När vi började 1902/Mathilda Roos

av Sveriges Författareförening

[ 38 ]

»HÖSTSTORMAR.»

Min första ungdomstid hade förgått, utan att jag gjort några nämnvärda vittra försök. Jag skref visserligen vers, men dessa voro icke af högre litterär rang än de alster, fantasirika och känsliga unga människor vanligen pläga producera i stunder af längtan och melankoli. Först sedan jag hunnit in på tjugutalet började jag skrifva små prosabitar, dels sagor, dels teckningar ur verkligheten, som jag genom en släktings välvilliga förmedling fick intagna i Familje-journalen. Och när jag så märkte att mina försök lyckades, skref jag flera noveller med olika ämnen, och slutligen en lång roman — ett slags förstudie till Höststormar — hvartill jag dock ej lyckades få någon förläggare. Emellertid hade jag nu samlat litet erfarenhet, och genom läsningen af Strindberg, hvars stil väckte min lifligaste beundran, blef jag småningom frigjord från [ 39 ]den första barnsligt öfverspända form, hvari jag sökt utlopp för mina tankar, och fick blicken öppen för den lika enkla som svåra konsten: att teckna efter lifvet. Jag hämtade nytt mod efter de motigheter som nedslagit mig och grep mig an med att skrifva »Marianne» och »Höststormar», till hvilka jag tog stoffet ur den miljö, hvari jag lefde.

Jag blef, sedan väl de första svårigheterna voro öfvervunna och jag från åtskilliga kompetenta håll fått bekräftelse på att jag ej saknade talang, till den grad road af att skrifva, att jag knappast hade sinne för något annat. Allting hänfördes till min diktning; åsynen af naturen födde tankar och bilder, musikens toner framkallade för mig upprörda scener och samtal, personer och lifsförhållanden, som mötte mig, blefvo genast underkastade en tyst pröfning, huruvida de lämpade sig till stoff för en berättelse eller ej. Inom mig arbetade och sjödo tankarna med ett brusande vårlif efter envist, långt vintermörker; jag trodde mig ha funnit, hvad jag så länge förgäfves sökt, ett mål för min tillvaro, och detta gaf mig en förnimmelse af harmoni och visshet, som jag aldrig förr ägt.

Man skulle ju möjligen kunna säga, att häri låg något af konstnärsglädje; men om jag strängt och ärligt analyserar mina känslor från denna period af mitt lif, så kan jag icke annat än med största inskränkning gifva dem denna vackra benämning. Kanske framskymtade dunkelt för mig ett konstens ideal, som ingaf mig kärlek och vördnad, men till det mesta var nog njutningslystnad [ 40 ]drifkraften inom mig, jag tänkte egentligen blott på att tillfredsställa mig själf, jag drömde mig lifvet fylldt af ett arbete, som icke var annat än ett nöje, — svårigheterna ansåg jag redan öfvervunna — och i denna framtidsdröm visade mig ärelystnaden erkännande och berömmelse för min diktning. Att göra något slags gagn med den begåfning jag fått, att insätta den i striden för det rätta, ja, öfver hufvud taget blott att höja och förädla mina läsare, därpå tänkte jag icke alls. Fullkomligt omedvetet, ty jag hade inga konstteorier, var jag en anhängare af satsen: l’art pour l’art; jag skref därför att detta för närvarande var det som mest roade och intresserade mig, jag skref för att analysera människonaturen och få fram intressanta själiska problem, och jag skref i hopp om att roa och intressera mina läsare.

Jag befann mig nämligen vid den tidpunkten så helt på det första stadiet på lifvets väg: den estetiska lifsåskådningen, att jag icke ens aningsvis kände till några andra utvecklingsskeden. För mig fanns ej plikt eller principer, det ena var en rasslande järnkedja, det andra gråstenar, tunga och odrägliga att lyfta och draga med sig. Kärlek och skönhet voro de grundpelare som uppbära lifvet, de rötter, ur hvilka sanningens, godhetens och lyckans blomster skulle spira. En fullkomlig kärlek utesluter ju möjligheten att göra hvarandra ondt — är icke kärleken lagens fullbordan? — och en utvecklad skönhetskänsla hindrar ju att begå lumpna handlingar.

[ 41 ]Att jag till en viss grad äfven var en etisk personlighet, berodde därför mest på min starkt utvecklade skönhetskänsla; då jag gjort mig skyldig till ett ord eller en handling, som jag fann oädel, d. v. s. ful, så var det min stolthet, mitt sårade skönhetssinne som led, ej mitt samvete. Detta senare var tills vidare vaket endast på en enda punkt: när jag gjort skada eller sorg åt någon medmänniska; då var det också mitt samvete som led, ej blott skönhetsinstinkten.

För öfrigt var jag fylld af en lidelsefull öfvertygelse, att hvarje människa har rätt att ställa sina kraf på lycka i lifvet. Vi äro skapade för att vara lyckliga, att i vår själ omsätta alla de möjligheter till sällhet, lifvet och naturen bjuda oss. Och den, som ej får dessa kraf uppfyllda, har rätt att känna sig orättvist behandlad — af hvem gjorde jag mig ej reda för — af »ödet», af »viljan», af »det omedvetna» etc. Jag läste med beundran M:me Ackermanns poesi, hennes dystra, glödande anklagelser mot den blinda makt, som »vill» lifvet och allt dess kval och ve, hänförde mig. Särskildt minnes jag hur jag frossade på en dikt, hvari författarinnan med en skälfvande medkänsla skildrar, huru de af olyckans slag krossade på domens dag vända sig bort ifrån Gud och med kall resignation neka att emottaga den salighet han bjuder; de kunna icke mera le, icke mera fröjdas, de sår lifvet slagit ha varit för grymma, icke ens evighetens sällhet kan hela dem. Onekligen ligger det i denna ändlösa trötthet, i denna krossade, sönderlidna förmåga att känna lycka något gripande, [ 42 ]sublimt i sin tröstlöshet, som är ägnadt att tilltala ett upproriskt, trotsigt klappande människohjärta ...

Men icke blott sorger och sjukdom, äfven allt som var oskönt eller abnormt väckte den rebelliska anden inom mig. Jag kunde till den grad plågas af att se en krympling eller vanskapad, att jag blef illamående däraf och fick min fantasi så fylld af hemska bilder, att jag ej kunde sofva på natten. Ännu minns jag, hur jag, efter att ha hört beskrifvas en olyckshändelse, kunde ligga vaken och grubbla, pinad af deltagande för den som drabbats däraf, och fylld af fasa vid tanken på att något dylikt kunde hända mig själf eller någon af dem jag älskade.

Den goda sidan af detta hat mot lidandet var, att jag alltid kunnat känna en stark medkänsla för sorgens barn. Denna känsla blef också en gång den brygga, på hvilken jag, passerande etikens område, från min estetiska lifsåskådning gick öfver till den religiösa. Ty det är alltid något af de mest framspringande dragen i en människas karaktär, som utgör den hemlighetsfulla tråd, hvarmed Guds kärlek drar hennes hjärta till sig. Därför komma människor på så olika vägar, den ena genom tviflets schakter, den andra på glädjens solstigar, en tredje på tårarnas via dolorosa.

En oöfvervinnelig skygghet hindrade mig att uppläsa hvad jag skrifvit för mina föräldrar; de visste nog att jag roade mig med att författa, och när jag lyckats få in någonting i en tidskrift, visade jag dem mina små bitar och utgöt för dem min tillfredsställelse öfver de honorar jag fått. Men jag [ 43 ]omtalade aldrig något i förväg, jag var rädd att misslyckas, att ej få förläggare, och då ville jag helst ha allt begrafvet. Däremot kom jag i tillfälle att få lämna mitt manuskript till »Marianne» åt nuvarande bankofullmäktig R. Törnebladh, som hade vänligheten genomläsa det, och för hvars uppmuntrande omdöme och försök att skaffa mig förläggare jag alltid skall stå i stor tacksamhetsskuld.

Emellertid hade jag äfven »Höststormar» färdig. Själf visste jag icke alls, hvad jag skulle göra med den, men en af mina vänner, för hvilken jag uppläst berättelsen och som ägnade den en kanske partisk beundran, tog manuskriptet om hand och utagerade dess öde på ett sätt, som väckte min lifligaste glädje och tacksamhet. Hon gick nämligen upp till chefen för Stockholms Dagblad, kongl. sekreteraren Walldén, och föreslog honom att antaga »Höststormar» som följetong i sin tidning. Jag förmodar, att hon prisade milt opus något för entusiastiskt, ty han mottog det med en viss reservation. Men strax därefter fick min väninna ett bref med mycket välvilliga omdömen om »Höststormar», och det dröjde ej länge innan vi bestämdt fingo veta, att den skulle komma in som följetong i Stockholms Dagblad. Jag gick då upp till kongl. sekreteraren Walldén, som emottog mig på det vänligaste och fällde så många uppmuntrande omdömen om min berättelse, att jag kände mig nästan hufvudyr af glädje, då jag lämnade honom.

»Marianne» och »Höststormar» utkommo samtidigt hösten 1881, den förstnämnda i bokform. [ 44 ]»Marianne» fick i flere tidningar välvilliga omnämnanden, särskildt minnes jag att »Lea» i en recension i Illustrerad Tidning kallade mig »en ny stjärna». Men den lilla uppmärksamhet »Marianne» möjligen tilldragit sig drunknade helt och hållet i det buller »Höststormar» skulle komma att göra af sig.

Det var med högt spända förväntningar jag sände ut »Höststormar» i världen. Dels hade jag fått de amplaste loford af litterära förståsigpåare, dels hade jag märkt hvilket fängslande intryck den gjort på dem, för hvilka jag läst upp den; och slutligen kände jag själf, att den var skrifven med ungdomlig kraft och med en inspiration, som aldrig tröt mig. Att den var mycket litet utarbetad och att den kräft en grundlig filning för att få namn af konstverk, det förstod jag icke alls.

Länge dröjde det ej förrän jag från olika håll, dels skriftligen, dels muntligen, fick emottaga uttryck af intresse och beundran. Jag njöt af de små triumfer som medfölja en första litterär framgång; kända personligheter skickade mig uppmuntrande och smickrande hälsningar, jag hade flera anbud från förläggare, o. s. v. Men ungefär samtidigt kom en motström af klander och ogillande, som genast dämpade min glädje och slutligen förvandlade den framgång jag haft till en enda bitter sorg.

Ryktet började nämligen tala om, att jag i »Höststormar» porträtterat flera af mina vänner; särskildt var det kring en af dem detta tal småningom samlade sig. På många håll blef förargelsen häröfver stor, så mycket mera som min berättelse, ju längre [ 45 ]den framskred, mer och mer stämplades med det ord, som på den tiden inom alla respektabla kretsar betecknade allt hvad djärft och hänsynslöst en litterär produkt kunde bjuda: realistisk. Jag drabbades således af ett dubbelt ogillande: först och främst att jag porträtterat mina vänner, så att jag skildrat scener, som man ansåg borde ha varit främmande för en ung flickas författarskap. Och jag blef med otrolig hast tio år yngre än jag i verkligheten var; ja, jag minns att jag från en småstad fick höra, hur de goda invånarna häpnade öfver, att en 16 års flicka kunnat skrifva något så »realistiskt», och hvilket sorgligt bevis det var på »nutidsungdomens» brådmognad, — hvaruti de otvifvelaktigt hade alldeles rätt.

Hvad den första anklagelsepunkten beträffar, var den nog i många fall sann, om än icke på det sätt folk trodde; jag hade verkligen till en af de kvinnliga hufvudfigurerna i »Höststormar» lånat drag af en min vän, hvars personlighet lifligt slagit an på min inbillningskraft. Däremot var själfva fabeln i berättelsen, som väckte så mycken förargelse, naturligtvis diktad. Ifall jag verkligen fått emottaga förtroende om ett förhållande liknande Carolines och baron Dentows, hur skulle jag då kunnat göra mig skyldig till en sådan infami som att offentligen afslöja det? Den person, som suttit modell för Carolines gestalt, var min vän, skulle jag då med berådt mod ha velat utsätta henne för klander och ovilja? Den enklaste slutledningskonst och den anspråkslösaste finkänslighet säga nej till något [ 46 ]sådant. Men ryktet är aldrig finkänsligt; det älskar att i ett strömoln se en oväderssky, i en liten mörk fläck en nattsvart tafla — och de bästa och kärleksfullaste människor bli lätt offer för samma optiska villa, då de utsättas för ryktets hypnotiserande hviskningar. Och det är endast ett fåtal som har reda på det konstnärsaxiomet, att en författare aldrig fotograferar, — gör han det, så blir hvad han skrifver åtminstone icke ett konstverk; men han hämtar sitt stoff ur lifvet, hans inbillningskraft träffas af det som rör sig omkring honom, vare sig det nu är en karaktär eller en tilldragelse, som sätter hans fantasi i rörelse. Sedan omstöper han allt i sitt säregna temperaments smältugn, skär bort hvad som ej tilltalar honom, sätter till nya drag, inpassar personligheter och händelser, som i lifvet alls ej höra ihop o. s. v. Och på så sätt blir hvad han skrifver, med afseende på likhet och porträttering, en fullkomlig osanning, med andra ord sagdt: en dikt.

I känslan af att jag diktat, ej fotograferat, det vill säga att jag med verklighetsdrag till stoff godtyckligt ordnat detta efter min fantasis ingifvelse, gaf jag ut »Höststormar» med den mest naiva tvärsäkerhet, utan att känna den minsta oro hvarken i det ena eller andra hänseendet, öfvertygad som jag var, att den skulle göra lycka. Den enda skyldighet jag ansåg mig hafva vid utgifvandet, var att omtala för min vän, att jag till hjältinnan i min nya berättelse lånat flera drag af henne, ehuru jag inpassat dem i en personlighet, som i mycket ej liknade henne. Hon skrattade, och tycktes ej illa upptaga saken; [ 47 ]sedan tänkte jag icke alls därpå, och antagligen icke hon heller, förrän vi väcktes af stötarna i ryktets trumpet; men dessa voro sådana att det skrällde i våra öron.

Emellertid var det ej blott till Caroline, den förnämsta af de bägge kvinnliga figurerna i »Höststormar», jag sades ha lånat drag ur verkligheten; äfven de öfriga personerna utpekades som porträtter. Till den lilla koketta fru Adèle anmälde man flera kandidater, och här väckte likheten ingen harm; man tycktes snarare finna det pikant och roligt att uppleta jämförelsepunkter ur verkligheten. Adèle var emellertid ännu mindre fotografi än Caroline; sammansatt af en mängd skiftande drag, som jag iakttagit hos det kvinnliga könet, var hon egentligen blott en typ för ett visst slag af kvinnlighet, en liten godsint, oberäknelig, känslofull varelse, som kunde taga kläderna af sig för att ge dem åt en fattig, men också taga kläderna af sina barn, för att få roa sig. De begge »hjältarna» voro äfven sammansatta af flere verklighetsdrag; löjtnanten var en manlig pendant till Adèle, baronen var tecknad efter flera olika personer och utarbetad efter 80-talets danska romaner, särskildt Jacobsens.

Som en löpeld gick nu, allt som följetongen i Stockholms dagblad framskred, pratet om »Höststormar» och de däri porträtterade personerna landet rundt. Det felades ej dem, som till mig framburo den nyfikenhet, det intresse och det klander berättelsen väckte, och ändå är jag säker på, att jag blott fick höra en bråkdel af hvad som sades. Jag led [ 48 ]outsägligt af allt detta prat; jag var ju träffad i de ömtåligaste punkterna inom mig, de bägge grundlagar, på hvilka jag byggde hela min lifsåskådning: kärleken och skönhetskänslan. Jag hade, om än ofrivilligt, brutit mot bägge; jag hade beredt sorg och oro åt en medmänniska, som därtill var min vän, och jag hade gjort en handling, som inför världens ögon tedde sig ful och osympatisk. Och jag visste att jag icke kunde ursäkta eller förklara mig; ty för det första skulle ingen tro mig, om jag sade, att oförstånd och naivitet var skulden till allt, för det andra var nog för tillfället tystnad det säkraste medlet att få pratet att dunsta bort. Jag teg således, mötte hela stormen af ogillande utan att böja mig, och lät stoltheten öfverskyla hur såret blödde. Och mellan mig och min vän blef ingenting förändradt; hon förstod mig, hon var nog storslagen och kärleksfull att inse, att rätta sättet att bedöma en människas handling ej är att se på de yttre följderna utan på de inre motiven.

Men all min glädje öfver den litterära framgång jag haft var helt och hållet förstörd. Och jag insåg, att enda sättet att i någon mån godtgöra, hvad som skedt, var att tills vidare uppskjuta berättelsens utgifvande i bokform. Jag sade således ett bestämdt nej åt de förläggare, som gjorde mig dylika förslag.

Den andra beskyllningen mot »Höststormar», som uttalades man och man emellan och framfördes till mig på en mängd olika vägar: att berättelsen var djärft realistisk, hade nog också sin riktighet. [ 49 ]Den var en starkt färglagd verklighetsskildring af den miljö hvari jag rörde mig, teatrar, societetslif, basarer med därtill hörande intriger och skämt, och som underström en dof leda, ett vemodsfullt grubbel öfver detta hemlighetsfulla: »Dort, wo du nicht bist, dort ist das Glück.»

Jag hade på den tiden kommit in i ett kotteri, hvars medlemmar, de flesta musikaliskt eller konstnärligt anlagda, hvar och en efter sin förmåga kastade bränsle på glädjens och njutningslystnadens flamma; omständigheter i mitt lif, bekantskaper jag gjort, den läsning, hvaråt jag hängaf mig — v. Hartmann, M:me Ackermann, Nordau, Jacobsen m. fl. — inre strider och tvifvel, allt hade på ett olyckligt sätt sammanknutit sig och dragit mig undan det rena inflytandet ifrån mitt hem och mina ädla föräldrar. Dock kanske icke djupast ned i min själ; där fanns en annan grundton, till hvars klang jag lyssnade med vemodig längtan. Måhända var det ljudet däraf, som höll mig uppe genom alla de bränningar, dit omständigheterna kastat min lefnads farkost. ...

Af växelverkan mellan mitt inre upprörda lif och de yttre omständigheterna var »Höststormar» ett jäsande utslag. Ledmotivet i berättelsen var ett pockande kraf på lycka, och de stänk af etik, som möjligen funnos däri: smärtan öfver att ha gripit miste, en pliktförgäten mors samvetskval vid barnets sjukbädd, ett dystert, hatfullt grubbel öfver lifvets ve, — voro snarare själens revolt mot de okända makter, som styra människornas [ 50 ]öden och ej tillslädja dem den sällhet de eftersträfva, än något slags förnimmelse af synd och kränkning af Guds lag.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Ja, detta är nu historien om mitt första litterära försök; sedan dess har småningom mitt författarskap kommit in i en alldeles motsatt riktning. Från den estetiska lifsåskådningen, öfver den etiska — »Hårdt mot hårdt», »Familjen Verle» — har jag gått in på det sista stadiet på lifvets väg: det religiösa. Snart nog fann jag hur ohållbar den skönhetskult var, som jag omfattade; det kom en stund, då jag kände marken svikta under mina fötter, då tvifvel och själsstrider hotade att helt sönderslita mitt inre. Då grep jag, drifven af ett slags trots mot lifvets obevekliga gåtor, efter den hårda, kalla plikten, den som handlar rätt och starkt utan att tro och hoppas. Jag förstod, att vi behöfva etikens ryggrad, för att ej digna i kampen, när skönhetens blomsterkedjor brista och vissna. Men åter kom där en stund, då tillvaron ändrade form för mig, då det blef mig klart, att ingen människa i längden står ut att lefva i pliktens järnbojor. Och öfver etikens torra mark drogo vindpustar från andens lif, och jag fördes småningom af dessa fläktar in i det rike, där estetik och etik gå upp i hvarandra, där plikten är skönhet, och skönheten är plikt, där den kärlek har sina rötter och sin växtkraft, som älskar evighetsvarelsen hos människan, den varelse, som ur lidande, fulhet, synd skall utvecklas till skönhet och härlighet i det Guds rike, som längtan [ 51 ]drömmer om, och som en gång skall komma ned från himmelen. Då fick lifvet mening i mina ögon, då blef där innehåll i det hitintills så tomma skalet.

Jag har, alltsedan jag djupare och innerligare öfverlämnat mig åt en religiös lifsåskådning, från åtskilliga håll nästan fråndömts rätten att räknas till skönlitterära författare. Jag tror dock icke att detta är riktigt bedömdt; jag har svårt att förstå, att en författarinna, som en gång tillerkänts talang, kan gå denna förlustig, därför att hon från agnostikerns vacklande ståndpunkt öfvergår till den lifsåskådning, som, tviflare och hånare må säga hvad de vilja, dock varit den för mänsklighetens utveckling mest fruktbärande. Jag tror tvärtom, att en positiv lifsåskådning — och ingenting är mera positivt än kristendomen, — skall fördjupa begåfningen, om där annars finnes någon sådan; det har ju, dess bättre för mig, äfven funnits kritici som haft denna åsikt.

Dock, det må vara hur det vill, den litterära domen öfver mig må bli ännu hårdare, jag skall ändå ingenting ändra, ej af envishet eller själftillräcklighet, utan endast därför att — »jag kan icke annat.»

»Kom ihåg, om du blir modlös under ditt arbete, att intet däraf går förloradt», — säger Charles Kingsley — »att det goda i hvarje gärning blir kvar, förstoras och utvecklas i evighet; samt att allt, som misslyckas och går förloradt, blott är det yttre skalet af saken, som kanske kunde ha varit bättre gjordt, men det må vara bättre eller sämre, så har [ 52 ]det dock ingenting att göra med det andliga goda, som du uträttat för människors hjärtan, och hvilket Gud säkerligen skall återgälda dig på sitt eget sätt och på sin egen tid .... Men misslyckandet af hundra planer skulle ej kunna rubba min öfvertygelse, att de äro försök åt riktigt håll.»

Med dessa ord af en författare, som ägnat sitt lif, sin lärdom, sin begåfning åt att sprida kunskapen om Kristus, vill jag afsluta dessa små anteckningar öfver mina första steg på den litterära banan.

Mathilda Roos.