Hoppa till innehållet

Paradiset/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  XI.
Paradiset
av Gustaf Janson (1866–1913)


[ 140 ]

XII.


Sval, daggtung natt öfver ö, som sofver på oceanens barm. Under träden djup, ogenomtränglig skugga, där mörkret härskar ensamt och där däfven luft mättad af den unkna lukten från löf, som ruttnar bort, ligger likt ett mjukt täcke öfver marken. Och utanför detta den starka, söta doften af natt, i hvilken millioner blommors andedräkt flyter ut, hviskande sin korta vackra saga om ett lif i solglans och färgglädje.

Öfver ön himlens mörka hvalf och längst borta de skimrande ljusen från andra världar, hvilkas sken som en aning når fram till människobarnen och förkunnar dem, att utanför deras lilla klot, större och mäktigare finns annat, om hvilket de tro allt utan att veta något.

Natten har hvilat ut. Från purpurbädden stiger solen upp bakom morgonens dimmor och ljuset tager allt i besittning. Vågor mättade af värme bölja genom luften och falla ned öfver allt upplösande mörkrets dunster i en bomullsmjuk väta, som gjuter lefnadslust i växternas fina ådror och komma dem att spritta upp ur nattens korta slummer. Det blir dag under ormbunksträdens konstrikt skurna blad, där skuggan står mörkgrönt sval och fukten hänger som en tät slöja. Fåglar kvittra sin morgonbön på tusen olika melodier och insekterna krypa fram ur sina gömslen för att stämma in i glädjekören. Och himlen är blifven blå och djup, oändligt djup med små mjölkhvita moln.

Sol stiger högre. De främmande himlakropparne som vinkat en sista hälsning till en annan planet, drunkna i klarheten. Sol stiger högre, ljuset tränger in öfverallt och natten är glömd — en hel dag.

[ 141 ]Snart är det endast sol öfverallt, sol som brinner och bränner, som förtär och gifver lif, sol, som letar sig väg till hål, där fukt och skugga drömt sig vara ensamma herrar och där dagern skiftar ärgigt grönt under blad, hvilka skälfva i aningsfull längtan inför slösaren naturen, som gifver mer än nuet begär, mer än det kan fördraga. Ymnigheten flödar öfver, stiger likt fradga, pressas ut ur jordens alla porer och från djur och växter ljuder lofsången: lif är nåd.

Och när dag lefvat sjunker den i nattens famn, mörkret vrider spiran ur ljusets trötta händer, hvilans tid är åter inne. De som lefvat för att lefva, hvila för att kunna lefva mer, naturen sluter ögonen och natt råder. — — —

Nätter följde dagar, dagar nätter, veckor blefvo månader och år fogades samman af månader. År försvunno, nya stego upp och gingo bort och det blef en lång tidrymd, som människorna tillbragt på ön. Elisabeth var en medelålders, kraftig kvinna med långsamma men säkra rörelser, breda höfter och starka armar vana att lyfta stora tyngder, när så fordrades. Lind var en gammal man, utefter hvars bröst ett långt patriarkskägg böljade och på hvars axlar det hvita håret föll ned, ännu säfligare än hon och mycket tystlåten. Deras barn voro nu tre, Karl fjorton år, Bess tretton och en gosse nyss fyllda sex och som fadern kallade Oskar efter en regent som han aldrig sett men likväl vördade, ett minne af det förflutna, som han stundom kom ihåg men ej längre saknade.

Saknaden, den sista känsla från hvilken han och kvinnan gjort sig fria, fanns verkligen ej mer hos dem. Sent omsider hade den vikit för nytt och det, som fyllt dess plats och ej lämnade något annat rum var barnen och tanken på dem. De bägge människor hade småningom lärt sig, att ingen lefver för sin egen skull, och på den lärdomen byggde de ett nytt lif.

Men det förflutnas rötter voro djupt fästade i deras inre, de lossnade ej med mindre än att de refvo ned en hel värld och sådde gräs öfver ruinerna, och knappt då vågade de tro. Först när allt hvad de förut ansett rätt eller åtminstone allt, som de visste gick under detta namn, plånats ut och strukits bort, som om det aldrig varit värdt att finnas till, först då drogo de det djupa mäktiga andedrag, som sade dem att de stodo vid målet. Och när de ändtligen hunnit så långt, att de frigjort sig från den offi[ 142 ]officiella sanningens vrångbild och ödmjukt fallit ned för den verkliga sanningens fötter, kände de sig med ens befriade från de fjättrar, under hvilkas tyngd deras själar varit dömda att stryka fram tätt öfver obetydligheternas och småsinnets grus. Att de fingo sin syn igen kan ej sägas, ty de hade aldrig varit blindare än andra, men de hade lärt sig se på ett annat, bättre sätt och det var tillräckligt för dem — liksom det skulle vara det för alla.

Men det tog tid att dana om en hel lifsåskådning. Dock när det skett tackade de varmt och innerligt alltings upphof därför och vände sig med öppna ögon och längtande sinnen till det, som människorna aldrig bordt öfvergifva, till naturen.

Och för det verkligt stora resultatet hade de mest barnen att tacka. Ingenting var heller naturligare än att deras kärlek till dem skulle växa i förhållande till medvetandet härom. Efter kampen kom också segern med dess frukter: den lugna hvilan och den starka allt annat öfvervinnande vissheten, att de erhållit det bästa, som kan falla på människors lott. Och dessutom ägde de sitt stora mål, som ensamt det var nog att fylla deras lif. De unga skulle fostras till människor, det högsta människor kunna blifva. Och det blef ej svårt, den fullkomliga hängifvenhet, som knöt de båda gamla oupplösligt vid hvarandra, röjde undan hvarje hinder på den en gång beträdda vägen. Och nu, när de ej längre fruktade att taga miste, gingo de glada vidare i solljuset, som strömmade ned kring dem.

Och under tiden flöto dagar och nätter förbi likt spån, dem ett tanklöst barn tappat på tidens sakta rinnande älf. De flesta sköljdes bort och glömdes såsom värdelösa för minnet, men några stannade kvar vid stranden som hvilopunkter åt tanken, då den gjorde sina utflykter tillbaka. Men det förekom numera ej ofta, barnen och det nya, de fört med sig, förjagade den forna tungsinta stillheten och det var lekfull ömhet, skrattande glädje och stolt tillförsikt i solglansen öfver ön.

Men om kvällarna sutto mannen och kvinnan ofta samtalande om allt, som deras tankar gräfde fram ur minnets skräpkamrar, nytt och gammalt, men mest om det, som var, och det, som skulle komma, och flera gånger hade Elisabeth med sitt vackert vemodiga leende frågat:

— Hvad är det egentligen, vi förlorat?

Lind lät pannan sjunka mot händerna och funderade.

[ 143 ]— Ja, sade han slutligen — nu vet jag det inte.

— Inte heller jag, fortsatte hon. — Och om vi verkligen mistat något, ha vi fått oändligt mycket mer i stället.

Han såg upp till henne och svarade med stark tonvikt på hvarje särskildt ord.

— Jag vet, att jag fått det.

Då gick hon fram till honom och läggande sin ena hand på hans hufvud, sade hon.

— Jag tackar dig! Blott genom att säga det, ger du mig mer än jag förtjänar, du, som alltid gifvit och alltjämt ger.

— Hvad skulle jag annat göra? frågade han enkelt och tillade, medan en mörk rodnad höljde hans bruna kinder och de små vänliga ögonen skygga sågo bort. — Det är ju för dig.

Hon nickade och gick tyst men glad ifrån honom, som hon alltid plägade göra, när hans manligt stora och på samma gång barnsligt blyga kärlek tvingades att gifva sig tillkänna.

Men han satt kvar på klipporna och såg med sitt breda, innerliga leende efter henne.

— Hvad är det för konst att ge, sade han halfhögt. — Det är ju endast det jag vill. Och tröttnar inte du att taga emot, inte tröttnar jag att gifva. — Han brast omotiveradt i skratt, ett mjukt, smekande barnaskratt, och under det en yster vindfläkt oredigt bredde ut det isgrå patriarkskägget öfver hans ansikte, sade han djupt nere i bröstet. — Jag har ändå fått mer än ett helt lif kan ge igen.

Så täflade de med hvarandra i osjälfviskhet och blefvo starka och glada däraf. Och barnen, som blott märkt det goda hos två goda människor men aldrig hörde yttringar af vrede, otålighet, hat eller annat, som gör andra människors lif tungt och svårt, visste icke ens om dessa till namnet. Och när Elisabeth om kvällarne togo plats på en af stenarne utanför grottan, flockade de tre små sig kring modern och bådo henne tala, och hon gjorde det.

Ibland berättade hon för dem om världen, som var så ofattligt stor från människosynpunkt och där det var mycket svårt att lefva, emedan godt och ondt blandas om hvartannat till den grad, att dödlige endast sällan förmådde skilja dem åt. Och när hennes åhörare blefvo sorgsna till sinnes däröfver, ty de trodde att allt lefvande blott ville det goda för dess egen skull, tröstade hon dem med, att [ 144 ]det skulle segra till slut. Då logo de unga och mannen bakom henne nickade åt dem, han visste det, sade han.

— Ja, barn, sade hon en gång — att vara lycklig är att förblifva god. Nu när vi veta det, kunna vi lefva väl.

— Eftersom du sagt det, mor, sade Karl allvarligt — så veta vi, att det är sant.

— Ja, inföll Lind, som kommit fram till dem och nickade gillande mot honom — hon har alltid rätt.

Och när solen sjunkit uppsökte de sina hviloläger och sofvo en sund, stärkande sömn efter den dagens arbete för att med friska krafter och glada sinnen kunna taga vid med det, nästa dag förelade dem.

Tidens långa pärlband med de svarta och hvita kulorna, som betecknade nätter och dagar, växte. Dess början försvann i glömskan och dess fortsättning gled upp ur framtiden, som hoppet gjorde ljus och trygg. Den vecka, som bildade öfvergången från den torra årstiden till regnperioden, var inne, och liksom om dess första morgondimmor med fört olust och farhågor, blef Lind plötsligt tystare än vanligt och började nästan misstänksamt se sig omkring, hvar han gick.

Elisabeth iakttog hans beteende och när han märkte hennes frågande ögonkast, blef han, som aldrig lyckats dölja en känsla, än mer sluten. Hon undrade i tvänne dagar, hvad det kunde vara, som gjorde honom sådan, och då hon ej fann något, frågade hon till slut.

Han såg glad ut öfver, att hon brutit tystnaden, och svarade i en rädd hviskning:

— Tänk om någon kommer hit och stör oss.

Det slog henne genast hur underligt det var, att de två, som en gång längtat sig sjuka till kropp och själ af ifver att komma därifrån, numera lika mycket, ja mer fruktade att ej få stanna. Hon log åt sig själf och den rädsla, hans ord väckt, och lade som alltid beskyddande handen på hans hufvud.

— Må hvem som vill komma, vi äro härdade. Vi ha lidit oss starka. — När hon sagt det, föreföll det henne, som om det varit ett brott att tänka på andra än barnen och hon började tala om dem. Hon gjorde det i snabba meningar och med hetsig ifver, ty hans fruktan smittade. Men snart skakade hon den af sig, hon visste ju, att för deras skull voro de båda i stånd till allt. Frestelser funnos ej längre för dem och hvad skulle då vara nog [ 145 ]mäktigt att slita dem från den fläck, där deras lycka blomstrade?

Himlen brann blodröd och bakom dem stod skogen i sin nära nog sjukliga sensommarprakt, belyst af de glödande varma strålarne. Åsynen af naturens lugna höghet jagade med ens undan de räddslans dimmor, som ett ögonblick skymt hennes syn.

— Nej, nej, utropade hon häftigt — vi stanna … för alltid. — Och sedan fortfor hon att tala om annat liksom för att glömma den möjlighet, hans fruktan dragit fram. — Vi ha ingenting att göra annorstädes. Vi ha själfva skapat oss vårt paradis, vi och naturen, härifrån kan ingen drifva oss.

När han hörde henne säga det, log Lind lugnad sitt trygga leende.

Men hon fortsatte att tala, halft frånvarande liksom försänkt i fjärrskådan.

— Vi äro ej lika några andra, du och jag, vi vilja ej heller blifva det. Vårt öde är bestämdt, här skola en gång våra ben multna.

— Det är lätt att misstaga sig, sade Lind ödmjukt och sänkte hufvudet.

— Det är också lätt att godtgöra, blott man vill.

Då höjde han sitt hufvud och såg tillbedjande på henne, som visste allt och ständigt fann de rätta orden.

Med fuktiga, glänsande ögon blickade de mot synranden, bakom hvilken de en gång drifvits hit, där deras öde skulle fullbordas. Och sedan sågo de bort öfver klipporna till skogen, som villigt gaf dem allt emot ringa möda.

Och det blef natt äfven efter den dagen, mörkret föll smekande ömt ned och famnade ön och hafvet så, som en moder famnar sitt mest älskade barn, och utanför sjöngo bränningarna sakta och entonigt sin eviga sång, som söfde dem hvarie kväll och nästa morgon skulle väcka dem till den nya dagens plikter.

— — —

Det led mot den dystra, solfattiga regnperiodens slut.

En tät, mjölkhvit dimma höljde ön och hafvet där utanför. Allt låg som inlindadt i vadd och öfver det tunna men ogenomskinliga floret stucko de högsta trädens toppar upp oformliga och spöklika, och längst i väster reste sig vulkanens kantiga käggla lik den hafomflutna skuggan af en klippspets.

[ 146 ]Vid stranden plaskade med regelbundna mellanrum våg efter våg mot stenarne och utanför stönade bränningen svagt men oryggligt envist under sin fruktlösa kamp mot korallrefven.

Efter hand sjönko dimmorna i öster och det hölje, som stängt blicken inne på en liten trång omkrets, rullades långsamt undan, men vid västra stranden med dess hvassa klippkanter bet det hvitgråa sig hårdnackadt fast. Så flöt längst bort en bred ljusstrimma upp närmast vattenytan och när den hvilat en stund liksom för att hämta krafter, började den skifta i rosenrödt. Oväntadt sköto några skarpa strålar likt spjut in i den sega massan, klöfvo den på bredden och längden och lämnade blott här och där ett par dunmjuka flockar, hvilka oroliga och vilsna sväfvade af och an i den allt torrare och torrare luften.

Dimmans rifna flickar hängde hjälplösa, sökande ett stöd, vaggade lätt för morgonbrisens första fläktar och föllo sakta mot hafvet, hvarifrån de utgått. Men öfver ön sjönko de sista resterna ned likt ett mildt vårregn och förvandlade sig till daggdroppar, hvilka en kort stund glimmade i blommornas kalkar.

Elisabeth kom ut ur grottan, hejdade sig bländad i dess öppning och skuggade med handen för ögonen. Efter henne följde barnen muntra och lekfulla för att skynda ned till stranden och bada.

— Se barn, se! utropade hon. — Paradiset på jorden — och hennes högra hand beskref en cirkel i luften — här liksom öfverallt, där människor vilja, att det skall finnas. Och se där … där är solen!

— Ja, solen, jollrade Oskar och blinkade ännu sömndrucken mot ljuset.

Medan Elisabeth stod där, under det att nattens milda mörker blandadt med dimmans sista rester sjönk för den antågande dagens klarhet, kom det öfver henne ett begär att gifva luft åt de känslor, den underbart sköna morgonens stämning väckte. Och när Lind, som sist af alla kom ut, hunnit fram till henne, fattade hon hans ena hand och började.

— Se nu på oss, barn! — Och de gjorde så; med glada, smekande blickar sågo de unga på de två, som höga och raka stodo framför dem. — Vi ha med stor möda kämpat oss ur ett dystert fängelse in i den frihet, som gifver krafter att tänka och känna på det rätta och bästa [ 147 ]sättet, vi ha numera intet att önska, intet att begära annat än för er skull. Och för er är framtidens väg redan banad, ni ha intet gammalt, som binder och hindrar, att minnas, ni ha endast det stora att hoppas. Vår lycka är fullkomlig, ty den består i vissheten, att er skall varda än större …

Och som om den endast väntat på dessa ord för att bekräfta dem, sjönk nattens dröm tyst och glömd bakom morgonrodnadens nyfödda purpursken, solen höjde sig flammande klar och majestätiskt ur hafvet, insektsurret och fågelsången ljöd jublande högt, och det var åter dag.