På skidor genom Grönland 1890/ Ned mot Ameralikfjorden.

← Segling öfver inlandsisen. Land! Land! Den första vattendrycken.

På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89.

av Fridtjof Nansen (1861-1930)

Sjöresan i segelduksbåten. — Ankomst till Godthaab →

[ 483 ]

Tjuguförsta kapitlet.

Ned mot Ameralikfjorden.

Den 22 september på morgonen före frukosten, medan Balto kokade vattnet till teet, togo Sverdrup och jag oss en tur upp på isryggen söder om tältet. Den var på tvären genomfårad af bottenlösa, breda sprickor. En gång sjönk jag ned genom en snöbro, men sprickan var så smal, att jag fick tag i bägge kanterna och strax halade mig upp igen.

Från ryggens topp hade vi en god utsikt öfver isen rundt omkring. Den tycktes öfverallt vara svår att komma fram öfver. Sprickfylda isryggar gingo i västlig riktning och vältade sig ned mot själfva isfjorden, Kangersunek, hvilken, efter hvad vi nu kunde se, måste ligga rakt framför oss. Vi hade förut varit villrådiga om, hvad det kunde vara för en dal eller fjord. Vi visste nu, hvar vi voro, och insågo, att vi kommit en mil eller så norr om den punkt vi utstakat för oss. För att lättast komma fram, måste vi antagligen ännu litet hålla väster ut mot fjorden och så möjligen längre fram böja af i sydligare riktning.

Vi återvände till tältet, där en skön tedoft slog emot oss. Efter frukosten drogo Sverdrup och jag förut på skidor [ 484 ]för att se ut väg, medan de andra skulle komma efter med de fyra kälkarna så långt de kunde; men uppnådde de den sista isryggen, som då kunde ses, skulle de stanna. Vi höllo norr om den terräng där vi varit föregående afton, och då vi hade lutning och vind med oss, gick det med strykande fart på våra glatta ekskidor.

Vi kommo så långt, att vi kunde se ned i fjorden, som var fyld af kalfis. Isen var fortfarande någorlunda bra, men så kommo sprickorna. — I början gingo de alla i samma riktning, och vi kommo lyckligt öfver en god del af dem. Men därefter kom en alldeles omöjlig terräng, där gapande, djupblå svalg skuro hvarandra i alla riktningar. Isen stack upp emellan dem som små fyrkantiga öar i ett lufthaf. Mer söndersliten is kan ej gärna finnas. Att komma fram här var alldeles omöjligt.

[ bild ]

[ 485 ]I en tillfrusen spricka kröpo vi i lä för den bitande vinden och åto vår middag, medan solen gjorde sitt bästa att göra vår tillvaro behaglig.

På återvägen föll jag ned i en spricka, men hade den turen att bli hängande med armarna öfver iskanten. Oaktadt sprickan just på det stället var smal, var det ej alldeles lätt att med skidorna komma upp igen på den hala iskanten. Jag var dessutom ensam; Sverdrup hade på ett annat håll gått förut. Efter något sprattlande kom jag dock åter på säker grund. Underligt nog, föllo vi aldrig djupare.

Vi hade ej kommit mycket långt på återvägen, då jag fick se vårt bruna tält norr om oss, just på den isrygg som bestämts till rastställe. De andra hade kommit för omkring en halftimme sedan och strax satt på kaffepannan; vi voro ju nära västkusten, och då hölls ej så strängt på kaffeförbudet. Det dröjde emellertid en stund, innan det blef färdigt, hvilket dock ej var så illa, då litet hvila efter vår skidtur gjorde godt.

Sedan kaffet var drucket, togo vi ned tältet och satte kurs sydpå för att komma söder om den i fjorden utfallande isström, på hvilken vi varit nere. Isen var i början god, och det gick raskt framåt, oaktadt blåsten allt emellanåt gjorde sitt bästa för att kasta kälkarna tvärs framför oss. Fram på aftonen, då det redan börjat skymma något, kommo vi emellertid till en rygg med starkt söndersliten is. Här måste vi söka oss väg, innan vi drogo vidare, och vi slogo därför upp tältet för att invänta följande dag. Medan kvällsvarden tillagades, gjorde ett par af oss en tur framåt. Isen såg onekligen stygg ut, ännu styggare än den på hvilken vi varit nere dagen förut; men vi kunde dock genom att se oss vä för komma någorlunda fram, och isryggen var lyckligtvis, ej bred.

[ 486 ]Följande morgon (den 23 september) gick Sverdrup ut på ny rekognoscering och återkom med jämförelsevis goda underrättelser. Isen var icke så dålig som han vid första ögonkastet förefallit. Det var till och med möjligt att komma fram utan att bära kälkarna, om vi vore tre om hvar.

Och så bröto vi upp och började den mödosammaste delen af vår isvandring. På många ställen måste kälkarna lyftas öfver de branta och höga isryggarna. Utför måste den olycklige som gick bakom hålla igen allt hvad han förmådde; men snafvade han, rände han och kälken i hälarna på dem som gingo förut, och kälke och människor störtade utför. På flere ställen voro vi emellertid så lyckliga att påträffa tillfrusna älfvar, som bildade ganska goda, om än något krokiga vägar mellan höga, branta isväggar. På ett ställe passerade [ 487 ]vi en klyfta, jämt och nätt så bred, att vi kunde slippa igenom. I bottnen gick en bäck, som icke var helt och hållet tillfrusen och där vattnet gick oss långt upp på benen.

Slutligen kommo vi fram på eftermiddagen öfver den värsta isen och kunde nu åter draga hvar sin kälke. Sedan blef isen ännu bättre, men blåsten var gemen och kastade oupphörligt kälkarna på tvären. Sedan vi kommit ett långt stycke fram, upptäckte jag på isen en s. k. midtmorän, som i östlig riktning sträckte sig upp från det isfria landet. Denna, antog jag, borde ligga på gränsen mellan två isströmmar, så mycket mer som han låg i en sänka, och då vi ej kunde finna någon fördel vid att komma in på en ny isström, beslöto vi norr om moränen taga vägen ned till kusten.

[ 488 ]Tältet uppslogs, och Balto utsändes att söka vatten till kaffet, medan två af oss gjorde en tur nedåt för att taga isen i skärskådande. Vi hade ej gått långt förr än vi funno, att här måste vara möjligt att komma fram. Det såg ut som vi kommit på södra sidan af den isström, som sköt ut i Godthaabsfjorden, då isen sänkte sig söder ut, eller rättare ned mot det land vi hade framför oss. Vi återvände med dessa hugneliga underrättelser, och kaffe intogs vid bästa lynne. Utsikten att åter få sätta fötterna på bar mark var nu ej så aflägsen, och den kunde nog göra en glad i hågen.

Vi bröto upp så fort som möjligt, och med vinden i

ryggen gick det lätt utför den jämförelsevis släta isen, där [ bild ]

[ 489 ]lutningen stundtals ej var obetydlig. Vårt hopp att redan den aftonen nå land blef dock sviket. Det började snart mörkna, och vi måste göra halt. Dock voro vi väl tillfreds med dagens arbete: vi hade hunnit längre än vi på morgonen ansett möjligt.

Följande morgon (den 24 september) voro vi tidigt i rörelse och började vandringen med den fasta föresatsen att denna dag nå land. Det gick raskt framåt. Lutningen var delvis tämligen stark och gaf oss god hjälp. Vinden var också med, isen lätt att färdas öfver, och allt syntes lofvande och lätt. Ett stycke längre fram blef det nödvändigt att se sig om litet i förväg, emedan isen blef något ojämnare. Jag [ 490 ]gick utför och hade ej kommit långt, då jag befann mig på kanten af en isbacke, som sluttade ned mot en liten isbelagd fjällsjö, från hvilken en klyfta med en älf skar sig ned igenom landet på andra sidan. Litet till höger strax under mig flöt isen ganska jämn och stenbeströdd ned bland ett kaos af

klippblock. Här var i sanning lätt att komma fram och god is hela vägen. Det dröjde ej heller länge förr än vi alla befunno oss på höjden af sluttningen och njöto anblicken af närheten till land. Och så bar det af utför denna sista sluttning. Den var brant, den brantaste vi ännu haft, och det gälde att hålla väl igen. Men det gick bra, och snart voro [ 491 ]vi nere på sjön under jökeln: inlandsisen låg för alltid bakom oss.

Vi drogo tvärs öfver sjön mot älfmynningen på andra sidan. Där var isen ej säker; men genom försiktighet kommo vi utan något kallt bad in till stenarna, spände af oss isbroddarna, som vi de senaste dagarna begagnat, och sprungo lätta som renar fram öfver slätten. Ord kunna omöjligt beskrifva, hur det kändes att endast ha jord och sten under fötterna, det välbefinnande som genomilade hela vår varelse, då vi kände ljungen böja sig under foten och en underbart härlig doft af gräs och mossa slog emot oss. Bakom oss låg inlandsisen, sänkande sig ned mot sjön i en lång, kall [ 492 ]och grå sluttning, men framför oss låg barlandet. Ned genom dalen sågs bergås bakom bergås, som bölja efter bölja, långt bort mot horisonten. Denna väg ledde till fjorden.

Äfven på Ravnas ansikte sågs ändtligen en glad min. Stackars karl, han hade många gånger uppgifvit hoppet att få känna fast mark under fötterna igen. Det första han och Balto gjorde, då de blifvit kvitt kälken, var att springa rakt till fjälls, alldeles som den gången vi uppnådde östkusten.

Men nu var det hög tid att tänka på middag. Ej ens den mest öfverväldigande känsla af att ha nått sitt mål förmår komma en att glömma de materiella behofven; tvärt om gjorde glädjen öfver en öfvervunnen svårighet den materiella njutningen dubbel.

Sedan vi slutat vår middag, togo vi strax itu med att lägga ihop hvar sin börda för vandringen ned genom dalen. Vi måste taga med så mycket som möjligt, af det nödvändigaste.

För att genast ha till hands litet material till båtbyggnaden, togo vi med några bambustänger, i tanke att flere kunde hämtas under arbetets fortgång. De saker vi ej kunde taga med lades på kälkarna och öfvertäcktes väl med presenningar. Sedan detta var gjordt, voro vi ändtligen på eftermiddagen färdiga att draga ned genom dalen.

Vid detta tillfälle fingo vi se, hvilka krafter funnos hos lille Ravna. Under färden öfver inlandsisen hade han dragit minst af oss alla; han klagade ständigt öfver, att det var så tungt för honom »gamle man», och blef alltid efter. Då jag nu fördelat i sex högar hvad vi trodde oss kunna rå med, blef jag icke litet förvånad att se Ravna utom sin andel taga på ryggen sin klädessäck. Jag sade honom, att det ej var meningen, att han skulle bära båda delarna; men han svarade [ 493 ]blott, att han ej ville skilja sig vid klädessäcken sin, hvari han hade testamentet. Och han stretade i väg med sin tunga börda, hvarunder han nästan försvann, lika lätt och raskt som någon af oss. Han tyckte nog, att det ej längre fanns någon anledning att spara på krafterna, och ville nu för en gång visa oss, hvad han dugde till. Det var nog sant, hvad Balto alltid ständigt med så stor beundran sade: »Han Ravna, pina dö’, det allt en karl som kan ta i det!»

Nedstigningen var på många ställen brant, vägen gick öfver myrar och slätter öfversållade med sten, och bördorna vi hade på ryggen voro tunga. Ej underligt därför, att det gick tämligen långsamt. Flere gånger under vandringen sade Ravna helt förtjust till mig: »Här luktar godt, alldeles som på de finmarkska fjällen, där det är godt renbete». Och så var det äfven: det doftade både af fjällgräs och renmossa, och med vällust insögo vi i långa drag den härliga luften.

Fram mot aftonen kommo vi ned till en lång sjö, som vi kallade Langvandet. Där fingo vi, till vår förundran, se en väldig skridjökel skjuta ut från väster. Det var tydligen en arm af inlandsisen, som skar sig in på andra sidan det fjäll vi hade väster om oss.

Sedan vi på en bräcklig is kommit ett stycke öfver sjön, där vi flere gånger voro nära att gå ned oss, gjorde vi halt på sjöns östra sida på en god tältplats. För första gången under hela färden fingo vi nu lång och mjuk ljung att ligga på. Med välbehag sträckte vi ut oss i ljungbädden, medan fjälluften, blandad med en egendomlig, berusande barrdoft, som kom från en på platsen i mängd växande buske, susade fram öfver oss.

Medan vi inne i tältet åto vår kvällsvard, bad jag Ravna, som satt närmast tältdörren, göra upp eld. Det behöfliga bränslet var redan samladt, och vi tyckte det skulle vara [ 494 ]trefligt att åter få se skenet af en ljungbrasa. Men Ravna tycktes ej finna det samma, och med fjällappens välbekanta tröghet hade han strax till hands en hel mängd invändningar. Det bränslet skulle vi ha att koka med i morgon bittida. Jag tyckte emellertid, att det fanns fullt upp af bränsle rundt omkring. Då Ravna svarade, att han ej hade någon näfver att göra upp eld med, skrattade vi alla ut honom, och då det näppeligen skulle komma mer näfver till i morgon bittida, så vore det bra, om han nu gjorde upp eld.

Därmed gick han ut, och det dröjde ej länge, förr än ett sprakande bål flammade där ute, sändande värme och ljus in i det förr så mörka tältrummel och kastande en rem[ 495 ]brandtsk dager öfver de där sittande gestalterna, hvilka med glada ansikten åto sig nästan mätta och gjorde flitigt bruk af kopparna, medan otroliga kvantiteter soppa försvunno genom de respektive munnarna. Det var helt ovant att kunna se så bra hvad man fick uti sig, och det var alls ingen oangenäm förändring, sedan man så ofta ätit i det mest kolsvarta mörker.

Jag bad nu flere gånger Ravna komma in igen: det var ej längre nödigt att passa på elden; men nu kunde han ej längre förmås att flytta sig därifrån.

Efter kvällsvarden togo de rökande medlemmarne sig en pipa mossa eller gräs, och så sträckte vi med de blossande piporna i munnen ut oss rundt omkring den sköna elden för att riktigt frossa af medvetandet att ha lämnat inlandsisen bakom oss och nått vårt mål.

Hvad mig beträffar, låg jag där på rygg och fröjdade mig åt att se, hvilket förnöjdt, nästan gladlynt uttryck hade kommit i Ravnas eljes så trumpna och missbelåtna ansikte. Det var idel leende, och på min fråga, om han tyckte om landet och kunde känna fjälluften, svarade han med en hos honom ovanlig liflighet, att här kunde han nog tycka om att bo. Jag frågade honom nu på allvar, om han kunde ha lust att flytta hit med sina renar. Det skulle han nog vilja, men det blefve honom för dyrt. Då jag sade, att i det fallet danska eller norska staten nog skulle skaffa honom öfver gratis, svarade han, att han då ej skulle betänka sig ett ögonblick. Här funnos goda betesmarker, vildren var här också, af den hade han på eftermiddagen sett en mängd spår, och rik skulle han bli i hast. Den enda svårigheten skulle vara att få vinterbränsle; men han finge väl samla torf för vintern, såsom ett par lappar gjorde på en ö hemma i Finmarken. Gamle Ravna slutade sitt loftal med dessa ord: »Jag likar [ 496 ]godt västkust, här godt ställe för gammal fjällapp, här mycket ren, här alldeles som på finmarkska fjällen.»

Det var en härlig natt med en sällsamt mild luft. En vek stämning gör oss tysta; tanke på tanke ila ut i rymden och spinna ihop sig med månens strålar — han har alldeles nyss kommit fram bakom åskanten — och det bela sammanväfves slutligen till en enda tankeväf, så fin, att man icke får reda på någon af trådarna, utan allt mer försjunker i en välgörande dvala. Natten är dock långt liden, innan man kan förmå sig att krypa till kojs. Sverdrup säger, att han aldrig i hela sitt lif upplefvat en så härlig afton som denna, då han låg vid den första ljungbrasan och rökte mossa. Och flere af oss skulle måhända säga det samma.

Följande morgon (den 25 september) bar det åter i väg med bördan på ryggen. Komne ned till sjöns ände, togo vi oss där en liten rast. Vi fingo då på långt afstånd se en hare komma springande och sätta sig under en fjällklint. Smygande mig bakom några stora stenar, kom jag honom på ett par hundra alnars håll och var verkligen nog lycklig att därifrån få skjuta honom med kula, till stort jubel för de andra, som åsett min jakt under spänd väntan att få se, om de skulle få färsk mat till kvällen.

Marschen gick därefter vidare ned genom den på sina ställen trånga dalen utför tvärbranta sluttningar och stenrös hoppackade i moräner. Till vänster om oss hade vi ännu ett långt stycke nedåt en arm af inlandsisen. Men här nere vältade han framför sig ofantliga moräner och bildade tillika höga iskäglor och kammar, hvilka dock voro så betäckta med ler och sten, att man hade svårt att skilja dem från verkligt bart land.

Fram på förmiddagen träffade vi på en tvärbrant klef, och under oss hade vi åter en insjö, i hvilken inlandsisen [ karta ]

[ 497 ]sköt ned öster ifrån. Vi kunde här se långt inåt till nunataken Nunatarsuk, öster om Kangersunek, och det ställe, där Sverdrup och jag voro nere under vår skidtur den 22 september, var icke långt borta. Älfven, som vi hittills följt, föll ut i den från sjön kommande älfven, icke långt från mynningen, och kartan, som vi litat på, visade sig sålunda vara alldeles oriktig. Vi måste ännu ha öfver 2 mil kvar till fjorden, och vårt hopp att hinna fram den dagen skulle också bli sviket.

Vid middagstiden kommo vi ned till en stor sjö, till en del omgifven af låga, leriga stränder, där vi sågo massor af gåsspår och gåsspillning, utvisande, att de voro ett omtyckt [ 498 ]tillhåll för dessa fåglar. Möjligen var det en vanlig hviloplats under flyttningen, hvilken, i synnerhet om hösten, då sjöarna äro öppna, går längs inlandsisens rand.

I leran funnos också, liksom öfverallt på vår väg där spår kunde fästa sig, massor af renspår, somliga ej mer än ett par dagar gamla; men de pekade alla nedåt fjorden. Jag behöfver knappast säga, att jag hade ögonen med mig. De irrade oafbrutet längs de bruna fjällsidorna, som omgåfvo oss på alla sidor, men fruktlöst: ingen af de hornprydda varelserna visade sig. På södra sidan om sjön, som vi kallade Gåsdammen, slogo vi oss ned i den höga ljungen för att äta vår middag. Det var en strålande vacker dag; solen sken varmt, himlen hvälfde sig klar och blå öfver oss, och rundt omkring var det vackraste landskap en jägare kunde önska sig. Det måste vara ett verkligt eldorado litet tidigare på året, då renarne äro här i massor och vildgåsen skriker längs stränderna, sannolikt i kapp med änder, snäppor och en mängd andra vattenfåglar.

På aftonen tältade vi på en slätt vid en liten sjö, omgifven af den präktigaste ren mark med sakta sluttande bruna ljungbackar. Vår hare kokades i en gryta, förfärdigad af en spritkanna. Just som vi skulle gripa oss an, stjälpte grytan omkull, och all soppan gick förlorad. Men haren räddades dock och fördelades emellan oss.

Af en sådan dvärg blef det naturligtvis mer än lofligt litet på hvar lott, men det lilla vi fingo smakade orimligt godt. Färskt kött var någonting ovant; i synnerhet var det lätt att tugga i jämförelse med den hårda pemmikanen, hvilken för skröpliga tänder var nära på omöjlig att få ned, äfven om man, såsom Sverdrup och jag, de sämst utrustade i det hänseendet, alltid sökte ut det mjukaste. Ljungbrasan flam[ 499 ]made muntert upp, den nya ärtsoppan var varm och stämningen ännu varmare.

Den 26 september hade vi ändtligen någorlunda grundad förhoppning att den dagen kunna hinna fjorden. Vi följde dalen utefter, gående dels öfver leriga, sandiga bottenmoräner, dels öfver jämna sandslätter (terrasser), i hvilka älfven gräft sig djupt ned med branta stränder, som ofta voro bevuxna med manshöga vidje- och hasselbuskar. De senare stodo ännu gröna, medan vidjelöfvet var gulbrunt och vissnadt, sannolikt i följd af föregående dygnets nattköld. Nu var det emellertid 12° värme i skuggan om dagen, och nätterna voro milda som septembernätter där hemma. Dessa slätter äro äfven på tvären genomskurna af raviner efter gamla bäckar, som gräft sig djupt ned i den mjuka sandleran och, om deras branta sluttningar vore öfvervuxna med höga vidjesnår, kunde vara obehagliga nog att komma öfver.

Det var för öfrigt en i geologiskt hänseende ytterst intressant dal vi här färdades igenom. På ett ställe långt ned hade älfven skurit ut ett friskt skred i sandbrädden, och här lågo massor af gamla blåmusslor (Mytilus edulis) bland sanden. Häraf är lätt att förstå, huru dessa stora sandslätter, som fylla dalbottnen, blifvit bildade. En gång har här varit fjord. Gruset och lerslammet, som älfven förde med sig från inlandsisen och som tillkommit genom dennas nötning mot berggrunden under sig, aflagrades på fjordbottnen och fylde denna efter hand med ett vågrätt sand- och lerlager.

Sedermera har landet höjt sig. Att så verkligen skett, bevisa säkrast dessa skal af en saltvattenmussla, som finnas midt in i de aflagrade bankarna här uppe, på en höjd af mer än 20 m. öfver hafvet. Huru denna höjning försiggått, om den skett ryckvis, såsom en bekant norsk geolog sökt göra gällande, eller om den skett långsamt, såsom man på [ 500 ]en senare tid är benägen att antaga, veta vi ännu ej med full säkerhet. De flesta omständigheterna synas dock tala för det senare antagandet.

Visserligen ligga dessa lerlager i terrasser, men detta ha några forskare trott sig kunna förklara därmed, att älfvarna under vissa perioder med stark nederbörd fört med sig betydligt mer fasta ämnen än under de mellanliggande perioderna. Därigenom måste just sådana trappsteg komma att bildas, till och med om höjningen varit jämn. Något bevis för sådana växlingar i nederbörden har man dock ej kunnat framlägga.

Naturligare och rimligare synes mig den förklaringen, att landets höjning har sin grund i inlandsisens minskning, då nämligen härigenom dennas tryck på de underliggande lagren blifvit mindre och dessa sålunda i kraft af jämviktslagen måst stiga. Inlandsisens minskning har emellertid ej varit jämn. Det har varit tider, hvarunder den stod stilla, eller till och med en tillväxt ägde rum. Under dessa tider höjde sig landet ej, och terrasserna hade tid att bildas.

Allt efter som fjordbottnarna stego upp öfver vattenytan och blefvo terrasser, har älfven skurit sin buktande väg genom deras mjuka sand- och lerlager. De äro lätta att gräfva i och underminera, dessa lager, och sandras efter sandras ha fallit ut i älfven och under årens lopp förts vidare ned mot innersta delen af fjorden, där nya aflagringar af samma slag börjat bilda sig.

Naturen är här aldrig i hvila. Väldiga krafter äro här i verksamhet. Somliga göra allt hvad de kunna för att skära sönder landet, medan andra, eller rättare sagdt andra former af samma krafter, göra sitt bästa att fylla igen och utjämna spåren af de förras verksamhet. Skridjöklarna utgräfva dalarna och fjordarna — dessa välbekanta, trånga [ 501 ]isfjordar med de brådstupande afslipade sidorna — ned genom de hårda gneislagren. Det är samma isströmmar, som skjuta de väldiga dammarna framför sig i form af moräner, hvilka, när strömmarna draga sig tillbaka, bli kvarliggande som vallar tvärs öfver fjordarna och dalarna, ofta till stor förtret för vandraren och renjägaren under deras färd uppför de senare.

Men under skridjöklarna framströmma älfvar, som föra med sig ler och grus, jöklarnas slipningsprodukter, och föra dem, såsom ofvan är nämdt, ut i de trånga fjordarna, där de börja åter fylla dessa, i det de aflagra och bilda »ören», sandslätter, sådana vi känna från Trondhjemsøren, Lerdalsøren och många andra ställen där hemma, och sådana vi ännu i dag på Grönland kunna se hundratals uppstå och blifva till.

Det är just af denna orsak studiet at detta lands nuvarande istid är af så stor betydelse. Därigenom få vi den åskådligaste förklaring af bildningar, som eljes skulle vara oss obegripliga. På nära håll se vi där i full verksamhet de mäktiga krafter, om hvilka vi eljes endast med fantasiens tillhjälp skulle kunna göra oss någon föreställning, eller som vi på sin höjd endast skulle kunna studera i de dvärgföreteelser vi i Europa ännu ha kvar från de tider, då hela dess norra del och Alperna voro öfversvämmade af ismarker liknande dem, som nu täcka det grönländska höglandet.

Långt ned i dalen måste vi vada öfver älfven för att komma fram. Ett stycke längre ned upptäckte vi till vår grämelse, att det ej heller på denna sida var möjligt att komma fram, och älfven var här för djup att kunna öfvervadas. Vi måste vända om, så framt det ej var möjligt att komma öfver fjällryggen väster om oss. Medan vi grubblade häröfver, åto vi vår middag.

Som vi hade ätit, försvann Balto. Plötsligt fingo vi se honom uppe på toppen af fjället. Han hurrade, svängde [ 502 ]triumferande med mössan och pekade väster ut. Han måste tydligen se fjorden. Efter en stunds förlopp kom han tillbaka och berättade, att han sett ett stort blått vatten, som helt säkert vore fjorden; men det låg is på den innersta delen.

I ett nu voro vi uppför backen; alla längtade efter att få se hafvet. Möjligen lockade äfven de af Balto utlofvade hjortronen, så mycket mer som flugorna gjorde vistelsen här nere nästan olidlig. Uppe från höjden var det den härligaste utsikt öfver dalen, där älfven åter slingrade sig mellan enformiga sandmoar, men längre ut låg fjorden. Som en blå slätt sträckte han sig ut mot de höga fjällen, hvilka bildade en ram rundt omkring honom. Hvad Balto tagit för is befanns nu vara en ör, som helt och hållet fyllde den innersta delen af fjorden.

Vi hade nu ej så långt kvar, och stor var glädjen, när vi ett stycke längre ned fingo se några gamla spår efter grönländska kamiker i sanden vid älfbrädden. Sannolikt var det en eller annan renjägare, som för månader sedan ströfvat fram genom detta nu så öde landskap, där den väl upptrampade stigen ned genom dalen tydligt tillkännagaf, att på vissa tider af året massor af ren färdades fram här. Detta var det första spår af mänskliga varelser vi funno på västkusten, om jag undantar några spillningar, Balto påträffat och som han påstod förskrifva sig antingen från människor eller björn.

Sedan vi kommit uppför ännu en brant klint med videsnår, låg omsider fjorden framför oss. Ned till sandören, genom hvilken älfven slingrade sig långt utåt, hade vi blott en kort sluttning. Strax under oss var en liten ljung- och videbevuxen slätt med en tjärn. Här måste vara en god tältplats med skydd af backen mot östanvinden, hvilken just nu kom svepande ned genom dalöppningen direkt från in[ 503 ]landsisen. Vi skyndade dit ned, kastade packningen i ljungen, oss själfva efter och läto så riktigt på allvar medvetandet att ha hunnit målet vederkvicka hela vår trötta varelse.

Visserligen återstod ännu för oss alla åtskilligt att bestyra. De fyra skulle hämta återstoden af bagaget, medan Sverdrup och jag skulle fram till Godthaab för att skaffa båt och hjälp — på hvad sätt, hade vi ännu ej klart för oss. Men en sak var dock obestridlig, och det var, att vi nu åter befunno oss i jämnhöjd med hafsytan, om också ej alldeles vid hafskanten, och här var det sannolikt slut på de flesta af våra lidanden och strapatser. En svårighet, som af många sakkunniga, kanske de allra flesta, ansetts för oöfvervinnelig, var nu öfvervunnen — hvad under då, att den stämning, hvari vi befunno oss, var en enda känsla af välbefinnande!

Sedan vi hvilat och ätit litet, togo ett par af oss en tur uppåt fjället i öster för att få en utsikt öfver fjorden. Sedt härifrån, visade sig landet på dess norra sida vara så sönderslitet, att det endast var ringa sannolikhet för, att vi med någorlunda lätthet skulle öfver land kunna uppnå Godthaab.

Att taga vägen öfver Narsak, som ligger på fjordens södra sida, vore säkerligen lättare, men här skulle vi knappast träffa människor som förstode något europeiskt språk. Sjövägen blefve därför nog den säkraste. Vårt beslut var snart fattadt, och vi återvände till tältet för att försöka oss i båtbyggeri, så godt sig göra lät med de material vi hade till hands. Vi hade endast två bambustänger och en skidstaf med oss ned till fjorden; men spant hade vi ej, och därtill skulle ju de krökta askstängerna på kälkarna ha användts. Nu lågo de emellertid där uppe, och det skulle taga minst två, om icke tre dagar att hämta dem. Vi måste söka oss något annat i stället, och då låg det nära till hands att anlita videsnåren, som på flere sidor omgåfvo oss. Balto skulle hjälpa till med [ 504 ]sömmandet, medan de andra redan följande morgon skulle vända om till inlandsisens rand för att hämta bagaget.

Den 27 september på morgonen voro vi tidigt i rörelse och kokade vår sista teration, till hvilken vi åto en mycket knapp frukost, bestående af bröd och litet pemmikan. Af denna senare artikel hade vi visserligen tagit en försvarlig laddning med från vårt stora förråd vid inlandsisen; men vi hade uppätit förvånande mycket däraf (18 plattor af 25), och af det återstående behöfde Sverdrup och jag allt hvad vi kunde få till vår båttur, ty ingen kunde veta, hur lång tid den skulle taga.

[ 505 ]Efter frukosten togo Sverdrup och Balto strax i tu med båtbyggandet, medan jag tog några observationer och de andra rustade sig till återfärden.

Sedan de fått sin proviant för dagen, bestående af bröd och litet köttpastej för två mål samt litet köttpulverchoklad, voro de snart färdiga till uppbrott och fingo nu, liksom Balto, hvilken sedermera skulle komma efter, sina instruktioner. Af sakerna måste först och främst alla instrument, dagböcker, journaler m. m. tagas vara på, och af det öfriga så mycket som sig göra lät medtagas; att ingenting af provianten kvarlämnades, säger sig själf.

Och så drogo de upp genom dalen, ledsagade af de bästa välönskningar och det härligaste väder, och vi fortsatte med båtbyggnaden. Det hade ursprungligen varit min mening [ 506 ]att göra båten lång och smal för att få honom mer lättrodd; men Sverdrup ansåg, att det skulle medföra för mycken sömnad. Det vore bättre att begagna tältgolfvet ungefär sådant det vore, endast gifva det båtform och lappa det där det var otätt. Vi skulle visserligen på sådant sätt ej få någon elegant farkost, men det skulle gå ojämförligt mycket fortare att få den färdig, och för sjömannens mening gaf jag naturligtvis strax efter.

Olyckligtvis hade vi, som jag redan nämt, lämnat vår segelhandske kvar på östkusten. Hade vi haft den, skulle det gått betydligt fortare med sömnaden; nu måste vi med bara händerna sticka nålen igenom den hårda duken. Ett ännu värre obehag var den massa små flugor som kringsvärmade oss, slog sig ned öfverallt på ansikte, hals och händer och stack alldeles nedrigt. Det var en ren omöjlighet att bli dem kvitt; de voro nästan ännu värre än myggen på östkusten.

Sedan jag en stund försökt mig med segelnålen och funnit, att jag ej dugde till det arbetet, öfverlämnade jag det åt de båda andra, hvilka i det som i mycket annat voro verkliga mästare, och tog med yxan vägen till skogen, det, vill säga, till ett videsnår i närheten, för att söka grenar passande till spant i vårt fartyg. Snåret var på sina ställen så högt, att jag helt och hållet försvann däri och med möda kunde med uppsträckt hand nå buskarnas toppar. Här fanns fullt upp af tjocka grenar, ja, jag träffade till och med på buskar, som vid roten hade ända till ett kvarters tjocklek. Men de voro i allmänhet mycket krokiga, och att finna någorlunda användbara var ingen lätt sak. Omsider lyckades jag träffa på så många, att vi kunde hjälpa oss. De voro hvarken räta eller släta, men när man intet bättre har, är allting godt nog, heter det, och på aftonen var båten färdig. Han hade formen af ett sköldpaddskal. Vi profvade honom i [ 507 ]den lilla tjärnen strax bredvid oss och funno, att han godt bar oss bägge, och voro ofantligt belåtna med honom.

Han var 2,56 m. (vid pass 8 fot) lång, 1,42 m. (4 fot, 6 tum) bred och 61 cm. djup.

Årorna hade vi emellertid ännu ej färdiga. Jag hade visserligen funnit några tudelta videgrenar, som vi ämnade begagna till årblad, i det vi spände segelduk mellan deras kvistar, och till årskaft tänkte vi använda bambustänger; men jag hade ännu ej fått dem färdiga. Liksom de föregående dagarna, hade jag en dunkande hufvudvärk, och det gick trögt med allt mitt arbete.

Morgonen därpå (den 28 september) skulle äfven Balto lämna oss. Innan han gick, åto vi en liten frukost, som han skildrar på följande sätt:

»Nansen hade gjort i ordning åt sig en matsäck, som han beräknade skulle räcka tills de kommo till Godthaab; men likväl måste vi äta litet däraf; ty de beräknade, att de ute på sjön skulle få skjuta några fåglar, så att de en och annan gång kunde få sig varm mat. Då vi slutat äta, frågade jag: »Har du ätit nog, Sverdrup?» Då svarade han: »Visst icke; jag är lika hungrig nu som när jag började äta.» Nansen sade då: »Åh strunt, bry dig inte om det, Sverdrup! När vi komma till Godthaab, skall nog våmmen din bli full.»

Så lämnade oss då Balto, och den raske gossen skyndade med en afundsvärd lätthet upp genom dalen för att ännu samma afton hinna upp de andra, alldeles vid foten af inlandsisen.

Vid middagstiden voro äfven våra fyra åror färdiga och båten alldeles klar att sättas i sjön. Hvad vi hade svårast att åstadkomma var tofterna. Vi hade nämligen därtill ingenting annat att tillgå än det smala, runda teodolit-stativet af ask till den ena och två tunna bambukäppar till den andra. [ 508 ]Jag vill för en viss del af min lekamen önska, att det måtte dröja länge, innan jag åter får ett så smalt säte.

Sedan vi till middag ätit ungefär lika mycket som till frukost, blefvo sofsäckar, kläder och allt som ej skulle tagas med invecklade i tältet. Alltsammans täcktes så mycket som sig göra lät mot möjligt regnväder, och stora stenar lades däröfver. I båten togo vi med våra två säckar, innehållande en skjorta, strumpor, skor, ett par ytterbyxor, vantar, regnkläder jämte några andra nödvändiga artiklar. Dessutom hade vi lånat lapparnes båda renskinnspäskar, till att svepa in oss i om natten, samt hvar sitt par komager med därtill hörande torrt lappskogräs. Vidare hade vi fotografiapparat med tillbehör, en blecklåda, innehållande patroner till bössan samt 12 plattor ärtmos, en annan blecklåda med 7 skålpund köttpulverchoklad, en segeldukssäck (med knäckebröd, 1 dosa leverpastej, 3 skålpund smör och 5 plattor pemmikan), min segelduksväska, hvari förvarades 33 köttbiskuiter, 2 koppar, som äfven begagnades till öskar, ett kokkärl, hvartill begagnades apparatens öfversta del, sedan filten var aftagen, samt slutligen 1 bössa. Som man ser, rymde vårt stolta fartyg ej så litet.

Sedan allt detta var klart, satte vi oss i rörelse. Först fördes bagaget ned på ören och sedan båten. Vi hoppades kunna ro i den älfven utför och så därifrån sticka ut till sjös. Men äfven här skulle de mest oväntade besvärligheter möta oss. Älfven var nämligen så grund, att hon ej medgaf rodd, och sutto vi båda i båten, var det i alla händelser en ren omöjlighet. Jag som den tyngste gick då till fots öfver ören, medan Sverdrup skulle försöka ensam staka sig fram. Men det blef ej stort bättre: han måste vada i det kalla vattnet och draga båten efter sig, och det var ett surt nöje. [ 509 ]Endast på få ställen kunde han staka, på ännu färre ro, och smått gick det.

Vi hade de otroligaste vedervärdigheter af flerehanda slag. Ofta vadade vi i den mjuka leran och vattnet ända upp till midjan, och trötta blefvo vi bägge i benen, sedan vi en half dag gått i denna gyttja, som sög sig fast omkring fötterna och höll dem kvar vid hvarje steg vi ville taga. Ändtligen hunno vi en udde ute i fjorden, där vi hoppats finna öppen sjö. Men här upptäckte vi, att det ännu var långt kvar. Älfven grenade sig i ett delta, där hon blef så grund, att det ej längre lönade mödan att draga båten. Han måste bäras öfver leran det stycke som var kvar. Men då det var långt lidet på aftonen, var det så godt att stanna.

Vi buro upp båten, i tanke att hvälfva den öfver oss som ett tält under natten. Därpå hämtade vi våra saker och ömsade torrt på fötterna, hvilket efter det långa fotbadet i isvattnet smakade förträffligt. Så sökte vi ut åt oss en god kokplats och gjorde ett handtag af koppartråd till kokkärlet, i hvilket jag nu hämtade vatten från älfven, medan Sverdrup gjorde upp eld, ty på bränsle fanns här god tillgång. Då jag kom tillbaka, brann elden muntert, grytan hängdes öfver den, och när vi så togo på oss skinnpäskarna och slogo oss ned vid elden, hade vi det riktigt hemtrefligt.

Vi hade njutit häraf tillräckligt länge att få se vattnet börja koka, då grytan och hela dess innehåll störtade ned i elden, hvilken plötsligt släcktes af vattnet, som svämmade öfver åt alla håll och kanter. Det var hankarna, hvari det nygjorda handtaget var fäst, som smält och därigenom vållat olyckan. Vi måste börja från början igen. Ändtligen fingo vi dock, utan nya motigheter, ärtsoppan kokt.

Åter en härlig natt. Snart var den sista skymten af aftonrodnaden försvunnen bakom fjällen i väster, stjärnorna [ 510 ]trädde allt mer fram på den mörknande himmeln, där norrskenet, som vanligt, uppförde sitt nattliga skådespel. Snart kom också månen och smålog ned till oss båda, som sutto vid den slocknande elden och talade om Grönlands inlandsis som om en längesedan försvunnen dröm.

Då vi ätit vår kvällsvard, sökte vi ut åt oss hvar sin vidjebuske, under hvilken vi kröpo ihop i våra päskar och insomnade. Att begagna båten till tält funno vi i det hela vara onödigt besvär.

Tjuguförsta kapitlet. Ned mot Ameralikfjorden.

Tjuguförsta kapitlet.

Ned mot Ameralikfjorden.