Myladys son/Del II/Kapitel 03
| ← Tornet Saint-Jacques-la-Boucherie |
|
Upploppet övergår till uppror → |
III.
UPPLOPPET.
KLOCKAN VAR OMKRING ELVA PÅ KVÄLLEN. Gondy hade icke tagit hundra steg på Paris gator, förrän han märkte den besynnerliga förändring, som försiggått.
Hela staden syntes uppfylld av fantastiska varelser; man såg tysta skuggor bryta upp stenläggningen på gatorna, andra framdraga och vräka omkull kärror, en del åter gräva gropar, som kunde uppsluka hela kompanier ryttare. Alla dessa så ivrigt sysselsatta personer gingo, kommo, sprungo, likt avgrundsandar, som förehade något hemlighetsfullt arbete. Det var tiggare från la Cour des Miracles, vigvattensutdelarens tjänsteandar, vilka uppförde barrikader till den följande dagen.
Gondy betraktade med en viss förskräckelse dessa mörkrets män, dessa nattliga arbetare; han frågade sig själv, om han, som frambesvurit alla dessa ruskiga varelser ur deras nästen, även skulle ha makt att driva dem tillbaka dit. Då någon av dem närmade sig honom, var han färdig att göra korstecknet.
Han kom fram till Saint-Honorégatan och följde den till Ferroneriegatan. Här förändrades scenen; här sprungo handelsmän från bod till bod … portarna tycktes vara stängda liksom fönsterluckorna, men de voro endast tillskjutna, så att de fort kunde öppnas och åter tillslutas för att insläppa män, vilka syntes frukta att visa, vad de buro med sig. Dessa män voro krämare, som ägde vapen och lånade dylika åt dem, som icke hade några.
En man gick från port till port, sviktande under tyngden av värjor, musköter, karbiner och vapen av alla slag, vilka han avlämnade i mån av behov. Vid skenet av en lykta igenkände koadjutorn Planchet.
Genom La Monnaiegatan kom koadjutorn fram till kajen. Där stodo grupper av borgare i svarta eller grå kappor, under det att enstaka män gingo från den ena gruppen till den andra. Från alla dessa kappor stack baktill en värjspets ut och framtill pipan av en karbin eller en musköt.
Då koadjutorn kom till Pont-Neuf, fann han denna bro bevakad. En man steg fram mot honom och frågade:
— Vem är ni? Jag igenkänner er inte som en av de våra.
— Det är därför, att ni inte känner igen era vänner, min bäste herr Louvières, svarade koadjutorn, i det han lyfte på hatten.
Louvières kände nu igen honom och bugade sig.
Gondy fortsatte sin rond och gick ned ända till Nesletornet. Här såg han en lång rad av manliga gestalter smyga längs murarna. Man skulle kunnat taga dem för ett tåg av spöken, ty de voro alla insvepta i vita kappor. Då de kommit till en viss punkt, tycktes de försvinna allesammans, den ena efter den andra, som om jorden hade öppnat sig under deras fötter.
Gondy lutade sig mot ett hörn och såg dem försvinna sålunda från den förste ända till den näst siste.
Den siste såg sig omkring, utan tvivel för att förvissa sig om, att han och hans kamrater icke bespejades; oaktat mörkret varseblev han Gondy, gick rakt emot honom och satte sin pistol för hans bröst.
— Stopp där, greve de Rochefort, sade Gondy skrattande, låt oss icke skämta med eldvapen.
Rochefort igenkände rösten.
— Ah, är det ni, monseigneur? sade han.
— Ja, men vad är det för folk, ni så där för ned i jordens innandömen?
— Mina femtio rekryter, som jag fått låna av chevalier d'Humières, och som äro värvade för lätta dragonerna. De ha ännu inte fått annan ekipering än sina vita kappor.
— Och ni beger er…?
— Till en bildhuggare, som är min vän. Vi stiga ned genom den fallucka, varigenom han inför sin marmor.
— Bra påhittat! sade Gondy.
Han räckte sin hand åt Rochefort, som därefter gick ned och tillslöt falluckan efter sig.
Koadjutorn återvände hem. Klockan var ett på natten. Han öppnade sitt fönster och lutade sig ut för att lyssna.
Från hela staden uppsteg ett sällsamt, ovanligt, sorlande ljud. Man kunde förstå, att någonting besynnerligt och förskräckligt tilldrog sig på dessa gator, mörka som avgrunder. Understundom hördes ett dovt ljud liksom av en uppväxande storm eller en stigande svallvåg, men det var omöjligt att göra sig något klart och tydligt begrepp om vad som tilldrog sig; man skulle kunnat tro, att det var det hemlighetsfulla och underjordiska mullrande, som förebådar en jordbävning.
Så fortgick upprorsverket hela natten. Då Paris följande morgon vaknade, tycktes det darra för sin egen anblick. Det liknade en belägrad stad. På barrikaderna stodo väpnade män med hotande blickar och. bössan på axeln; utväxling av lösen, patruller, arresteringar… se där vad som vid varje steg mötte vandraren. Man anhöll personer med plymhattar och förgyllda värjor för att tvinga dem att ropa: Leve Broussel! Ned med Mazarin!
Barrikader hade upprests ända intill Palais Royal. Från Bons-Enfantsgatan till Ferroneriegatan, från gatan Saint-Thomas-du-Louvre till Pont-Neuf, från Richelieugatan till Saint-Honoréporten funnos mer än tiotusen beväpnade män. De främsta av dem ropade utmanande ord till de lugna posterna av drabantkåren, vilka voro uppställda runt omkring Palais-Royal, vars gallerportar voro tillstängda bakom dem, ett försiktighetsmått, som nu gjorde deras belägenhet ganska äventyrlig. Överallt ströko hopar om hundra, hundrafemtio eller tvåhundra män omkring, gråbleka, utmärglade, trasigt klädda karlar, som buro ett slags standar, på vilka lästes orden: »Se folkets elände!. Varhelst dessa människor tågade fram, hördes ursinniga rop, och det fanns så många dylika skaror, att man skrek överallt.
Stor var drottningens och Mazarins förvåning vid deras uppvaknande, då man omtalade, att hela staden, som de kvällen förut sett fullkomligt lugn, nu företedde symptom av feber och våldsam jäsning. De hade svårt att tro de meddelanden, som inkommo, och svarade, att de endast ville tilltro sina egna ögon och öron. Man öppnade då ett fönster för dem — de sågo, hörde och blevo övertygade.
Mazarin ryckte på axlarna och låtsade ett djupt förakt för denna pöbel, men bleknade synbarligen, skyndade darrande in i sitt kabinett, låste in sitt guld och sina juveler i skrinen och satte sina vackraste ädelstenar på fingrarna.
Drottningen däremot, som var ursinnig, skickade efter marskalk de la Meilleraie, befallde honom att taga med sig så många han ville och gå och se efter, vad detta »skämt» skulle betyda.
Marskalken var en oförvägen man och anade ingen fara, ty han hyste för pöbeln det djupa förakt, som alla militärer på den tiden ägnade den; han tog därför blott etthundrafemtio man med sig och ämnade marschera över Louvrebron, men där mötte han Rochefort och hans femtio ryttare, understödda av mer än femtonhundra personer. Det fanns ingen möjlighet att genombryta en sådan mur. Marskalken försökte det icke heller utan marscherade tillbaka uppåt kajen.
Men vid Pont-Neuf stötte han på Louvières och dennes borgare. Marskalken försökte nu ett anfall, men det besvarades med muskötskott, och stenar haglade från fönstren. Tre av hans män blevo liggande på platsen.
Han retirerade då mot hallarna, men mötte där Planchet med sina hillebardiärer. Hillebarderna fälldes hotande mot honom; han ville bana sig väg över alla dessa gråkappors kroppar, men gråkapporna höllo stånd och marskalken måste draga sig tillbaka till Saint-Honorégatan, i det han lämnade fyra äv sina drabanter efter sig.
Han ryckte nu in på Saint-Honorégatan, men stötte där på Saint-Eustachetiggarens barrikader. Dessa bevakades icke blott av beväpnade män utan även av kvinnor och barn. Unge Friquet, ägare av en värja och en pistol, som han fått av Louvières, hade organiserat en trupp slynglar som han själv och åstadkom med dem ett fruktansvärt oväsen.
Marskalken trodde, att denna punkt var sämre bevakad än de andra och försökte här bryta sig igenom. Han lät tjugu man sitta av för att storma barrikaden, under det han med den övriga delen av truppen till häst skulle understödja de stormande. Dessa tjugu män marscherade rakt fram mot förskansningen, men bakom timmerstockarna, mellan hjulen på kärrorna och uppifrån stenhögarna öppnades nu en förfärlig musköteld, och vid ljudet av denna eld visade sig Planchets hillebardiärer i hörnet av kyrkogården och Louvières borgare vid hörnet av La Monnaiegatan.
Marskalk de la Meilleraie befann sig nu mellan trenne eldar.
Marskalken var en tapper man; han beslöt att falla på sin plats. Han gäldade skott med skott, och jämmerrop började höras bland mängden. De mera övade drabanterna sköto säkrare, men borgarna, som voro talrikare, krossade dem under en verklig orkan av järn. Soldaterna föllo omkring honom, som om det varit vid Rocroy eller Lerida. Hans adjutant, Fontrailles, fick ena armen krossad, hans häst fick en kula i halsen, så att han med svårighet kunde styra den, ty smärtan gjorde den nästan ursinnig.
Slutligen var detta yttersta ögonblick inne, då även de modigaste känna en rysning genomila sina ådror och svetten betäcka sin panna, då i detsamma hopen hastigt delade sig vid l'Arbre-secgatan under ropet: Leve koadjutorn! och Gondy visade sig i kåpa och mantel, vandrande helt lugn mitt i muskötelden och utdelande sina välsignelser lika obesvärat, som om han anfört processionen vid Kristi lekamensfest.
Marskalken igenkände honom och skyndade fram till honom.
— För himlens skull hjälp mig ur den här klämman, sade han, eljest kostar det mig och allt mitt folk livet!
Ett larm uppstod, varunder man ej ens kunnat höra åskans dån. Gondy lyfte upp sin hand och påbjöd tystnad. Oväsendet upphörde.
— Mina barn, sade han, här se ni marskalk de la Meilleraie, vilkens avsikter ni missförstått, och som förbinder sig att, då han kommer tillbaka till Louvre, i ert namn hos drottningen begära Broussels frihet. Lovar ni det, marskalk? tillade Gondy, i det han vände sig till denne.
— Det lovar jag gärna, utropade denne. Jag väntade inte, att slippa undan för så gott pris.
— Han ger sitt hedersord därpå, sade Gondy.
Marskalken höjde handen som tecken till bifall.
— Leve koadjutorn! skrek folkhopen. Några röster tillade också: Leve marskalken! Men alla återtogo samfällt: Ned med Mazarin!
Hopen öppnade sig; man gav fri väg genom barrikaderna, och marskalken retirerade med återstoden av sin trupp. Friguet marscherade i spetsen med sina galgfåglar, av vilka några låtsade slå på trumma, och andra härmade trumpetens ljud.
Det liknade ett triumftåg, men bakom drabanterna tillslötos dock åter barrikaderna; marskalken bet sig i läppen.
— — —
Som vi redan nämnt var Mazarin under tiden i sitt kabinett sysselsatt med att ordna sina små affärer. Han lät fråga efter herr d'Artagnan, men under allt detta vilda tumult gjorde han sig föga förhoppning om att träffa honom, synnerligast som d'Artagnan icke var i tjänstgöring. Icke desto mindre visade sig löjtnanten efter tio minuters förlopp på tröskeln, åtföljd av sin oskiljaktige vän Porthos.
— Ah, välkommen, välkommen, min käre d'Artagnan! utropade kardinalen. Välkommen både ni och er vän! Vad står nu på i detta fördömda Paris?
— Vad som står på, monseigneur? Ingenting gott, svarade d'Artagnan, i det han skakade på huvudet; staden är i fullt uppror, och då jag nyss gick över Montorgueilgatan i sällskap med herr du Vallon, ville man, oaktat min uniform, eller kanske just därför, ha oss att ropa: Leve Broussel! Och bör jag säga er, monseigneur, vad man dessutom ville förmå oss att ropa:
— Ja, säg det, säg det!
— Ned med Mazarin! Seså, för tusan, nu är det sagt.
Mazarin smålog, men blev mycket blek.
— Och ni ropade?
— Nej, på min ära, svarade d'Artagnan, jag var inte vid röst. Herr du Vallon var hes och ropade inte heller. Då, monseigneur…
— Ja, vad hände då?
— Se på min hatt och min kappa!
D'Artagnan visade fyra hål i kappan efter kulor och två sådana i hatten. Porthos rock hade ristats upp i sidan av en hillebard, och ett pistolskott hade tagit bort hans plym.
— Diavolo! sade kardinalen tankfull, i det han med oföställd beundran betraktade de båda vännerna. Jag skulle hellre ha ropat, jag!
I detta ögonblick hördes oväsendet på gatorna ännu närmare. Mazarin torkade sin panna och såg sig omkring. Han hade god lust att gå fram till fönstret, men han vågade icke.
— Se efter vad som försiggår, herr d'Artagnan, sade han.
D'Artagnan gick fram till fönstret med sin vanliga sorglöshet.
— Vad nu då? utropade han. Marskalk de la Meilleraie kommer tillbaka utan hatt, Fontrailles bär armen i band, flera drabanter sårade… många hästar stupade. Men vad göra då skiltvakterna? De lägga an, som om de ämnade skjuta.
— Man har givit dem order att skjuta på folket, om det närmar sig Palais-Royal, sade Mazarin.
— Men om de giva eld, så är allt förlorat! utropade d'Artagnan.
— Vi ha ju gallerportarna.
— Gallerportarna! De kunna hejda folkmassan på sin höjd i fem minuter. De skulle snart rycka sönder, slå in, krossa dem. För tusan bövlar, skjut intet ropade d'Artagnan, i det han öppnade fönstret.
Oaktat denna uppmaning, som dessutom för larmets skull icke kunde höras, dånade tre eller fyra muskötskott, varpå följde en förfärlig gevärseld. Man hörde kulorna slå mot palatsets fasad; en kula gick under armen på d'Artagnan och krossade en spegel, vid vilken Porthos helt förnöjd stod och speglade sig.
— Ack, himmel! utropade kardinalen. Det var en spegel från Venedig!
— Monseigneur, sade d'Artagnan, i det han helt lugnt drog igen fönstret, klaga inte ännu, det lönar sig inte, för det är ganska troligt, att om en timme inte ett enda spegelglas finnes kvar i palatset, antingen det kommit från Venedig eller Paris.
— Men vad råder ni mig till då? frågade kardinalen darrande.
— Anfäkta! Att återgiva dem Broussel, eftersom de återfordra honom. Vad tusan vill ni göra med ett parlamentsråd? Det duger ingenting till.
— Och ni herr du Vallon, råder ni också till det? Vad skulle ni göra?
— Jag skulle återgiva dem Broussel, svarade Porthos.
— Kom, kom, mina herrar, utropade Mazarin, jag skall gå och tala med drottningen om saken.
Han stannade vid slutet av korridoren.
— Var så goda, mina herrar, och stig in i det här kabinettet och vänta.
Han tog själv en omväg och gick genom en annan dörr in i salongen.