Norrtullsligan/Kap 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel XII.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel XIII.
Kapitel XIV.  →


[ 95 ]

XIII.

4 februari, skattdagen.

När vi tyst och intensivt klädde oss i går morse, huttrande, ty det är alltjämt bitande kallt och eldningen ganska asketisk, bröt Eva plötsligt stillheten med att förkunna:

— Det är den yttersta dagen i dag.

— Vad menar du, ska världen förgås nu igen? frågade jag.

Det föreföll mig, som om jag just nu skulle tagit händelsen tämligen kallt, det är sällan lustigt att leva om mornarna.

— Det är väl värre än så, hörde jag Baby inifrån det andra rummet. Och försök inte att låtsas, som om du inte visste det! Det är ju skatten, vet jag, och du måste betala i dag. Vill du bli krävd kanske av en exekutionsbetjänt?

— Det beror på, hur han ser ut, det, försökte jag skämta, samtidigt med att jag började snurra runt efter min nyckelknippa för att få fram avlöningskuvertet ur skrivbordslådan.

[ 96 ]Med en suck räknade jag tiorna. Flickorna hade rätt, det kändes ganska smärtsamt. Jag önskade intensivt, att jag varit gift, övertygad som jag var, att de flesta fina fruar inte vet, hur en skattlapp ser ut.

Eva och jag hade kommit överens om att gå och offra tillsammans, och klockan sex tågade vi av. Magasinsfrun stod i porten, och på Vasastadens gemytliga vis frågade hon med ett förstående och deltagande leende om det gällde skatten.

— Låt oss skynda oss nu, sade Eva, så är det snart gjort, och sedan bjuder jag på kondis, komma vad som komma vill!

Men när vi kom fram till offerplatsen, stod där en lång och ilsken kö, hopsatt av människor med samma ärende och känslor som vi.

— Ja, men medge, att detta är rörande, utbrast Eva med sin distinkta röst, så att hela kön vred på huvet som efter kommando. — Det är bittert nog att behöva bli plockad på sina fattiga slantar, men att man ska behöva stå i kö och bli glaserad upp till knäna till på köpet, det tycker jag är grymt.

— Har du aldrig tänkt på, sade jag, att vägra att betala skatt som de engelska rösträttskvinnorna, så länge du saknar medborgerliga rättigheter?

[ 97 ]— Ja, om bara skälet dugde, så fick vi nog en bra lång frist, men det blev ingenting annat än det, att de tog våra juveler och vårt familjesilver, svarade Eva.

— Ä! sade en karl bakom oss. Fröknarna skulle bara bli haffade av bylingen. Det duger inte att mucka än så länge i det här kapitalistsamhället.

Eva grep genast tillfället och inledde en flirt med mannen i fråga, allt under det de båda under mycket upproriskt tal avsatte den nuvarande styrelsen och omdanade samhället efter Marx och Lasalle. Jag har aldrig tänkt mig någon lik Eva. Hon skulle säkert med samma framgång bländat statsministern med att tala om den sansade utvecklingen eller professor Kjellén med att utbreda sig över trekammarsystemet.

Men äntligen blev det vår tur, och då vi med allvar lämnat vår tribut till — ja, vad är det egentligen? — och kom ut, fick vi syn på Baby — flämtande, förtvivlad.

— Flickor, hindra mig inte! Jag måste hem efter skattlappen och pengar och tillbaka igen, innan det stängs! Och jag vet inte riktigt, var jag har den.

— Ja, inte jag heller, sade Eva. Men jag hittade ditt prästbetyg i Hjalmar Söderbergs Gertrud i förrgår.

[ 98 ]Men detta hörde icke Baby. Hon var redan flera hästlängder före oss.

— Vet du vad? sade jag. — Vi går inte på kondis. Men vi köper ett kvarts kilo kaffe och några wienerbröd, och så tänder vi spritköket och flirtkulan, och när de andra kommer, visar vi dem, att också vi kan bära vårt öde som filosofer.

— Tror du Sokrates köpte wienerbröd i de bittra stunderna av sitt liv? frågade Eva. — Jag trodde han gick till sin älskarinna. Vi går emellertid in på Berlinerbageriet i stället.

När flickorna kom hem, strålade flirtkulans milda sken dem till mötes, och i kakelugnen brann lustigt Evas julklappslår. Kaffepannan sjöng på spritköket, och i brödkorgen fanns jämnt åtta wienerbröd, nej, tio, ty vi fick två i påbröd, när brödfröken hörde, att vi varit med skatten. Till och med Emmy ljusnade till, och Baby började genast sjunga sin älsklingsballad:

Som en vårdag så skön,
som en majdag så varm,
så är svenske godtemplarens klappande barm…

— Men tyst då, för Guds skull, Baby, sade jag.

— Varför skall du säga Gud, när du ändå bara menar notarien och notariens mamma? [ 99 ]sade Baby förebrående och såg stort på mig. Du är annars så förtjusande, men du missbrukar jämt Guds namn, så jag blir riktigt rädd för, hur det skall gå för dig. Hur kunde du börja med det?

— Det gjorde jag, då jag slutade upp med att tro på honom, liten, sade jag. För resten är det mycket illa av mig, särskilt när jag nu vet, att det stöter dig. Vem passar kaffet? För mina öron kokar det kokt nu!

Men inte ens kaffet kunde vända Babys tankar från högre ting. Hon var alldeles uppskakad av debetsedeln och det ena med det andra.

— Tycker inte du, att livet är svårt att leva? sade hon.

— Det är inte lätt, sade jag.

— Och måste man inte försöka att tänka litet, när det händer så här underliga och orättvisa saker och fundera ut en liten ståndpunkt åt sig?

— Nej, Gud bevare mig, sade jag, glömsk av Babys varning nyss, just då skall man låta bli. Eva, hjälp mig, Baby vill tänka! En påtår och handklaveret!

— Låt barnet tänka, avgjorde Eva som beslutsamt rostade allt vårt gamla bröd över lampan. Jag anser, att det är ens skyldighet att tänka — det är av oss fyra alltid Eva, som [ 100 ]anser saker, vilket är spänstigt av henne — bara det, att man skall tvingas att betala skatt utan att få öva något inflytande på, hur pengarna skall bortsvindlas, kan väl tvinga en att tänka över tingens ordning. Varför skall i hela skapelsen, det bara vara flickor, som gått genom 8-klassigt läroverk, som inte tänker? Se på arbetarna! Tror du inte de tänker, både män och kvinnor! De handlar för resten också.

— Gör inte vi det då?

— Jo bevars, men du ser ju hur det går. Man kunde lika gärna organisera Stockholms åkarkampar. Vi har säkert inte så mycket solidaritetskänsla som de. De säger då åtminstone några vänliga fraser till varann, då de träffas. Men vi, o, det är skamligt!

Jag såg på Emmy. Hon var vit i ansiktet och sårad.

— Du bränner visst vid, Eva, sade jag. Vilket i dubbel bemärkelse var sant, ty hela franskbrödet var svart undertill.

Emmy reste sig i detsamma.

— Det är så gott jag säger till nu genast, att jag tänker flytta för mig själv den 1 april, sade hon och gick. Jag följde henne.

— Värker din rygg nu igen, Emmy?

— Den värker alltid, vet du ju, Men ibland kan det vara värre.

— Kan jag hjälpa dig?

[ 101 ]— Nej tack, jag tar pulver och går i säng.

Vi såg på varandra, när jag kom ut.

— Nu lider det mot Ragnarök! sade jag.

— Å, Balder är inte död än! svarade Baby och såg kärleksfullt på mig.

— Men nu slungar jag pilen! deklamerade Eva och singlade det varma, rostade franskbrödet i mitt knä.

Men på kvällen, då vi släckt, spratt jag till vid en mjuk och försiktig beröring. Det var Baby, som lade sin mun till mitt öra och viskade:

— Ja, men nog tror du väl i alla fall på Gud, Pegg?

— Gör du? frågade jag och slog täcket om henne.

Hon smög sig intill mig och lade armen om min hals.

— O, ja, viskade hon så tyst, att jag knappast kunde uppfatta det. Jag tror som vanligt, som jag alltid gjort, på varenda bokstav i hela bibeln, Pegg, jag begriper inte hur man kan låta bli. Säg att du gör det med.

— Det kan jag inte, Baby, det är längesen jag kunde.

— Hur känns det, viskade Baby förfärad. Och du har ingen mamma heller.

— Litet ödsligt, Baby, men man får lita på [ 102 ]sig själv. Men jag sade inte Baby hur ömklig jag kände mig.

— Tror du inte det kommer igen, Pegg?

— Baby, jag vet inte, men det kan hända, när jag blir gammal och väntar döden.

— Åja, det tänker jag, sade Baby lättad och kysste mig. Du är alldeles för rar för att inte bli salig. Tänk att du kan vara så söt ändå!

— Nej, nu får du lov att gå och lägga dig, unge, sade jag. Du förkyler dig.