Nerikes gamla minnen/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Borglemningar
Nerikes gamla minnen
av Herman Hofberg

Sagan om "hackhemmen"
Sigtryggsberg  →


[ 48 ]

IV.
SAGAN OM “HACKHEMMEN”.

Det är säkert mången, som, under sina vandringar i skog och mark, fästat uppmärksamheten vid ett slags små stenrör, som ofta intaga ansenliga jordvidder och som ej sällan träffas djupt in i skogar och ödebygder, der man skulle tro, att mensklig flit aldrig vårdat sig om att vända en torfva. Och ändock äro dessa mossbeklädda stenhögar lemningar ifrån landets äldsta uppodling, stumma men säkra intyg om, att jordbruket hos våra förfäder haft en ganska betydlig utbredning.

Nästan öfver hela Nerike, der läget varit passande, d. v. s. tillräckligt högländt, för att ej åkern skulle besväras af bottensyra eller öfversvämningar, ser man dessa hopröjda stenrör och märken efter de omliggande ödeåkrarne.

En af våra flitigaste forskare — kammarjunkaren L. F. Rääf[1] — har egnat detta slags fornlemningar en mångårig och väl genomförd undersökning, hvaraf hufvudsakligen framgår, att de i landet befintliga sträckor af ödeliggande åker och äng intaga tre eller fyra gånger större jordyta, än all den åker, som för närvarande finnes, och att folkmängden, för att kunna odla [ 49 ]och bruka en så stor jordrymd, måste ha varit många gånger större, än den nu är; — att brukningen af dessa ödeåkrar icke fortgått synnerligt många århundraden, emedan myllan hvarken är så djup, som i de uräldsta, odalåkrarne, ej heller balkarna vid rör och renar uppnått en jemförlig höjd med dem hos de sistnämnda; — samt slutligen, att stenrören icke utgöras af större stenar, än att de af en enda man begvämligen kunnat lyftas och ditläggas, hvilket åter bevisar, att odlarne af dessa jordrymder saknat arbetsbiträde och varit ensamne hvar och en om sin intaga.

Dessa iakttagelser sammanlagda — säger förenämnde forskare — hänvisa på, att en tidpunkt inträdt långt efter landets första uppodling, som medfört en tvingande nödvändighet att skyndsamt utvidga landets åkerbruk; — att detta utvidgade åkerbruk fortgått en jemförelsevis kort tid, endast några, ehuru ej många århundraden; att det på hvarje ställe bedrifvits med enskild mans, eller obetydlig arbetsstyrka ; samt — att platser för dessa odlingar blifvit anvisade oftast aflägse ifrån de gamla hemmanen. Och om man i Sveriges statslif söker efter ett skede, på hvilket alla dessa förhållanden äro tillämpliga, så finnes verkligen ett sådant, neinligen det tidehvarf, hvarunder trälarnes frigifning småningom försiggick.

Det är klart — säger han vidare — att, fastän tjenarnes lifegenskap upphörde, antingen mot lösen, eller efter kristne lärares föreskrifter, eller af välvilja, ingen af dessa bevekelsegrunder förmådde husbonden att till den forna trälen bortskänka sin jordegendom, eller så stora delar deraf, som skulle svarat emot de talrika nya medborgarnes lefnadsbehof.

Att en del af dessa qvarstannat, dels såsom frie tjenare, dels såsom brukare hos odalmannen, följer af sig sjelft och bekräftas af landskapslagarne, men det är också lika tydligt, att nämnda befattningar endast någon kort tid kunnat vara tillräckliga för en folkklass, som, mångtalig från början, måste enligt all erfarenhet hafva skyndsamt och till stort belopp förökat sig efter frigifningen.

[ 50 ]För detta öfverskott, som icke egde vår samtids utvägar till lefnadsbergning, kvarken uti fabriker, hvilka då ännu icke undanträngt husslöjden, ej heller i betydliga städer eller på en stor handelsflotta, återstod såsom enda möjlighet till försörjningsmedel och egen bosättning att uppodla någon för den forne husbonden obehöflig del af hans jordrymd, på vilkor, dem vi nu ej noggrannt känna; men dem vi hafva goda anledningar förmoda varit enahanda med dem, som i likartade fall ännu uppgöras, såsom hälftenbruk, dagsverksskyldighet, eller mot vissa bestämda arbeten, eller någon afgäld i kreatur, fisk, villebråd o. d.

Söker man åter i vår historia efter en tilldragelse af så störande inflytande på det borgerliga lifvet, att ur densamma kan förklaras huruledes dessa vidsträckta åkervidder samtidigt och på en gång återkommit i ödesmål, så finner man en sådan alltomstörtande katastrof i den år 1350 rasande digerdöden.

Om än, såsom våra historieskrifvare längesedan anmärkt, jemförelsevis få af de högre samhällsklasserna föllo offer för farsoten, så var förhållandet alldeles motsatt med den ringare och fattigare delen af befolkningen. Våra gamla handlingar, våra krönikor och framförallt våra egna marker lemna derom ett ojäfvigt vittnesbörd.

Det är tydligt, att med den stora minskning i arbetskrafter, som var en följd af den folködande digerdöden, de qvarlefvande hellre skulle bebo och bruka de gamla gårdarna, hvilkas åker var i god häfd och full växtkraft, än egna sig åt skötseln af den nybrutna jorden, som ofta låg aflägse och ej sällan var af mindre bördig natur. Man finner således, hurusom hela den yngre kulturen måst öfvergifvas och lemnas i lägervall, huru den bättre delen blifvit använd till äng, och den sämre utlagd till beten och skogsväxt; hurusom de lågländta sidvallsängarna blifvit odugliga, sedan kärrvattnet, som blef qvarstående, efter det aflopp och dammar ej längre höllos vid makt, befordrade en mossvegetation, som småningom hvarf för hvarf höjt deras yta, så att denna nu efter århundradens förlopp ofta ligger flera fot öfver den forna slåttervallen.

[ 51 ]Denna framställning med dess ofta skarpsinnigt, alltid fyndigt gjorda deduktioner, hvilka vi här måst förbigå, har emellertid rönt motsägelser af andra forskare[2], som anse denna gamla kultur gå tillbaka in i den gråaste hedendom och förskrifva sig från tider, då Sveriges innebyggare först blefvo en åkerbrukande befolkning, — och att försöket att förlägga ödeåkerns uppkomst till tiderna nyss före digerdöden och göra dess förfall till en omedelbar följd af denna landsplåga, måste betraktas mera, som en snillrik än i sak välgrundad förslagsmening, mot hvilken flera inkast kunna göras, såsom: — att det förefaller mera radikalt än historiskt berättigadt att antaga, det största delen af landets jordbrukande befolkning skulle omkommit i digerdöden; — att de många kyrkor, som ännu finnas qvar ifrån tiden före denna farsot, genom sin storlek ingalunda häntyda på, att folkmängden då varit större än nu; att trälarnas frigifning väl knappast föranledde någon tillökning, utan endast en annan fördelning af den åkerbrukande befolkningen, enär jordbruk redan förut fanns till såsom landets modernäring; — att de frigifna trälarna icke nödvändigt må anses varit i saknad af allt arbetsbiträde och ensamne lemnade att hvar för sig bruka sina små åkerlappar, då väl i mångens hus funnos uppväxande söner och döttrar; — och att hundrafemtio år före digerdöden, då Saxo Grammaticus sammanskref sin Danmarks historia, mångenstädes inom danska väldet funnos sådana skogbeväxta åkerfält, hvilkas ålder redan då måste gå långt tillbaka i tiden, och att intet skäl är att antaga, det förhållandet varit annorlunda i Sverige än i Danmark.

Enligt vårt förmenande har man vid utredningen af den omtvistade frågan å båda sidor gått alltför exklusivt till väga. Ty om än många af de gamla berättelserna om digerdödens härjningar må anses öfverdrifna, såsom att två tredjedelar af landets hela folkmängd skulle omkommit, att i Vermlands bergslag blott en yngling och två flickor blifvit vid lif, o. d., så var [ 52 ]utan tvifvel ödeläggelsen serdeles stor; och det är af gamla handlingar historiskt bestyrkt, att en del af den odlade jorden måste förläggas i ödesmål genom brist på arbetare, och att många hemman af samma orsak föllo under hälften af det värde, de egde “innan plågan kom”, som orden lyda i några köpe- och bytesbref från den tiden[3].

Å andra sidan åter har man utan fråga gått för långt, då man uteslutande, eller till hufvudsaklig del, ställer ödeåkerns hela kultur i samband med trälarnas frigifning och gör dess förfall till ett faktum, afgjordt och allestädes betingadt af folkmängdens minskning genom digerdöden. Det senare må gälla — vi medgifva det gerna om de odlingar, af hvilka spår finnas i närheten af de gamla byarna, i hagar, ängar och närmaste skogsmarker; men inom Nerike träffas den ojemförligt större delen af den rörbundna fornåkern djupt in i skogarna, på allmänningarne och i ödemarker[4], oftast på den magraste jord, blott den har tillräckligt högt läge, för att ej besväras af öfversvämningar och backsyra. Dessa omständigheter femte det, att åkrarnes utsträckning och form oföränderligen är beroende endast af höjderna; — att de oftast tätt vid hvarandra liggande stenrören uteslutande bestå af små kullerstenar, sådana, som lossnat för spaden och hackan, — allt häntyder på en aflägsen forntid och ett barndomstillstånd i jordbrukssättet, som vi på historiska grunder tro i allmänhet varit förbi vid den tiden digerdöden inträffade.

[ 53 ]Men vi ha ännu ett bevis för dessa fornåkrars höga ålder, och det är i folksägnerna. Öfverallt i riket, der sådana ödeliggande åkrar finnas, talar folket om en hackaretid, en aflägsen urtid, då ett annat folk bodde i landet, som bröto sig hem och odlade jorden med hacka. Inom det landskap, hvars gamla minnen vi i denna afhandling gjort till föremål för vår skildring, kallas detta urfolk Hackhemmen, en benämning, som Nerikesbon äfven tillägger sjelfva odlingsrören, eller de qvarlemnade spåren af detta folks odlingsflit.

I längesedan försvunna tider — så berättar bonden, då han i sin skog visar på den mossbeväxta stenhögen — bodde här i landet ett folk, som icke hade annat åkerredskap än hacka, hvarför de kallades Hackhemmen. Detta folk var öfvermåttan talrikt[5], men menniskorna så småväxta och svaga, att fleres förenade styrka behöfdes för att uppbryta och lägga tillsammans de kullerstenar, af hvilka hackhemmen (hackhemsrören) utgöras. Hände sig så en gång, att en af folket, som nu för tiden bor i landet, kom till hackhemmen och utbjöd sig att hjelpa dem i deras odlingsarbeten. Anbudet antogs och med förnöjelse sågo hackhemmen på, huru den främmande på en timme bröt mera åker, än ett helt tjog af dem kunde bryta på en hel dag, och huru han ensam “spettade upp” stenar, som de icke förmått rubba ur stället; men när måltidstimmen kom och deras “lejdkarl” på en gång åt upp ett helt ägg, blefvo hackhemmen så förskräckta öfver hans storätenhet, att de enträget bådo honom lemna dem, på det att icke hungersnöd måtte bli i landet[6].

[ 54 ]Om sommaren 1862 hittades i ett hackhemsrör, på Smedberga mark i Edsbergs socken, en liten handqvarn, hvars plumpt tilldanade former vittna om en mycket hög ålder. Liggaren eller understenen (a) utgöres af en groft tillslagen sandstenshäll. Öfverstenen eller löparen af gråberg är lika vårdslöst arbetad och helt tunn genom mycken nötning. Då man vet, att både vatten- och väderqvarnar redan på 1100-talet funnos i Sverige, så har detta fynd en viss märkvärdighet just för att sjelfva fyndstället är en lemning efter landets uräldsta odling.

Handqvarn från hackaretiden.




  1. L. F. Rääf: Samlingar och anteckningar till en Beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland. Link. 1856.
  2. G. O. Hyltén-Cavallius: Värend och Virdarne, sid 44. A. E. Holmberg: Nordbon under Hednatiden, sid. 90.
  3. Vi omnämna endast ett i Riksarchivet förvaradt och i denna tvist ofta åberopadt permebref — utfärdadt 1353, quinta feria ante Botholphi confessoris — i hvilket Margareta, enka efter Anund i Ryssnäs, och hennes son Stephanus sälja till Linköpings kyrka deras andelar i Gismesta i Vikensta socken för 74 mark, gängse mynt, som, enligt gode mäns värdering, ansågs vara den summa, hvilken för egendomen kunde fås under närvarande tid, då knappt halfva värdet vore vid köpeafhandlingar att påräkna, emedan den stora dödlighet, som nyss öfvergått, hade förorsakat, att ganska många hemman stodo öde och att brukare på dem knappt kunde erhållas (“iuxta estimacionem eommunem dictorum bonorum et prediorum secundum qualitatem moderni et presentis temporis, in quo presenti tempore propter mortalitatem que nuper invaluerat, et prediorum plurimorum desolacionem, quod vix pro dimidio precio vendi possint, cum eorum cultor rarus et difficile habeatur”).
  4. Emellan Grönsjön och Toften i Skagershults socken, en trakt af Tiveden, som blifvit bebyggd samtidigt med de kringliggande jernbrukens anläggning på 1600-talet, finnes gamla odlingsrör i stor mängd.
  5. I Vester-Nerike säges ordspråksvis om en person, som blifvit omringad och öfvermannad af mängden, att “de voro omkring så tätt, som hackhemmen”.
  6. I Öster-Nerike berättas om ödeåkerns tillkomst följande sägen: “I forna tider hände sig, att i Östergötland blef så stark missväxt, att landets konung såg sig nödsakad påbjuda, det hvar tionde (enligt annan uppgift hvar femte) menniska skulle efter lottning uttagas och dödas. Men drottningen, som var en öfvermåttan klok och vis qvinna, utverkade den mildring i domen, att de, på hvilka lotten fallit, skulle få behålla lifvet, men lemna landet. Dessa drogo då upp åt Nerikes skogstrakter och bröto der nya bygder”. G. Djurklou, Ur Nerikes Folkspråk och Folklif, sid. 70.