Mysteriet i öknen/Kap 09

←  Lottdragning

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson I hålvägen

Åter ombord  →

IX.
I HÅLVÄGEN

Som ingen av de tre förstod arabiska, skulle emirens befallningar ha varit obegripliga för dem, hade det icke varit för Mansurs uppförande. Efter allt sitt svek och allt sitt kryperi och sin avfällighet fann den olycklige dragomanen sina värsta farhågor bekräftade, då dervischanföraren gav sina korta befallningar. Med ett anskri av fasa kastade den stackars uslingen sig framstupa och hakade sig fast vid arabens blus. Emiren försökte slita sig lös, men då han kände, att den andre alltjämt höll fast med ett krampaktigt grepp, vände han sig om och gav Mansur en spark med den ilskna otålighet, varmed man kör bort en närgången hundracka. Dragomanens högröda fez flög i luften, och han låg där stönande och framstupa på samma fläck, där den bedövande stöten av arabens hårda fot hade lämnat honom.

Nu var allt liv och rörelse i lägret, ty den gamle emiren hade bestigit sin kamel, och några av hans skara började redan följa sina kamrater. Den tjocke underbefälhavaren, mollan och ungefär ett dussin dervischer omgåvo fångarna; de hade icke bestigit sina kamneler, ty de voro utsedda till att ombesörja avrättningen. De tre männen förstodo, då de betraktade deras ansikten, att det nu icke fanns många sandkorn kvar i deras livs timglas. Deras händer voro ännu bundna, men deras vaktare hade släppt sitt tag. De vände sig om alla tre och sade farväl till kvinnorna på kamelerna.

»Allt är förbi nu, Norah», sade Belmont. »Det var otur, då det hade yppat sig utsikter till räddning; men vi ha gjort vårt bästa.»

För första gången var hans hustru alldeles förkrossad; hon höll händerna för ansiktet och snyftade konvulsiviskt.

»Gråt inte, kära hustru! Hälsa alla mina vänner i Bray! Glöm inte att framföra mina hälsningar till Amy McCarthy och Blessingtons. Du skall få se, att jag lämnar ganska rikliga tillgångar efter mig; men i ditt ställe skulle jag lyda Rogers råd angående kapitalets placering. Kom ihåg det!»

»O, John, jag vill inte leva utan dig!»

Sorgen över hennes sorg bröt ned den starke mannen, och han begrov sitt ansikte i hennes kamels ludna sida. Båda snyftade hjälplöst tillsammans.

Under tiden hade Stephens gått fram till Sadies kamel. Hon såg hans avtärda ansikte blicka upp till sig i den skumma dagern.

»Var inte orolig för er tant och för er själv», sade han. Jag är säker på att ni bli räddade. Överste Cochrane kommer att se till er. Egypterna kunna inte vara långt borta. Jag hoppas ni får dricka er otörstiga, innan ni lämna källorna. Jag önskar att jag kunde ge er tant min rock, ty det kommer att bli kallt i natt. Hon borde gömma litet bröd och äta det på morgonen.»

Han talade fullkomligt lugnt, liksom då man ordnar detaljerna vid en utflykt. Hennes för intryck mottagliga hjärta värmdes plötsligt av beundran för denna lugne, karaktärsfaste man.

»Så osjälvisk ni är!» utropade hon. »Aldrig har jag sett någon lik er. Tala om helgon! Där står ni inför döden, och ni tänker endast på oss.»

»Jag vill säga ett sista ord till er, Sadie, om ni inte har något emot det. Då dör jag så mycket lyckligare. Jag har ofta velat tala till er, men jag trodde, att ni kanske skulle skratta, ty ni har ju aldrig tagit något riktigt på allvar, inte sant? Det var naturligtvis en given sak med ert goda lynne, men för mig var det i alla fall mycket allvarsamt. Men nu är jag verkligen en död man, så att nu betyder det inte mycket, vad jag säger.»

»O, säg det inte, mr Stephens!» utropade flickan.

»Jag skall inte göra det, om det pinar er mycket … Som jag sade nyss, skulle jag dö lyckligare; men jag vill inte vara självisk. Om jag trodde, att det skulle fördystra ert kommande liv eller bli er ett sorgligt minne, skulle jag inte vilja säga ett ord mera om saken.»

»Vad önskade ni säga då?»

»Jag ville bara tala om för er hur jag älskat er. Jag har alltid älskat er. Redan från första början var jag en annan människa, då jag var tillsammans med er. Det var naturligtvis orimligt, det förstod jag mycket väl. Jag sade aldrig någonting, och jag försökte att inte göra mig löjlig. Men jag vill, att ni skall veta det nu, då det inte betyder något på minsta sätt. Ni kan förstå, att jag verkligen älskar er, då jag talar om, att hade det inte varit därför att jag visste er vara förskrämd och olycklig, skulle de här sista två dagarna, som vi alltid ha varit tillsammans, ha varit de ojämförligt lyckligaste i mitt liv.»

Flickan satt där blek och tyst och såg med förvånade blickar ned på hans uppåtvända ansikte. Hon visste ej, vad hon skulle göra eller säga inför denna kärlek, som brann så klart i dödens skugga. För hennes barnahjärta föreföll det ofattligt och ändå förstod hon, att det var ljuvt och även skönt.

»Jag vill inte säga mera», sade han, »jag ser, att det endast plågar er. Men jag ville, att ni skulle veta det, och nu, då ni vet det, är allting bra. Tack för att ni hört på mig så tåligt och vänligt. Farväl, lilla Sadie! Jag kan inte räcka upp min hand; vill inte ni räcka ned er?»

Hon gjorde så, och Stephens kysste den. Därpå vände han om och intog åter sin plats mellan Belmont och Fardet. Under hela sitt liv av kamp och framgång hade han aldrig känt en sådan glöd av stilla belåtenhet som den, som nu göt sig över honom i detta ögonblick, då dödens hand skulle gripa honom. Om kärleken kan man icke resonera. Den är livets innersta verklighet — den som fördunklar och förvandlar alla de andra, den enda som är absolut tillfredsställande och fullkomlig. Smärtan blir njutning, bristen blir välmåga, döden blir en ljuvlig sak, då den väl omgives av denna gyllene gloria. Därför kunde Stephens ha sjungit av glädje, då han stod ansikte mot ansikte med sina mördare. Han hade verkligen icke tid att tänka på dem. Det viktiga, det allting annat uppslukande och härliga var, att hon icke längre kunde betrakta honom som en tillfällig bekant. I hela sitt liv skulle hon tänka på honom nu, då hon visste.

Överste Cochranes kamel var på ena sidan om dem, och den gamle krigaren, vars handleder befriats från bojorna, hade blickat ned på denna scen och undrade på sitt envisa sätt, om allt hopp verkligen måste uppgivas. Det var tydligt, att de araber, som voro grupperade kring fångarna, skulle stanna kvar med dem, medan de andra, som voro beridna, skulle bevaka de tre kvinnorna, och honom själv. Han kunde icke förstå, varför hans kamraters strupar ej redan hade blivit avskurna, om det icke möjligen var därför, att man med österlänningarnas raffinerade grymhet ville vänta, tills egypterna voro tätt inpå dem, så att offrens ännu varma lik skulle vara en skymf mot förföljarna. Detta var utan tvivel den rätta förklaringen. Översten hade hört talas om ett sådant konstgrepp förr.

Men i så fall skulle det ju icke vara mer än tolv araber hos fångarna. Var det några av de vänligt sinnade bland dem? Om Tippy Tilly och sex av hans män voro där och om Belmont kunde få sina händer fria och ta upp sin revolver, kunde de kanske ännu lyckas rädda sig. Översten vred på nacken och stönade av sviken förhoppning. Han kunde vid eldskenet se bevakarnas ansikten. De voro allesammans baggaraaraber, män som voro otillgängliga för både medlidande och mutor. Tippy Tilly och de andra måste ha följt med förtruppen. För första gången uppgav den styvnackade gamle krigaren hoppet.

»Farväl, kamrater! Gud välsigne er!» ropade han, då en neger ryckte i hans kamels nosring och tvingade honom att följa de andra. Kvinnorna kommo efter honom i en förtvivlan, som ej kan uttryckas med ord. Deras avfärd var en lättnad för de tre kvarlämnade männen.

»Jag är glad att de äro borta», sade Stephen, och de orden kommo från hjärtat.

»Ja, ja, det är bättre!» utropade Fardet. »Hur länge ska vi få vänta?»

»Inte särdeles länge nu» sade Belmont bistert, då araberna slöto sig tillsammans omkring dem.

Övesten och de tre kvinnorna sågo sig om, då de kommo till oasens kant. Mellan palmernas raka stammar sågo de elden glimma, och över gruppen av araber uppfångade de en sista skymt av de tre vita hararna. Ögonblicket därpå började kamelerna trava, och då de sågo sig om ännu en gång, var palmlunden endast en mörk klump, i vars inre syntes en svag ljusglimt. Medan de med längtansfulla blickar betraktade denna tindrande röda punkt i mörkret, redo de över sänkans bortre kant, och på ett ögonblick utbredde sig den väldiga, tysta, månbelysta öknen omkring dem utan en skymt av oasen, som de hade lämnat. Överallt välvde sig den sammetslena, blåsvarta himmeln med sina flammande stjärnor ned mot den ofantliga, mörkbruna slätten; himmeln och öknen sammansmälte oredigt till ett vid föreningspunkten.

Kvinnorna hade suttit försjunkna i förtvivlans tystnad, och även översten hade varit tyst — ty vad kunde man säga? — men plötsligt foro alla fyra upp i sadeln, och Sadie uppgav ett rop av bestörtning. I nattens tystnad hördes bakom dem den skarpa knallen av ett gevär, därpå ännu en, sedan flera tillsammans med ett raskt smattrande och om en stund ännu en.

»Kanske är det räddningen! Kanske är det egypterna!» utropade mrs Belmont med en plötslig glimt av hopp. »Överste Cochrane, tror ni inte, att det möjligen år egypterna?»

»Jo, jo, utropade Sadie i jämmerlig ton, »det måste vara egypterna!»

Översten hade lyssnat i spänd väntan, men nu var allt tyst igen. Han tog av sig hatten med en högtidligt gest.

»Det tjänar ingenting till att vi invagga oss i falska förhoppningar, mrs Beimont», sade han, »mycket bättre då att se sanningen i ansiktet. Våra vänner ha nu gått bort från oss, men de ha mött sin död som tappra män.»

»Men varför skulle man skjuta? Man hade ju … hade spjut», sade hon med en rysning.

»Det är sant», sade översten, »och jag vill inte för allt i världen förtaga er det hopp, som möjligen ännu kan fimas; men å andra sidan är det till ingen nytta att vi bereda oss själva bittra missräkningar. Om det hade varit ett anfall vi hörde, skulle vi även ha hört något svar. Dessutom skulle ett egyptiskt anfall ha varit manstarkt. Alldeles säkert är det, som ni säger, litet besynnerligt, att de ödslat bort sina patroner … För tusan, se på de där!»

Han pekade åt öster. Två gestalter syntes röra sig över öknen snabbt och smygande, som ett par mörka vålnader mot den ljusare bakgrunden. Man såg dem otydligt dyka upp och ned på den vågformiga marken, än försvinna, än åter bli synliga i den ovissa dagern. De flydde undan för araberna. Därpå stannade de plötsligt på toppen av en sandås, och fångarna kunde se dem tydligt. Det var kamelryttare, men de sutto gränsle på sina kameler, som om de varit hästar.

»Egyptiska kamelkåren!» utropade översten.

»Två man högt!» sade miss Adams i tröstlös ton.

»Bara en förpost. De kasta ut spejare över hela öknen. Huvudstyrkan står alldeles säkert tio engelska mil härifrån. De bege sig nu dit för att göra allarm. Hederliga gamla kamelkår!»

Den självbehärskade, klart tänkande och handlande soldaten hade nästan blivit oredig av sinnesrörelse. På toppen av sandåsen syntes en blixt, därpå ännu en, åtföljd av gevärssmällarna, och i en blink voro de båda skepnaderna borta, lika hastigt och tyst som en laxöring i en ström.

Araberna hade gjort halt ett ögonblick, liksom om de tvekat huruvida de borde förfölja dem eller ej. Nu fanns det icke längre någon att förfölja, ty på denna i vågor gående mark kunde spejarna ha ridit åt vilket håll som helst. Emiren galopperade tillbaka utefter linjen med befallningar och order. Därpå började kamelerna trava, och fångarnas förhoppningar dogo bort i de förfärliga, pinsamma stötarna. Mil efter mil galopperade de fram över de ofantliga vidderna; kvinnorna hakade sig fast vid sadeln så gott de kunde, översten var nästan lika utmattad som de, men spanade ännu skarpt efter något tecken av förföljarna.

»Jag tror … jag tror», utropade mrs Belmont, »att det är någonting, som rör sig framför oss.»

Översten reste sig upp i sadeln och skuggade med handen för ögonen mot månskenet.

»Det har ni sannerligen rätt uti. Det är ryttare därborta.»

Nu kunde alla se dem, en spridd linje av ryttare långt framför dem i öknen.

»De färdas i samma riktning som vi», utropade mrs Belmont, som hade mycket bättre ögon än översten.

Cochrane mumlade en svordom i mustascherna.

»Se på spåren här», sade han; »naturligtvis är det vår egen förtrupp, som lämnade palmlunden före oss. Chefen låter oss rida med den här infernaliska farten, för att vi skola hinna upp dem.»

Då de kommo närmare, sågo de tydligt, att det verkligen var den andra arabavdelningen, och om en stund kom emiren Wad Ibraham travande tillbaka för att rådgör med emiren Abderrahman. De pekade åt det håll, där spejarna hade visat sig, och skakade på huvudet som om de hade många och allvarliga farhågor. Därpå förenade sig båda skarorna till en enda lång, spridd linje, och hela truppen travade framåt stadigt med kurs på Södra Korset, som tindrade strax ovanför horisonten framför dem.

Timme efter timme fortgick detta förfärliga trav, medan de utmattade damerna konvulsiviskt klängde sig fast och Cochrane, utsliten men okuvlig, uppmuntrade dem att hålla ut och såg sig om i mörkret efter något glädjande tecken till, att förföljarna nalkades. Blodet bultade i hans tinningar, och han skrek, att han hörde trumvirvlar i mörkret. I sin feberyrsel såg han svärmar av förföljare alldeles i hälarna på dem, och oupphörligt under den långa natten ropade han till sina med fångar glada nyheter, som upplöste sig i missräkning och hjärtängslan. Då solen gick upp, sågo de, att öknen utbredde sig runt omkring dem, utan att någonting annat rörde sig på dess ofantliga yta än de själva. Med matta ögon och tunga hjärtan stirrade de omkring sig på denna väldiga, tomma vidd. Deras hopp dog bort liksom det lätta morgontöcknet vid horisonten.

Det var hjärtslitande för damerna att se på sin följeslagare och tänka på den raske och pigge gamle soldat, som hade varit deras medpassagerare från Kairo. Liksom förhållandet var med miss Adams, tycktes ålderdomen ha kommit över honom i ett språng. Hans hår, som hade grånat timme för timme under de svåra umbärandena, var nu silvervitt. Vit skäggstubb hade även dolt halsens och hakans fasta, rena linjer. Ådrorna svällde i hans ansikte, som fårades av djupa veck. Han red med kutig rygg och hakan nedsjunken mot bröstet, ty den gamla, av tiden illa åtgångna kroppen var nu alldeles utmattad; men i hans klara och pigga ögon syntes alltjämt spår av den käcka själ, som bodde i den skröpliga kroppshyddan. Ehuru yrande, uttröttad, döende, bevarade han ännu sin ridderliga, beskyddande min, då han vände sig till damerna och kastade åt dem några små rådgivande och uppmuntrade ord, medan han oupphörligt såg sig om efter den hjälp, som icke kom.

En timme efter soluppgången gjorde ryttarskaran halt, och mat och dryck utdelades åt alla. Därpå fortsatte de med måttligare fart sin färd, söderut, och deras långa, spridda linje sträckte sig över en kvart engelsk mil. Av dervischernas mera bekymmerslösa hållning och det sätt, varpå de pratade under ritten, framgick tydligt, att de trodde sig ha blivit av med sina förföljare. De höllo nu sydostlig kurs, och det var tydligen deras avsikt efter denna långa omväg att komma fram till Nilen igen på någon punkt långt ovanför de egyptiska förposterna. Landskapets karaktär började redan ändras, man såg ej längre omkring sig de långa steniga ökensträckorna, utan hade åter kommit till de fantastiska, solstekta svarta klipporna och den orangegula sanden, genom vilken man redan förut hade färdats.

Å ömse sidor om dem reste sig de skiviga, kägelformiga klipporna med sitt lösa, slaggliknande grus och sina taggkantade klyftor med slingrande strömmar av sand, som rann likt vattendrag utför deras mitt. Kamelerna följde efter varandra, snoende sig in och ut mellan klippblocken, och kravlade sig med sina vid fästande, svampiga fötter fram på ställen, som skulle ha varit omöjliga för hästar. Bland de till storleken mycket olika klippblocken kunde de yttersta ryttarna ibland endast se de långa, böljande, uppskjutande halsarna på de främsta kamelerna, liksom om det hade varit en procession av ormar i någon ohygglig dröm. Och det verkade också nästan som en dröm på fångarna, ty intet ljud hördes utom kamelfötternas dova tramp och hasande. Det egendomliga, vilda tåget, liknande en fris, rörde sig långsamt och tyst i en infattning av svart sten och gul sand med den klarblå himlabågen spännande sig över hålvägens skrovliga kanter.

Miss Adams, som hade frusit, så att hon icke kunnat få fram ett enda ord under hela den långa natten, började nu tina upp i den uppgående solens livande värme. Hon såg sig omkring och gned sina magra händer.

»Sadie, min unge», sade hon, jag tyckte att jag hörde något ljud av dig i natt, och jag märker nu, att du har gråtit.»

»Jag har tänkt, tant.»

»Ja, vi måste försöka tänka på andra, min älskling, och inte på oss själva.»

»Det var inte för mig jag tänkte, tant.>>

»Oroa dig inte för min skull, Sadie.»

»Nej, tant, jag tänkte inte på dig.»

»Var det någon du särskilt tänkte på?

»Jag tänkte på mr Stephen. Så snäll och god han var och så modig! Att tänka sig hur han ordnade alla småsaker åt oss och försökte dra rocken över sina stackars bundna händer, och det till fastän mördarna väntade omkring honom. Han är från och med nu, så länge jag lever, mitt helgon och min hjälte.»

»Ja, han är i alla fall nu fri från alla bekymmer», sade miss Adams ined den känslolöshet, som åren medföra.

»Jag önskar att jag vore så med.»

»Jag kan inte inse vad nytta han skulle ha av det.»

»Han skulle komma att känna sig mindre ensam», sade Sadie och lät sin obstinata lilla haka sjunka ned mot bröstet.

De fyra hade ridit under tystnad en stund; då slog översten sig för pannan med en förskräckt åtbörd.

»Min Gud», tropade han, »jag tror jag mister förståndet!»

Man hade flera gånger märkt det under natten, men sedan dagens inbrott hade han förefallit fullkomligt normal. De blevo därför förskräckta över detta plötsliga utbrott och försökte lugna honom.

»Jag är splitter galen!» skrek han. »Vad tro ni väl att jag inbillade mig se?»

»Var inte orolig för det, vad det än må vara», sade mrs Belmont och lade lugnande sin hand på hans, då nu kamelerna kommo tätt intill varandra. »Det är inte underligt, att ni är överretad. Ni har tänkt och handlat för oss alla så länge. Vi ska nu snart rasta, och några timmars sömn skall göra er fullkomligt återställd.»

Men översten såg upp igen och utropade helt upprörd:

»Aldrig har jag sett någonting tydligare i hela mitt liv! Det är toppen av klippan till höger om oss — stackars gamle Stuart med min röda gördel om huvudet, alldeles som då vi skildes från honom.»

Damerna hade följt riktningen av överstens förskräckta blick, och nu blevo de lika häpna som han.

Det låg en svart, svällande ås, liksom en bastion, på högra sidan om den förskräckliga hålväg, uppför vilken kamelerna slingrade sig. På en punkt höjde åsen sig till en liten topp, och på den stod en ensam, orörlig gestalt, helt svartklädd så när som på en glänsande röd huvudbonad. Det kunde omöjligt i den libyska öknen finnas två sådana korta, undersätsiga figurer eller två så breda färglösa ansikten. Han lutade sig framåt och tycktes stirra skarpt ned i hålvägen. Hans ställning och konturer liknande en karrikatyr av den store Napoleon.

»Kan det vara möjligt, att det är han?»

»Det måste vara han — det är han» ropade damerna.

»Gud i himmelen, man skjuter honom! Gå din väg, galning, annars blir du skjuten!» väsnades översten; men hans torra strupe gav endast ifrån sig ett hest kraxande. Några av dervischerna hade sett den besynnerliga uppenbarelsen uppe på berget och hade fattat sina gevär; men en lång arm dök plötsligt upp bakom Birminghamprästen, en brun hand fattade i hans rockskört, och han försvann med ett ryck. Högre upp i passet, alldeles under den fläck där Stuart hade stått, visade sig emiren Abderrahmans resliga gestalt. Han hade sprungit upp på ett klippblock och ropade och viftade med armarna, men ropen drunknade i en lång, smattrande gevärssalva från vardera sidan av hålvägen. Den bastionlika klippan var kantad med gevärspipor och röda fezer, som lutade sig över avtryckarna. Även från hålvägens andra överkant kommno långa eldkvastar och ett ilsket knallande av skott.

Dervischerna hade råkat i ett bakhåll. Emiren föll, men steg upp igen och viftade. Det syntes en blodfläck på hans långa vita skägg. Han fortfor att peka och gestikulera, men hans spridda följeslagare kunde icke förstå, vad han ville. Några av dem kommo galopperande utför passet, andra kommo från motsatt håll. Några hoppade av kamelerna och försökte klättra upp med svärd i handen till den hotande raden av gevärsmynningar; men de blevo skjutna en i sänder och rullade från klippa till klippa ned till bottnen av hålvägen. Fienden sköt icke särdeles säkert. En neger lyckades komma oskadad uppför hela bergssidan, men däruppe fick han skallen krossad av en gevärskolv. Emiren hade fallit ned från sitt klippblock och låg där hopbyltad som ett brunt och vitt lapptäcke.

När så halva antalet av dem hade stupat, blev det tydligt, till och med för dessa exalterade, fanatiska själar, att allt hopp var ute och att de måste laga sig bort från dessa olycksbringande klippor och bege sig ut i öknen igen. De galopperade utför passet, och det är en förskräcklig syn att se en kamel galoppera över ojämn mark. Djurets egen rädsla, dess klumpiga språng, sprattlandet av dess ben, som äro i luften alla fyra på en gång, dess rysliga skrän och skriken från ryttaren, som stötes högt upp ur sadeln vid varje språng — allt detta utgör en tavla, som man icke glömmer. Damerna skreko, då denna vilda ström av skräckslagna djur rusade förbi dem; men översten makade sin egen och deras kameler allt längre och längre in mellan klipporna, ur vägen för de flyende araberna. Luften var full av vinande kulor, och de hörde dem smälla hårt mot stenblocken runt omkring.

»Håll er stilla, så rusa de förbi oss», viskade översten, som nu var helt och hållet sig själv igen, då handlingens ögonblick var inne. »Jag önskar vid Gud, att jag finge se Tippy Tilly eller några av hans vänner — nu är tiden inne för dem att hjälpa oss.»

Han satt och mönstrade den vilda strömmen av flyktingar, då de flögo förbi på sina linkande, hållningslösa, knäsvaga kameler; men den egyptiska artilleristens svarta ansikte fanns icke bland dem.

Nu såg det verkligen ut, som om hela arabtruppen i sin brådska att komma ut ur ravinen icke hade någon tanke på fångarna. Huvudstyrkan hade passerat förbi dem, och endast några eftersläntrare sprungo ännu gatlopp mellan de häftiga gevärssalvorna, som avlossades mot dem uppifrån. Den siste av dem alla, en ung baggaraarab med svarta mustascher och spetsigt hakskägg, såg upp i förbifarten och skakade i vanmäktigt raseri sitt svärd mot de egyptiska skyttarna. I samma ögonblick träffade en kula hans kamel, och djuret störtade till marken och sträckte hals och fötter ifrån sig.

Den unge araben hoppade av, fattade i kamelens nosring och slog honom ursinnigt med flatan av sitt svärd för att få honom att stiga upp; men de beslöjade, glansaktiga ögonen talade ett tydligt språk, och i ökenkrig är kamelens död detsamma som ryttarens. Araben kastade vilda blickar omkring sig som ett jagat lejon, hans mörka ögon lågade mordiskt under den röda turbanen. En purpurröd fläck sprang fram på hans mörka hud, därpå ännu en, men icke ett ögonblick ryggade han för blessyrerna. Hans grymma blick hade träffat fångarna, och med ett trinmferande rop rusade han mot dem, med sitt bredbladiga svärd blixtrande över sitt huvud.

Miss Adams var honom närmast, men vid anblicken av den framrusande gestalten och det vansinnigt förvridna ansiktet kastade hon sig ned från kamelen på dess motsatta sida. Araben hoppade upp på ett klippblock och måttade ett hugg mot mrs Belmont, men innan svärdseggen hunnit träffa henne, lutade översten sig fram med sin pistol och jagade en kula genom karlens huvud. Med ett koncentrerat raseri, som till och med segrade över dödskampen, låg araben där och sparkade och slog och sprattlade bland de lösa stenarna som en fisk på sjöstranden.

»Bliv inte förskräckta, mina damer», ropade översten, »jag försäkrar, att han är fullkomligt död. Jag beklagar, att jag måste göra detta i er närvaro, men karlen var farlig. Jag hade en liten affär för egen räkning att göra upp med honom, ty det var han, som försökte krossa mina revben med sitt remingtongevär. Jag hoppas, att ni inte är skadad, miss Adams. Vänta litet, jag kommer genast ner till er.»

Men den gamla damen från Boston hade alls icke skadat sig, ty klipporna bredvid kamelen voro så höga, att det endast var ett obetydligt fall hon hade gjort från sadeln. Sadie, mrs Belmont och överste Cochrane stego allesammans av genom att släppa sig på klippblocken och klättra ner från dem. Men de funno miss Adams på benen och viftande i triumf med lämningarna av sin gröna slöja.

»Hurra, Sadie! Hurra, min egen älskling!» skrek hon. »Vi äro räddade, min flicka, vi äro äntligen räddade!»

»Ja, sannerligen äro vi inte det!» utropade översten, och de bröto alla ut i ett hänryckt jubel.

Men Sadie hade under dessa dagar av förfärliga prövningar lärt sig att tänka mera på andra. Hon slog armarna om mrs Belmont och lade sin kind intill hennes.

»Ni kära, ljuva ängel», utropade hon, »hur kunna vi ha hjärta att vara glada, då ni … då ni …»

»Men jag tror inte, att det är så», svarade den modiga irländskan. »Nej, jag tror det inte. förrän jag ser John ligga död framför mig. Men då jag ser det, vill jag inte leva längre för att få se något mera.»

Den sista dervischen hade kommit ut ur hålvägen, och ovanför sig på vardera klippkanten sågo de nu egypterna, långa, smärta, bredaxlade figurer, som, då de avtecknade sig mot den blå himmelen, voro underligt lika krigarna på de antika basrelieferna. Deras kameler funnos i bakgrunden, och de skyndade nu fram till dem. Samtidigt började andra komma ridande från den bortre ändan av hålvägen med upphettade ansikten och ögonen strålande av segerglädje. I spetsen för dem red en mycket liten engelsman med halmgula mustascher och flegmatiskt sätt. Han höll in sin kamel framför flyktingarna och hälsade på damerna. Han bar bruna stövlar och brunt bälte med stålspänne som tog sig helt prydligt och praktiskt ut till hans khakiuniform.

»Nu kom jag äntligen på dem — jag gav den en ordentlig minnesbeta!» sade han. »Gläder mig att ha kunnat vara till någon nytta. Hoppas att ni inte lidit någon skada. En något hård prövning, det här för damer.»

»Ni är från Halfa, förmodar jag?» frågade översten.

»Nej, vi höra till en annan avdelning, den i Sarras, förstår ni. Vi mötte dem i öknen och gensköto dem, och de andra motade på dem bakifrån. Nu ha vi dem i fällan, må ni tro. Klättra upp på den där klippan, så skall ni få se på någonting roligt. Den här gången komma de att bli grundligt kringklappade.»

»Vi lämnade några kamrater vid källorna; vi äro mycket oroliga för dem», sade översten. »Ni har väl inte hört utav dem?»

Den unge officern såg allvarsam ut och skakade på huvudet.

»Det var värre!» sade han. »Araberna äro ena farliga kanaljer, när de ansättas hårt. Jag menar, att vi aldrig väntade att få se er vid liv här, och det riktigt gläder oss att ha kunnat hjälpa någon enda av er ur knipan. Vi hoppades på sin höjd att kunna hämnas er.»

»Har ni någon mera engelsman med er?»

»Archer är vid flanktruppen. Han kommer nog förbi här, ty det finns visst ingen annan väg. Vi ha en av ert sällskap däruppe, en lustig gammal stolle med röd luva. Träffas sedan, hoppas jag! Farväl, mina damer!»

Han förde handen till hjälmen, gav sin kamel ett lätt slag och följde efter sitt folk.

»Bäst att vi stanna här, tills alla tågat förbi», sade översten, ty det var nu tydligt, att folket däruppe måste komma den här vägen. I spridd lunkmarsch på ett led redo de förbi, svarta män och bruna, sudaneser och fellaer, men allesammans det präktigaste folk; ty kamelkåren är den egyptiska arméens elitkår. Var och en hade ett brunt bantlär över bröstet och geväret lagt över låret. En storväxt man med hängande svarta mustascher och en kikare i handen red bredvid dem.

»Hallå, Archer!» kraxade översten. Officern såg på honom med den tomma, likgiltiga blicken hos en fullkomligt obekant.

»Jag är Cochrane, vet jag! Vi hade ressällskap …»

»Ursäkta, men jag har inte den äran att känna er», sade officern. Jag känner en överste Cochrane, men det är inte ni. Han var tre tum längre än ni, med svart hår och …»

»Alldeles riktigt!» inföll översten vresigt. »Försök ni på att vara några dagar hos dervischerna, så får ni se, om era vänner känna igen er.»

»Min Gud, Cochrane, är det verkligen ni? Det skulle jag aldrig ha trott. Å, vad ni måste ha genomgått mycket! Jag har hört talas om folk som blivit gråhåriga på en natt, men ta mig tusan jag …

»Så är det emellertid», sade översten rodnande. »Men tillåt mig framhålla, Archer, att om ni kunde skaffa de här damerna litet att äta och dricka, vore det långt mera praktiskt än att diskutera mitt utseende.»

»Alldeles riktigt», sade kapten Archer. »Er vän Stuart vet, att ni är här, och han kommer med litet varor. Tarvlig kost, mina damer, men det bästa vi ha. Ni är en gammal soldat, Cochrane, klättra upp på klipporna om en stund, så får ni se en ljuvlig syn. Nu har jag inte tid att stanna längre, ty om fem minuter börjas leken igen. Är det något jag kan stå till tjänst med, innan jag ger mig av?»

»Ni har väl inte en cigarr?» frågade översten längtansfullt.

Archer tog en tjock, respektabel havanna ur sitt fodral och räckte ned den jämte ett halvt dussin vaxtändstickor. Därpå travade han efter sin trupp och den gamle soldaten stödde sig mot klippan och insop den doftande röken. Aldrig förr hade hans illa åtgångna nerver i så hög grad känt tobakens fulla värde, detta milda smärtstillande medel, som uppehåller de svikande krafterna och lugnar den upphetsade hjärnan. Han betraktade den blåvita virvlande röken och kände dess behagliga aromatiska skärpa mot sin gom, medan en förnimmelse av dvallik vila smög genom hans trötta, utpinade kropp. De tre damerna sutto tillsammans på en platt sten.

»Min Gud, så du ser ut, Sadie!» utropade plötsligt miss Adams, och det var det första uppvaknandet av hennes gamla jag. »Vad skulle din mor säga, om hon finge se dig? Du har fullt med grässtrån i håret, och din klänning ser ut som en gammal trasa.»

»Jag tänker att vi alla behöva snygga upp oss litet», sade Sadie i en ton, som var mycket mera undergiven än den forna Sadies. »Mrs Belmont, ni är förtjusande under alla förhållanden, men om ni tillåter, skall jag hjälpa er litet med er klänning.»

Men mrs Belmonts blickar voro långt borta, och hon skakade veinodigt på huvudet, i det hon milt sköt undan den unga flickans hand.

»Jag bryr mig inte om hur jag ser ut. Jag kan inte tänka på sådant», sade hon. »Skulle ni kunna det, om ni hade lämnat den man ni älskar bakom er, såsom jag har gjort?»

»Jag börjar … jag börjar tro, att jag har det», snyftade den stackars Sadie och gömde sitt heta ansikte vid mrs Belmonts moderliga bröst.