Paradiset/10

←  IX.

Paradiset av Gustaf Janson (1866–1913)

XI.  →

X.

Från vulkanens utbrott daterade kvinnan på ön den tid, då hon säkert visste, ätt hon blifvit, hvad hon själf kallade, en annan människa. På det hon en gång varit tänkte hon aldrig. Under tvänne år hade intet stört hennes jämvikt och öfver det lif, de två förde, bredde vanan vid de små dagliga omsorgerna ingen enformighetens söfvande prägel. Bägge gjorde det, som skulle göras, emedan de visste, att det var nödvändigt, och när de samtalade var det mest om barnens framtid. Att göra den ljus och trygg, förklarade hon alltid vara deras enda uppgift.

— Hvad skola de bli då? hade Lind frågat någon gång.

— Människor, svarade hon strax — här behöfvas hvarken olärda eller belästa handtverkare.

— Ja, ja, vi får väl se, sade han alltid och därmed afslutades det korta samtalet.

I den punkten voro bägge ense liksom i allt annat. Det förflutna ägde intet lockande för dem nu mera, han talade aldrig därom och henne föreföll allt det gamla som en lyckligt genomgången barnsjukdom, efter hvilken hon ej fruktade recidiv, sedan hon lärt sig, hur lätt det var att finna styrka och tröst hos sig själf, blott hon allvarligt sökte därefter. Dessutom funnos barnen, som togo både hennes tid och krafter i anspråk. Alla hennes känslor koncentrerade sig kring dem, hvarje tanke rörde endast deras välbefinnande, ty de hade gifvit henne så otroligt mycket, att hon kanhända aldrig skulle kunna gifva dem hälften igen, när de en gång hunno den ålder, då barn i sin okunnighet börja fordra i stället för att bedja längre. Men äfven då var hon beredd att gifva med fulla händer och af allt sitt hjärta, ty de hade gjort henne till det hon nu var: moder, och hon anade, att barnen ganska ofta skapa mödrarne.

Så en dag, när flickan låg vid hennes barm och gossen lekte i sanden bredvid henne, utropade hon glad.

— Nu är jag icke ensam längre.

Lind, som sysslade ett stycke därifrån, vände sig med ett vänligt skratt mot dem och frågade.

— Nå än jag då?

Hon teg en kort stund som sökande svaret och sade slutligen.

— Du är blott deras far, men jag är deras mor, jag.

Han såg litet förvånad på henne och undrade, hvad hon menat med dessa ord. Hela eftermiddagen funderade han öfver deras innebörd, och som det nästan alltid skedde, när hans ouppfostrade hjärna arbetade för egen räkning, gingo tankarne vilse. Först trodde han sig förstå, att hon ämnade utesluta honom ur barnens kärlek, och någonting, som liknade afund, började röra sig i hans inre. Han ville genast döda den fula känsla, som rest sitt hufvud, men den lät ej aflägsna sig godvilligt, och ju mer han tänkte på samma sak, desto sannolikare föreföll det honom, att han gissat rätt.

— De ä’ mina också, mumlade han knotande öch från det ögonblicket sysselsatte han sig ständigt med gossen, flickan var för liten ännu, henne skulle han nog lyckas draga till sig framdeles. Men han hade ingen vana vid barn, hans smekningar voro hårdhändta, och i stället för att göra gossen glad, som han inbillat sig kunna, flydde den lille till modern, så fort han nalkades.

— Det var en besynnerlig pojke, sade Lind en dag efter ett nytt misslyckadt försök att roa honom — han springer långa vägar för mig.

Kvinnan tog honom i sin famn och tryckte honom ömt intill sig.

— Han vet, att hos mig får han allt, sade hon.

— Inte vet en sådan där liten byting någonting.

— Han vet, hvad han behöfver veta.

Lind sökte en invändning, men fann den ej och teg slagen af det triumferande uttrycket i hennes ögon. Han blef osäker och ämnade tigande gå sin väg, men så tyckte han, att han grubblat för mycket på denna sak för att utan vidare gifva vika, han föresatte sig med ens att slå ett stort slag. Men som alltid när en man går bröstgänges till väga för att vinna klarhet i något afseende, där en kvinnas känslor äro inblandade, valde han oriktig väg.

— Ä’ det din mening, att pojken inte ska bry sig om mig? sade han och ögonen sköto en hastig blixt mot den, som var anledningen till frågan.

Hon hade märkt hans blick och blef hård som stål däraf.

— Hvarför skulle han det, när han har mig? frågade hon tillbaka.

Lind stoppade sitt långa skägg i munnen och tuggade därpå. Hans vördnadsfulla beundran för följeslagerskan, i hvad han ännu någon gång kallade deras olycka, var för stor, att han skulle vågat svara i samma ton. Oaktadt allt hvad hon gjort, för att de skulle närma sig och fullt förstå hvarandra, fanns arbetarens respekt för den öfverordnade kvar innerst inne i honom, och denna känsla, hvarifrån han aldrig fullständigt lyckats frigöra sig, retade upp honom just nu, något, som förut aldrig händt.

— Jag ä’ pojkens far, sade han kärft.

Hon höll upp gossen på raka armar framför sig för att riktigt kunna betrakta honom.

— Nej, sade hon till slut — mina barn ha blott sin mor.

Lind brast omotiveradt ut i ett tvunget gapskratt.

— Det var litet det, sade han spefullt.

— Det är tillräckligt för mig och dem. — Hon satte gossen på sanden, ställde sig framför Lind och började utan att höja rösten öfver det dämpade tonfall, hvari de vanligtvis talade, men så lugnt och beslutsamt, att han kröp ihop och ej vågade höja blicken till henne. — Du tycks ha missförstått mig. Då kan det vara på tiden, att jag talar ut, så att du ej gör det längre, innan barnen blifvit så stora, att de själfva börja tänka. Du är ingenting för mig, ingenting, men Karl här och lilla Bess äro mina tankars, mina drömmars och min längtans frukt. För mig äro de mer än allt och mitt lif har endast det värde, det äger för dem. Jag lefver för och genom dem och kan icke göra det utan dem. Tror du, att jag, som skulle hindra själfva solen smeka dem med sina strålar, ifall det ei vore nödvändigt, tillåter en människa höja ögonen till dem! De äro och förblifva mina … mina och ingen annans. Du, som kanske ännu är gift med en annan kvinna, hur kan du vara far till mina barn. För deras skull får du det icke, för deras skull, hör du det, ty du som jag betyder intet bredvid dem. — Ja, jag ser hvad du vill säga, men det är icke sant. Sinnlighet? Nej, det finns endast där borta, icke här, och du borde förstå mig bättre. Vi äro döda för alla, just därför lefva vi — lefva genom barnen.

Hon vände honom ryggen, tog de bägge små en på hvardera armen och gick uppför stigen mot grottan. Det var första gången på flere år häftiga ord växlats mellan dem och hon led däraf, men för barnens skull kände hon sig i stånd till ännu större uppoffringar än den, som bestod däri att hon dödade sin stolthet.

Lind förstod knappast hälften af det, som yttrats. Med nedböjdt hufvud stannade han en stund och gick sedan hastigt uppåt berget. Där uppe lät han hafsvinden svalka sin panna och när han stått så en hel timme slog han in i riktning åt skogen och fördjupade sig däri.

— Jag har missförstått både henne å’ mig själf, sade han halfhögt — men finns det en möjlighet att lära sig begripa äfven det obegripliga, skall det vara här.

Sent på aftonen kom han tillbaka och fann då samma rep, som för ett par år sedan delat grottan i tvänne afdelningar, uppspändt midt öfver densamma, och på det hängde gethudarne. Då insåg Lind, att han försyndat sig långt mer än han trott och som han aldrig upphört att vörda kvinnan äfven sedan han lärt sig dyrka henne, löd han den tysta vinken och intog sin forna plats vid grottans mynning.

Den natten sof han oroligt störd af plågsamma drömmar, hvilka oupphörligt väckte honom och narrade honom att skrämd blicka sig kring i mörkret. I dagbräckningen nästa morgon steg han upp och smög som en missdådare på tå från sitt sofställe och begaf sig brådskande bort mot söder.

Elisabeth hade ej hört honom, då han kommit tillbaka under kvällens lopp, och när hon äfven om morgonen fann honom borta, blef hon tankfull. Hon satt länge med pannan lutad i händerna och undrade öfver, hvarför icke ens två ensamma människor kunna draga jämt, utan ibland tvingas att använda de hårda orden och den bittra tonen. — Han förstår icke mig och jag icke honom, tänkte hon.

— Nåväl, jag skall öfva mitt tålamod, jag skall gifva vika i allt, som ej rör barnen, ty på dem får icke skuggan af en oren tanke falla.

Först efter mörkrets inbrott kom Lind åter. Han stannade tyst nedanför sluttningen och såg upp till henne, där hon satt.

— Hvarför kommer du inte hit? frågade hon slutligen.

— Jag väntar, svarade han undergifvet och stod kvar där nere.

— Det skall du icke göra för min skull. Kom upp, jag har tagit ned repet med hudarne …

Som drifven af en inre makt sprang han några steg mot henne, men stannade på nytt och svarade med hennes egna ord:

— Det skall du icke göra för min skull. Det är nog bäst, att det blir som du vill.

— Jag vill det, du vill. Kom nu!

— Nej, det är jag, som vill det, du vill. Jag kommer.

Ljudet af deras dämpade röster klang högtidligt genom nattmörkret. Bägge kände, att en strid utkämpades mellan dem och de visste, att den gällde ett mål väl värdt sin möda och att den måste stridas slut just nu, medan såret efter deras missförstånd var öppet, på det att intet, som kunde hindra deras läkande skulle komma emellan. Här ute i ensamheten blefvo de stora orden ej löjliga, ty de tankar och känslor, som fostrats i naturens sköte, veta ej af hat, endast kärlek och förstående och det som är samma sak förlåtelse. Den strid, hvartill båda gått med det fasta beslutet att segra genom eftergift, blef mycket kort.

Då han hunnit dit upp, stannade Lind bredvid henne och bad vekt:

— Förlåt mig!

— Det har jag redan gjort och nu skall du förlåta mig mitt misstag. — Hon räckte honom sin hand, som han fattade och tryckte, sägande:

— Du kan inte misstaga dig.

Hon kände, hur det började arbeta inom henne, då han så undergifvet gaf vika i allt, och blidt frågade hon:

— Förstår du mig, säg!

— Neej, men jag vet, att du har rätt.

En stund stod han orörlig med hennes hand i sin och bägge kände, att de nu voro så eniga som aldrig förut. Sedan tog han plats vid hennes sida och sade med lätt darrande stämma:

— Det har funnits en människa före oss här på ön.

För det rådande mörkrets skull såg han ej, att hon frågande riktade blicken mot honom, men han visste, att hon gjorde det, och började berätta.

— När jag gick bort i går, tog jag vägen öfver sköldpaddsplatån å’ kom ända fram till klipporna vid södra stranden. Du vet ju, att där alldeles som här framför oss, finns en liten vik, dit ingen af oss brytt sig om att gå, eftersom vi ha tillräckligt med krabbor här än så länge. Jag stannade där uppe å’ stirrade på sanden nedanför, å’ så tänkte jag … Han hejdade sig tvärt och tystnade.

— Hvad tänkte du? sporde non entonigt.

— Jag … nej det hör inte hit.

— Du måste säga mig, hvad du tänkte, inföll hon lugnt.

Han tvekade ännu men fortsatte sedan:

— Nå, jag kan ju säga det då. Jo, jag tänkte som så, kanske finns det en grotta här i berget också, jag skall … jag skall se efter å’ slå mig ned där, jag ä’ ju så svår så …

— Du tänkte orätt då, afbröt hon lungt — och du hade handlat ännu mer orätt, om du gjort det. Tänkte du inte på barnen?

— Jag tänkte bara på dig, sade han undvikande.

Hon höjde litet otåligt på axlarne.

— Jag tänker endast på dem, detsamma bör du göra; fortsätt!

— Det ä’ nog som du säger, sade han med en underton af glädje i rösten. — Men då funderade jag bara på det å’ så klättrade jag utför klipporna. Som du vet ä’ stranden mycket högre på den sidan, min väg blef lång å’ jag måste göra stora krokar emellanåt. Bäst det var, hajade jag till å’ blef stående, framför mig lågo tre trappsteg ordentligt uthuggna i klippan, å’ nedanför dem fortsatte en väg, som trampats otaliga gånger. Jag blef hvarken rädd eller förvånad, ifall det på ön funnes flere människor än vi, skulle jag säkert ha sett någon af dem under mina ströftåg, men att inga andra än människors fötter trampat stenarne, det märktes nog. Jag tänkte icke alls, jag gick blott vidare, följande gångstigen. Femtio steg lång var den ungefär, sedan slutade den vid en grotta, betydligt större och rymligare ån denna. Jag steg in a’ fann en bänk, som säkerligen varit använd till liggplats förut. Utom den fanns ingenting mer än ett par vattenankare, som voro så gamla och murkna, att de föllo sönder, när jag lyftade dem från marken. Ja, å’ så låg på en hylla, som liknade en pulpet, en gammal bok, jag tror det ä’ en bibel a’ ofvanför den satt ett krucifix i väggen. Annat såg jag ej, utan gick som jag kommit.

Hon nickade utåt mörkret och sade efter en stund:

— Vi gå dit i morgon.

— Jag tänkte just föreslå det.

— God natt, Karl!

— Sof godt …! Han drog litet på det sista ordet, men då hon i detsamma vänligt klappade honom på hufvudet, tillade han modigare däraf: — Sof godt, Bess!

Hennes hand hvilade kvar på hans hufvud och då förstod han, att hon förlåtit honom allt. När hon gått och han hörde henne där inne svepa gethudarne kring de sofvande barnen, skrattade han till, under det att tårarne långsamt droppade från hans ögon och föllo ned i det stora, tofviga skägget.

— För henne ska’ jag göra allt, sade han lågt men energiskt, som om han talat till en tredje person — för henne å’ för barnen med, eftersom hon vill det.

— — —

Tidigt nästa morgon vandrade de bägge tvärs öfver ön mot den grotta, som Lind af en händelse funnit dagen förut. På ryggen bar han gossen i en getskinnspåse, aen icke fullt årsgamla flickan hvilade i Elisabeths armar och jollrade de obegripliga ljud, som alltid äro modersörats största njutning. Till »Sköldpaddsplatån» följde de en af Lind banad väg, men därefter nödsakades de slå in på en stig, som slingrade sig i nyckfulla bukter och hvilken blott getter och svin trampat, och då blef det att flere gånger krypa fram under lianernas liksom till fångst uthängda nät. Två timmar efter färdens början stodo de vid den sydliga branten och följde sedan den banade stigen nedåt mot stranden.

Grottan var alldeles sådan som Lind beskrifvit den. Hög, sval och ljus, men likväl skyddad för vindarne. De båda, som nu tysta och undrande stodo vid dess ingång, sade sig, att ifall de ej funnit den håla, de nu kallade sin bostad, skulle nöden tvingat dem att söka upp denna. Och när de efter människors oföränderliga vana först tänkt på sig själfva, drogos deras tankar till den eller de, som en gång vistats här. Ingenting angaf, att det varit för flere eller färre år sedan, endast litet multnade lämningar af något, som de antogo varit klädespersedlar, skräpade i en vrå och sjönk ihop till en obetydlig stofthög, då Lind med foten rörde därvid.

När de sett sig omkring en stund, gick Elisabeth fram till pulpeten i grottans bakgrund och öppnade bibeln därpå. Ett par af de gulnade bladen lossnade och föllo med ett sakta prassel till golfvet. Hon drog sig hastigt tillbaka, men fattade genast åter mod och lyftade den tunga boken från sin plats, för att bära den fram i dagsljuset.

— Den där har legat här länge, yttrade Lind dämpadt.

Elisabeth nickade tyst och vände några blad för att läsa en vers eller par. Men boken befanns tryckt på ett för henne främmanae språk, som hon antog vara latin.

— Läsa kunna vi ej, mumlade hon — men en bibel ha vi likväl.

Och det var, som om närvaron af denna böckernas bok gifvit dem större tillförsikt och kommit bägges krafter att växa.

Lind samlade varsamt ihop bladen och tog pärmarne för att lägga dem på sin plats. Då märkte han, att någon med ett spetsigt föremål ristat bokstäfver i pappen och sedan fyllt riporna med en mörk vätska. På detta sätt hade en visserligen suddig men dock fullt läslig skrift frambringats.

— Det … det ä’ visst engelska, yttrade han fortfarande lika dämpadt.

Elisabeth tog pärmarne och läste halfhögt:

»Jag har gräft en graf vid stranden och innan jag somnar, för att ej vakna mer, skall jag lägga mig på dess botten, knäppa ihop händerna öfver bröstet och sluta ögonen, som då ej längre skola se den blåa, löftesrika himmelen och den gröna, trofasta skogen. Jag vet, att den lösa sanden snart skall rasa ned och småningom fylla gropen, där den handfull stoft, som varit min kropp, multnar. Ingen skall finna mig, jag har varit.

Och du, som sedan kommer hit, dig skänker jag »Den lyckliges ö», stanna och följ mitt föredöme. Men ensam bör du vara och kan du det ej, aldrig fler än två, ty människan är människans ende fiende. — Mitt stoft hälsar ditt och må din ande växa!»

Långsamt sjönk den styfva pärmen ned i Elisabeths knä och bägge sutto tysta utan att kunna göra sig redo för de skiftande intryck, den oväntade upptäckten, att en människa före dem vistats på ön, gjort. Icke en stafvelse eller ett tecken angaf hvem den okände varit. Ifall han skeppsbruten slungats upp på stranden eller frivilligt sökt en tillflykt utanför världen, därom meddelades intet. Det var en, som efter att hafva tillkämpat sig sitt lugn, gaf andra ett råd; ville de sedan följa det, fingo de själfva afgöra; åt hvem rådet gafs bekymrade honom icke. Han kände antagligen sig själf och många andra, han misstrodde människors krafter och de första, som läste det korta testamentet, tyckte sig märka den halft vemodiga, halft trötta själfironi, hvarmed han ristat sina tecken i pärmen, därmed gifvande efter för ett äkta mänskligt om än oklart begär, att draga en främlings tankar till en annan främlings öde.

De sutto tysta och andäktiga, medan ekot af denna röst från andra sidan grafven gaf något högtidligt åt stunden. Namnlös och bortglömd var han som de, och han hade böjt sig. Deras blickar möttes och de sågo, att de tänkte alldeles detsamma: hade icke de gjort rätt uti att äfven böja sig? Ett vackert leende drog öfver Linds kantiga drag och återskenet däraf afspeglades på Elisabeths ansikte. De nickade åt hvarandra och försjönko i sin stämningsrika tystnad, som gaf så många stora och hoppfulla tankar.

Och när de tänkt på sig själfva och hvar och en på sitt sätt jämfört tillräckligt länge, fann Lind det bästa, som kunde sägas. Blottande sitt hufvud sade han okonstladt:

— Vi ska’ bedja för hans själ, han har kanske varit mycket olycklig en gång.

Bägge föllo på sina knän och bådo sakta för främlingen, ty det är i ensamheten människan lär sig fatta, att hon måste söka hjälp hos högre makter, men när de tränga ihop sig i flockar, blifva de öfvermodiga, då de se sitt stora antal — och glömma.

En stund efteråt lämnade de den okändes boning och återvände till sin grotta, medtagande bibeln. När de hunnit dit igen, sade Elisabeth allvarligt:

— Glöm aldrig, att vi äro på »Den lyckliges ö».

— De lyckligas ö, menar du. Ja, jag ska’ alltid komma ihåg det, Bess.

Innan Elisabeth den aftonen gick till hvila, omfamnade hon barnen ömmare än vanligt.

— Ensam? Nej, han förstod det icke, sade hon och tillade innerligt: — Hvad jag tackar dig moder natur, att du skänkt mig den högsta lyckan, modersglädjen!

---