När vi började 1902/Georg Nordensvan
| ← Hilma Angered Strandberg |
|
Gustaf af Geijerstam → |
EN UNGDOMSVÄN.
Det var en gång en konstnärssjäl, som åtagit sig att för en jultidning teckna en julbild från Dalarne. Teckningen anlände mycket riktigt — hvilket inte händer med alla utlofvade jultidningsteckningar — men den befanns framställa en allhelgonakväll på Capri.
Jag fruktar, att äfven jag kommer att visa mig vara en konstnärssjäl i så måtto, som jag i det följande nog inte kommer att hålla mig så ostraffligen till det föreskrifna ämnet: debutverkets historia.
Ty visserligen är det hedrande att bli ombedd att skildra sin litterära genesis och öfver hufvud taget att få ett tillfälle att upplysa svenska folket om, att man är en mera märklig personlighet än hvad andra hittills vetat af. Men när ens debutverk äro sådana, att man helst ville ha dem liggande otryckta bland andra ungdomsminnen i en väl stängd låda eller att man — då de nu en gång blifvit tryckta — önskade, att det tryckpapper, som på den tiden användes, måtte snarligen multna och blifva stoft igen, då känner man verkligen föga håg att söka uppfriska den läsande världens minne af dessa förstlingsverk. Mina debutböcker kommo för tidigt till världen och voro sorgligt ofullgångna. Jag skulle alls ej tala om dem, om inte för att begagna tillfället att betona just denna egenskap hos dem.
*
I min barndom kände jag en pojke, som utmärkte sig för att han gjorde allt annat än det han borde göra. Så länge jag minns tillbaka, så ritade han eller skref eller läste roliga böcker — alla böcker, som icke voro skolböcker, voro roliga. Han svärmade för teatern och för allt hvad dit hör. Hans intressen under uppväxttiden rörde sig alltid och uteslutande inom dessa områden. Naturligtvis hade han sin egen teater, men långt innan han fick den hade han skrifvit sitt första skådespel. Det upptog en och en half sida i en skolskrifbok, hette »Adam och Eva» och skildrade i tre akter våra stamföräldrars öden med ledning af Hübners bibliska historia. I sista akten vandrade Noak och alla djuren in i arken — författaren visade sig redan på den tiden föga hågad att pedantiskt hålla sig till det ämne, som skulle behandlas. Hans nästföljande drama hette »Karl och Kristina» — det var romantiskt och så dumt, så att han refuserade det vid sin egen teater.
Hans dramatiska alstring höll sig sedan en tid framåt uteslutande på det svenskt historiska området.
Att gå på teatern var naturligtvis det största nöje, lifvet erbjöd. Ladugårdslandsteatern, som låg helt nära hans hem, gillades, och i brist på annat fick han nöja sig med artilleristteatern i kronbageriet. Men någon enstaka gång fick han gå på kungliga stora och se Hamlet och Coriolanus eller ett historiskt stycke af Josephson eller Frans Hedberg.
När han blef äldre, gingo hans slantar mest till teaterbiljetter — de voro billigare på den tiden än nu — och till böcker eller lån på lånbibliotek. I skolan tror jag inte han visade någon större ärelystnad — man kan inte ha tid till allting. Han ritade magistrarnes porträtt — oftast karrikerade på ett föga vördsamt sätt — i sina skolböcker, ibland också i andras och på svarta taflan i klassen, hvilket föranledde en af lärarne att upplysa honom om, att »Rafael var en stor konstnär, men inte ritade han på väggarna.»
Denna min ungdomsbekanta hörde öfver hufvud ej till de allvarligaste och mest korrekta i skolan. Han var yngre än flertalet klasskamrater och räknades till öfvermagarne i klassen. I skolans lysande litterära förening blef han ej upptagen, tänkte, hvad jag vet, aldrig på att komma där in, hade både då och allt framgent en afgjord motvilja mot att gå i flock med andra.
Han var mest road af historia och af svensk skrifning men gjorde sig intet öfverflödigt besvär med kriorna, lika litet som med läxorna öfverhufvud. Och han talade ej om för mer än en af kamraterna, när han gjorde sin litterära debut.
Denna inföll, om jag mins rätt, när han gick i sjette. Och den var mycket anspråkslös. Efter ett par veckors sommarvandring i Dalarne skref han ihop något skräp om promenaden — utan koncept och utan möda — och fick uppsatsen införd i »Förr och nu», en känd månadsskrift på den tiden. I författarhonorar fick han 15 kronor, hvilket ju var storartadt, och blef ombedd komma igen — som han ock gjorde med en kria om Visby.
Med Dalauppsatsen är förenad en liten löjlig omständighet. Tidskriftens redaktör frågade, om han inte hade en teckning af salen i Ornässtugan med Gustaf Vasas rustning, dalkarlsbilderna och det öfriga där finns. Nej, det hade han inte, men han kunde teckna den ur minnet. Hvilket han också ogeneradt gjorde. Synnerligen verklighetstrogen blef teckningen nog ej, men det var inte så noga. Kopierad på trä kom den in i tidskriften — men det löjliga var, att några år efteråt gick samma hopfantiserade teckning igen i den stora illustrerade svenska historien, utgifven af Montelius, Hildebrand, Alin m. fl.
Så tog han studentexamen. Åt hvilket håll hans håg och intressen pekade var uppenbart. Men det dröjde rätt länge, innan han fick klart för sig, att konstnärens kall — hvilken art af konstnärsskap han än ägnar sig åt — fordrar sin man helt, och att man ej blir konstnär genom att idka konst på lediga stunder.
Detta var just, hvad han gjorde. Bland annat satte han sig en dag ned och började skrifva en stor roman. Det tycks ha gått med den allra största ledighet och utan medvetande om några svårigheter. Litterära vänner hade han inga, ingen han förtrodde sig till och som kunde ta honom i nackskinnet och hejda honom med ett »lugna dig, gosse, och tänk dig för!»
När romanen var renskrifven, gick han med den till Albert Bonnier. Ja — sade denne, sedan han läst igenom luntan — »nog kan det här tryckas. Men» — tillade den erfarne förläggaren — »vi få lof att sätta ut författarens namn, ty eljes går boken obeaktad förbi.» På titelbladet stod nämligen en signatur — den stod där ännu på korrekturet. Förläggaren blef enträgen, ingen köper en bok, som är skrifven af G—g, men ett nytt namn väcker nyfikenhet o. s. v. Den unge mannen gaf med sig — när han skrifvit en bok, så var det ingenting att skämmas för, alltså kunde hans namn gärna stå på den. Så riktades den svenska bokvärlden med ett nytt författarnamn, men tyvärr ej på samma gång med en ny författarpersonlighet.
Han fortsatte att skrifva på lediga stunder. En teaterpjes på vers med ett helt och hållet hemmagjordt svenskt historiskt romantisk motiv blef lyckligen refuserad af kungliga teatern, men Frans Hedberg, som var teaterns intendent, sockrade in refusen i några välvilliga ord om »goda anlag för dramatiskt författarskap». Äfven nästa pjes fick min med de goda anlagen begåfvade vän tillbaka — det lär ha varit en allvarlig enaktare med modärnt ämne, men om dess innehåll påstår författaren, att han numera ej har minsta aning. Inte brydde han sig heller om att bevara sina manuskript.
Men ett och annat, som borde ha fått stanna i hans låda eller i kakelugnen, gaf han ut i bokform. Det roade honom att skrifva, det gick flytande, och han fick läsa i tidningarna, att han var lofvande. Men nog måste jag förundra mig öfver hans sorglöshet och öfver hans liknöjdhet för framtidens dom.
Hans fel var naturligtvis det, att han ej tog saken på allvar. Hans studier voro riktade åt andra håll. Han målade i akademiens målarskola om förmiddagarna under sex månader af året och tecknade efter lefvande modell om eftermiddagen. Om somrarna satt han, iförd en färgfläckig rock, med paletten på tummen på en äng eller vid en strand eller inuti ett gammalt slott. Han lefde i en munter kamratkrets. Och på lediga stunder låg han i en backe och läste Georg Brandes, Daudet, J. P. Jacobsen och andra — när han inte läste Ibsen förstås.
Detta skede af tillvaron fick sin afslutning med några månaders vistelse i Paris. Han gick där under en innehållsrik vår och såg på lif och konst, försökte också att tänka en smula. Följden blef, att han låste igen färgskrinet — han har sedan aldrig öppnat det. Målarparaplyet gick i arf till en kamrat, och en annan målade en incroyable på hans palett till minne af en glad tid som varit.
Han har lärt sig afsky konstnärskap på lediga stunder. Och först vid denna tidpunkt i hans lif börjar jag i denne unge man igenkänna mig själf.
*
Det var under en tid af stiltje i den svenska litteraturen, jag börjat skrifva. Där fanns så föga lif och fart, där var ingen täflan, man sporrades ej att anstränga sina krafter, att fordra af sig själf det mesta möjliga, och denna saknad af konkurrens var säkert en bidragande orsak till att jag under denna första tid ej tog saken på allvar.
Nu var 80-talet inne, stillaståendets skede var förbi, svensk litteratur och konst lefde upp och tog fart, en ny dag var kommen. Det var en tid af ungdomlig, stormande, kamplysten hänförelse, af tro på att man hade något, som var striden värdt, att draga blankt för, och af tro på att ung kraft och god vilja skulle föra till seger.
Denna genombrottets tid utmärkes af en energisk och medveten sträfvan att flytta lifvet in i konst och diktning. Målarne gingo naturen inpå lifvet, deras uppgift var tillsvidare att lära sig afbilda yttervärlden, lära sig se hvad där fanns, söka fram skönhet och karaktär i naturen och tillvaron utan att omdikta, försköna. Detta var äfven författarnes mål, men för en hel del af dem gällde det på samma gång att göra nytta, att upplysa, tvinga folk att tänka. Man ville ej nöjas med att skrifva sagor i ändamål att roa eller att skrämma sin läsare. Litteraturen borde debattera tidens stora och smärre frågor, den hade ej rätt att kringgå och förbise tillvarons skuggsidor, att blunda för hyckleri och humbug, att förhålla sig skeptisk och likgiltig, när det gällde rätt eller orätt, förnuft eller oförnuft. Det var »världsförbättrarbråkets» tid. Man hade då en mängd illusioner, och man var naiv i sin tro på den morgonrodnad, upplysning och intelligens skulle sprida öfver världen. Det var framsteg man ville — och den ljusa tron på framtiden borde i alla händelser ej behöfva anses straffvärd.
Jag skall här ej ingå på 80-talets litterära historia. Jag vill endast betona, att det var ytterst föga sammanhållning bland författarne och att klickväsendet inom »det unga Sverige» existerade endast i belackarnes fantasi. Det var lika många hufvuden och viljor som där var personer, och det enda bud, man lydde, var den enkla maningen: Sök dig själf och var dig själf!
Om jag skulle göra hvad jag aldrig gjort, nämligen taga en repetitionskurs i de arbeten, jag skref på denna tid, så skulle jag naturligtvis i dem finna mycket att anmärka på, men jag skulle ej ha hjärta att tänka något fult om viljan i dessa böcker. De handla — det mins jag godt — om striden för personlighetens rätt, om karaktärens uppfostran, om halfhetens förbannelse. Detta deras innehåll kan inte kallas synnerligen originellt, men det har jag heller aldrig påstått. Att det haft intresse för mig, framgår däraf, att striden för personligheten är det genomgående motivet i de flesta af mina ungdomsböcker — den finns redan i min ungdomsväns första omogna försöksromaner, den går igen ännu 1894 i en berättelse som heter »Silkeskaninen», och äfven »Figge» har kommit att röra vid detta motiv, rent ofrivilligt, skulle jag tro, ty det var aldrig meningen, att historierna om Figge skulle bli annat än en följd referat, ej öfver hvad jag faktiskt upplefvat i konstnärskretsarna, utan öfver mitt intryck af det konstnärssläkte, i hvilket jag under några år lefvat med och som jag kände rätt väl. Det är släktet från öfvergången mellan 70- och 80-talen, innan ännu ovädret brutit lös i konstnärsvärldens stiltje och innan solen börjat visa sig mellan stormskyarna. De unga artisterna gå hemma och såsa utan att på allvar spänna sin energi, utan att se något värdt att ge sin hela kraft åt — målet är att få resa »ut», bort från hemlandet, få komma in i den stora täflingen på de sällare jaktmarkerna och att få stanna där »ute» under sporrande arbete och under sträfvan efter att nå det högsta. Så omplantering i helt ny luft, den nykomne parisaren bländas af allt han får se, drunknande i konst, bortkommen bland alla olika strömningar, famlande, utan att ha klart för sig idéernas räckvidd och hvart det bär. Men sorglöshet, ungdomligt öfverdåd och öfversvallande lifskraft. Någras mål är hufvudsakligen det att få medalj, bli en berömd konstnär. Andras att sträfva, till dess man själf något så när kan gilla det man gjort. I alla händelser törst efter erkännande, efter framgång, sporren som konstnären behöfver.
Figgehistorierna skildra några typer — där finns hvarken porträtt af den ena eller andra — och deras utveckling, men där talas ej om konstens väsen och vägar. Om konst och konstnärer har jag sedan haft tillfälle att skrifva ganska mycket — studier på detta område ha tvungit mig att lägga mina skönlitterära planer å sido, och några af dessa få nog hvila till dess tider komma, då dagen får flera timmar än nu och då jag lär mig arbeta fortare. Ty numera löper ej pennan lätt, som den gjorde på den oförskräckta ungdomsdilettantismens tid — ett har jag lärt mig, och det är svårigheten att skrifva, och jag har vunnit stor färdighet i konsten att stryka ut.
Georg Nordensvan.