Myladys son/Del II/Kapitel 02
| ← Tiggaren vid Saint-Eustache |
|
Upploppet → |
II.
TORNET SAINT-JACQUES-LA-BOUCHERIE.
DÅ KLOCKAN FATTADES EN KVART I SEX, HADE herr Gondy slutat sina uträttningar och återvände till ärkebiskopshuset.
Klockan sex anmälde man pastorn i Saint-Méry. Prästen medförde Planchet.
— Monseigneur, sade pastorn i Saint-Méry, se här den person, om vilken jag hade äran att tala med er.
Planchet hälsade på ett sätt, som röjde en man, som varit i bättre hus.
— Ni är hågad att tjäna folkets sak? frågade Gondy.
— Det tror jag det, svarade Planchet. Jag är frondör i själ och hjärta, ja till den grad, monseigneur, att jag blivit dömd att hängas.
— Vad då för?
— Jag räddade ur händerna på Mazarins vakt en adelsman. som skulle föras tillbaka till Bastiljen, där han suttit i fem år.
— Och han hette?
— Monseigneur känner honom ganska väl, det var greve de Rochefort.
— Ja visst, det är sant, sade koadjutorn, Jag har hört talas om den saken; ni uppviglade hela kvarteret, sade man.
— Ja, nära nog, svarade Planchet med självbelåten min.
— Och ni är till yrket?
— Sockerbagare vid Lombardsgatan.
— Men säg mig, hur ni, med ert fredliga yrke, kan ha så krigiska böjelser?
— Hur kommer det sig, att monseigneur, som är en kyrkans man, nu mottager mig i kavaljersdräkt med värja vid sidan och sporrar på stövlarna?
— Det var på min ära inte illa svarat, sade Gondy småleende. Men ni vet väl, att jag, trots prästkragen, alltid haft smak för vapenyrket.
— Nåväl, monseigneur, innan jag blev sockerbagare, var jag i tre år sergeant vid Piemontregementet, och innan jag blev det var jag betjänt hos herr d'Artagnan.
— Musketörlöjtnanten? frågade Gondy.
— Ja, just han, monseigneur.
— Men man säger, att han är ivrig kardinalist.
— Herr d'Artagnan är i tjänst. Han har till yrke att försvara Mazarin, som betalar honom, liksom det tillkommer oss borgare att angripa Mazarin, som bestjäl oss.
— Ni är en förståndig karl, min vän, kan man räkna på er?
— Det kan ni, monseigneur, ifall det är fråga om att ställa till ett uppror i staden.
— Det är just fråga om det. Hur många man tror ni er kunna samla ihop under nattens lopp?
— Tvåhundra musköter och femhundra hillebarder.
— Om det blott finnes en man i varje kvarter, som kan göra lika mycket, så få vi i morgon en ganska stark armé. Skulle ni vilja ställa er under greve de Rocheforts befäl?
— Honom skulle jag följa ända ned i själva helvetet, och det vill inte säga litet, ty jag tror honom verkligen i stånd att stiga ned dit.
— Förträffligt!
— På vilket tecken kan man i morgon skilja vänner från fiender?
— Alla frondörer sätta i morgon en gul rosett på sin hatt. Behöver ni pengar?
— I en sådan här sak går det alltid fortare och bättre, om man har pengar till sitt förfogande.
Gondy gick bort till ett skrin och tog fram en penningpåse.
— Se här femhundra pistoler, sade han, och om saken går bra, kan ni i morgon påräkna lika stor summa.
— Monseigneur, jag skall ärligt redovisa för denna summa, svarade Planchet, i det han tog penningpåsen under armen.
Planchet och prästen avlägsnade sig. Tio minuter därefter anmäldes pastorn i Saint-Sulpice.
Så snart dörren öppnats till Gondys rum, störtade en man in; det var greve de Rochefort.
— Ah, är det ni, min bäste greve! sade Gondy, i det han räckte honom handen.
— Har ni nu äntligen bestämt er, monseigneur? sade Rochefort.
— Jag har aldrig tvekat, svarade Gondy.
— Gott, då tala vi inte vidare därom. Vi ska alltså låta Mazarin dansa?
— Ja, jag hoppas det.
— När börjar dansen?
— Bjudningarna utfärdas i natt, men fiolerna spela inte upp förrän i morgon bittida.
— Ni kan räkna på mig och femtio soldater, som chevalier d'Humières lovat mig vid första tillfälle, då jag kunde behöva dem.
— Femtio soldater?
— Ja, han värvar rekryter och lånar mig dem. Om några fattas, då festen är slut, skaffar jag andra i stället.
— Bra, min käre Rochefort, men det är ändå inte allt.
— Vad mera då? sporde Rochefort småleende.
— Var har ni gjort av hertig de Beaufort?
— Han är i Vendômois, där han väntar tills jag skriver och ber honom komma till Paris.
— Skriv då till honom … tiden är inne.
— Ni är alltså säker på er sak?
— Ja, men han måste skynda sig, ty så fort folket i Paris väl en gång rest sig, få vi tio prinsar så visst som en, som vilja ställa sig i spetsen för detsamma. Dröjer han, så finner han platsen redan upptagen.
— Får jag hälsa honom det ifrån er?
— Ja, gör det.
— Och ni lämnar honom oinskränkt makt?
— I och för kriget, ja; men vad politiken beträffar …
— Ni vet, att den inte är hans starka sida.
— Han skall låta mig efter behag underhandla om min kardinalshatt.
— Ni håller på den?
— Ja, eftersom man tvingar mig att bära en hatt av en fason, som inte passar mig, svarade Gondy, så önskar jag åtminstone, att denna hatt blir röd.
— Man bör inte tvista om tycke och smak, sade Rochefort leende. Jag ansvarar för hans samtycke.
— Och ni skriver till honom i kväll?
— Bättre än så, jag skickar ett bud till honom.
— När kan han vara här?
— Om fem dagar.
— Må han komma, han skall finna mycket förändrat här.
—— Det önskar jag.
— Och jag ansvarar därför. Gå nu och samla ihop era femtio man och håll er färdig.
— Till vad?
— Till allt.
— Ha ni något igenkänningstecken?
— En gul rosett på hatten.
— Gott, farväl, monseigneur.
— Farväl, min bäste greve.
— Ah, mäster Mazarin, mäster Mazarin, sade Rochefort, i det han drog med sig sin präst, som ej fått tillfälle att inblanda ett enda ord i detta samtal, nu skall du väl få se, om jag är för gammal för att vara en handlingens man!
Klockan var halv tio: koadjutorn behövde en dryg halvtimme för att begiva sig från ärkebiskopshuset till tornet Saint-Jacques-la-Boucherie.
Koadjutorn märkte, att ett ljus brann i ett av de högsta tornfönstren.
— Gott, sade han, vår tiggarkung är på sin post.
Han klappade på, och man öppnade för honom. Adjunkten själv väntade honom och lyste honom uppför trapporna högst upp i tornet. Då de kommit dit, visade han honom en liten dörr, ställde ljuset i en vrå av muren, så att koadjutorn kunde återfinna det, och gick sedan ned.
Ehuru nyckeln satt i dörren, knackade koadjutorn.
— Stig in! sade en röst, som koadjutorn igenkände såsom tiggarens.
Gondy inträdde. Det var verkligen vigvattensutdelaren från Saint-Eustache. Han väntade, liggande på en torftig halmbädd. Då han såg koadjutorn inträda, steg han upp.
Klockan slog tio.
— Nå, sporde Gondy, har ni hållit ert löfte?
— Inte så alldeles, svarade tiggaren.
— Vad? Hur då?
— Ni önskade femhundra man, var det inte så?
— Jo visst.
— Nåväl, jag skaffar er tvåtusen.
— Ni skryter väl inte?
— Önskar ni bevis?
— Ja.
Tre lius voro tända i tornrummet och ställda ett vid varje fönster, av vilka ett låg åt la Cité, det andra åt Palais-Royal och det tredje åt Saint-Denisgatan.
Mannen närmade sig tyst vart och ett av de tre ljusen och blåste ut dem, det ena efter det andra.
Koadjutorn befann sig i mörkret; rummet upplystes nu endast av det svaga skenet från månen, som för tillfället skymdes av mörka skyar, vilkas kanter den smyckade med silverfransar.
— Vad gjorde du? frågade koadjutorn.
— Jag gav signal.
— Till vilka?
— Till barrikaderna, och när ni går härifrån, får ni se mitt folk i verksamhet. Akta er för att stöta mot någon kedja eller falla i något hål, för då kunde ni bryta benen av er.
— Gott, se här den utlovade summan, lika stor som den du redan fått. Kom nu ihåg, att du är en anförare och gå inte på krogen.
— Jag har i tjugu års tid inte druckit annat än vatten.
Mannen mottog penningpåsen ur koadjutorns händer; denne hörde det klingande rasslandet, som tiggarens hand åstadkom, då den rörde i och kände på guldmynten.
— Aha, sade koadjutorn, du är girig, din skälm!
Tiggaren drog en suck och kastade påsen ifrån sig.
— Skall jag då alltid vara densamme? utropade han. Skall jag aldrig lyckas avkläda mig den gamla människan? O elände! O fåfänglighet!
— Du tar den i alla fall?
— Ja, men jag svär inför er att till fromma ändamål använda det, som blir över därav.
Hans ansikte var blekt och sammandraget, som om han utkämpat en inre strid.
— Vilken besynnerlig man! mumlade Gondy.
Han tog sin hatt för att gå, men då han vände sig om, såg han tiggaren mellan sig och dörren. Hans första tanke var, att mannen kunde ha något ont i sinnet mot honom. Men strax därpå såg han honom knäppa ihop händerna och knäfalla.
— Monseigneur, sade han, innan ni lämnar mig, ber jag om er välsignelse.
— Monseigneur! utropade Gondy. Du tar mig för en annan, min vän.
— Nej, monseigneur, jag tar er för den ni är, det vill säga för herr koadjutorn. Jag kände igen er vid första ögonkastet.
Gondy smålog.
— Och du begär min välsignelse?
— Ja, jag behöver den.
Tiggaren yttrade detta i en ton av så djup ödmjukhet och ånger, att Gondy utsträckte handen över honom och välsignade honom med all den andakt, vartill han var mäktig.
— Nu, sade koadjutorn, finns det en gemenskap mellan oss. Jag har välsignat dig, och du är mig helig, liksom även jag är det för dig. Låt höra, har du begått något brott, som den mänskliga rättvisan förföljer, och för vars följder jag kan skydda dig?
Tiggaren skakade på huvudet.
— Det brott, jag begått, monseigneur, ligger inte inom den mänskliga rättvisans domsrätt, och ni kan inte befria mig från följderna därav på annat sätt än genom att ofta välsigna mig, som ni nyss gjorde.
— Du har naturligtvis inte alltid haft samma syssla som nu?
— Nej, monseigneur, inte mer än sex år.
— Var vistades du dessförinnan?
— På Bastiljen.
— Och innan du kom på Bastiljen?
— Det skall jag säga er, monseigneur, den dag, då ni täckes höra min bikt.
— Gott, vid vilken timme på dagen eller natten du anmäler dig är jag redo att ge dig absolution.
— Tack, monseigneur, men jag är ännu inte beredd att mottaga den.
— Gott! Farväl!
Koadjutorn tog ljuset, steg utför trappan och gick ut, försjunken i djupa tankar.