Myladys son/Del I/Kapitel 38

←  Karl I:s brev

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Cromwells brev

Mazarin och drottning Henriette  →

XXXVIII.
CROMWELLS BREV.

I SAMMA STUND SOM DROTTNING HENRIETTE lämnade karmeliterklostret för att begiva sig till Palais-Royal, steg en ryttare av hästen vid porten till denna kungliga boning och tillkännagav för vakten, att han hade något viktigt att meddela kardinal Mazarin.

Ehuru kardinalen ofta plågades av fruktan, men hade ännu mer behov av råd och upplysningar, var han tämligen tillgänglig. Det var icke vid den första dörren man rönte någon egentlig svårighet att slippa in; även den andra öppnades ganska lätt, men vid den tredje vakade utom skiltvakten och betjänterna även den trogne Bernouin, en Cerberus, som ej kunde bevekas av några ord, ej förtrollas av nägot spö, om det ock vore av guld.

Ryttaren, som bundit sin häst vid gallerporten, steg uppför stora trappan och sade, i det han vände sig till de i yttre salen posterade drabanterna:

— Herr kardinal Mazarin?

— Stig på, svarade drabanterna utan att se upp, somliga från sina kort, andra från sina tärningar, förtjusta dessutom att låta förstå, att de icke gjorde tjänst som lakejer.

Ryttaren gick in i andra salen. Denna bevakades av musketörer och betjänter.

Ryttaren förnyade sin fråga.

— Har ni något brev, som berättigar till företräde? frågade en betjänt, i det han gick emot den inträdande.

— Jag har ett, men icke från kardinal Mazarin.

— Stig in och fråga efter Bernouin, sade betjänten.

Han öppnade dörren till det tredje rummet. Vare sig av en tillfällighet eller därför att han brukade ha sin post där, alltnog, Bernouin hade stått bakom denna dörr och hört allt.

— Min herre söker mig, sade han. Från vem är brevet, som ni medför till hans eminens?

— Från general Oliver Cromwell, svarade den nykomne. Var god och uppgiv det namnet för hans eminens och säg mig sedan, om han vill taga emot mig eller ej.

Han bibehöll hela tiden den allvarsamma och stolta hållning, som var puritanerna säregen.

Sedan Bernouin med en forskande blick betraktat den unge mannen från huvud till fot, inträdde han i kardinalens rum och meddelade denne budbärarens hälsning.

— En man, som har ett brev från Oliver Cromwell? sade Mazarin. Vad är det för slags karl?

— En äkta engelsman, monseigneur, med ljust, rödaktigt hår, blågrå ögon, högmodig och stel.

— Bed honom lämna brevet.

— Monseigneur begär att få brevet, sade Bernouin sedan han gått tillbaka ut i förmaket.

— Monseigneur får icke se brevet utan dess överbringare, svarade den unge mannen, men för att övertyga er om att jag verkligen medför ett brev, så se här!

Bernouin betraktade sigillet, och när han såg, att brevet verkligen var från general Oliver Cromwell, beredde han sig att återvända till Mazarin.

Bernouin gick åter in i kabinettet och kom tillbaka efter några sekunder.

— Stig in, min herre, sade han, i det han öppnade dörren.

Mazarin hade behövt alla dessa förberedelser för att kunna hämta sig från den sinnesrörelse, underrättelsen om detta brev förorsakat honom, men så skarpsinnig han än var, sökte han förgäves utgrunda, vad som kunnat förmå Cromvell att sätta sig i förbindelse med honom.

Den unge mannen visade sig nu på tröskeln till hans kabinett; han höll sin hatt i ena handen och brevet i den andra.

Mazarin steg upp.

— Ni har ett brev till mig, min herre? sade han.

— Här är det, monseigneur, svarade den unge mannen.

Mazarin tog brevet, bröt det och läste:

»Herr Mordaunt, en av mina sekreterare, avlämnar detta introduktionsbrev till hans eminens kardiral Mazarin i Paris. Han medför dessutom ett annat förtroligt brev till hans eminens.

Oliver Cromwell.»

— Gott, herr Mordaunt, sade Mazarin, giv mig det andra brevet och sitt ned.

Den unge mannen tog upp ett annat brev ur fickan, räckte det åt kardinalen och satte sig.

Ehuru sysselsatt av sina egna betraktelser, tog kardinalen brevet och vände det av och an i sin hand utan att bryta det; men för att utforska budbäraren började han, enligt sin vana, ställa frågor till honom.

— Ni är mycket ung, herr Mordaunt, sade han, för det svåra ambassadöryrket, i vilket stundom även de äldsta diplomater misslyckas.

— Jag är tjugutre år, monseigneur, men ers eminens bedrar sig, då ni tror mig vara ung. Jag är äldre än ni, fastän jag inte har er vishet.

— Hur så, min herre, jag förstår er inte.

— Jag menar därmed, monseigneur, att olyckan räknar dubbla år, och i tjugu år har jag varit olycklig.

— Ah, jag förstår, svarade Mazarin, brist på förmögenhet … ni är fattig, är det inte så?

För sig själv tillade han: De där engelska upprorsmakarna äro alla tiggare och lurkar.

— Monseigneur, jag borde en dag bli ägare av en förmögenhet på sex millioner, men man har frånhänt mig den.

— Ni är då inte en man av folket? sporde Mazarin förvånad.

— Om jag bure min titel, skulle jag vara lord … om jag bure mitt namn, hade ni fått höra ett av de mest lysande i England.

— Vad heter ni då? frågade Mazarin.

— Jag heter Mordaunt, svarade den unge mannen, i det han bugade sig.

Mazarin förstod, att Cromwells utskickade önskade iakttaga sitt inkognito. Han teg ett ögonblick, men under detta ögonblick betraktade han honom med ännu större uppmärksamhet än förut. Den unge mannen förblev orörlig.

— De fördömda puritanerna! sade Mazarin för sig själv; de äro som marmorbilder. Därpå tillade han högt:

— Men ni har väl åtminstone släktingar?

— Ja, jag har en, monseigneur.

— Då bistår han väl er?

— Jag har tre gånger infunnit mig hos honom för att begära hans bistånd, och tre gånger har han låtit sin betjäning visa ut mig.

— Ack, min Gud, bäste herr Mordaunt, sade Mazarin, som hoppades att genom sitt låtsade deltagande kunna locka den unge mannen i någon snara, min Gud vad er berättelse rör mig! Ni känner då inte till er börd?

— Jag har blott en kort tid känt den.

— Och dessförinnan?

— Dessförinnan ansåg jag mig som ett övergivet barn.

— Ni har då aldrig sett er mor?

— Jo, monseigneur, när jag var barn, kom hon tre gånger till min amma … sista gången minns jag lika livligt som om det varit i dag.

— Ni har gott minne.

— Ja, monseigneur, svarade den unge mannen i så besynnerlig ton, att kardinalen kände en rysning ila genom sina ådror.

— Vem uppfostrade er då? frågade Mazarin.

— En fransk amma, som skickade bort mig, då jag var fem år, emedan hon inte längre fick betalning, och då uppgav namnet på den släkting, om vilken min mor ofta talat med henne.

— Hur gick det då för er?

— Jag grät och tiggde på landsvägarna. Till sist blev jag upptagen av en präst i Kingston, som undervisade mig i den reformerta läran, meddelade mig all den kunskap han själv ägde, och hjälpte mig i mina forskningar efter min släkt.

— Och dessa forskningar?

— Voro fruktlösa … slumpen gjorde allt.

— Ni upptäckte vad det blivit av er mor?

— Ja, jag fick veta, att hon blivit mördad av den där släktingen, som därvid biträtts av fyra av hans vänner, men jag visste redan förut, att jag av konung Karl I berövats mitt adelskap och allt, vad jag ägde.

— Ah, då förstår jag, varför ni tjänar Cromwell! Ni hatar konungen.

— Ja, monseigneur, jag hatar honom.

Mazarin såg med förvåning det djävulska uttryck, varmed den unge mannen uttalade dessa ord; liksom vanliga ansikten färgas av blodet, färgades hans av gallan och fick en svartblå anstrykning.

— Er historia är förskräcklig, herr Mordaunt, men lyckligt nog för er tjänar ni en allsmäktig man. Han skall säkert hjälpa er i edra efterforskningar. Vi statsmän ha så många utvägar att skaffa oss underrättelser.

— Monseigneur, en hund av god ras behöver man blott visa spåret, så söker han snart reda på villebrådet.

— Men den där släktingen ni nämnde … vill ni, att jag skall tala med honom? frågade Mazarin, som var angelägen om att skaffa sig en vän bland Cromwells anhängare.

— Tack, monseigneur, men jag skall själv tala med honom.

— Men ni sade ju, att han bemötte er illa?

— Han skall nog bemöta mig bättre nästa gång jag träffar honom.

— Ni har då någon utväg att beveka honom?

— Jag har en utväg att göra mig fruktad.

Mazarin betraktade ytterligare den unge mannen, men då en blixt sköt fram ur hans ögon, sänkte han huvudet, och som han kände sig brydd av att fortsätta ett sådant samtal, öppnade han Cromwells brev.

Småningom blevo den unge mannens ögon dunkla och glasartade som vanligt, och han försjönk i djupa tankar. Sedan Mazarin läst de första raderna av brevet, sökte han med en förstulen blick utröna, om Mordaunt forskade i hans ansikte, men då han såg dennes liknöjdhet, sade han för sig själv med en omärklig axelryckning:

— Att låta sina affärer skötas av personer, som samtidigt sköta sina egna! Låt se nu, vad det här brevet innehåller!

»Till Hans Eminens, monseigneur, kardinal Mazarini!

Jag har önskat lära känna edra åsikter, monseigneur, i avseende på Englands nuvarande förhållanden. De båda rikena ligga varandra för nära, att icke Frankrike skulle intressera sig för vår ställning, liksom vi å vår sida intressera oss för Frankrikes.

Nästan alla engelsmän äro eniga om att bekämpa konung Karl och hans anhängares tyranni. Av allmänna förtroendet ställd i spetsen för denna rörelse, uppskattar jag bättre än någon dess natur och följder. I närvarande stund rustar jag mig till strid och skall leverera konung Karl ett avgörande slag. Jag skall vinna det, ty nationens hopp och Herrens ande stödja mig. Sedan detta slag vunnits, har konungen inga vidare hjälpkällor varken i England eller Skottland, och om han icke blir tillfångatagen eller dödad, så söker han att komma över till Frankrike för att värva soldater och åter skaffa sig vapen och pengar.

Frankrike har redan mottagit drottning Henriette och — antagligen ofrivilligt — närt inbördeskrigets låga i mitt fädernesland; men madame Henriette är en Frankrikes dotter och därför var Frankrike skyldigt henne gästfrihet. Beträffande konung Karl är förhållandet däremot ett helt annat. Om Frankrike mottoge och understödde honom, skulle det därigenom öppet ogilla engelska folkets förfarande och i så väsentlig mån skada England och i synnerhet den regering, det ämnar giva sig, att ett dylikt steg vore detsamma som uppenbara fientligheter.»

Ganska orolig över den vändning brevet tagit, avbröt Mazarin läsningen och betraktade förstulet den unge mannen. Han satt alltjämt försjunken i sitt djupa begrundande.

Mazarin fortsatte läsningen.

»Det är således högst angeläget, monseigneur, att jag får veta, vad jag bör tro om Frankrikes åsikter. Båda rikenas intressen ehuru ledda i motsatta riktningar, ligga varandra dock närmare än man skulle tro. England behöver invärtes lugn för att kunna fullborda sin konungs fördrivande; Frankrike behöver detta lugn för att kunna befästa sin unge monarks tron. Ni äga ett lika stort behov av denna inre fred, vilken vi, tack vare vår styrelses kraft, nu äro nära att uppnå.

Edra tvister med parlamentet, edra bullersamma stridigheter med prinsarna, vilka i dag kämpa för, men i morgon emot er, folkets halsstarrighet, som ledes av koadjutorn, av presidenten Blancmesnil och parlamentsrådet Broussel, kort sagt, den oordning, som råder i alla delar av statskroppen, bör ingiva eder oro vid tanken på ett utländskt krig, ty England, livat och hänfört av de nya ideernas makt, skulle då förena sig med Spanien, som redan söker detta förbund. Med kännedom om er försiktighet, monseigneur, och om den helt personliga ställning, vari händelserna för närvarande försatt eder, har jag därför föreställt mig, att ni hellre skulle vilja befästa ert välde i Frankrike och låta Englands nya styrelse ostörd gå sin bana fram. Denna neutralitet består blott i att hålla konung Karl borta från franskt område, och att varken med vapen, pengar eller trupper bistå denne för ert land helt och hållet främmande monark.

Mitt brev är således helt och hållet förtroligt, och därför skickar jag det med en man, som äger mitt synnerliga förtroende. Anledningen därtill kan ers eminens nu lätt förstå, och av svaret beror, vilka mått och steg jag kan finna mig föranlåten att vidtaga. Oliver Cromwell har föreställt sig, att skäl lättare skulle vinna insteg hos en förståndig man, sådan som Mazarini, än hos en, visserligen för sin skarpsinnighet beundransvärd, men av bördens och den gudomliga maktens fördomar alltför mycket behärskad drottning.

Farväl, monseigneur! Om jag icke inom fjorton dagar erhåller svar, anser jag detta såsom eder icke tillhandakommet.

Oliver Cromwell.»

— Herr Mordaunt, sade kardinalen, i det han höjde rösten för att väcka grubblaren, mitt svar skall bli desto mera tillfredsställande för general Cromwell, ju säkrare jag kan vara, att ingen får veta, att jag meddelat honom det. Begiv er därför till Boulogne-sur-Mer, avbida där mitt svar och lova mig att fara i morgon.

— Det lovar jag, monseigneur, svarade:Mordaunt. Men hur många dagar skall ers eminens låta mig vänta på detta svar?

— Om ni inte inom tio dagar erhållit det, så kan ni avresa.

Mordaunt bugade sig.

— Det är ändå inte allt, min herre, fortfor Mazarin. Edra enskilda angelägenheter ha väckt mitt livliga deltagande, och för övrigt ger herr Cromwells brev er i mina ögon ett högt anseende som ambassadör. Jag frågar er därför ännu en gång: Kan jag inte göra någonting för er?

Mordaunt besinnade sig ett ögonblick, och efter en synbar tvekan ämnade han just öppna munnen för att svara, då Bernouin hastigt inträdde, lutade sig intill kardinalens öra och talade sakta till honom.

— Monseigneur, sade han, drottning Henriette, åtföljd av en engelsk ädling inträdde just nu i Palais-Royal.

Mazarin spratt till, där han satt på sin stol, vilket ej undgick den unge mannen och hejdade det förtroende, han utan tvivel ämnade giva honom.

— Min herre, sade kardinalen, ni hörde alltså vad jag sade? Jag valde Boulogne, emedan jag antog, att vilken stad som helst vore er lika god, men om ni föredrar någon annan, så uppgiv den. Ni inser nog, att jag, som är så omgiven av inflytelser, vilka jag endast genom yttersta försiktighet kan undvika, önskar, att ingen måtte få veta om er vistelse i Paris.

— Jag reser, monseigneur, svarade Mordaunt, i det han tog några steg åt samma dörr, varigenom han inträtt.

— Nej, jag ber, inte den vägen! utropade kardinalen livligt. Var god och gå genom det där galleriet, varifrån ni sedan kommer ut i hallen. Jag önskar, att ingen må se er gå ut; vårt samtal bör hållas hemligt.

Mordaunt följde Bernouin, som införde honom i en närgränsande sal och överlämnade honom åt en betjänt, i det han för honom visade den dörr, genom vilken han borde gå ut.

Därefter återvände han hastigt till sin herre för att till honom införa drottning Henriette, som redan gick genom galleriet med glasdörrarna.