställa er alltför mycket.
— Då har ni tillgångar, som vi inte känna?
— Jag får väl låna av drottningen.
— Men hennes majestät äger själv ingenting, invände Aramis. Hon är väl bunden av den gemensamma äganderätten.
Koadjutorn vände sig om och smålog åt Aramis, i det han med fingret gav honom ett vänskapligt tecken.
— Förlåt, min käre abbé, sade han till honom, men ni är efter er tid, och jag måste göra er en present.
— Av vad då? frågade Aramis.
— Av ett hattband.
Alla vände sig nu mot koadjutorn, som ur fickan tog upp ett säreget format sidenband.
— Ah, sade Scarron, det där är ju en slunga (fronde)!
— Ja visst, svarade koadjutorn, nu göres allting à la fronde. Fröken Paulet, jag har en solfjäder åt er à la fronde. Åt er, d'Herblay, erbjuder jag min handskmakare, som gör handskar à la fronde, och åt er Scarron, min bagare, med oinskränkt kredit, han bakar bröd à la fronde, som äro alldeles utmärkta.
Aramis tog bandet och knöt det om sin hatt.
I detsamma öppnades dörren åter och betjänten ropade med hög röst: Hertiginnan de Chevreuse!
Vid detta namn stego alla upp. Scarron styrde hastigt sin stol i riktning mot dörren. Raoul rodnade. Athos gav Aramis en vink, och denne drog sig tillbaka till en fönstersmyg.
Under alla de vördnadsfulla artighetsbetygelser, varmed hertiginnan vid sitt inträde hälsades, sökte hon synbarligen efter någon eller något. Omsider varseblev hon Raoul, och hennes ögon lyste upp, hon såg Athos och blev tankfull, hon såg Aramis i fönstersmygen och gjrde bakom sin solfjäder en omärklig rörelse av överraskning.
— Apropå, sade hon, liksom för att skingra de tankar, som mot hennes vilja bestormade henne. Hur mår den stackars Voiture? Vet ni det, Scarron?
— Vad? Är herr Voiture sjuk? frågade den herre, som på Saint-Honorégatan tilltalat Athos.
— Ja, han har förkylt sig efter ett spelparti och ligger nu mycket sjuk.
— Ack ja, inföll herr Ménage, han är mycket sjuk, och den store mannen går kanske bort från oss… deseret orbem.
— Bah! sade fröken Paulet med en viss skärpa. Skulle han dö? Ånej, det aktar han sig nog för. Han är omgiven av sultaninnor som en turk. Fru de Saintot skyndar att förse honom med buljong, la Renaudot värmer hans lakan, och själva vår väninna, markisinnan de Rambouillet skickar honom förfriskningar.
— Ni tycker inte om honom min kära Parthénie, sade Scarron skrattande.
— Ah, ni gör mig orätt, min käre sjukling! Jag hatar honom så föga, att jag med nöje skulle låta läsa mässor för hans själs frälsning.
— Ni kallas inte utan skäl lejoninna, inföll fru de Chevreuse från sin plats, ni biter hårt, min bästa.
— Ni misshandlar en stor diktare, min fru, vågade Raoul yttra.
— Han en stor diktare! Det hörs, min käre vicomte, att ni kommer från landsorten, som ni nyss sa mig, och att ni aldrig sett honom. Han en stor diktare! Han håller knappt sina fem fot.
— Bravo, bravo! sade en storväxt, torr och mörklagd herre med bålda mustascher och en ofantlig värja. Bravo, min vackra Paulet! Det kan verkligen vara tid på att sätta den lille Voiture på sin plats nu. Jag tror mig vara hemmastadd i litteraturen, och jag har alltid funnit hans poesi avskyvärd.
— Vem är den där storskrävlaren? frågade Raoul Athos.
— Herr de Scudéry.
— Författaren till Clélie och Den store Cyrus?
— Som skrivit dessa arbeten tillsammans med sin syster, vilken just nu språkar med den vackra flickan där borta bredvid herr Scarron.
Raoul vände sig om och såg verkligen tvenne damer, som nyss kommit, den ena med intagande, veka och sorgsna anletsdrag, omgivna av mörkt hår, och med ögon sammetsskiftande som de vackraste penséer; den andra, som tycktes ha den förra under sitt skydd, hade ett kallt, torrt och gulblekt ansikte.
Raoul föresatte sig att ej lämna salongen, förrän han talat med den unga vackra flickan med de sammetsskiftande ögonen, vilken genom någon sällsam tankens lek påminde honom, fastän hon ej alls liknade henne, om hans stackars lilla Louise, som han lämnat sjuk på La Valliéres slott, och som han nu, i denna nya värld för ett ögonblick förgätit.
Under tiden närmade sig Aramis koadjutorn, vilken med leende min tillviskade honom några ord. Oaktat sin självbehärskning kunde Aramis ej avhålla sig från en lätt rörelse.
Aramis låtsades skratta för att vilseleda några nyfikna iakttagare, och då han nu märkte, att Athos i sin tur tagit plats i fönstersmygen, där han själv stått en stund, gick han, sedan han yttrat några ord till höger och vänster, helt likgiltigt fram till honom:.
Så snart han kommit dit, började de ett lågmält samtal. Raoul närmade sig dem nu, såsom Athos bett honom göra.
— Herr abbén, sade Athos med hög röst, läser upp för mig en rondeau av Voiture, som jag finner ypperlig.
Raoul stod ett ögonblick kvar hos dem och gick sedan att sälla sig till den grupp, som omgav fru de Chevreuse, vilken fröken Paulet närmat sig på ena sidan och fröken de Scudéry på den andra.
— Men jag, sade koadjutorn, tar mig friheten att inte alldeles vara av herr de Scudérys mening; jag anser tvärtom, att Voiture är en verklig diktare, men endast diktare. Politiska idéer fattas honom helt och hållet.
— Nåväl, när? frågade Athos i fönstersmygen.
— I morgon, svarade Aramis hastigt.
— Vid vilken tid?
— Klockan sex.
— Var då?
— Vid Saint-Mandé.
— Vem har sagt dig det?
— Greve de Rochefort.
Någon närmade sig dem nu.
— Än filosofiska idéer då? Det är just dessa, som den stackars Voiture saknar. Jag håller med herr koadjutorn … han är enbart poet.
— Men vilka mästerstycken äro inte hans brev! sade fru de Chevreuse.
— Ja, i det avseendet, medgav fröken de Scudéry, är han verkligen överdådig.
— Det är sant, sade fröken Paulet, men endast då han skämtar, ty i den allvarsamma brevstilen är han ganska klen.
— För min del, inföll Aramis, i det han närmade sig kretsen och vördnadsfullt bugade sig för fru de Chevreuse, som hälsade honom med ett behagligt småleende, för min del tycker jag, att han tagit sig alltför starka friheter mot de store. Han har spetsat sin penna mot prinsessan, mot marskalk d'Albret, mot herr de Schomberg, ja mot själva drottningen.
— Vad … mot drottningen? sporde Scudéry, i det han satte fram högra foten, liksom för att ställa sig en garde, för knäveln, det har jag inte hört. I vilken av sina skrifter har han tillåtit sig det?
— Känner ni då inte till hans stycke: Jag tänkte?
— Nej, sade fru de Chevreuse.
— Nej, sade fröken de Scudéry och fröken Paulet.
— Visserligen tror jag, att drottningen givit högst få personer del därav, men jag har det från säkert håll.
— Och ni kommer ihåg det?
— Ja, jag tror, att jag påminner mig det.
— Läs upp det då … låt höra! ropade alla på en gång.
— Jag vill först omtala, vid vilket tillfälle dikten först lästes upp, sade Aramis. Herr Voiture åkte en gång i drottningens vagn, då hon ensam med honom gjorde en promenad genom Fontainebleauskogen. Han låtsade sitta och tänka, för att drottningen skulle fråga honom, vad han tänkte på, vilket icke heller slog fel.
— Vad tänker ni på, herr Voiture? frågade hennes majestät.
Voiture smålog, låtsade besinna sig ett ögonblick för att man skulle tro, att han improviserade, och svarade:
Jag tänkte på, att ödet har,
sen det så länge er förföljt,
er rättvist lönt i dessa dar,
då det med ära eder höljt …
men att ni ej så lycklig är,
som när ni var i forna dagar,
jag borde inte säga — kär,
men rimmets musa så behagar.
Scudéry, Ménage och fröken Paulet ryckte på axlarna.
— Vänta, vänta, sade Aramis, det är tre strofer.
— Säg hellre tre kupletter, genmälde fröken Scudéry, det kan på sin höjd kallas en chanson.
Jag tänkte, hur den lille guden,
som hjälpt er förr så mången dag,
vid edert hov blev portförbjuden,
med båge, pilar och behag.
Vad lön kan jag väl då förbida,
för goda tankar blott, Marie,
när ni så grymt dem låter lida,
som fordom troget stått er bi?
— Vad de sista stroferna beträffar, sade fru de Chevreuse, vet jag inte, om de överensstämma med poesiens lagar, men jag ber att få intyga sanningen i dem, och om så behövs, kan fru de Hautefort och fru de Senecey förena sig med mig, för att inte tala om hertig de Beaufort.
— Fortsätt bara, sade Scarron, det rör mig inte … sedan i morse är jag inte längre hennes sjukling.
Jag undrar — och vi skalder pläga
ju våra hugskott yppa fritt —
hur ni väl månde gå till väga,
om det, som tidens vindar spritt,
tog ny gestalt, och Buckingham
ni plötsligt för er finge se …
om hertigen, om père Vincent[1]
er ynnest då ni skulle ge.
Vid denna sista strof hördes ett allmänt sorl av ogillande över Voitures oförskämdhet.
— Men, sade den unga flickan med sammetsögonen halvhögt, jag för min del har nog dålig smak att finna de där verserna förtjusande.
Raoul instämde häri, närmade sig Scarron och sade rodnande:
— Herr Scarron, vill ni vara vänlig säga mig, vem den där unga damen är, vars åsikt strider mot hela det lysande sällskapets.
— Aha, min unge vicomte, svarade Scarron. Jag tror, ni är hågad att föreslå henne en offensiv- och defensivallians. Vem hon är? Hon är den vackra indianskan?
— Förlåt, herr abbé, återtog Raoul rodnande, men jag vet ändå inte mer än förut. Jag kommer ju från landsorten, ser ni.
— Det vill säga, ni förstår inte stort av allt det ordsvall, som här utgår från alla munnar. Så mycket bättre, min herre, så mycket bättre! Försök inte att begripa det, ni skulle bara förspilla er tid, och när ni en gång förstode det, skola vi hoppas, att man inte pratar på det viset längre. Men den där damen är verkligen en mycket intagande kvinna, fröken Françoise d'Aubigné.
— Är hon släkt med den ryktbare Agrippa, konung Henrik IV:s vän?
— Ja, det är hans barnbarn. Hon kom nyligen från Martinique, och därför kallar jag henne den vackra indianskan.
Raoul gjorde stora ögon, och hans blick mötte den unga damens; hon smålog.
Man fortfor att tala om Voiture.
— Min herre, sade fröken dAubigné, i det även hon vände sig till Scarron liksom för att deltaga i hans samtal med den unge vicomten, beundrar ni inte den stackars Voitures vänner? Hör hur de klandra, under det de berömma honom! Den ena tar ifrån honom hans sunda förnuft, den andre hans skaldegåva, den tredje hans originalitet, den fjärde hans humor och den femte hans självständighet. Jag undrar just, vad de vilja låta honom behålla då, den mästerlige, som någon kallade honom!
Scarron skrattade, och Raoul instämde. Den vackra indianskan själv förvånad över den effekt, hennes ord framkallat, slog ned ögonen och återtog sin okonstlade min.
Athos, som ännu stod kvar i fönstersmygen, överblickade alltsammans med ett föraktligt småleende på sina läppar.
— Gå efter greve de La Fère, är ni snäll, sade fru de Chevreuse till koadjutorn, jag har något att säga honom.
— Och jag, svarade koadjutorn, måste undvika, att man ser mig tala med honom. Jag älskar och beundrar honom ty jag känner till hans forna ridderliga bedrifter, åtminstone några av dem, men jag vill inte hälsa på honom förrän i övermorgon.
— Varför just i övermorgon? frågade fru de Chevreuse.
— Det får ni veta i morgon kväll, svarade koadjutorn skrattande.
— I sanning, min bäste Gondy, sade hertiginnan, ni talar som själva Uppenbarelseboken. Herr d'Herblay, tillade hon, i det hon vände sig till Aramis, vill ni ännu en gång göra mig en tjänst i kväll?
— Mycket gärna, hertiginna, svarade Aramis, i kväll, i morgon och alltid … befall blott!
— Nåväl, kalla då hit greve de La Fère, jag önskar tala med honom.
Aramis gick fram till Athos och återvände med honom.
— Herr greve, sade hertiginnan, i det hon lämnade Athos ett brev, se här, vad jag lovat er. Vår skyddsling kommer att bli mycket väl emottagen.
— Min fru, svarade Athos, han är lycklig, som kommer att stå i förbindelse hos er.
— I det avseendet har ni ingenting att avundas honom, för jag har er att tacka för hans bekantskap, genmälde hertiginnan med ett skälmaktigt leende, som påminde såväl Athos som Aramis om Marie Michon.
Vid dessa ord steg hon upp och tillsade därpå om sin vagn. Fröken Paulet hade redan givit sig av, och fröken de Scudéry tog just nu avsked.
— Raoul, sade Athos, i det han vände sig till vicomten, följ hertiginnan de Chevreuse till vagnen, bed henne tillåta, att du bjuder henne din arm, och tacka henne sedan därför.
Den vackra indianskan gick åter fram till Scarron för att taga avsked åv honom.
— Far ni redan? frågade han.
— Som ni ser, är jag en av de sista. Om ni får några underrättelser från herr Voiture, framför allt om de äro goda, så ber jag er meddela mig dem i morgon.
— Åh, nu kan han få dö, sade Scarron.
— Varför det? frågade flickan med sammetsögonen.
— Jo visst, därför att hans åminnelsetal är hållet.
Man skildes under skämt och skratt. Den unga flickan vände sig om och betraktade med deltagande den stackars lame mannen, som såg på henne med kärleksfulla blickar.
Småningom glesnade grupperna. Scarron låtsade ej märka, att några av hans gäster talat ganska hemlighetsfullt med varandra, att flera av dem mottagit brev, och att aftonen tycktes ha haft ett hemligt syfte, helt fjärran från litteraturen, varom man likväl talat så mycket. Vad rörde det Scarron? Nu kunde man gärna få frondera hos honom; som han själv sagt, var han från och med denna dag ej längre drottningens sjukling.
Raoul ledsagade verkligen hertiginnan till hennes vagn. Då hon satt sig, räckte hon honom sin hand att kyssa, och med en av dessa plötsliga impulser, som gjorde henne så älskvärd, men i synnerhet så farlig, fattade hon hastigt hans huvud och kysste honom på pannan med dessa ord:
— Vicomte, må mina välönskningar och denna kyss bringa er lycka!
Därpå sköt hon honom ifrån sig och befallde kusken att köra till Luyneska palatset. Vagnen rullade bort, fru de Chevreuse nickade ännu en gång åt den unge mannen, och Raoul steg helt förbryllad åter uppför trappan. Athos mötte honom där, förstod, vad som förefallit, och smålog.
— Kom nu, Raoul, sade han, det är tid att du far hem. I morgon skall du fara till prinsens armé. Se till att du får sova gott denna sista natt som civilperson.
— Jag får alltså bli militär? sade den unge vicomten. Åh, min herre, jag tackar er av allt mitt hjärta.
— Farväl, bäste greve, sade abbé d'Herblay, jag återvänder till mitt kloster.
— Farväl, min käre abbé, sade koadjutorn, jag skall predika i morgon och har väl tjugu särskilda texter att rådfråga i kväll.
— Farväl, mina herrar, sade greven, jag lägger mig nu att sova tjugufyra timmar, ty jag dignar av trötthet.
De tre herrarna bugade sig och gingo, sedan de växlat en sista avskedsblick med varandra.
Scarron kikade förstulet på dem genom sitt salongsfönsters gardiner.
— Ingendera av dem ämnar göra vad han sagt, mumlade han med sitt aplika leende, men lika gott, må de gå i fred, dessa tappra ädlingar! Vem vet, om de inte nu arbeta på att skaffa mig tillbaka min pension!
Den lame försvann strax därefter i sin sängkammare, vars dörr tillslöts efter honom, och ljusen släcktes, det ena efter det andra, i salongen vid Tournellesgatan.
- ↑ Père Vincent var drottningens biktfar.