Myladys son/Del II/Kapitel 43
| ← Herr Mazarins oublietter |
|
Vari Porthos och d'Artagnan finna sig nära sina önskningars mål → |
XLIII.
UNDERHANDLINGAR.
MAZARIN SKÖT UNDAN REGELN FÖR ETT PAR dubbeldörrar, innanför vilka Athos stod, redo att mottaga sin höge gäst, till följd av den underrättelse Comminges givit honom därom.
Då han varseblev Mazarin, bugade han sig.
— Ers eminens kunde ha besparat sig sitt följe; den ära, som vederfares mig, är alltför stor, för att jag någonsin skulle kunna glömma den.
— Hans eminens skulle helst inte alls vilja veta av oss, bäste greve, inföll d'Artagnan, det var du Vallon och jag, som på ett kanske något opassande sätt envisades att få följa honom, så ivriga voro vi att få träffa dig.
Vid denna röst, vid denna gäckande ton och vid den välkända åtbörd, som ledsagade orden, spratt Athos till av överraskning.
— D'Artagnan! Porthos! utropade han.
— Ja, just vi, min bäste vän!
— Just vi, ja! upprepade Porthos.
— Vad vill det säga? frågade greven.
— Det vill säga, svarade Mazarin, i det han bemödade sig om att småle, men därvid tillika bet sig i läppen, det vill säga, att rollerna äro ombytta, och att i stället för att dessa herrar nyss voro mina fångar, är jag nu deras, varför jag nu måste tillåta dem föreskriva lagar för mig, i stället för alt jag borde göra det för dem. Men jag förbereder er på, mina herrar, att såvida ni inte döda mig, kommer er triumf inte att vara länge. Det blir min tur sedan…
— Ah, monseigneur, sade d'Artagnan, hota inte, det ger så dåligt exempel. Vi äro ju så fogliga och artiga mot ers eminens. Seså, låt oss lägga bort allt groll och dåligt lynne och tala vackert med varandra.
— Jag begär inte bättre, mina herrar, svarade Mazarin, men i den stund, då vi underhandla om min lösepenning, vill jag inte, att ni ska anse er ställning bättre än den i själva verket är. Då ni fångade mig i snaran, fastnade ni på samma gång själva däri. Hur tänker ni väl slippa ut härifrån? Se dessa galler, se dessa dörrar och föreställ er skiltvakterna, som vaka bakom dörrarna och gallren, soldaterna, som uppfylla gårdarna… och låt oss så träffa överenskommelse. Hör på, jag vill visa, att jag menar ärligt och uppriktigt!
— Aha! tänkte d'Artagnan. Vi måste vara på vår vakt… han tänker spela oss något spratt.
— Jag erbjöd er friheten, fortfor ministern, och jag erbjuder er den ännu. Vill ni ha den? Inom en timme äro ni upptäckta, arresterade, nödsakade att döda mig, vilket vore ett avskyvärt mord och alldeles ovärdigt rättsinniga adelsmän som ni.
— Han har rätt, tänkte Athos.
Och liksom allt, som försiggick inom denna själ, vilken endast hyste ädla tankar, avspeglade sig även denna tanke i hans blick.
— Också, sade d'Artagnan för att kväva det hopp, Athos tysta bifall givit Mazarin, skola vi endast i yttersta nödfall skrida till en sådan ytterlighet.
— Om ni däremot, fortfor Mazarin, antaga mitt erbjudande och låta mig gå…
— Vad? avbröt d'Artagnan, tror ni att vi skola åtnöja oss med vår frihet, då ni lätt åter kan beröva oss den, som ni sade, fem minuter efter det ni givit oss den? Och känner jag er rätt, monseigneur, så skall ni nog också göra det.
— Nej, på min kardinalsära! Tro ni mig då inte?
— Monseigneur, jag tror inte på kardinaler, som ej tillhöra det andliga ståndet.
— Nåväl, på min ministerära!
— Ni är inte minister längre, monseigneur, ni är en fånge!
— Så sant jag heter Mazarin då!
— Hum, sade d'Artagnan, jag har hört talas om en Mazarin, som höll sina eder i ringa helgd, och jag är rädd, att han var en av ers eminens förfäder.
— Herr d'Artagnan, ni har ett skarpt huvud, och jag är ledsen över att jag gjort mig till er ovän.
— Gott, låt oss då försonas, jag begär inte bättre.
— Nåväl, om jag försätter er i säkerhet på ett verkligt, påtagligt sätt?
— Nå, det vore en annan sak! inföll Porthos.
— Låt höra! sade Athos.
— Ja, låt höra, instämde d'Artagnan. Förklara er!
— Kom ihåg, att ni ännu äro fångna, instängda!
— Ni vet ju, genmälde d'Artagnan, att det ändå alltid återstår oss en sista utväg.
— Vilken då?
— Att dö tillsammans med er.
Mazarin ryste.
— Hör på, sade han. Vid slutet av korridoren finns en dörr, till vilken jag har nyckeln. Denna dörr går ut till parken. Tag nyckeln. Ni äro viga, kraftfulla, väpnade. När ni på hundra stegs avstånd vika av till vänster, komma ni till muren, som omsluter parken. Ni klättra över muren, och efter några språng äro ni ute i frihet på landsvägen. Jag känner er nog för att veta, att om ni också bli angripna, kommer det ej att hindra er flykt.
— Nå, monseigneur, det där kallar jag att tala förståndigt. Var är då den där nyckeln?
— Här är den.
— Ah, monseigneur, ni har väl den godheten att själv följa oss till dörren?
— Mycket gärna, svarade ministern, om det är nödvändigt för att lugna er.
Mazarin, som icke hoppats att slippa undan för så gott pris, gick med glädjestrålande uppsyn ut i korridoren och öppnade dörren.
Denna förde verkligen ut till parken, vilket de tre flyktingarna genast märkte av den kalla nattvinden, som virvlade in i korridoren och kastade snön i deras ansikten.
— För tusan, det är en kuslig natt, monseigneur! sade d'Artagnan. Vi känna inte till trakten och skulle nog inte hitta vägen. Eftersom ers eminens varit så god att gå ända hit, så tag blott några steg till… följ med oss till muren.
— Låt gå för det då! svarade kardinalen.
Han tog vägen rakt fram och gick med hastiga steg bort till muren, vid vars fot alla fyra inom ett ögonblick befunno sig.
— Äro ni nu nöjda, mina herrar?
— Det tror jag, dett! Eljest vore vi bra kinkiga. Besitta, vilken ära för oss! Tre fattiga adelsmän, ledsagade av en kyrkans furste! Apropå, monseigneur, ni sade nyss, att vi voro viga, kraftfulla och beväpnade?
— Ja visst.
— Ni misstog er något; endast herr du Vallon och jag äro beväpnade. Greven är obeväpnad, och om vi stöta på någon patrull måste vi ju kunna försvara oss.
— Det är inte mer än rätt.
— Men var skola vi få en värja då? frågade Porthos.
— Monseigneur, svarade d'Artagnan, lånar nog greven sin värja, som han själv inte behöver.
— Mycket gärna, sade kardinalen, och jag ber även, att herr greven är så god och behåller den som ett minne av mig.
— Det är bra artigt, skulle jag tro, bäste greve! sade d'Artagnan.
— Ja visst, och jag lovar, monseigneur, att aldrig skilja mig från den, svarade Athos.
— Gott, återtog d'Artagnan, den ena artigheten mot den andra. Det är ju riktigt rörande! Har du inte tårar i ögonen, Porthos?
— Jo, svarade Porthos, men jag vet inte, om det är artigheten eller blåsten, som avpressar mig dem. Jag tror snarare att det är blåsten.
— Kliv nu upp, Athos, sade d'Artagnan, och skynda dig!
Med tillhjälp av Porthos, som lyfte upp honom lika lätt som en fjäder, kom Athos upp på muren.
— Hoppa nu ned, Athos.
Athos hoppade och försvann på andra sidan muren.
— Är du nere? frågade d'Artagnan.
— Ja.
— Utan något missöde?
— Ja, oskadd och välbehållen.
— Porthos, giv nu akt på kardinalen, medan jag stiger upp. Nej, jag behöver inte din hjälp, men håll i kardinalen, så att han inte berövar oss nöjet av hans sällskap.
— Gott, jag gör så, svarade Porthos. Nå, kommer du upp?
— Du har rätt, det är svårare än jag trodde. Låna mig din rygg till stöd, men släpp inte kardinalen.
— Jag släpper honom inte:
Porthos bjöd sin rygg åt d'Artagnan, som med tillhjälp av detta stöd inom ett ögonblick satt grensle på muren.
Mazarin låtsades skratta.
— Är du där? frågade Porthos.
— Ja, min vän, langa nu upp kardinalen till mig, och vid minsta ljud han uppger, så kväv honom!
Mazarin ville skrika, men Porthos klämde honom med båda händerna och lyfte upp honom till d'Artagnan, som nu i sin tur tog honom i kragen och satte honom bredvid sig. Därpå sade han i hotande ton:
— Hoppa nu genast ned till greve de La Fère, min herre, eller dödar jag er, på min adelsmannaära!
— Min herre, min herre! utbrast Mazarin, ni sviker ert givna löfte!
— Jag? Har jag lovat er något, monseigneur?
Mazarin suckade.
— Ni återfick er frihet av mig, sade han, och er frihet var min lösen.
— Må vara, men lösen för den i galleriet nedgrävda, ofantliga skatten, till vilken man nedstiger, sedan man tryckt på en i väggen dold fjäder, som undanflyttar en trälåda och blottar en lönntrappa, förtjänar inte den också att talas om, säg, monseigneur!
— Himmel! utropade Mazarin flämtande och i det han knäppte ihop sina händer. Min Gud! Jag är förlorad!
Utan att lyssna till hans klagan tog d'Artagnan honom under armen och släppte honom ned i armarna på Athos, som stått orörlig nedanför muren.
Därpå sade d'Artagnan, vänd till Porthos.
— Tag min hand, jag håller mig fast i muren.
Porthos gjorde en ansträngning, så att muren darrade därvid, och svingade sig upp på murkrönet.
— Jag förstod inte helt och hållet förut, sade han, men nu begriper jag; det här är förbaskat lustigt!
— Tycker du det? sade d'Artagnan. Så mycket bättre… men för att få det lustigt ända till slut, så låt oss inte förspilla tiden!
Han hoppade ned från muren. Porthos gjorde likaså.
— Ledsaga kardinalen, mina herrar, sade d'Artagnan. Jag skall under tiden rekognoscera terrängen.
Gascognaren drog sin värja och marscherade i spetsen.
— Monseigneur, sade han, åt vilket håll skall man gå för att komma till stora landsvägen? Tänk väl efter, innan ni svarar! För om ers eminens misstoge sig, kunde det medföra stora olägenheter icke blott för oss utan även för er.
— Gå längs efter muren, mina herrar, sade Mazarin, så behöva ni inte frukta att komma vilse.
De tre vännerna fördubblade sin hastighet, men efter några sekunders förlopp voro de tvungna att sakta sin gång; hur mycket kardinalen än bemödade sig, kunde han likväl ej följa dem i samma takt.
Plötsligt stötte d'Artagnan emot någonting ljumt och mjukt, som i detsamma rörde sig.
— Ah, en häst! utropade han. Jag har träffat på en häst, mina herrar!
— Det har jag också, sade Athos.
— Och jag med, sade Porthos, som trogen sin order, alltjämt höll kardinalen under armen.
— Se det kan man kalla tur, monseigneur, sade d'Artagnan. Just i den stund då ers eminens beklagade sig över att nödgas gå till fots.
Men just som han uttalat dessa ord sänktes en pistolpipa mot hans bröst, och han hörde denna i bestämd ton framstötta varning:
— Rör inte hästarna!
— Grimaud! utropade d'Artagnan. Vad gör du här, Grimaud? Är det himlen, som sänt dig hit?
— Nej, herre, svarade den hederlige betjänten, det är herr Aramis, som befallt mig att vaka över hästarna.
— Aramis! Är han här?
— Ja, herre, alltsedan i går.
— Vad gör ni här?
— Ah! Aramis är här! upprepade Athos.
— Ja, vid lilla slottsporten. Där hade han sin post.
— Ni äro alltså talrika?
— Vi äro sextio.
— Gå och underrätta honom om att vi äro här.
— På ögonblicket, herre.
Som ingen bättre än han själv kunde uträtta uppdraget, sprang Grimaud sin väg av alla krafter, medan de tre vännerna, glada över att nu äntligen vara återförenade, avbidade Aramis ankomst.
I hela gruppen var det blott Mazarin, som var vid mycket dåligt lynne.