Mysteriet i öknen/Kap 10

←  I hålvägen

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson Åter ombord

X.
ÅTER OMBORD

Kamelkåren hade tågat fram genom passet för att förfölja de flyende dervischerna, och under några minuter lämnades de räddade fångarna ensamma där. Men nu hörde de sig anropas av en munter röst, och en röd turban dök upp och ned bland klipporna och under den dissenterprästens stora, vita, leende ansikte. Han stödde sig på en tjock lans för sitt skadade bens skull, och denna mordiska stav i förening med hans beskedliga utseende gav honom en högst besynnerlig likhet med ett får, på vilket det plötsligt växt ut vargklor. Bakom honom gingo två negrer med en korg och en vattensäck.

»Inte ett ord! Inte ett ord!» ropade han, i det han linkade fram till dem. Jag vet precis hur ni känna det. Jag har själv erfarit det. Kom hit med vattnet, Ali! Bara en halv bägare, miss Adams; ni får mera sedan. Nu är det er tur, mrs Belmont. Ack, ack, mina stackars vänner, vad det gör mig ont om er! Det finns bröd och kött i korgen, men ni måste vara mycket måttliga till en början.»

Han småskrattade förtjust och slog ihop sina tjocka händer, medan han såg på dem.

»Men de andra?» frågade han, och nu blev hans ansikte åter allvarligt.

Översten skakade på huvudet.

»Dem lämnade vi kvar vid källorna», sade han. »Jag är rädd att det är förbi med dem.»

»Åh prat», utropade prästen högröstat, men utan att kunna dölja det nedslagna uttrycket i tonen; »ni trodde naturligtvis, att det var förbi med mig också, och ändå är jag nu här. Tappa aldrig modet, mrs Belmont. En mans belägenhet kunde inte vara på långt när så hopplös som min var.»

»Då jag såg er stå däruppe på klippan, trodde jag, att jag yrade», sade översten.

»Jag är rädd att jag bar mig mycket illa åt. Kapten Archer säger, att jag så när hade fördärvat alla deras planer och att jag förtjänade att ställas inför ståndsrätt och arkebuseras. Saken är den, att då jag hörde araberna under mig, glömde jag mig i min iver att få veta, om några av er voro vid liv.»

»Det förvånar mig, att ni inte blev nedskjuten utan någon ståndsrätt», sade översten. »Men hur i all världen kom ni hit?»

»Halfamännen voro oss sätt i spåren, då jag övergavs, och de togo upp mig i öknen. Jag måste väl ha yrat, ty de säga, att de hörde mig lång väg sjunga psalmer, och det var detta, näst Guds försyn, som förde dem till mig. De hade med sig en kamelambulans, och dagen därpå var jag fullkomligt kry igen. Jag följde med Sarrastruppen, sedan vi hade mött den, ty de hade en doktor med sig. Mitt sår är ingenting, och han säger, att för en människa med min fysik är det nyttigt att bli av med litet blod. Ja, mina vänner», tillade han, och hans stora bruna ögon förlorade sin skämtsamma glimt och blevo mycket allvarliga och högtidliga, »vi ha allesammans stått på dödens gräns, och våra kära kamrater göra det kanske i detta ögonblick. Samma makt, som frälste oss, skall kanske frälsa dem, och låt oss bedja tillsammans, att det måtte bli så, alltid ihågkommande, att om det, trots våra böner, icke skulle bli så, måste vi underkasta oss även detta och tro, att det är det bästa och visaste.»

De knäföllo bland de svarta klipporna och bådo så, som somliga av dem aldrig förr hade bett. Det gick lätt att diskutera bönens makt och behandla den lättvindigt och filosofiskt på Koroskos däck. Det var lätt att känna sig stark och självbelåten i den bekväma däcksstolen, medan de toffelklädda araberna bjödo omkring kaffe och likörer. Men de hade ryckts ur denna tillvarons lugna flod och slungats mot livets skrovliga verkligheter. Slagna och skakade måste de ha någonting att klänga sig fast vid. Ett blint, obevekligt öde var en alldeles för ohygglig tro. En agande makt, som handlade förnuftigt och för ett ändamål en levande, verkande makt, som ryckte dem ur deras gamla spår, bröt ned deras trånga uppfattning och förde dem in på en bättre väg — detta var vad de hade lärt sig fatta under dessa fasansfulla dagar. En mäktig hand hade plötsligt gripit dem, gjutit om dem i nya formar, lämpat dem till nya ändamål. Kunde en sådan makt bevekas av mänskliga böner? Det måste vara så eller också fanns det ingenting — ty detta var den sista domstolen, till vilken en förorättad mänsklighet kunde vädja. Och därför bådo de alla, som en älskare älskar, som en skald diktar, ur djupet av sin själ, och de stego upp med den egendomliga, ologiska känsla av inre frid och tillfredsställelse, som endast bönen kan skänka.

»Tyst!» sade Cochrane. »Hör!»

Ljudet av en gevärssalva trängde uppför det smala bergpasset och därpå av ännu flera. Översten trampade otåligt omkring som en gammal häst, som hör jakthornet och hundarnas skall.

»Var kunna vi bäst se vad som försiggår?» frågade han.

»Kom den här vägen … hitåt! Det finns en väg upp tili toppen. Om damerna vilja vara så goda och följa med mig, slippa de se någonting obehagligt.»

Prästen förde dem utmed bergväggen för att undvika liken, som lågo tätt strödda på hålvägsbotten. Det var svårt att gå över de skrovliga, slaggartade stenarna, men slutligen kommo de upp på toppen. Under dem låg den vågformiga öknens ofantliga vidd och i förgrunden sågo de ett skådespel, som väl ingen av dem någonsin kommer att glömma. I denna fullkomligt torra och klara belysning, med den skarpa öknens oföränderligt bruna färgskiftning till bakgrund, framstod varje detalj så tydligt, som om det hade varit leksaksfigurer uppträdda på ett bord inom räckhåll för dem.

Dervischerna — så mycket som fanns kvar av dem — redo långsamt på något avstånd i en oredig hop, med sina rutiga blusar och röda turbaner svängande efter kamelernas rörelser. De sågo icke ut som slagna män, ty deras rörelser voro mycket lugna; men de sågo sig omkring och ändrade formering, liksom om de voro ovissa om, vilken taktik de borde följa. Och det var icke underligt, om de voro i bryderi, ty så uttröttade som deras kameler voro, var deras belägenhet så hopplös som möjligt. Hela Sarrastruppen hade kommit ut ur hålvägen och suttit av; deras kameler höllos i grupper på fyra stycken, medan skyttarna knäböjde på en lång rad, med en krans av ullig, virvlande rök, och sände salva på salva mot araberna, som planlöst besvarade skotten från kamelryggarna. Men det var icke på den dystra dervischskaran och ej heller på den långa linjen av knäböjande skyttar som åskådarnas ögon voro riktade: långt bort i öknen kommo tre skvadroner av Halias kamelkår i en tät kolonn, som gjorde en vacker svängning till en vid halvcirkel, i det den ryckte närmare. Araberna hade råkat mellan två eldar.

»Kors för tusan», utropade översten, se bara!»

Alla dervischernas kameler knäböjde på en gång, och männen svingade sig från deras ryggar. Framför dem stod en lång, ståtlig gestalt, som icke kunde vara någon annan än emiren Wad Ibrahim. Man såg honom knäböja ett ögonblick i bön. Därpå steg han upp, tog någonting från sadeln, bredde helt lugnt ut det på sanden och ställde sig på det.

»Min Gud, utropade översten, »han står på sitt fårskinn!»

»Vad menar ni med det?» frågade Stuart.

»Jo, varje arab har ett fårskinn i sin sadel. Då han ser, att hans belägenhet är fullkomligt hopplös, och ändå är fast besluten att kämpa till döden, tar han ner sitt fårskinn och står på det tills han dör. Se, de stå nu alla på sina fårskinn. Nu varken ge eller ta de pardon.»

Dramat under dem nalkades hastigt sin höjdpunkt. Halfakåren var nu framme, och en ring av rök och eld omgav klungan av knäböjande dervischer, som svarade så gott de kunde. Många av dem hade redan stupat, men de övriga laddade och sköto med det orubbliga mod, som alltid har gjort dem till väldiga motståndare. Ett dussin khakiklädda gestalter på sanden utvisade, att det icke var någon oblodig seger för egypterna. Men nu hördes en smattrande trumpetsignal från Sarrastruppen, och den besvarades av en annan från Halfakåren. De sutto av allesammans bildade en lång, böjd front. En sista salva, och därpå anföllo de inåt under de vilda, eldande tjut, som de svarta tagit med sig från sina afrikanska vildmarker. Ett ögonblick var allt ett enda kaos av rusande gestalter, gevärskolvar som höjdes och slogo ned, spjutspetsar som blänkte och revo i det rullande dammolnet. Därpå smattrade trumpeten ännu en gång, egypterna drogo sig tillbaka och slöto upp med den snabba precisionen hos väl exercerade trupper, och där i mitten, var och en på sitt fårskinn, låg den tappre barbaren och hans mordiska skara. Det nittonde århundradet hade hämnats på det sjunde.

De tre damerna hade stirrat förfärade, men likväl oemotståndligt fängslade, på den uppskakande tavlan framför sig. Översten vände sig just till dem med några uppmuntrande ord. då hans blick föll på mrs Belmonts ansikte. Det var lika vitt och stelt som om det hade varit skuret i elfenben, och hennes stora grå ögon stirrade liksom i hypnotisk sömn.

»Gud i himmelen, mrs Belmont, vad är det?» utropade han.

Till svar pekade hon ut över öknen. Långt, långt bortom stridens skådeplats kom en liten skara män ridande mot dem.

»Ja, ja, det är några där borta — vad kan det vara för ena?» sade översten.

Alla ansträngde sina ögon, men avståndet var så stort, att de endast kunde se, att det var kamelryttare och ungefär ett dussin till antalet.

»Det är de där uslingarna, som lämnades kvar i palmlunden», sade Cochrane. »Det kan inte vara några andra. Det är ändå en tröst, att de inte kunna komma undan — de ha gått direkt i lejonets gap.»

Men mrs Belmont stirrade ännu med samma stela blick och samma elfenbensvita ansikte. Nu slog hon ut med båda händerna i luften och uppgav ett vilt glädjerop. »Det är de!» skrek hon. »De äro räddade! Det är de, överste, det är de! O, miss Adams, miss Adams, det är de!»

Och hon hoppade och dansade omkring på bergtoppen med vilda ögon som ett uppsluppet barn.

Hennes följeslagare ville ej tro henne, ty de kunde inte se någonting; men det finns ögonblick, då våra dödliga sinnen äro skarpare än vad de, som aldrig ha inlagt hela sitt hjärta och sin själ i dem, kunna fatta. Mrs Belmont hade redan ilat utför klippstigen ner till sin kamel, innan de andra kunde urskilja det, som långt förut hade bragt henne sitt glada budskap. I spetsen för det annalkande tåget skimrade tre vita punkter i solen, och det kunde icke vara någonting annat än de tre europeiska hattarna. Ryttarna redo fort, och då deras kamrater gåvo sig i väg för att möta dem, sågo de tydligt, att det verkligen var Belmont, Fardet och Stephens jämte dragomanen Mansur och den sårade sudanesen. Då de kommo närmare, visade det sig, att deras eskort bestod av Tippy Tilly och de andra för detta egyptiska soldaterna. Belmont rusade framåt för att möta sin hustru; Fardet stannade och fattade överstens hand.

»Vive la France! Vivent les anglais!» skrek han. »Tout va bien, n'est-ce pas, överste? Ah, canaille! Vivent la croix et les chrétiens!»

Han visste knappast vad han sade i sin förtjusning.

Även översten var så hänryckt som hans anglosaxiska natur tillät han kunde icke gestikulera, men han skrattade ett nervöst, skrockande skratt, vilket var hans sätt att uttrycka höjden av sinnesrörelse.

»Min kära gosse, jag är förbaskat glad att få återse er alla. Jag hade givit er förlorade. Aldrig har jag blivit så glad åt någonting i hela mitt liv! Hur lyckades ni komma undan?»

»Det var helt och hållet ert verk.»

»Mitt?»

»Ja, min vän … Och jag har grälat med er, jag min otacksamma usling!»

»Men hur har jag kunnat rädda er?»

»Det var ni, som gjorde upp med den förträfflige Tippy Tilly och de andra, att de skulle få så och så mycket, om de kunde föra oss levande tillbaka till Egypten igen. De smögo sig bort i mörkret och gömde sig i palmlunden. Då vi sedan lämnades kvar, kröpo de fram med sina gevär och sköto araberna, just som de skulle till att mörda oss. Den fördömda mollan, jag är ledsen att de sköto honom, ty jag tror att jag kunde ha omvänt honom till kristendomen. Och nu skall jag med er tillåtelse skynda på och omfamna miss Adams; ty Belmont har sin hustru och Stephens har miss Sadie, så att det måtte väl vara tydligt, att miss Adams förbehållit mig sin ynnest.»

★

Fjorton dagar hade gått, och den extrabåt, som hade ställts till de räddade turisternas förfogande, var redan långt norr om Assiut. Morgonen därpå skulle de vara i Baliani, där man tar expresståget till Kairo. Det var därför den sista kvällen de tillbragte tillsammans. Mrs Schlesinger och hennes barn, som hade undkommit oskadade, hade redan befordrats ned till Kairo från gränsen. Miss Adams hade varit mycket sjuk efter alla sina strapatser, och det var första gången hon hade fått komma upp på däck efter middagen. Hon satt nu i en vilstol och såg magrare, allvarligare och vänligare ut än någonsin, och bredvid henne stod Sadie och svepte filtarna kring hennes axlar. Mr Stephens flyttade över kaffebrickan och ställde den på korgbordet bredvid dem. På andra sidan av däcket sutto Belmont och hans hustru tillsammans i tyst sympati och belåtenhet. Monsieur Fardet lutade sig mot relingen och resonerade om den engelska regeringens vårdslöshet att icke hålla bättre uppsikt över den egyptiska gränsen, medan översten stod mycket rak i ryggen framför honom med den röda ändan av en cigarrstump framstickande under mustascherna.

Men vad var det med översten? Vem, som endast hade sett den brutna gamla mannen i libyska öknen, skulle väl ha känt igen honom? Mustascherna voro kanske litet gråsprängda, men håret hade åter den vackra, glänsande svarta färg, som under resan hade blivit så beundrad. Med stenhårt ansikte och frånstötande sätt hade han vid återkomsten till Halfa mottagit alla beklaganden över det förskräckliga sätt, varpå hans strapatser hade kommit honom att gråna; därpå dök han ner i sin hytt och kom om en timme upp igen alldeles sådan han hade varit före det olyckliga ögonblick, då han blev avskuren från civilisationens mångfaldiga resurser. Och han kastade så strängt forskande blickar på var och en, som stirrade på honom, att ingen hade mod att göra några anmärkningar om detta moderna underverk. Alltifrån den stunden observerade man, att om översten endast skulle rida hundra meter in i öknen, började han alltid sina tillrustningar med att stoppa en liten svart flaska med röd etikett i sin bröstficka. Men de, som hade lärt känna honom bäst vid de tillfällen, då en människa lägger sin rätta karaktär i dagen, brukade säga, att den gamle krigaren hade en ung mans hjärta och sinne, så att om han också önskade bevara en ung mans färg, låg det noga taget ingenting vidare besynnerligt i den saken.

Det rådde en mycket behaglig och fridfull stämning däruppe på akterdäcket, där man icke hörde något annat ljud än vattnets porlande mot ångarens sidor. I väster glödde himmeln ännu efter solnedgången och beströdde den breda, stilla floden med purpurfläckar. Man kunde dunkelt urskilja de resliga hägrarna, som stodo på sandbankarna, och längre bort från flodsidan gledo dadelpalmer förbi i majestätisk procession. Åter tändes silverstjärnorna, samma klara, lugna, obevekliga stjärnor, till vilka deras trötta ögon så ofta hade blickat upp under de långa nätterna av deras martyrskap i öknen.

»Var tar ni in i Kairo, miss Adams?» frågade slutligen mrs Belmont.

»På Hôtel Shepheard förmodligen.»

»Och ni, mr Stephens?»

»På Shepheard alldeles säkert.»

»Vi bo på Continental. Jag hoppas, att vi inte förlora er ur sikte.»

»Jag vill aldrig förlora er ur sikte, mrs Belmonts, utropade Sadie. »Ni måste komma till Amerika, så ska vi göra det riktigt trevligt för er.»

Mrs Belmont skrattade på sitt behagliga, mjuka sätt.

»Vi ha plikter att uppfylla i Irland, och vi ha redan varit för länge borta från dem. Min man har sin affär och jag har mitt hem, och båda gå nu vind för våg. Dessutom», tillade hon skälmaktigt, »är det ju möjligt, att om vi komme till Amerika, skulle vi inte träffa er där.»

»Vi måste alla träffas igen», sade Belmont, »om också bara för att ännu en gång tala om våra äventyr. Det blir lättare om ett eller ett par år. Vi äro ännu för nära dem.»

»Och ändå, hur avlägset och drömlikt förefaller inte alltsammans!» sade hans hustru. »Försynen är bra nådig, som mildrar obehagliga minnen i vår själ. Allt det här tyckes mig ha hänt i någon föregående tillvaro.»

Fardet höll upp sin handled, som ännu bar ett bomullsbandage.

»Kroppen glömmer inte lika fort som själen. Det här ser varken avlägset eller drömlikt ut, mrs Belmont.»

»Vad det är bittert, att somliga skulle bli skonade och andra inte», sade Sadie. »Om bara mr Brown och mr Headingly vore här bland oss, skulle jag inte i hela världen ha något att sörja över. Varför skulle de ryckas bort och vi lämnas kvar?»

Pastor Stuart hade kommit linkande upp på däck med en uppslagen bok i handen och stödjande sig på en grov käpp för sitt sårade bens skull.

»Varför blir den mogna frukten plockad och den omogna kvarlämnad?» sade han till svar på den unga flickans utrop. »Vi veta ingenting om dessa stackars unga mäns andliga tillstånd, men den store trädgårdsmästaren därovan plockar sin frukt enligt sin egen kunskap om den. Jag har kommit upp för att läsa en bit för er.»

Det stod en lykta på bordet, och han satte sig bredvid den. Det gula ljuset lyste på hans feta ansikte och på bokens röda snitt. Den starka, stadiga rösten höjde sig över vattnets plaskande.

»’Må de tacka och lova Herren, vilka han har återlöst och befriat ur fiendens hand och samlat dem från landen, från öster och väster, från norr och söder. De kommo vilse i ödemarken och funno ingen stad att dväljas uti. Hungriga och törstiga, försmäktade deras själar uti den. Då anropade de Herren i sin nöd, och han befriade dem ur betrycket. Han förde dem bort på den rätta vägen, på det att de måtte gå till staden, där de bodde. O, att människorna därför ville prisa Herren för hans godhet och förklara de under han gör för människors barn.’

»Det låter som det vore skrivet för vår räkning, och ändå skrevs det för två tusen år sedan», sade prästen, i det han slog igen boken. »I alla tider har människan nödgats erkänna den hand, som leder henne. Jag för min del tror inte, att inspirationen upphörde för två tusen år sedan. Då Tennyson med sådan glöd och övertygelse skrev:

— — — —
»’Dock är vår fasta lit, att med det goda
en gång det onda ändas skall’

upprepade han det budskap han hade fått, alldeles såsom Mika eller Hesekiel, då världen ännu var yngre, upprepade något mera oslipat och elementärt budskap.»

»Allt det där är mycket bra, mr Stuart», sade fransmannen; »ni vill, att jag skall prisa Gud för att han fört mig ut ur fara och smärta, men vad jag vill veta är, varför han, eftersom nu han har ordnat allting, någonsin förde mig i denna fara och smärta. Ni skulle nog inte tacka mig för att jag drog upp er ur floden, om det även var jag, som hade knuffat er i. Det mesta ni kan säga om den försyn ni prisar är, att den har helat det sår den själv har tillfogat.»

»Jag förnekar inte denna svårighet», sade prästen långsamt; »ingen, som inte vill bedraga sig själv, kan förneka denna svårighet. Tänk på hur djärvt Tennyson trotsade den i samma dikt, den storslagnaste, djupaste och tydligast inspirerade på vårt språk. Kom ihåg den verkan det hade på honom.

»’Jag vacklar, där en gång jag stadigt gick,
och, tyngd av sorger och bekymmer alla,
på världens altartrappa måste falla,
som genom mörker når Guds Faders blick;

så sträcker jag troslama händer opp
och trevar, fångar stoft och smuts — anropar
den makt, som härskar över alltets hopar,
och litar svagt på detta större hopp.’

»Det är hemligheternas innersta hemlighet — syndens och lidandets problem, den ofantliga svårighet, som tänkaren måste lösa för att hävda Guds åtgärder med människan. Men låt oss ta vårt eget fall som exempel. Jag för min del har alldeles klart för mig, vad jag har vunnit på det vi ha genomgått. Jag säger det i all ödmjukhet, men jag har nu en klarare uppfattning av mina plikter, än jag någonsin förr haft. Det har lärt mig att vara mindre försumlig i att säga det jag tror vara sant, och mindre trög i att göra det jag känner vara rätt.»

»Och jag», utropade Sadie, »jag vet att det har lärt mig mera än hela mitt föregående liv sammanlagt. Jag är nu en helt annan flicka.»

»Jag förstod aldrig min egen natur förut», sade Stephens. »Jag kan knappast säga, att jag hade någon natur att förstå. Jag levde för det, som var oriktigt, och försummade det, som var livsviktigt.»

»Ja, en duktig uppryckning gör ingen någon skada», anmärkte översten. »För mycket av ett liv på dunbolstrar och med fyra mål om dagen är inte bra varken för man eller kvinna.»

»Det är min fasta övertygelse», sade mrs Belmont allvarligt, »att det inte var någon enda av oss, som inte nådde en större höjd under de där dagarna i öknen än någonsin förut eller sedan. Då våra synder en gång skola vägas, kanske mycket skall bli oss förlåtet för dessa osjälviska dagar.»

De sutto alla tysta en stund, medan purpurstrimmorna mörknade, de grå skuggorna blevo djupare och vildfåglarna flögo förbi i mörka, långt utdragna V'n över den stora lugnt flytande Nilens matt metallglänsande yta. En kall vind hade sprungit upp från öster, och några av sällskapet stego upp för att lämna däcket. Stephens lutade sig fram mot Sadie.

»Kommer ni ihåg vad ni lovade, då vi voro i öknen?» viskade han.

»Vad var det?»

»Ni sade, att om ni blev räddad, skulle ni för framtiden försöka att göra någon annan lycklig.»

»Då måste jag göra det.»

»Ni har gjort det», sade han, och deras händer möttes i mörkret under bordet.

SLUT