Myladys son/Del II/Kapitel 42
| ← Armen och förståndet |
|
Underhandlingar → |
XLII.
HERR MAZARINS OUBLIETTER.
DE BÅDA FÖRMENTA SOLDATERNA GINGO HELT allvarsamma efter kammartjänaren; han öppnade för dem en dörr till förstugan och sedan en annan till ett slags väntrum och visade dem två taburetter.
— Förhållningsordern är mycket enkel, sade han. Ni låta blott en enda person slippa in här, hör ni det? Blott en enda, inga andra, och denne herre lyda ni i allt. Vad beträffar tiden att gå härifrån, så kunna ni inte misstaga er därpå… ni vänta blott, tills jag avlöser er.
D'Artagnan var mycket väl känd av denne kammartjänare, som ej var någon annan än Bernouin. Som svar mumlade han därför endast ordet ja, med så litet gascogniskt och så mycket tyskt uttal som möjligt.
Vad Porthos beträffar, hade d'Artagnan tagit hans löfte, att han icke skulle säga något.
Bernouin avlägsnade sig, sedan han låst igen dörrarna.
— Ah, sade Porthos, då han hörde nyckeln vridas om i låset, här tycks det höra till bruket att låsa in folk. Det ser ut som om vi bara bytt om fängelserum, i stället för att sitta fångna där borta, sitta vi nu i orangeriet. Inte vet jag, om vi vunnit något på bytet.
— Porthos, min vän, sade d'Artagnan sakta, tvivla inte på försynen; låt mig överlägga och begrunda vår belägenhet.
— Ja, överlägg och begrunda bäst du vill, sade Porthos, som blivit misslynt, då han såg, att saken fick en sådan vändning.
— Vi ha gått åttio steg, mumlade d'Artagnan, vi ha gått uppför sex trappsteg. Här är alltså den där andra paviljongen, som Comminges talade om, och som ligger parallellt med vår, det vill säga den så kallade orangeripaviljongen. Athos kan således ej vara långt borta, men dörrarna äro stängda.
— Ja, vad det hindret beträffar så… en enda knuff bara…
— För all del, Porthos, spar dina kraftyttringar till dess de verkligen behövas. Hör du inte, att någon kommer hit?
— Jo, jag hör.
— Nåväl, denne någon skall öppna dörrarna för oss.
— Men för tusan, sade Porthos, om kardinalen känner igen oss, och han börjar skrika, så äro vi förlorade, för jag kan väl inte tro, att det är din mening att jag ska strypa denne kyrkans man? Sådant kan väl gå för sig, då det är fråga om tyska eller engelska skurkar…
— Nej, Gud bevare mig därifrån och även dig! svarade d'Artagnan. Den unge konungen skulle kanske tycka om det, men drottningen skulle inte förlåta oss det, och henne måste vi skona. För övrigt vill jag inte onödigtvis utgjuta blod. Jag har min plan. Låt mig bara hållas, så få vi nog skratta litet.
— Så mycket bättre, återtog Porthos. Jag känner ett verkligt behov därav.
— Tyst, sade d'Artagnan, nu kommer han.
I rummet utanför, det vill säga i förstugan, hördes ljudet av lätta steg, dörren gnisslade på sina gångjärn, och en man i kavaljersdräkt visade sig, insvept i en brun kappa, med stor, över öronen nedtryckt hatt och en lykta i handen.
Porthos tryckte sig tätt intill väggen, men han kunde ej göra sig så osynlig, att icke mannen i kappan märkte honom, han räckte honom sin lykta och sade:
— Tänd lampan, som hänger i taket.
Därpå tillade han, i det han vände sig till d'Artagnan:
— Ni känner ju förhållningsordern?
— Ja, svarade d'Artagnan, som beslutit att inskränka sig till detta enda prov på tyska språket.
— Tedesco, återtog kavaljeren. Va bene!
Därpå närmade han sig den dörr, som var mitt emot den, genom vilken han inträtt, öppnade den och försvann, i det han låste igen den efter sig.
— Och nu, sade Porthos. Vad ska vi nu göra?
— Nu, Porthos, begagna vi din skuldra, om den där dörren är låst. Var sak har sin tid, och allt kommer i rätt tid för den, som har tålamod att vänta. Men låt oss först på lämpligt sätt barrikadera den yttre dörren och sedan följa efter kardinalen.
De båda vännerna skredo genast till verket och tillspärrade dörren med alla de möbler, som funnos i rummet, varigenom inträdet blev så mycket svårare som dörren öppnades inåt.
— Seså, sade d'Artagnan. Nu äro vi tämligen säkra att inte bli överraskade utifrån. Framåt alltså!
De gingo fram till den dörr, varigenom Mazarin försvunnit. Den var låst, och d'Artagnan sökte förgäves öppna den.
— Nu gäller det att pröva din axelstyrka, sade d'Artagnan. Skjut på, Porthos, men sakta, utan buller. Slå inte in den. utan skjut endast helt litet på halvdörren.
Porthos tryckte sin väldiga skuldra mot en av halvdörrarna, som genast gav vika, och d'Artagnan stack då in spetsen av sin värja mellan låskolven och krampan. Kolven, som hade sned kant, gav efter och dörren sprang upp.
— Ser du, vän Porthos, sade gascognaren, med kvinnor och dörrar kommer man lätt till rätta, om man blott går varligt till väga.
— Du är en stor moralist, det är säkert, svarade Porthos.
— Nu gå vi in.
De trädde in genom dörren. På andra sidan en glasdörr sågo de vid skenet av kardinalens lykta, som stod på golvet mitt i galleriet, slottets pomerans- och granatträd, uppställda i långa rader, som bildade en allé med två mindre sidoalléer.
— Ingen kardinal, sade d'Artagnan, utan bara hans lykta. Var tusan är han då?
Då han undersökte en av sidogångarna, sedan han vinkat åt Porthos att undersöka den andra, såg han plötsligt en från sin plats bortflyttad låda, ett stort träkar, vari ett pomeransträd var planterat, samt en stor, gapande öppning, där denna låda stått. Tio karlar skulle med möda kunnat röra den från stället, men genom en enkel mekanism hade den vänt sig, tillika med den skiva, varpå den stod.
D'Artagnan såg, som sagt, på det ställe, där lådan stått, en stor öppning i golvet, och i denna öppning syntes de första stegen av en vindeltrappa.
Han vinkade åt Porthos och visade honom hålet och trappan. De båda männen sågo på varandra med bestört uppsyn.
— Om vi bara önskade oss guld, sade d'Artagnan sakta, så skulle vi här finna, vad vi ville ha, och vore rika för hela vår livstid.
— Hur så?
— Förstår du inte, Porthos, att nedanför denna trappa förvarar kardinalen sannolikt sin ryktbara skatt, varom det talas så mycket, och att vi blott behövde stiga ned, tömma en penningkista, stänga in kardinalen där inne, gå därifrån med så mycket guld vi kunde bära och ställa den här lådan på sin plats igen, utan att någon skulle fråga, varifrån vi fått vår rikedom, icke ens kardinalen.
— Det vore ett gott kap för skurkar, svarade Porthos, men ovärdigt två ädlingar, tycker jag.
— Det tycker jag också, genmälde d'Artagnan, därför sade jag: om vi bara önskade oss guld, men vi önska oss något annat.
I samma ögonblick som d'Artagnan lutade sig ned åt källaren för att lyssna, uppfångade hans öron ett dovt metalliskt ljud som från en påse med guldmynt, vilka man rör uti; han spratt till. Strax därpå tillstängdes en dörr, och de första strålarna av ett ljus syntes i trappan.
Mazarin hade lämnat sin lykta i orangeriet för att inbilla andra, att han gick där och spatserade, och han medförde ett vaxljus för att undersöka sin dolda skatt.
— He! mumlade han på italienska, under det han långsamt steg uppför trappan och betraktade en trind påse med spanska realer. Med det här kunde man betala fem parlamentsråd och två parisiska generaler. Även jag är en stor fältherre, fastän jag krigar på mitt vis.
D'Artagnan och Porthos hade gömt sig i var sin sidogång bakom ett träkar och väntade.
På endast tre stegs avstånd från d'Artagnan tryckte Mazarin på en i väggen dold fjäder. Skivan vände sig och den därpå stående, ofantliga lådan med pomeransträdet förflyttades av sig själv tillbaka på sin plats.
Kardinalen släckte nu sitt vaxljus, stoppade det i fickan och mumlade, i det han åter tog upp sin lykta:
— Seså, låt oss nu gå och besöka greve de La Fère.
— Gott, det är också vår väg, tänkte d'Artagnan. Då få vi sällskap.
Alla tre satte sig i rörelse; Mazarin gick i mellersta allén, Porthos och d'Artagnan i de parallellt därmed löpande sidogångarna. De båda vännerna undveko sorgfälligt de strimmor av ljus, som kardinalens lykta vid varje steg spred mellan pomeransträden.
Kardinalen kom fram till en annan glasdörr utan att märka att någon följde honom, ty den mjuka sanden dämpade ljudet av förföljarnas steg.
Därpå vek han av åt vänster och in i en korridor, som Porthos och d'Artagnan ännu icke sett, men just som han skulle öppna dörren, till Athos rum stannade han begrundande.
— Ah, diavolo! sade han. Jag glömde Comminges råd. Jag måste kalla hit soldaterna och ställa dem vid denna dörr för att inte råka i den där djävulens våld. Jag får väl lov att återvända då!
Med en rörelse av otålighet vände han sig om för att gå tillbaka samma väg han kommit.
— Gör er inte det besväret, monseigneur, sade d'Artagnan, i det han med hatten i hand och det artigaste leende bugade sig, vi ha följt ers eminens steg för steg och äro nu här.
— Ja, vi äro här, instämde Porthos med samma artiga hälsning.
Mazarin riktade sina förfärade blickar än på den ene, än på den andre, igenkände båda och släppte sin lykta med en flämtning av förskräckelse.
D'Artagnan tog upp lyktan, som dess bättre ej slocknat i fallet.
— Ah, så oförsiktigt, monseigneur! sade han. Det är inte gott att gå utan ljus här. Ers eminens kunde stöta emot något träkar eller falla i någon grop.
— Herr d'Artagnan! flämtade Mazarin, som ej förmådde hämta sig från sin bestörtning.
— Ja, monseigneur, just densamme, och jag får äran presentera min vän herr du Vallon, för vilken ers eminens förut hade godheten att så livligt intressera sig.
D'Artagnan lät skenet falla på Porthos glättiga ansikte; denne började nu förstå allt och kände sig helt stolt.
— Ni ämnade er in till greve de La Fère, fortfor d'Artagnan. Låt oss inte störa er, monseigneur. Var god och visa vägen, så skola vi följa er.
Mazarin återvann småningom sin fattning.
— Ha ni varit länge här i orangeriet, mina herrar? frågade han med darrande röst, i det han tänkte på det besök han avlagt i sin skattkammare.
Porthos öppnade sin mun för att svara, men d'Artagnan förekom honom.
— Vi kommo just nu, monseigneur.
Mazarin andades lättare; han var icke längre orolig för sin skatt, han fruktade nu endast för sin egen person. Ett slags småleende flög över hans läppar.
— Nåväl, mina herrar, ni ha fångat mig i snaran, sade han. Jag erkänner mig besegrad. Ni begära er frihet, inte sant? Gott, ni skola få den.
— Åh, ni är alltför god, monseigneur, svarade d'Artagnan, men vår frihet ha vi redan, och vi begära hellre något annat.
— Ni ha er frihet? utbrast Mazarin förskräckt.
— Utan tvivel, och det är i stället ni, monseigneur, som förlorat er, och nu — vad ska man göra, monseigneur, sådan är krigets lag — gäller det för er att återköpa den.
Mazarin kände sig rysa ända in i djupet av sitt hjärta. Förgäves riktade han sin genomträngande blick på gascognarens hånfulla och Porthos orörliga ansikte. Båda voro dolda i skuggan, och själva den kumaeiska sibyllan skulle ej kunnat läsa i dem.
— Återköpa min frihet! upprepade Mazarin.
— Ja, monseigneur.
— Och hur mycket skulle den kosta, herr d'Artagnan?
— Åh, monseigneur, det kan jag inte säga så noga ännu. Vi skola med ers eminens tillåtelse rådfråga greve de La Fère därom. Ers eminens behagade därför öppna den dörr, som för in till honom, och om tio minuter skall saken vara avgjord.
Mazarin darrade, men tvekade.
— Monseigneur, återtog d'Artagnan, ni ser, hur artigt vi gå till väga, men vi måste likväl framhålla, att vi ingen tid ha att förlora. Var därför god och öppna, monseigneur, och ni torde en gång för alla komma ihåg, att vid minsta rörelse ni gör för att fly, vid minsta rop, ni uppger, får ni inte undra på, om vi i den utomordentliga belägenhet, vi befinna oss i. skulle skrida till någon ytterlighet.
— Var lugna, mina herrar, sade Mazarin, jag skall inte göra något försök att komma undan; jag ger er mitt hedersord därpå.
D'Artagnan vinkade åt Porthos att icke desto mindre fördubbla sin uppmärksamhet och sade därpå, i det han vände sig till Mazarin:
— Låt oss nu gå in, monseigneur, om ni så behagar.