Norrtullsligan/Kap 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel XI.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel XII.
Kapitel XIII.  →


[ 85 ]

XII.

Någon gång i januari.

Eva och jag.

Vi har nyss kommit hem, var från sitt knog, vi ligger nu hänslängda i mörkret på var sin soffa, och det är alldeles tyst emellan oss. Envar vet, att den andra är fullt sysselsatt med sina tankar.

Varken Emmy eller Baby hörs av, det är heller ingenting att undra på, vi är ju, sedan uppträdet härom kvällen, då Eva och Emmy kom ihop sig, aldrig tillsammans så gemytligt som förr. Och ingen skyndar sig just hem om kvällarna.

— Har du märkt, Pegg, säger till sist Eva, att det är, som om något tagit slut?

— Är det kaffet eller fotogenen? frågar jag, men jag vet ju, att hon menar stämningen från fordom.

— Ja, det är visst inte helt med fotogenen, gudnås, svarar Eva, fast det kan ju hjälpas så här i början på månaden. Men jag ligger och tänker på den gamla goda tiden. Fattiga var [ 86 ]vi och krångel hade vi jämt med affärerna, och när det blev den första, hade jag ofta inte mer än 3:50 kvar att få ut på lönen, men vad för en humor vi höll jämt! Här var ett öronbedövande larm, ”mamman”, som nu är gift i landsorten, var ovanligt skicklig i att föra oväsen, och kärleken och förlovningen dämpade henne just inte. Vi kunde skratta om kvällarna, till dess vi måste sluta av överansträngning i de ädlare delarna, och det var inte bara en gång jag var så utpratad, att jag inte kunde kraxa.

— Det är inte underligt då, att du tycker det är tyst nu, sade jag.

— Underligt! Här går Baby omkring med bleka kinder och vida kjollinningar — —

— Undrar du på det, sade jag, som spårade en nyans av klander i rösten. Besviken i kärlek — —

— Vad var det också för en kärlek?

— Den första, Eva, sade jag. Vare det nog sagt. Och så är hon utan plats.

— Ja, det medger jag är allvarsammare. Är hon ute och letar nu igen, tror du?

— Ja, säkerligen, sade jag. Hon ger sig inte. Hon har satt sig i sinnet, att hon inte vill från Stockholm, fast hennes mamma skriver och vill ha hem henne till Oskarshamn eller var det är.

[ 87 ]— Sådana är vi ju allesammans, sade Eva. Vi talar ofta illa om Stockholm, och det kan vi ha orsak till, men vi älskar stan med en hopplös och outrotlig kärlek. Vi får så litet med av allt det vackra och glada och upplyftande den har att bjuda på, vad vi får känna mest av är gatmodden och skatterna och de dyra hyrorna. Men försök att skicka ner oss till Oskarshamn! Vi skulle gå och tråna bort av längtan efter allt det, som vi nu träter på. Här kan ju i alla fall allting hända.

— Så länge vi är unga, ja, sade jag. Men tänk sedan!

— Jag förbjuder dig att tala om sedan, mumlade Eva med något mörkt i rösten. Jag vågar icke tänka på hur jag skall sitta och skrumpna på begravningsbyrån, få femton kronors löneförhöjning i månaden och likna till som Emmy.

— Jag tycker bra om Emmy ändå, sade jag. Som man tycker om en oförarglig och tillmötesgående sköldpadda.

— Ja, du må vara nöjd med att ha sköldpaddor till ditt närmaste umgänge, sade Eva, men det är inte jag. Just det där sköldpaddaktiga, hemlighetsfulla hos henne retar mig. Förr visste man då, att hon tänkte litet men vänligt. Förr glömde jag för resten bort henne, märkte henne sällan. Men nu irriterar hon mig så, att det inte är att uthärda. Jag är glad, [ 88 ]att jag inte är vigd vid henne. Nu kan det då bli en ändring, fast jag för ögonblicket inte vet, hur det ska gå till.

— Jag tror, att jag vet det, sade jag. Ser du, jag tror, att hon är mycket mera sjuk än någon anar. Men hon tiger och äter acetylsalicylsyrepulver. Tre och fyra om dagen, har jag märkt. Men det kommer väl en dag, då det inte hjälper mer.

— Då får hon väl ta sex, sade Eva litet hjärtlöst. De är ju, Gud ske lov, så billiga.

— Usch, Eva, sade jag, vet du inte hur farligt det är?

— Mycket bättre än du, sade hon. Det fanns en tid, då jag höll på att bli slav under detta njutningsmedel. Det är kontorsflickans tillflykt och klippa, som du vet! Det är skönt och så billigt och lätt att få, när man har den brinnande huvudvärken. Men en dag märkte jag, att jag började förlora minnet, och då fick det värka som det kunde.

— Det var väl då du började med Blauds järnpiller, sade jag, för den varan är Evas lilla svaghet än i dag. Men tror du verkligen, att det är någon mer än Emmy, som äter två och tre om dagen?

— Jag vet ett kontor, sade Eva, där flickorna ständigt sysselsatte en springpojke med att löpa till apoteket. Till dess chefen sade [ 89 ]ifrån, och de fick skramla till ett kilo på en gång. Sådant är kontorslivet, men de är döda eller gifta nu allesammans.

— Det är det man har att välja på, menar du?

I detsamma kom Baby, fick kappan på en stol, handskarna på två, de franska bröna på bordet och hamnade själv på skinnet framför kakelugnen.

— Jag har tagit plats nu, berättade hon.

— Ser det, sade Eva, som tänt lampan. Och det på min egenhändiga skinnfäll till på köpet.

Jag hade kommit ner från soffan och sökte fiska upp alla hårnålarna.

— Var, Baby?

— På ett konditori på Sturegatan.

— Hur mycket i månaden?

— Å, så mycket är det ju inte. Fyrtiofem till en början. Men — — —

— Du tänker leva på bakelser? Eller på drickspengarna du får av herrarna?

— Vad du är elak, Pegg, sade Baby och tittade förebrående upp på mig från golvet.

— Ja, sade jag, emedan du är ett litet nöt. Eller hur, Eva?

Eva höll kraftigt, nästan litet för kraftigt med mig.

— Ni bara träter, sade Baby gråtfärdig. När jag vill göra mitt allra bästa. Ni anar inte, [ 90 ]hur många steg jag har gått och nej jag har fått, sen jag blev körd från F. B.

Klockan var en kvart över sju. Jag fick på mig kappa och hatt, för att ännu en gång gå ut och söka hjälp för Baby. Men denna gången tänkte jag inte på chefen. Jag kan aldrig mer vända mig otvunget till honom. Hans närhet gör mig nervös, men när jag icke ser honom, måste jag längta efter honom. Och han — — — nej, jag vill inte skriva om det. Jag har också slutat upp att tala om honom, flickorna skulle bara säga: ge honom en örfil, men hur skulle jag kunna det? Jag örfilar mig själv andligen var dag, det är allt jag kan göra.

Just som jag skulle gå, sade Baby:

— Hör nu, var är Emmy?

— Inte kommen än.

— Det var besynnerligt.

— Hur så?

— Har hon inte berättat om det gräsliga uppträdet utanför F. B. i går?

— Nej, sköldpaddan är icke så meddelsam. Vad för uppträde?

— Jo, det var stor skandal, men jag var inte med, Pegg. En tolv, femton stycken av dem som gått har haft för vana, ser du, att gå ner och vänta ut de andra, när de gick hem till middag. Ställde till småbråk alldeles som arbetare gör och sade fula ord, fast inte [ 91 ] fula förstås. Men i går, när flickorna kom ut, hade de fått var sina femtio kronor extra, ”för att de varit lojala”, hade direktören sagt, och då var det några, som inte kunde låta bli att äckla de andra stackarna. Förstår du?

— Ja, jag förstår.

— Och då blev de andra först riktigt ursinniga, och så blev det stort gräl, direktören var lyckligtvis gången, men portvakten var och körde dän allesammans. I dag har de skvallrat för chefen, och han har hotat med polis, om det upprepas. Jag skäms.

— Jag med. I jämförelse med allt detta är ju din dumhet riktigt smakfull. — Och så gick jag.

Men Babys dumhet var ingenting mot min. Inte visste jag, att morbror är delägare i F. B. och suppleant i styrelsen! Jag har aldrig blivit så flat. I stället för plats åt Baby fick jag av min snälla morbror, som var gripen i sitt innersta kapitalisthjärta, en föreläsning om förnöjsamhet såsom kvinnans prydnad, och ”hon skulle akta sig för att bli smittad av den upplösningens anda, som låg i tiden”. Strejken ogillade han på det högsta, och lönerna, ja, det var en principfråga. Om personalen på ett behagligt sätt anhållit om en gratifikation, skulle jag understött en sådan i styrelsen, sade han. Men det var det arroganta sättet, bästa [ 92 ]Elisabeth, sättet — — — Och skaffa plats åt en av de felande, det kan jag verkligen inte. Det vore orätt mot dem, som handlat korrekt. Det är dessa, som bör uppmuntras, och det gör vi i styrelsens familjer genom att låta dem få matdagar i våra hem. Det blir en avsevärd besparing för dem och icke någon vidare pekuniär uppoffring för oss.

Det sista var menat som skämt, men nu var jag arg.

— Ja, men tänk ändå, att ni kan ha råd, ni har ju bara 20 procent på edra aktier, sade jag med min mildaste röst.

— Bara 10, snälla Elisabeth, bara 10, sade han, enligt bolagsordningen får det inte vara mer på var aktie.

— Nej, sade jag, det vet jag. Det är ju därför ni delat upp var och en i två också.

Allt detta har jag lärt på min byrå av häradshövdingen, och till min glädje bräckte det morbror något.

— Jag går väl ut till moster och Görel i salongen ett tag, sade jag.

Jag såg på morbror, att han hade något på tungan, men han teg och nickade och suckade lättad, när jag stängde dörren.

O, gudar!

I soffhörnet min tjocka, välborna moster med lornjett och halvkorta ärmar, förande för[ 93 ]bindlig matdagskonversation med Emmy, som satt rädd och rak i en av de djupa länstolarna, medan Görel halvsov över en bok — förmodligen fästmannens doktorsavhandling — borta vid lampan.

Jag tyckte jag fick alltihop i halsen, och kände, hur blodet kom i kinderna. Nästa sensation var en nästan obetvinglig lust att ruska om moster och underrätta Görel om, att hon var ett fä.

Moster hälsade välvilligt, och jag såg, att hon tyckte jag kom lägligt. Det kunde inte skada, att jag fick se, hur hon gjorde gott i tysthet. Görel, som tydligen väntade fästmannen, såg ogenerat besviken ut. Jag tror att jag skulle sagt något oanständigt, om det inte varit synd om Emmy. Naturligtvis insåg hon inte situationens förfärliga ironi, men hon kände på sig, att jag fann henne spela en löjlig roll. Hon gick nästan genast. De ville ha mig kvar på te och fästman, men jag sade, att jag skulle gå på operan.

När Emmy och jag kom ut, tog jag henne under armen och sade:

— Jag önskar de ville bjuda mig ibland också. Men det här bryr vi oss inte om att berätta för de andra.

När jag hunnit till Gustav Adolfs torg, vaknade hos mig en brinnande lust att för[ 94 ]verkliga den utkastade tanken och gå på operan. Och det gjorde jag. Fick en 75-öres plats på tredje raden, där jag platt intet såg mer än några blusliv och nackkammar och inte ens dem, ty jag satt med slutna ögon och lyssnade till Lohengrin. Musiken verkade som cold-cream på min själ, den blev len på ytan. Men innerst bodde som alltid den dova oron, den smärtsamma förnimmelsen av något oundvikligt, som nalkas.

Det var bistert kallt, då jag vandrade hem genom de halvtömda gatorna. Blåsten kom från Upplandsslätterna och sopade genom Norrtullsgatan och Drottninggatan som en kvast nerför en köksbacke med en hel sky av snö framför sig. Och för mig att trava uppför Kungsbacken var som om ett av stoftkornen skulle vilja resa sig upp och marschera in genom köksdörren igen. Det var en sådan kväll, då herrarna, som möter en, inte ens gitter räkna ut ens figur, och då även de bästa av oss omedvetet måste längta efter en bil och en älskare.

Emedan jag icke är av de bästa, gjorde jag det medvetet.

Och det betänkliga var, att jag sade mig själv: det är det enklaste i världen för dig att skaffa bägge delarna.

Bara — — —