Paradiset/11

←  X.

Paradiset av Gustaf Janson (1866–1913)

XII.  →

XI.

Likt svarta och hvita pärlor, trädda på ett snöre, följde nätter och dagar hvarandra. För hvarje solhvarf fogades tvänne nya pärlor, en svart och en hvit, till de föregående. Raden af dem växte i oändlighet och de båda människorna sågo de första försvinna så långt borta, att de ej längre kunde minnas, hvar de en gång börjat. På flere månader ungefär visste de ej mer, hur lång tid de tillbragt på ön, och de frågade ej heller därefter, tid i vanlig bemärkelse var ett begrepp, som knappt existerade för dem.

Lind visade aldrig på något sätt, att han saknade det förflutna eller längtade efter något nytt, och för Elisabeth fanns intet annat än det närvarande och de bägge barnens framtid. Hon var nöjd, hon märkte dag från dag, hur tankarne växte sig större och starkare i det omgifvande lugnet. Framför henne låg som ett stort fält, till hvars gränser blicken ej nådde, men öfverallt hvart hon såg spirade sköna och befriande tankar upp, blommade och buro härliga frukter, och det fältet var ensamt hennes, en främmande skulle aldrig beträda det.

Nu satt hon nedanför grottan och åsåg hur barnen lekte vid stranden. Gossen, tioårig med kraftiga, väl utvecklade lemmar, var ibland pojkaktigt öfvermodig gent emot sin spädare syster, men på samma gång låg något ömt beskyddande i hans sätt, han visste sig vara den äldre och större. Bägge barnen hade ärft modrens mörka, djupa ögon, men deras hår var ljust och flöt som glänsande guld nedåt ryggarne. Rösterna ljödo mjuka i stillheten och som deras ordförråd ej var stort, yttrade ingendera mer än högst tre, fyra ord i sänder.

— Fiskar, utbrast gossen halfhögt och pekade utför strandbrädden.

Flickan upprepade samma ord ännu saktare och bägge kröpo baklänges ned från klipporna, de kände till, hur lätt hafvets invånare blefvo skrämda och flydde, då de sågo någon röra sig på stranden.

Gossen sprang snabbt till grottan, tog fram metdon och agn under en häll och återvände till klippranden. Det fiskstim hans skarpa ögon upptäckt, tumlade om i själfva vattenytan nedanför dem och tycktes endast vänta på att blifva fångadt. Så fort refven kastats ut blef det genast napp. Liggande framstupa på marken iakttogo barnen de glupska djuren, som trängdes kring den klumpiga kroken och tyst skrattande togo de emot hvarje fisk, som drogs upp.

— Tolf, sade gossen enstafvigt, när lika många fiskar lågo på sanden bakom honom, och lindade ihop refven. Han nåde lärt sig att aldrig fånga flere än, som kunde användas för dagen, samt att ingenting fick förfaras. Hur stort nöjet att meta än var, upphörde han därmed, då det bestämda antalet blifvit fullt.

Flickan nickade tyst och så brusto bägge ut i ett klockrent skratt. De hade slutat, nu gjorde det ingenting, om de skrämde bort de öfrige, morgondagen skulle föra långt flere tillbaka till samma ställe. De fiskar, som ännu visade tecken till lif dödades, hvarpå flickan med en hvass sten fjällade och ränsade dem. Sedan buros de till kokplatsen och anrättades af Elisabeth, medan gossen sträckte ut sig i skuggan. Flickan sprang beskäftigt kring modren och räckte henne än ett, än ett annat föremål och alltid visste hon i förväg, hvad hon borde lämna, innan en önskan därom blifvit uttalad. Allt skedde tyst och mjukt med korta vänliga skratt och smeksamma åtbörder, som besvarades af mödren, den lilla lekte som en kattunge och gjorde samtidigt nytta. Gossen vände sig bekvämt på ena sidan, betraktade dem och instämde i skratten. Glädjen växte, tills han plötsligt sprang upp, grep systern om lifvet och började tumla om med henne, så att sanden yrde kring dem. Små gälla skrin, jublande skratt och leken brusade vidare öfver stenar och sand och i ett nu slängde de af sig getskinnskoltarne och hoppade i vattnet för att bada.

Deras munterhet ökades ännu mer, då Lind visade sig på klipporna ofvanför grottan, öfver nacken bärande en grymtande gris, som ihärdigt sparkade med sina sammanbundna fötter för att komma lös. Men Linds näfvar voro af järn och utan möda höll han sin sprattlande fånge fast. Stojande sprungo barnen mot honom och han hälsade dem med en glad nick. Gossen ville bära grisen utför sluttningen och tilläts göra ett försök. Han sviktade under bördan och halkade ett par gånger, men då bet han ihop tänderna och tog i med nytt mod. Lind skrattade i mjugg och lät honom hållas, där han med flickans hand i sin följde efter beredd att inskrida, ifall det skulle visa sig nödvändigt.

Fången bars i triumf till en liten inhägnad, där förut en annan af hans grymtande bröder stängts in, och sedan berättade Lind, hur han lyckats bemäktiga sig detta deras blifvande husdjur.

— Jag satte ut mina snaror bland busksnåren nedanför vulkanen i går, jag har märkt, att de börja hålla till där. Ja, jag talade inte om det för dig, vände han sig till gossen — då hade du väl sprungit dit å’ skrämt dem för mig. Och i dag satt den här gynnaren fast med bakbenen, det var alltihop det. Vi ska föda upp honom tillsammans med kamraten å’ getterna.

Det var, som Lind sagt, alltihop, en af de enklaste saker i världen, men i deras lif utgjorde det en viktig tilldragelse, som skulle gifva ämnen till långa aftonsamtal mellan honom och sonen. Denne nickade, då fadren slutade, alldeles så borde det enligt hans förmenande ha gått till, och flickan suckade litet sentimentalt.

— Stackars dig!

Grisen sprang grymtande och gnällande af och an innanför stängslet, medan hans för några månader sedan fångade broder i dåsigt välbehag tuggade sin föda. Han var redan van vid förlusten af sin frihet och saknade den ej.

Lutade mot stängslet kring den fläck, där deras husdjur funnos, stodo de fyra människorna. Det var en för alla andra egendomlig grupp de bildade, de gamla svepta i sina gethudar och barnen nakna. Kvinnan hög och rak med starka lemmar, mannen något böjd med gråsprängdt hår och ett skägg, som räckte till midjan. Mellan dem barnen, brunstekta af solen, med snabba, lifliga rörelser och glada men dämpade röster.

En stund stodo de så, medan solen sjönk i väster, färgande himlen blodröd. Slutligen sade Elisabeth tankfullt.

— Är det verkligen rätt af oss att beröfva en lefvande varelse hans frihet?

Lind betraktade henne från sidan, som om han först velat se, ifall hon verkligen menade, hvad hon sade. Han trodde det nog, ty hvarje slags tillgjordhet var okänd bland dem, men det hade blifvit honom en vana att tänka länge, innan han öppnade munnen till ett svar.

— Åh, sade han obekymradt — den andre trifs ju å’ i morgon ä’ den här också lugn, låt honom gnälla, tills han tröttnar. — Och då hon skakade på hufvudet, tillade han på sitt säfliga sätt: — Dessutom måste vi ha något i förråd, hvem vet om inte regntiden blir lika svår som för fyra år sedan, då sköldpaddorna försvunno från ön å’ vi ibland fingo svälta hela dagar. För barnens skull föda vi upp de här.

Då nickade hon gillande mot honom och han log tillbaka.

En sak hade Lind lärt sig under de gångna åren. Så ofta han sade, att något skedde för barnens skull, hade Elisabeth ej mer någon invändning däremot. Han begagnade endast sällan denna utväg, men ibland tvingades han därtill af hennes för honom ofattliga skrupler, och då han sent omsider kommit på den tanken att lägga sig till med husdjur, hade han förklarat, att det skett just för barnens skull. De tre getterna, som bräkte i inhägnadens ena afdelning och åto ur deras händer, voro nu tillika med svinen hela deras egendom, och som djuren aldrig saknade föda, hade de snart funnit sig i sitt öde. Elisabeths betänkligheter, hvilka, hvarje gång en ny fånge stängdes in, allt svagare upprepades, öfvervunnos lätt och sedan han lofvat henne att aldrig utom i yttersta nödfall slakta dem, lät hon lugna sig.

— Nej aldrig döda, sade hon halfhögt som svar på en tyst fråga.

— Det måste jag ju, invände han och sänkte hufvudet, som om han blygts däröfver.

— Måste! Åh hvad vi människor äro grymma!

— Nöden har ingen lag.

— En tarflig ursäkt.

— Kan så vara, men den gäller öfverallt, där människor finnas. Du såg, hur höken tog en dufva i går; fiskarne äta hvarandra; och vi — tänk på sköldpaddorna, äggen och krabborna, att lefva det är att döda.

— Hu, att härska med skräck, att bevisa sin öfverlägsenhet genom att vara grym, att slå, sarga och döda, är det att lefva?

— Det har blifvit det … och för barnens skull måste jag. Sedan få de själfva göra, som de vilja.

— För barnen! — Hon räckte honom tacksamt handen, för deras skull var allt tillåtet.

Och nätter fogades till dagar, dagar till nätter, det långa pärlbandet växte; mer och mer af det förflutna gled bort i glömskans mörker och mer väntades af framtiden, som låg gömd bakom ett vardandes ogenomträngliga förlåt.

— — —

Haf och land badade i sol.

Luften genomskinligt klar långt bortom den höjd, dit tanken buren på hänförelsens vingar stundom vågar höja sig. Hafvet låg gulhvitt med en skiftning i matt grönt på djupet, längst bort vid synranden bländande, ljusmättadt hvitt i alla nyanser däraf och i luften hängde sol, sväfvade sol, brann sol, hvitt i hvitt.

En flock tärnor skuro knifskarpt genom den i hvitt glödande atmosfären och skänkte ögat en kort stunds hvila. äå voro de borta, drunknade i det ljusa och den hvita hettan rådde suveränt ensam öfver oändligheten mellan det svagt blåa högst uppe och det matt gröna djupast där nere.

Det brann af hetta öfver klipporna, det ångade af kvalmig fuktighet från skogen. Öns andedräkt steg fylld af blommornas vällukter och förpestad af ruttnande slam och växtämnen upp ur gölar och kärr. Det låg hot om febrar i den och den lockade sinnena på samma gång den varnade.

Elisabeth satt i grottans öppning och lyssnade till barnens jämna andedrag. De sofvo ännu och hon ville ej väcka dem. Sådana dagar, som denna lofvade att blifva, undveks hvarje onödig rörelse och den, som i likhet med de små förmådde sofva, for mest väl däraf. Under tiden satt Elisabeth i bergets skugga och lät blicken sjunka i det hvita. Och utanför detta låg världen, som hon ej saknade, eftersom hon redan glömt den så mycket det är möjligt att glömma det, som aldrig gör sig påmindt.

Lind hade nyss släpat sig uppför sluttningen för att se till sina snaror, men han hade ei tagit många steg, förrän han stannade och ropade ned till Elisabeth.

— Se … se …!

Hon reste sig håglöst och såg frågande upp till honom. Darrande af öfverretning höll han handen sträckt mot norr och så snart han märkt, att hon hört hans rop, vände han om och började trots värmen springa öfver stenarne.

Elisabeth följde riktningen af hans finger och förde bägge händerna krampaktigt mot hjärtat. Hvitare än det hvita rundt omkring nöjde sig någonting obestämdt öfver vattenytan, som flammade i alla färger, tills de förenade sig i det gulhvita, som brann, så att lätta ångor liknande ett tunt, silfverhvitt flor steg upp därur. Längst nere vid horisonten i norr dröjde den bjärt hvita fläcken och hon stirrade på den med ögon vidgade af onaturlig undran, ty fläcken förstorade sig, växte minut efter minut och från att hafva varit rund blef den fyrkantig.

— Ett skepp, mumlade hon hest och stödde sig mot klippväggen — ett skepp. — Det dröjde länge, innan hon förmådde göra sig reda för hvad detta innebar. — Räddningen, brusade det upp inom henne, men nästa sekund blef hon iskall af smärta och ett vildt klagande skri bröt fram öfver hennes läppar. — Barnen, barnen! — I ursinnig brådska började hon klättra uppför berget. Hon hvarken hörde eller såg nu, hon tog miste om vägen, halkade ned, sprang upp igen, klättrade vidare, sargade sönder sina bara fötter och nådde platån där uppe blödande ur flera sår. Hon såg hvarken till höger eller vänster utan ilade framåt, hoppade öfver rämnor och gropar, halkade och föll men kände ingen smärta efter slagen, hon endast sprang i svindlande fart mot vulkanen. Hennes bröst flämtade, fötterna blödde och svarta fläckar skymtade för ögonen, men hon sprang, endast sprang.

Uppe på höjden stod Lind svängande en stor löfruska och skrek sig hes. Han var vild af hopp, stampade i marken, vrålade, så att rösten ibland svek honom, sedan började han på nytt igen.

Seglet där borta kom närmare och närmare. Om två, kanske redan om en timme, skulle de se fartygets däck och då voro de räddade. Det hopp, han begraft för länge sedan, sprängde grafven, stod upp lifs lefvande och han skuttade, dansade, svängde löfruskan och tjöt utom sig af glädje.

Elisabeth stannade ej en sekund för att hämta andan. Rätt genom de hoptrasslade busksnåren trängde hon fram lämnande flikar af sina getskinn kvar på de taggiga grenarne och färgande bladen med sitt blod. Hon ilade vidare. Med knän och naglar sög hon sig fast vid klippblocken, klättrade uppför och nådde flämtande till mannen. Som genom en svart dimma såg hon hans rörelser och på ett otroligt långt afstånd tyckte hon sig förnimma hans rop.

— Du får inte! Barnen … barnen! röt hon till likt en sårad tigrinna och sprang på honom med händerna famlande efter hans hals.

Öfverraskad af det oväntade anfallet föll Lind omkull och blef liggande, under det hon tryckte sitt ena knä mot hans bröst och höll honom kvar. Ingenting annat än ljudet af deras våldsamt flämtande andedräkt hördes och bägge sågo hvarandra in i hvitögonen, han med ett uttryck af yttersta förvåning, hon kallt och hårdt som en, hvilken fattat ett oryggligt beslut och till hvarje pris ämnar föra det igenom.

Fulla fem minuter förblefvo de i samma ställning utan att han gjorde ett försök att ändra läge. Därpå inbillade han sig, att hon träffats af solstygn, blifvit sinnesrubbad och handlade i yrsel.

— Släpp mig! sade han inledande.

— Tänk på barnen! ljöd hennes svar och knäet tryckte honom hårdare mot marken.

— Barnen! — Det gör jag ju.

— Tänk bättre!

Hans ögon drogos långsamt ihop, så att de liknade smala strimmor i ansiktet, var hon febersjuk eller låg något annat bakom detta?

— Har du tänkt? frågade hon efter en stund.

— Ja. Släpp mig, skeppet seglar kanhända förbi å’ vi …

— Det skall segla förbi.

Nu begrep han ingenting och som han låg inklämd mellan tvänne stora stenar utan kraft att resa sig, så länge hon hindrade honom, gaf han vika för tillfället och sade blott ett undrande: jaså.

— Det skall segla förbi, återtog hon för andra gången och fortsatte sedan med en stämma, hvars hotfulla klang skrämde honom. — Reser du dig upp och vinkar åt fartyget, tager jag den största sten jag orkar lyfta och slår dig i hufvudet därmed. Och jag känner mig mycket stark just nu.

— Vill … vill du inte! …

— Nej.

— Men barnen?

— Just för barnen. — Hon gjorde en åtbörd af leda öfver att han ej förstod och fortfor som förut. — Har du gjort dig reda for hvilka vi äro? — Nej. — Då skall jag säga dig det. Vi äro två människor och här förblifva vi det. Stig ombord på det där skeppet och du är i samma ögonblick din fot beträder dess däck ingenting annat än en fattig matros, och jag … jag blir en olycklig kvinna. Och dock, hvad gör det oss, hvad man tycker eller tänker, men barnen … barnen … Tror du, att vi kunna tränga oss på det gamla samhället och blifva erkända af det? — Ja möjligtvis du, ty du har aldrig varit något. Hvad mig beträffar betyder det intet, men barnen, du! Jag ämnar aldrig utsätta dem för hvardagsmänniskornas dumma hjärtlöshet eller låta dem smutsas af elaka tankar … mina barn! Inbillar du dig, att jag ämnar beröfva dem deras enda skydd mot världen: världens okunnighet om deras tillvaro? Nej, nej! — Men jag har icke tid att säga dig allt, du måste lofva mig att inte visa dig. Lofvar du det?

— Stanna för alltid, menar du?

— För alltid.

— Låt mig tänka!

— Tänk!

Lind slöt ögonen och låg orolig. Det skulle vara omöjligt att beskrifva de olika tankar, som jagade hvarandra i hans hjärna, och de bilder, stundens öfverretning trollade fram för hans inre syn. Stugan i Bohuslän, lifvet i skansen, hamnstädernas krogar och allt det, han ansett gifva sitt forna lif dess värde drog i växlande taflor förbi. Svindlande snabbt blandades gammalt och nytt, stort och smått likt bilderna i kaleidoskop; han hörde röster, såg händer räckas mot sig och öppnade ögonen blott för att möta Elisabeths brinnande blick.

— Jaa men, sade han tvekande.

Hon reste sig plötsligt och gick ett par steg ifrån honom.

— Du har hustru och barn där hemma, hvar det nu är, du …

— De ha glömt mig, afbröt han och satte sig upp. — För resten har jag också glömt dem.

— Jag handlade öfveriladt nyss, återtog hon. — Någon rätt att hindra dig, äger jag icke, min häftighet förledde mig och du får förlåta det. Gå, om du så önskar, jag och barnen stanna.

— Stannar du?

Frågor och svar i detta underliga samtal följde hvarandra snabbt och likväl föreföll det de bägge talande, som om evigheter legat mellan hvarje ord.

— Ingen makt på jorden kan draga mig härifrån. — Hon stampade bekräftande i marken och trädde honom med blixtrande ögon ett steg närmare, så att hennes andedräkt berörde hans ansikte. — Där borta bland hycklare och lögnare skulle de två små hela lifvet igenom i andras ögon släpa med sig en fläck, oäkta skulle det spottas efter dem, och män och kvinnor, som aldrig tänkt en äkta tanke, skulle håna dem för något, som mina barn ej veta hvad det är, min längtans och mina drömmars barn, som äro mera äkta än alla andra. Där borta skulle de lida för min skull och jag skulle lida dubbelt för deras, och alla tre skulle vi lida oskyldigt. — Hon vände sig om och pekade utåt hafvet. — Där ser du de tre masterna, om en kvart kunna de märka oss från fartyget, du äger din frihet, liksom jag min. Låt dem rädda dig, jag räddar mig och stannar.

Lind sträckte på sig för att se bättre. De hvita seglen, som dåsigt summo närmare buro budskap om en värld, dit han till hälften hörde. Han hade visserligen inbillat sig, att han glömt den, men åsynen af skeppet ref upp en hel mängd igengrodda sår och väckte en brännande längtan.

— Stannar du verkligen? frågade han för andra gången men så sakta, att hon knappt hörde det.

— Jag har redan svarat.

— Då stannar jag ock. — Och som om han fruktat, att de hvita seglen skulle fresta honom att svika sitt ord, vände han ryggen utåt hafvet och stirrade envist ned på ett par stenar.

Det dröjde en stund, innan Elisabeth fattade hvilken oerhörd uppoffring, han gjorde genom att afstå från det, hvarom han drömt och hvaraf han hoppats så mycket dessa år. Hon kände hönom för väl att ej veta, att han alltid dolde sina bästa känslor bakom en butter tystnad, han var egentligen ej rädd för annat än att visa sitt goda hjärta. Och just nu såg han mer än vanligt tvär och ovänlig ut, däraf förstod hon, hvad hans löfte innebar. Hon gick tätt intill honom och stödjande sig mot hans axel sade hon innerligt.

— Barnen skola en gång tacka dig.

— Det är inte för deras skull, svarade han grumligt och sjönk ihop, men endast för att genast räta upp sig igen, och med någonting, som förskönade hans grofva drag, tillade han. — Jag gör det endast för dig.

Hon darrade lätt men stod kvar stödd mot honom, fastän hans djupa ton och den åtbörd, som beledsagade orden, sade långt mer. Hvar som helst annorstädes skulle denna kärleksförklaring från en snart femtioårig mans läppar till en solbränd kvinna höljd i några gethudar framkallat axelryckningar och skratt, här blef det vackra i hans offer förstådt och mottaget lika enkelt som det gafs, det var allt. De tryckte hårdt hvarandras händer, ingenting mer.

Med sitt veka, inåtvända leende såg hon drömmande utåt rymden. Då fångade hennes blickar de hvita seglen där ute och hon skakades af en elektrisk stöt, medan ögonen spärrades upp, som om de först nu fått syn på skeppet. Äfven till henne medförde det något af det gamla. Dunkla minnen vaknade, slottet i England dök som i en vision upp ur vågorna, där klingade muntra skratt, frasade siden och i rytmisk dans rörde sig en flock sköna damer förda af eleganta kavaljerer. Liksom hypnotiserad stirrade hon oafvändt på civilisationens budbärare, som snigelartadt långsamt närmade sig de lyckliga människornas ö, och med ens sprang en ny tanke fullt färdig fram i hennes hjärna. Om hon skulle skynda tillbaka, förneka barnen, ljuga på mannen, svära sig fri, henne skulle man tro, och så var hon borta från allt detta, trädde åter in bland bildade och belefvade människor, miss Elisabeth Devereux, som man beklagade, emedan hon lidit, och bugade sig för, emedan hon var så intressant. Nej emedan hon varit nog olycklig att nödgas ljuga, svära falskt och förneka naturens röst — men det skulle ingen få veta. Ett ögonblick blott och tanken sjönk åter i den afgrund, hvarifrån den kommit. Hon rodnade ej för sig själf, men hon frös ända in i hjärterötterna; lögn, mened och förnekelse var det första minnet af civilisation och bildning väckt. Anfallet var öfver och lugnt sade hon:

— Kom så gömma vi oss i grottan, eljes kunna de kanske genom sina kikare se oss från fartyget.

— Håll mig i handen! bad han och hon gjorde så, ty hon anade hvad det var, som förestafvade hans bön. Och därmed log hon bittert icke åt sig själf eller honom utan åt den svaghet, som alltid fängslar människorna och ofta gör de goda tankarnes frukter till dåliga handlingar; som förvandlar stort till smått.

Snabbt återvände de till grottan, där de hälsades af barnen. Elisabeth omfamnade dem lidelsefullt, hon kände, att hon sent skulle glömma den stund, då en ful tanke hållit på att beröfva dem en mor och henne, hvad hon älskade mest. Lind lade sig genast framstupa på marken och låg med pannan mot stengolfvet, han ville icke se, ty han stod inför sin största frestelse i lifvet och han erkände ärligt sin oförmåga att ensam kämpa mot den. När hon omfamnat barnen, tog Elisabeth plats bredvid honom och höll hans händer i sina, hon behöfde ej gå längre än till sig själf, för att finna hvilka följder en fara sådan som denna kunde medföra. Barnen höllo sig tysta och undrande i grottans bakgrund, de frågade ej hvarför föräldrarne uppförde sig så besynnerligt, de hade lärt sig att tiga och vänta.

Och där ute dref skeppet dåsigt fram öfver hafvet. Med bogen mot nordväst och alla segel tillsatta sträfvade det vidare på sin stiglösa bana. Inom dess relingar sofvo och rökte män, men utkik hade de ej, ty sjökortet angaf inga grund i denna del af oceanen.

Hårdt tryckande Linds händer i sina satt Elisabeth med ryggen mot grottans öppning, mannens fruktan för sig själf kom äfven henne att misstro sin egen styrka.

— Nu är jag viss på mig, tänkte hon — men skall jag också vara det, om människor stiga i land och jag får höra mitt modersmål talas. Ja, jag är säker på mig, sade hon tyst och log mot barnen — ingenting skall förmå mig att utlämna er.

En åskskräll skakade rymden, en blixt klöf himlahvalfvet och ur ett moln, som snabbt men omärkligt glidit upp på firmamentet störtade ett skyfall ned. Regn och blåst förmörkade synkretsen, åskknallar dundrade, blixtar hväste och ett mörkt töcken begrof allt. Den bländhvita dagen var på en sekund förvandlad till natt, tystnaden förbyttes till larmande oväsen och öfver allt annat hven tornadons hesa afgrundshväsningar.

Ett par minuter efteråt sken solen som förut, regndropparne glittrade på grässtrån och blad och en liten bäck banade sig sorlande väg utför berget bredvid grottan. Ovädret hade smugit sig fram, urladdat sitt raseri och försvunnit; ingenting var förändradt, växterna, som ödmjukt böjt sig för dess raseri, rätade åter upp sig och sögo girigt fuktigheten ur jorden och på sin plats strålade solen som förut.

Lind hade sprungit upp och skyndat ut, så fort skyfallet upphörde. Med handen skuggande för ögonen såg han bort i den riktning, där det främmande fartyget borde befinna sig och där fanns intet att se. Hvit och outgrundlig bredde sig hafsytan och solens guld droppade i knippen ned därpå.

— Borta! utropade han och vände sig mot Elisabeth, som kommit fram till honom. — Såg du, om de refvat seglen?

— Nej, jag såg ingenting, jag vågade ej …

— Borta! Tänk om de nu behöfva vår hjälp. — Han skyndade uppåt berget för att nå en högre punkt och hon följde honom.

En lång stund ansträngde de sina ögon, slutligen fann han en liten hvit fläck rätt i norr.

— Där ä’ det.

Hon nickade, skärpte synen och hann längst nere vid horisonten märka en prick, som skilde sig från den omgifvande hvitheten, sedan plånades den ut, där fanns intet annat än himmel och haf.

Lind skakade på sig som en våt hund.

— Han hjälpte oss bra den där molntappen.

Hon blickade ännu en gång mot norr och då hon öfvertygat sig, att ingenting fanns att se, vände hon långsamt om till grottan. Barnen kommo emot henne, då pekade hon på Lind och sade:

— Han har gjort mer för er än någon annan far för sina barn, ni måste lofva mig att blifva mycket tacksamma.

— Far, mumlade Lind bakom henne — det var första gången.

Hon hörde honom ej, gråtande af glädje tryckte hon de små, som villigt räckt henne hvar sin späd hand för att afgifva det begärda löftet, i sin famn och jublade:

— Räddade, räddade!

---