Nerikes gamla minnen/Kapitel 16
| ← Fru Brita Tott |
|
"Præstigiæ kumlenses" → |
XVI.
MINNEN AF DANSKA FEJDEN 1520.
Nerikes centrala läge och dess genom naturliga gränser skarpa afsöndring från grannländerna har gjort, att detta landskap mer än något annat varit förskonadt från krigets fasor och ödeläggelser. — Braut Anunds ande tyckes ha hvilat öfver den fredliga bygden och skyddat skördarne, som gunga på de fält, hvilka röjdes af den årsälle odlaren. — Denna lycka, att endast på alstånd ha erfarit hvad hemsökelsen af ett krig vill säga, har hos Nerikesbon så mycket djupare fästat hågkomsterna af den enda strid, som egentligen kan sägas hafva blifvit utkämpad inom hans egna gränser, nemligen den danska fejden 1520.
Förbittrad öfver det lidna nederlaget vid Brännkyrka, hade konung Christian vändt åter till Danmark, fast besluten att snart komma tillbaka och då med ett slag krossa det gensträfviga svenska folket. Fördenskull gjordes under hela året 1519 i Danmark de största rustningar för Sveriges eröfring. Stora krigsgärder upptogos i Danmark och Norge; från Spanien infordrade Christian sin drottning Elisabeths brudskatt; Danmarks hela krigsmakt uppbådades och dessutom värfvades krigsfolk i Tyskland, Frankrike och Skottland. Till höfvitsman för hären sattes Otto Krumpe, en skicklig och tapper härförare, och i början af 1520 inbröt fienden genom Halland i Vestergötland.
Sten Sture med tiotusen man allmoge och det uppbådade frälset mötte danskarne vid Bogesund. På sjön Åsundens is kom det till ett fältslag den 19 Januari. Svenskarne hade söndersågat isen och “väckt” vakar, i hvilka många af danskarne drunknade, och till ytterligare säkerhet gjort en förskansning af is vid stranden. Sammandrabbningen började vid byn Skottek[1], och Sten Sture skyndade till stället för att leda striden. Som han red en hvit häst, var han lätt igenkänlig både för vän och fiende, och det sades, att svenska öfverlöpare funnos i danskarnas leder. Deras fältstycken voro ock mest riktade mot den punkt, der herr Sten syntes, men svenskarme besvarade fiendens eld med mannamod. Då kom en förlupen falkonettkula och krossade ena benet på herr Sten. Stora Rimkrönikan låter Sten Sture säga:
“Som the begynte skjuta som bäst,
Och jag redh opå en Blakoten häst,
— — — — — — — —
Lyckan ej bättre medh mig stod,
Genom benet bleff jag skutin med et lod”.
Ett annat skott sträckte hästen död ned på isen. Sanslös upptogs den svenske härföraren, lades på en släde och fördes ur striden. Utan ledare började svenskarne straxt ge vika, och inom en kort stund var segren i danskarnes händer.
Den sårade riksföreståndaren fördes med all varsamhet uppåt landet; men dog i sin släde på Mälarens is under resan till Stockholm den 9 Februari.
Under färden genom Tivedens obanade hålskogar lät han göra förhuggningar eller, som de ännu i orten kallas, “bråtar” och befallde de flyende bönderna, att der invänta och slå den efterföljande fienden. — Inom Nerike synas ännu spår efter två af dessa provisionella förskansningar, den ena vid Skansbacken i Bodarne, och den andra vid Benkista grufvor i Viby socken.
Från Långsjön, i södra delen af Bodarne socken, på vestgötagränsen, upprinner Nerikes största vattendrag, Svartån, som genomflyter Bodarnesjön och går i nordlig riktning tills den, straxt norr om det nu ödelagda Brattfors bruk i Skagershults socken, förenar sig med Lassån och utfaller i södra ändan af sjön Toften. Vid pass en half fjerdingsväg öster om Bodarne kyrka går Svartån, under sitt lopp norrut, öfver landsvägen, som några famnar längre i öster leder uppför en brant hålväg, kallad Skansbacken. Midt i backen, på båda sidor om vägen, ligga ännu stenhögar, som äro lemningar efter den barrikad, svenskarrne här uppkastade. Utan fråga var detta en lyckligt vald försvarspunkt. Från den branta backen beherrskar man fullkomligt den nedanför liggande vägen med bron öfver Svartån, hvarjemte en träskig dalgång sträcker sig öfver en half mil på hvardera sidan om landsvägen och medgifver ingen annan öfvergång än här vid bron.
Böndernas strider på Tiveden lefva lifligt i folkets minne, och den trohet, hvarmed de än i dag berättas, kan endast tillskrifvas den omständigheten, att de aldrig kunnat förblandas med någon annan händelse, hvarigenom eljest märkligare tilldragelser så lätt bemängas med främmande tillsatser och ofta få en alldeles oigenkänlig färg.
Då bönderna, af sina spejare finge höra, att danskarne kommo antågande söderifrån, vägen fram mellan sjöarne Skagern och Unden, samlade sig en del vid Bäckdalsån — ett litet vattendrag från Gryten och några andra småsjöar inom vestgötagränsen, som vid sitt utlopp i Bodarnesjön utgör länsgräns mot Vestergötland — under det en annan hop, femte flockar af det flyktande krigsfolket, fattade posto vid Skansbacken. Förposterna vid Bäckdalsån måste emellertid snart ge vika och fienden kom “i full fart” anryckande mot Skansbacken; men här mötte dem ett kraftigare motstånd. Svenskarne mottogo danskarne “så att de lågo som strockel på marken”[2]. I den allmänna förvirring, som uppstod, och då fiendens hela styrka höll på att bli nedergjord, kom “en hög svensk herre[3] danskarne till hjelp”". Han tubbade “en gammal gumma, som bodde på Laxågodset”[4], att visa fienden en omväg omkring bråten, och gumman, “som ej förstod bättre”, vägledde danskarne till det vid pass en half mil från Skansbacken belägna Brattfors, der de öfvergingo Svartån och sedan genom skog och moras, med tillhjelp af kafvelbroar öfver skogsmyrarna, ryckte an mot besättningen vid Benkista i Viby.
Här synes i den branta backsluttningen, på vestra sidan af den bergås, på hvilken Benkista gamla ödelagda grufvor äro belägna, en mycket låg förskansning af hopförda stenar, som till en längd af omkring 600 fot sträcker sig på ömse sidor om vägen. Man ser af det vårdslösa sätt, på hvilket stenarna blifvit sammanvräkta, att det konstlösa försvarsverket tillkommit under en ytterlig brådska. Ändamålet med förskansningen har tydligen varit att skydda bergshöjdens på en gång vigtigaste och svagaste punkt, landsvägen, som äfven varit barrikaderad. Stenbråten har ytterligare varit förstärkt med stockar och kullfällda trän, och kunde således icke utan svårighet öfverstigas. Öfverst på backen, söder om vägen, ligger ett litet träsk, kalladt Jutpussen, deri svenskarne säges ha nedkastat de dödade danskarne. Vid pass en half fjerdingsväg härifrån, i vester, ligger en sank myr, benämnd Gropkärret. Här sågs, ännu för en knapp mansålder sedan, märken efter trenne bredvid hvarandra löpande kafvelbroar, på hvilka danskarne sägas ha framfört sina ryttare och fältstycken mot förskansningen vid Benkista.
- ↑ På östra stranden af Åsunden, 3/8 mil söder om Bogesund.
- ↑ Hälften af de franska legotrupparna stupade, jemte deras tappre anförare Jaques de la Valle. — Strockel på Nerikesmålet betyder afmejadt hö.
- ↑ Erik Abrahamsson Lejonhufvud.
- ↑ Laxå bruk anlades först på 1600-talet af Rådmannen i Stockholm Anders Boy och Factorn Anders Nilsson i Arboga.