När vi började 1902/Sophie Elkan

←  Mathilda Roos

När vi började av Sveriges Författareförening Sophie Elkan

Albert Bååth  →

OCKSÅ EN DEBUT.

Detta är historien om ett verk, hvarmed jag tänkte debutera inför allmänheten, då jag var tretton år.

Jag hade skrifvit så länge jag mindes. Vers naturligtvis. Vår generation skref inte prosa. Åtminstone kan jag svara för mig själf — jag skref ingen prosa. Prosa var de förfärliga stycken, som stodo i Herrman Bjurstens läsebok, de som inte voro vers. Sådana som Företal till Haqvin Spegels Guds verk och hvila, som Äreminne öfver Riksrådet och Fältmarskalken Lennart Torstenson, som Böttigers Italienska Studier och flera andra, som jag hatade.

Fryxells historia var inte prosa, det var Fryxells historia, och Andersens sagor — det var Andersens sagor. Om någon sagt mig, att också detta var prosa, och att David Copperfield var prosa eller Kenilworth eller Robert Bruce — jag undrar hvad intryck det skulle haft på mig. Men ingen sade mig det, åtminstone sades det ej så att jag förstod det. Mitt århundrade var inte barnets århundrade. Vetgiriga barn kallades på min tid frågvisa och näsvisa och fingo i skolan noll, som var liktydigt med mycket dåligt, till terminsbetyg i uppförande. Det fick jag.

Men visste jag inte hvad prosa var, så visste jag desto bättre hvad vers var. Det klingade och sjöng inom mig, då jag hörde de vackra rimmen och den eggande, smekande rytmen. Vers hade den makten öfver mitt exalterade barnahjärta att få det att klappa i hänförelse för fosterland, hjältedater och ära, för stora dygder, stor kärlek och stor olycka. Det finns poem eller strofer, som jag än i dag ej kan se eller höra utan att tårarna komma mig i ögonen, ej därför att de nå mig nu, men därför att de så oändligen rört mig som barn.

Jag hade ett lifligt och ärelystet barns allt uppslukande håg att utmärka mig. Och det dröjde ej länge innan jag förstod, att vers skaffade ära och ryktbarhet. Till och med de vers, som man ej skrifvit själf, också de vers som man blott kunde utantill. Någon spred ut i skolan, att Sophie kunde hela Tegnér och hela fru Lenngren och allt annat utantill — jag hoppas, att denne någon ej var jag själf — var det så, får det lända till min ursäkt, att jag nog trodde det. Ty jag kunde verkligen en mängd poem utantill och var alltid redebogen att deklamera dem. I allmänhet kunde jag i skolan allt, som jag inte behöfde kunna, och intet af det, som man fordrade, att jag skulle kunna. Resultatet häraf var som nämndt noll och stor popularitet bland kamraterna.

För mina jämnåriga deklamerade jag helst Tegnér och allra helst, då tiden tillät: Vid Svenska Akademiens femtiåriga minneshögtid. De äldre flickorna ville alltid höra Malmströms Hjärtklappningen — i enrum. Den var för farlig att läsas upp inför mängden.

Hur brusade det ej i mitt hjärta af stolthet och glädje, då dessa stora, dessa fjorton- och femtonåriga kamrater för hvarje gång utbröto i förundran öfver att en sådan barnunge kunde deklamera den märkvärdiga knall- och slutstrofen: »Du vilda hjärta, det är han», alldeles precis som om en sådan barnunge visste hvad kärlek var!

Sådan var min ryktbarhet, då jag började tycka, att den ej tillfredsställde mig. Det var ändå alltid Tegnér och Malmström, fru Lenngren och Runeberg, som författat de poem jag deklamerade och inte jag själf. Hvarför inte jag själf?

Fru Lenngrens föredöme var det mest uppmuntrande. Hade inte också hon varit »bara ett fruntimmer», och var det inte fasligt lätt att skrifva som hon? Var jag inte alldeles säker på att jag till exempel skulle kunnat skrifva Pojkarna, om inte hon redan gjort det? Fru Lenngren var otroligt uppmuntrande. Inte blott därför, att hon skrifvit så ofantligt lätta saker, utan ännu mera därför att hon vunnit rykte på vers, som bara voro roliga. Jag hade aldrig hört talas om att något, som bara var roligt, bragte ära och rykte. Och ännu en sak. I Franzéns Minne af Anna Maria Lenngren stod, att det var själfva Svenska Akademien, som uppmanat henne att utgifva sina skrifter. Att Svenska Alvademien också en gång skulle anhålla om offentliggörandet af mina samlade dikter var mitt hemliga hopp. Men jag tänkte inte svara som fru Lenngren: »först efter min död», jag skulle ge tillåtelsen genast den begärdes.

För att spara så mycken dyrbar tid som möjligt började jag renskrifva mina samlade arbeten. Det var svårt att samla dem, ty de lågo i de allra otroligaste gömmor, voro nerkastade på omslag till skolböcker och på sönderrifna pappersblad. Själfva renskrifningen hade också sina svårigheter. Men renskrifna blefvo de i en hemgjord bok med ljusblå papperspärm, på hvars midt lyste en brokig lyra, tagen från ett karamellomslag, öfver en hvit påklistrad pappersremsa, modell från mammas syltburkar. På denna etikett stod skrifvet med min fars kontorschefs prydliga handstil, densamme som brukade teckna mitt namn på skolböckerna, Versbok för Sophie Salomon. Jag vet ej hvarför jag valde en så blygsam titel, jag förmodar, att det var därför att Franzén prisat fru Lenngrens anspråkslöshet att nämna sina dikter »Skaldeförsök». Om Svenska Akademien föredrog en enkel titel, så skulle Svenska Akademien sannerligen ej skrämmas bort af min.

Däremot voro titlarna på de särskilda dikterna mindre blygsamma. Där fanns Skaldens morgonbön, Svenskens hyllningsed till kungen, Vid

minatyr

Sveriges och Norges femtiåriga förening och andra. Dessa stycken stodo först och skulle väl motsvara indelningen af Tegnérs samlade arbeten, ty omedelbart efter dessa kom en afdelning med rubriken Smärre dikter. Dessa skattade jag mindre högt, därför att de voro skrifna utan kända förebilder och bara om det som intresserade mig själf, medan däremot Sveriges och Norges förening och Skaldens morgonbön ju hörde till det som måste besjungas.

Från mina samlade skrifter uteslötos skolkriorna på vers. Sådana förekommo ju ej hos de andra skalderna, dessutom brukade förutseende kamrater beslagtaga dem, innan de hunnit förevisas lärarne — jag var nämligen som sagdt en god kamrat, och man ville spara mig välförtjänta anmärkningar, eftersom jag fick en hel del, som andra förtjänat.

Och nu var allt väl förberedt för Svenska Akademiens väntade anhållan. Det fattades blott detta ena, att Svenska Akademien skulle få veta »att och hur jag skref».

Härvidlag hade fru Lenngren intagit en afgjordt förmånligare ställning än jag gjorde. Flera af Akademiens medlemmar samlades ju kring hennes tebord, och Kellgren var hennes mans medarbetare i Stockholms Posten. I Stockholms Posten hade Akademien haft tillfälle att läsa många af fru Lenngrens dikter. Men hur skulle Akademien få läsa mina? Jag öfvervägde skälen för och emot. Vågade jag tro att Göteborgs Posten skulle intaga några af mina dikter, som Stockholms Posten intagit fru Lenngrens?

Nej. Motskälen voro för starka. Göteborgs Posten visste hur gammal jag var, och att jag gick i fru Brunecks skola. Jag hade ingen man, som var medredaktör i Göteborgs Posten, och ingen af de aderton hade någonsin samlats kring mitt tebord. —

Men jo, jo. Det fanns en tidning för mig. Vår tidning, barnens tidning, onkel Adams tidning, Linnéa!

En af mina barndomsvänner, som snart nog blef litteraturhistoriker, har en gång skildrat hvad onkel Adam och Linnéa var för barn af vår generation, och i hvilken tacksamhetsskuld vi känna oss stå till honom och den. Därför att onkel Adam förstod sig på oss, förstod sig på barnen, hvilket sannerligen inte många verkliga onklar och tanter gjorde den tiden.

För oss var Linnéa den bästa och märkligaste tidning i världen. Vi voro inte bortskämda med konstnärliga bilder och träsnitt, och om någon sagt oss att »blott det bästa var godt nog för barn», hade vi inte förstått meningen. Vi hörde tvärtom, att allt var godt nog för barn. Och det var godt nog, ty vår fantasi fyllde ut, gaf lif och skönhet och poesi åt det som verkligheten blott antydde, kanske ej ens siktade till.

Min bror och jag hade fått Linnéa gemensamt, såsom vi fingo alla våra böcker: Nybyggarne i Canada, Sigismund Rustig, Den lilla Vilden, Den siste Mohikanen gemensamt. Jag skall aldrig glömma den stolthet, vi kände öfver att Linnéa var vår tidning, ej heller de tvister det föranledde, då den ena såväl som den andra ville läsa den först, då den kom, jag tror den tredje i hvarje månad. Prenumerationen var skedd i min brors namn, hvilket ju borde gifvit honom en oerhörd fördel. Men det gjorde det inte. Vår mor brukade säga: »den snällaste ger efter», och jag brukade svara: »jag är inte den snällaste», som jag heller inte var. Därför gaf jag heller inte efter, utom för mycket handgripliga skäl, och fick alltid läsa Linnéa först.

Sannerligen, onkel Adams Linnéa innehöll allt som kunde fröjda barnasinnet. Där fanns sagor och berättelser, där fanns gissgåtor, rebus och logogryfer af onkel Adam själf och andra stora människor, men där fanns också berättelser, vers, logogryfer och charader, skrifna af barnen själfva och inskickade till onkel Adam, som tryckte dem i Linnéa, då han fann, att de voro bra. Man skickade till onkel Adam, adress Linköping, och man fick svar i Linnéas breflåda.

Jag började se vägen klar till fru Lenngrens rykte och ära. Onkel Adam skulle bli min Kellgren.

Först grubblade jag öfver, hvilken af de samlade dikterna som skulle sändas. Jag kunde ej rådgöra med någon, ty dessa mina storhetsplaner voro en hemlighet äfven för min allra bästa vän.

Till sist beslöt jag att skrifva ett nytt poem, enkom för Linnéa.

Jag minns, hur jag satt i vår barnkammare, ett gårdsrum på vinden, framför min pulpet, öfverströdd af »manuskript». Jag såg ut genom fönstret. Det var inte mycket att se. Svartnade tegeltak och vindspel till varuvindarna, skorstenar och rännor. Regnet smattrade på de sluttande tegeltaken och forsade genom rännorna med skrällande fart, och stormen tjöt genom skorstenarna. Hvad skulle jag skrifva? Ämnen fattades ingalunda, men egna upplefvelser och funderingar ville jag ej prisgifva — jag hade också starka misstankar om att de ej voro akademiska. Ej heller skulle innehållet förråda min ålder. Jag hoppades nämligen, att onkel Adam skulle bli så slagen af mitt poems förträfflighet, att han ej skulle sätta in det bland barnbidragen utan på en mindre komprometterande plats, kanske rent af skicka det direkte till Akademien.

Jag såg mig omkring i rummet. Där fann jag intet inspirerande. Jag såg åter ut öfver taken.

Och ögonblickligen kom inspirationen. Jag skref med af ifver skälfvande hand:

»Må stormar ute rasa
De störa ej min ro —
Jag sitter vid min brasa
Lugn i vårt trefna bo!»

Det fanns ingen brasa i rummet, och det oroade mig, ty jag var ett mycket samvetsgrant barn. Men så tänkte jag på något, som kallades »den poetiska friheten», och hoppades att detta måtte vara en sådan. Ty det kunde aldrig bringa lycka att narras. Men jag skulle naturligtvis be om en brasa, då jag renskref poemet.

Början på andra versen skrefs med lika stark inspiration:

»När regnet far i strömmar
Och blåsten hviner kring —

Men här öfvergaf mig min sångmö, därför att jag ej vågade följa henne. Då jag skref strömmar och kring, hade jag tänkt rimma med drömmar och ring. Men jag vågade inte. Hvad skulle Akademien säga om jag sade, att jag drömde om förlofningsring?

Jag visste, att ett fint poem skulle handla om det sköna, sanna och goda »förenade till ett», som det stod hos Tegnér.

Det var mycket svårt. Jag satt flera minuter i skapareve och upprepade versen:

»När regnet far i strömmar
Och blåsten hviner kring —

Det gick inte med drömmar och ring. Men ömmar — — — Och jag skref:

»Jag för de arma ömmar,
Som äga ingenting — — »

Jag var ganska nöjd. Jag kände att jag var på rätt väg. Det jag skrifvit var det goda. Det sköna måste in så småningom. Det sanna, tänkte jag, skulle komma af sig själf.

Jag skref vidare:

»De hungra och de frysa,
I nöd de fråga sig,
Skall ej en stjärna lysa
Uppå vår dunkla stig?»

Svaret vållade mig mycket bekymmer. Helst hade jag velat, att Guds röst skulle svara. Men jag var rädd att försynda mig genom att missbruka Guds namn, och jag hade ingen aning om hvad Gud skulle svara.

Det var som om allt stod stilla, många, många minuter.

Mycket svårt var det för mig att behöfva taga så många hänsyn. Jag var inte van att taga hänsyn. Men nu måste jag. Svaret, svaret! Hvad skulle det bli? Och efter flera minuters noga öfvervägande för att ej stöta någon, skref jag:

»Ja, Gud hör nog den bönen».

Sedan var det åter slut. »Ja, Gud hör nog den bönen.» Det tyckte jag inte var illa. Jag upprepade orden många, många gånger. Och skref på försök:

»Och skyndar du och ger,
Så får du en gång lönen
Af Den som allting ser.»

Jag var förtjust. Det slog mig att det låg en dubbelmening i orden: »Och skyndar du och ger» etc. — — — Det var både en uppmaning till Linnéas läsare att öfva barmhärtighet mot dem »som hungra och frysa» och en vädjan till Akademien att ge författarinnan den ära, som henne tillkom: helst första, i nödfall andra priset utan täflan. Täfla ville jag inte.

I början var jag glad öfver dubbelmeningen, men så blef jag ängslig öfver att den skulle vara alltför tydlig. Och för att förvilla Akademien skref jag:

»Då i din själ uppspirar
En skön och härlig vår —»

Här var det ju tydligt att jag endast siktade åt de arma, som hungra och frysa — af brist på bröd och ved — och ej af brist på ära. Men jag kom ej vidare.

Nerifrån trappan ljöd en sträng jungfruröst:

»Sophie skall genast komma ner....»

Det var bara de två sista raderna, som felades, ty poemet fick ej bli längre. Linnéa tyckte inte om långa poem.

»Sophie skall komma ner genast», ljöd det strängare.

Här var ingen tid att fundera. Och jag skref raskt:

»Och gladt en krans du virar
Kring kalla vinterns bår —

Jag förstod alls inte, hvad jag menade med detta sista, men jag hoppades att Akademien skulle göra det. Krans och bår voro fina ord, som mycket användes af alla skalder. Och medan maningsropet ljöd allt hotfullare, och jag ropade tillbaka: Tyst Betty, jag kommer, jag kommer, skref jag öfver poemet ordet

Ovädersång

och rusade ner. Jag kom med glödande kinder och strålande ögon. De bannor jag fick, därför att jag låtit Betty ropa förgäfves, sväljde jag med oväntad undergifvenhet och tystnad, hvarför anade ingen — men jag visste det jag.

Poemet afskrefs »vid min brasa», det inlades och afskickades i djupaste hemlighet. Jag visste nämligen, hur Geijer öfverraskade sin familj med Svenska Akademiens första pris, och hur Currer Bell, som skrifvit Jane Eyre, gladde och förbluffade sin fader och sina systrar då hon omtalade, att hon var författarinnan till den ryktbara romanen, hvars lof sjöngs i alla tidningar. En sådan glädje och en sådan öfverraskning var det jag förberedde de mina.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Under den tid jag väntade på denna sällsynta ära och utmärkelse, som jag skulle bereda mina föräldrar, hade dessa endast bekymmer och skam af mig. Det klagades på mig från skolan, och af mitt sätt att vara i hemmet förstod man, att klagomålen säkerligen voro grundade. Jag var odräglig i skolan och odräglig i hemmet. Hvarken hörde eller såg, hvarken lydde eller bad om förlåtelse. Skälfde af otålighet, flög högt upp, då någon tog i dörrarna, svarade häftigt och grät utan anledning. Kort sagdt var elak. Ordet nervös användes aldrig om barn på min tid.

Alltifrån det ögonblick jag afskickat mitt med många misslyckade sigill försedda kuvert, följde jag det oupphörligen i tankarna. Jag var i ångest för att posten skulle tappa det. Jag var rädd, att det skulle bli klämdt i postsäcken bland de andra försändelserna. Första och andra dagen kunde jag ej tänka på annat än snöhinder och järnvägsolyckor, men tredje dagen lugnade jag mig med att det var framme. De följande dagarna hade jag ingen annan tanke än onkel Adam och brefvet. Fick han mitt bref vid frukostbordet, och drack han sitt kaffe, innan han läste det? Jag såg honom taga emot mitt bref öfverallt och allestädes. Än satt han vid skrifbordet och tog emot mitt bref, det fanns intet annat bref i världen än mitt bref. Än kom det på aftonen, då han satt vid sin brasa, det ville jag helst. Så skulle det vara. Hvar jag gick och stod, såg jag onkel Adam sittande i en länstol framför kakelugnen och betjänten komma in med mitt stora kuvert liggande på en silfverbricka. Jag hade aldrig sett en betjänt bära bref på silfverbricka, men i romaner gjorde de det alltid. Onkel Adam tog brefvet, bröt det och läste det —

Kan någon undra på, om jag fick bannor för ouppmärksamhet och slarf, bannor hemma, bannor i skolan. Ingen behöfver undra, ty jag fick det.

Så var Linnéadagen ändtligen inne. Jag var alldeles vild den dagen. Rent ohandterlig och till stor plåga för andra, men mest för mig själf. Jag låg på lur efter häftet, då det kom, och slet upp omslaget. Det svartnade för mina ögon, och hjärtat klappade högt uppe i halsen. Första sidan, andra sidan, tredje sidan, mitt poem stod där inte. Jag fann reda på breflådan, intet svar till S. S. Först blef jag alldeles tillintetgjord. Jag skalf i hela kroppen, och benen veko sig under mig. Så säkert hade jag väntat, att poemet denna dag skulle stå i Linnéa. Jag hade tänkt ut, hvad mamma skulle säga, hvad pappa skulle säga, hvad syskonen skulle säga, hvad jungfrurna, hvad kamraterna skulle säga, hvad fru Bruneck skulle säga, då min Ovädersång stod på hedersplatsen och de fingo höra allt det beröm, onkel Adam slösade öfver den och mig. Då skulle de ångra alla de bannor de gifvit mig och bedja mig om förlåtelse. Men poemet stod där inte. — Och intet svar i breflådan. —

Det fanns ej något tvifvel mera, brefvet hade kommit bort på posten. Så fort jag hämtat mig från den första förlamande missräkningen, satte jag mig ned vid min pulpet. — Kladd behöfde jag ej — jag kunde mitt poem utantill och jag började skrifva om det på nytt och författa ett nytt bref till onkel Adam. Men medan jag skref föll det mig in, att jag borde vänta ännu en månad. Det var kanske ett godt tecken, att jag intet svar fått i denna Linnéa. Säkerligen hade onkel Adam skickat Ovädersången direkte till Akademien och väntade själf svar från den. Så var det. Det trodde jag åtminstone en stund, i nästa minut tänkte jag åter att brefvet blifvit bortslarfvadt af posten. Det var en förfärlig tid. Jag slets emellan hopp och kval. Än var jag fullt och fast säker på att dröjsmålet betydde godt, än att brefvet kommit bort, än att poemet skulle stå i nästa Linnéa. Intet var säkert mer än ett, att jag lefde i ett ständigt oväder af välförtjänta bannor. Men öfver detta skref jag ingen sång.

Så var Linnéadagen åter inne, den kom, men intet poem, intet svar. Nu råkade jag i full förtviflan och visste ej hvad göras skulle. Ändlligen satte jag mig ner och skref till onkel Adam, att mitt förra bref hade råkat vilse, att det innehållit detta poem Ovädersång, som jag hoppades onkel Adam skulle tycka om .....

Så var det åter samma ångest och väntan. Och åter var den långa månaden öfver och den långa dagen inne. Då jag med darrande händer bröt Linnéaomslaget, stod hjärtat stilla och golfvet gungade. Så började hjärtat dunka med vild fart, och det skymde för ögonen. Papperet rasslade, då jag vände sidorna. Poemet stod där inte, men där stod ett svar i breflådan till S. S. Det skimrade för ögonen, så att jag ej kunde urskilja orden. — Jag dröjde en stund, tills det värsta fladdret var öfver. Så läste jag svaret, där stod:

»Linnéa kan icke nu i det vackraste solskensväder intaga en Ovädersång ... kanske till hösten.»

Mina darrande händer släppte Linnéa — — —

— — — — — — — — — — — — — — — —

Jag kände det som om jag blifvit brännmärkt för lifvet. Som om jag ej kunde öfverlefva det. Jag trodde att alla hade genomskådat signaturen, att hela staden talade om detta. Jag ville inte gå till skolan — jag trodde att kamraterna jämt och ständigt liksom jag själf upprepade de hemska orden: Linnéa kan icke ...

Det skrämde mig att de ingenting frågade, ingenting sade mig om detta. Det var det värsta. Det tysta föraktet — — — Jag kände, att jag inte kunde bära tyst förakt —

Och så en dag talade jag om för min bästa vän, hvad som händt. Att jag skickat in ett poem till Linnéa och att jag fått detta svar — Linnéa kan icke...

Min bästa vän blef mycket förvånad och mycket intresserad. Det hade inte fallit henne in, att svaret till S. S. i Linnéas breflåda var till mig, därför att jag inte hade anförtrott henne, att jag skickat något poem till Linnéa. Ingen i hela skolan hade den minsta reda på saken, därom var hon fullkomligt säker.

Häröfver blef jag så lättad och lycklig, att jag genast läste upp Ovädersången för henne. Hon blef alldeles betagen i den, och tyckte, att det var det bästa jag skrifvit. Hon skref af Ovädersången, hon läste upp den för de andra och berättade, att den varit insänd till Linnéa och att svaret i majhäftet till S. S. var till mig. Hela skolan tyckte, att poemet var utmärkt och att det var en heder, att en af deras skrifvit ett poem till Linnéa. Att det ej kommit in tycktes de ej fästa sig synnerligen vid. De voro alldeles säkra på att Ovädersången skulle intagas till hösten. Den var så utomordentligt vacker.

Så snart de första regndagarna i oktober började, började också hela Bruneckska skolan att titta efter i Linnéa, om Ovädersången stod inne. — Deras fasta tillförsikt smittade mig. Också jag väntade — hur jag väntade!

Men den kom inte — den kom aldrig.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Dock var onkel Adams svar profetiskt.

Inte under våren, då solen sken och allt föreföll så lätt och enkelt, därför att man ingenting förstod, men på hösten, då lifvet och döden lärt, att intet var lätt, inte en gång att lefva eller dö — då debuterade jag.

Sophie Elkan.

---