Nerikes gamla minnen/Kapitel 15
| ← Mordet vid Göksholm |
|
Minnen af danska fejden 1520 → |
XV.
FRU BRITA TOTT.
Knappt hade Carl Knutsson år 1448 blifvit vald till Sveriges konung, förrän danskarna valde grefve Christian af Oldenburg. I Norge, det tredje unionsriket, blef visserligen Carl både utkorad och krönt till konung, men ett annat parti inom landet förklarade sig för Christian, och inom ett år bar han Norges krona. En så lättköpt seger, hufvudsakligen vunnen genom förräderi af Carls egna ombud vid det senaste konungavalet, kunde ej annat än vända Christians håg åt Sverige, och för att vinna målet, nordens tre kronor, försöktes nu både underhandlingar och vapenmakt.
Christian inföll i Sverige. När underrättelsen härom kom till Carl, beslöt han med rådets tillstyrkan att sammandraga sin här på Tiveden och möta fienden i Vestergötland. Sysselsatt med ordnandet af landsförsvaret, emottog Carl på Tiveden ett bud, att danska flottan, under Magnus Gren och Olof Axelsson Tott, inlupit i skären och hotade Stockholm. Konungen återvände genast till hufvudstaden, men innan han kom fram, hade fienden varnad dragit sig tillbaka. Danskarne inbröto i Vestergötland, och innan svenska hären kunde göra något motstånd, voro Vestgötaherrarne färdiga att svära Christian tro och lydnad. Fienden tågade obehindradt genom landet, förbi Jönköping och in i Småland, och det var först på gränsskogen Holaveden mot Östergötland, som östgötarne, under anförande af sin lagman Erik Nipertz och biskop Nils i Linköping, satte en damm för deras vidare framträngande.
Hvad som gjorde dessa eröfringar så lätta för Christian, voro de många förrädare, som omgåfvo Carl. Dessa hade lätt att få reda på konungens planer med afseende på kriget, och försummade icke att upplysa fienden om dem. Ingen visade dock större ifver att gå danskarne tillhanda, än Fru Brita Tott, en dotter till den ofvannämnde Olof Axelsson, och gift med slottsherren på Örebro Erengissle (Natt och Dag i längden)[1]. — Då hennes far låg med danska flottan utanför Stockholm, var det hon, som underrättade honom om konung Carls antågande, och gaf honom tid att sätta sig i säkerhet. Genom en pålitlig budbärare meddelade hon konung Christian upplysning om allt hvad Carl förehade, och uppmanade honom ifrigt att söka framtränga till Uppland, der mäktiga och pålitliga vänner väntade honom. Allt bedrefs med lika mycken hemlighet som lycka.
I en gynnsam stund lemnade Carl befälet åt sin kusin, den tappre riddaren Thord Bonde. Nu tog kriget en annan vändning. Den nye befälhaivaren bröt in i Vestergötland, eröfrade Lödöse, intog Axevalla och tillfogade danskarne det ena nederlaget efter det andra. Anfallet på Lödöse skedde under en stormig höstnatt, och så oväntadt för danskarne, att besättningen utan motstånd gaf sig fången. Ett rikt byte och deribland konung Christians hemliga brefvexling föll i svenskarnes händer. Herr nord skickade genast brefven till Carl, som då befann sig i Vadstena.
Nu hade konungen bevis i händerna mot dessa fiender, som så länge stämplat till hans förderf. Under de förrädiska brefven sågos namn, sådana som Jöns Bengtsson (Oxenstjerna), erkebiskop Sigge Ulfsson (Sparre), biskop i Strengnäs, Thure Thuresson (Bjelke), slottshöfding på Axevall, Brita Tott m. fl.
Carl reste först till Örebro. Ditkommen begaf sig konungen, åtföljd af sina herrar, på slottet, der han befallde herr Erengissle, att genast tillkalla sin husfru. Hvarken hon eller hennes man visste något om de händelser, som nyss timat nere i Vestergötland; men konungen såg sträng ut, och det onda samvetet lät fru Brita ana, att hennes spel var upptäckt. Konungen uppvecklade några bref, uppläste det ena efter det andra, och när han slutat läsningen, sporde han med en mörk blick på fru Brita: “Kännen I dessa bref, och hvad svaren I dertill?” — Anklagelsen var tydlig och klar; den brottsliga hade skrifvit den åt sig sjelf, och att neka tjenade till intet. På herr Erengissles hedersord, att hans hustru vid förelagd tid skulle inställas i Stockholm att stå tillrätta, tillät konungen henne att till dess få vara hos sin man i Örebro.
Några veckor derefter var rådet församladt i vårfrus gillesstuga i Stockholm. En nämnd af tolf friborne män nedsattes att i rådets närvaro ransaka och döma öfver landsförrädarne. Blek och skälfvande infördes fru Brita, efter henne gick hennes redskap, den olycklige tjenaren, som fört brefven mellan henne och rikets fiender. Ransakningen öfver dem var snart afslutad och domen lydde, att Brita Tott skulle å båle brännas, och brefbäraren halshuggas och steglas. Hvad straffet angår, så verkställdes det omedelbart öfver den senare, hvars kanske största brott var hans trohet emot sin husmor. Å fru Brita blef det af någon anledning uppskjutet och hon sattes i förvar i Kalmar kloster. Mellankomna förböner räddade henne emellertid, och konungen återskänkte henne slutligen både lifvet och friheten.
- ↑ I vår medeltidshistoria förekomma tvenne slägter med namnet Natt och Dag. Den ena hade, som sköldemärke, skölden på tvären, den andra skölden i längden, delad i två hälfter, den ena svart och den andra hvit. Det är den senare ätten, man, till skilnad från den förra, kallat Natt och Dag i längden.